2026 slog Way out West alla rekord. Inte bara i sålda biljetter. Artistutbudet var också i särklass.

Efter 12688 steg i snitt på tre dagar har jag inte bara fått glädjen – och möjligheten – att se och höra mängder med band. Dessutom möta människor som jag gillar och inte har sett på länge. Som ett gigantiskt mingelparty.

Ni siktar jag mot Way out West 2027 – tjugo år efter den första festivalen. Men först: En summering av högt och lågt, värst och bäst.

Först. Jag har den stora förmånen att ha Peter Birgerstam som inte bara vän utan också nyfiken fotograf på mina raider på Way out West. Få kan som han fånga konserterna essens och gör det med en närvaro som är påtaglig. Emellanåt får jag låta min mobil göra jobbet, för han kan verkligen inte vara överallt där jag vill vara. Men utan hans foto skulle rapporterna från Way out West i kaimartinblog stå sig slätt.

Jag gör ju bland annat mitt vimmel (se nedan) med folk jag stöter på. Och, ja, det finns många som jag har pratat med och plötsligt insett att jag missat att dokumentera. Ursäkta, för det.

Men jag skulle också önskat ha med mig någon för att – åtminstone för en stund – göra ett nedslag på festivalmodet. Det är fascinerande hur många verkligen tar tillfället i akt att klä upp sig – eller ner sig. För stunden gör inte bara tjuven utan också modet. Härligt.

Jag hade olika stasser beroende på dag:

1. Ett par Paul Smith-skor (köpta på Sellpy), ett par Paul Smith-byxor (reafynd), en Stenströmskjorta (från Kræftens Bekæmpelse Genbrug, Prøvestenen,Helsingør), Eton-slips (Erikshjälpen, Rosenlund), linneväst (okänt märke, Second Chance, Varberg), Oscar Jacobson-utanpåskjorta (Stadsmissionen, Arkaden) och Borsalinohatten (Charlottenlund loppemarked). Väskan i renskinn och med renhornsspännen är en gåva från en vän, vars mamma fick den i slutet på 50-talet.
2. Skor, Adidas samarbete med Marimekko (Stadsmissionen, Giraffen, Kalmar), Ralph Polo Laurent-shorts (Myrorna, Erikshjälpen, Frölunda torg), Burburry-pike (Holte loppemarked), hatten, en Carnaby Surf (Ragtime herr).
3. Playboy, bruna mockaboots (Røde kors, Bægsværd), Seitasche-byxor (Uff, Oslo), Etonskjorta (Erikshjälpen, Högsbo), Pre End-väst (Røde kors, Gammel Kongevej, Frederiksberg), Van Gil-slips (Erikshjälpen, Rosenlund), Van Gil-rock (Røde kors, Lyngby) och en Stetsonkeps på huvudet (Ragtime herr).

Nej, i år uppmärksammad ingen Way out West-fotograf min stil. Inga andra fotografer heller, för den sakens skull. Men jag fick mina lovord och är tacksam för dem.

Största missräkningen klädmässigt…? Det måste vara han som gick omkring med ett par rejäla Weelingtons till sina shorts. Jo, shortsen var rätt, för vädret var i toppklass. Men stövlarna…

Av 137 bokningar till festivalen såg jag förstås bara en bråkdel. Men på tre dagar såg jag 34, varav några – Lily Allen, Zara Larsson, Ana von Hausswolff, the Hives, Nick Cave and the Bad Seeds, the Cure och Terra – hela. Jo, det blir ett rännande. Men också ett sätt att både få valuta för det hela och möjlighet att upptäcka och ta del av vad festivalen har att erbjuda.

Way out Bäst:

1. Nick Cave and the Bad Seeds – jag trodde inte han skulle skaka om mig igen, men det gjorde han. Rejält.
2. Zara Larsson – vilken popdrottning hon är. Visst, konserten på Roskilde var bättre. Men hon är i toppklass.
3. Terra – makalös spelning av Göteborgsbandet med en hängiven allsångssjungande publik från start till mål.
4. Anna von Hausswolff – mäktigast av dem alla och skoningslös i både sin musik och sin sång.
5. Lily Allen – hennes scenuppsättning av albumet ”West end girl” är konsekvent och drabbande – musikteater!

Wow-bäst. Toppfavoriter från Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (Zara Larsson-bilden från Roskildefestivalen)

Way out sämst:

1. Krockarna – så trist att behöva välja mellan the Cure och Lykke Li – till exempel.
2. Fel scen – båda Göteborgsbanden Terra och Nektar hade med fördel kunnat placeras på antingen Flamingo eller Azalea.
3. Ljudhaveri – när hela ljudsystemet utåt kollapsar på Saint Etienne inte bara en, utan två gånger är det en skandal.
4. Köerna – inte nog med att det är trångt. Men månglarnas marknad (Oral B, Kicks, Yves Saint-Laurent med flera) stoppade upp flödet.
5. Priserna på dryck och mat är hiskeliga.

Coolast. Coolast på scen under Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

Way out coolast:

1. Joel Almes gitarrist Ramo Spatalovic i sin parkas i stekande, tidig, eftermiddagssol.
2. Lila Iké i sin mossgröna dräkt och sitt blonderande, långa, halvuppsatta hår.
3. Terras sångare Karl Sundström, som borde ha exploderat av känslor inför publikresponsen.
4. The xx, så stramt, stringent och elegant.
5. Wilcos frontman Jeff Tweedy, som förutom att han var på gott humör, förhölls sig samlad till bandets musik.

Way out argast:

1. Nick Cave och Warren Ellis. Cave då mikrofonerna inledningsvis inte fungerade. Ellis då hans pedalbord krånglade.

Way out hetast:

1. Sara Parkman. Kära värld med vilken intensitet hon levererar sin musik.
2. Howlin’ Pelle, som alltid svämmar över.
3. Nick Cave, som förvandlar sin konsert till en glödhet högmässa.
4. Terra, som med publiken gör spelningen till glödande kol.
5. Veronica Maggio, som växlat upp artistiskt och fått en allsångssjungande jättepublik på köpet.

Way out renast:

1. Tidigare år har Way out West varit en skräpig festival; inte i år. Bra jobbat.

Way out jagad:

1. Valter Nilsson i VIP-området (ja, kanske utanför också).

Way out fulast:

1. Att dela ut vitt snus – gratis.

Way out felkbokning:

1. Agnes på Stay out West istället för i Slottsskogen.

Way out inhopp:

1. Jacob Alon, som med sina gitarrer med kort varsel tog plats på Höjden.
2. Femi Koleoso, den brittiska trummisen, som sent på förmiddagen fick en förfrågan om att spela med Anoushka Shankar några timmar senare.
3. Damon Albarn, som gästade Ezra Collective.
4. Yukimi Nagano, Kara Jackson och Anoushka Shankar med flera som gästade Gorillaz.

Way out överraskning:

1. Magnolia – Göteborgsbandet med Albin Lee Meldau och Arvid Nero med vänner förstärkta av Bylund Horns och körtrio.
2. Trycket som Terra skapade.
3. Att Nektar från Göteborg sjunger på stockholmska.
4. Att Nick Cave fortfarande skakar om.
5. Att vi fick plats.

Vimmel torsdag:

Alla ska med. Från överst till vänster och nedåt. Michael Kleber, fotograf och musikentusiast, och Sven-Eric Nilsson, AD och DJ. Gustav Nygren, saxonist extraordinär. Per Hassling, arrangör och sångare i Slobobans Undergång. Sven Dolling och Jan Gradvall, musiklegendarer från Linköping. Jan Andersson, skribent på GP. Patrik Andersson, journalist. Anders Deros och Peter Birgerstam, fotografer. Linda Lindmarker, överläkare och keyboardist i William. Cecilia Dalman Eek, politiker och musikentusiast. Tommy Svensson, radioprofil. Håkan Sandsjö, ad och medlem i Bruset, och Terry Ericsson, kläd- och popikon. Gunilla Svedberg, auktoriserad revisor, och Hans Anderson, skribent, reklamare och tongivande i bandet Bruset.Min hustru Zeba. Rino Wennerholm, facilitator.

Vimmel fredag:

Hela gänget. Tenson-designer Catti Carlander delar musikintresset med sin Hans Wessblad. Lee Raita från Sony är på plats för att kolla in sina band. Dogsmile-medlemmarna minns Camouflage-tider med basisten (Kai Martin & Stick!, Besökarna) och producenten Henrik Cederberg. Forne Expressenjournalisten och författaren Lars Lindström roar sig med biljournalisten Bobo Ericzén. Författaren och journalisten Martin Röshammar missar inte Way out West. Inte heller mästerfotografen Johan Bergmark. Red Top Larsson, kreatör och arrangör, kollar in årets festival. Soul- och funksångaren Emrik Larsson träffade Ove Markström, gitarrist i This Perfect Day, med sonen Emrik. Musikjournalisten Timo Kangas hade fullt upp, men pausade för en posering. Showproducenten Mikael Gordon Solfors chillade på vip:en. Jonna Bergh, chefredaktör på Damernas Värld, roade sig (men vem mannen i mitten är vet varken hon eller jag). Göran Svenningsson och Karin Wikström missar inte gärna en festival i allmänhet och Way out West i synnerhet. Ombudsmannen Frida Telleborn njuter av både vädret, umgänget och musikutbudet. The Ark-basisten Lars ”Leari” Ljungberg tog en paus i sommarens turné med bandet för att kolla in Way out West. Äkta paret, och goda vännerna, P-O och Lena Ström gillar musik och kollade in mängder med band. Legendariska musikjournalisten Lars Nylin var på plats för första gången på många år. Mikael Stanne, sångare i Dark Tranquillity och Helo Effect, hängde med vännen Gustaf Höök, journalist, och Elin Hedman, sjuksköterska och pr-människa.

Vimmel lördag:

Finalgänget. Förre ägaren av Sticky Fingers, musikern och arrangören Magnus Ax kollade in Veronica Maggio. Min forna GöteborgDirekt-kollega Lina Isaksson var på plats för en rejäl dos musik. Radio- och tv-profilen Rickard Olsson kollade in sina favoriter. Pastor Cecilia Nyholm, chef för enheten för församlingsutveckling vid Göteborgs stift, är stor musikdiggare. Så också paret Catrin Björk och Mats Granér med vännen Owe Wedebrand. Elisabeth Ekström, kommunikatör, var på plats med sin man Niclas, manusförfattare. Sångaren Matilda Sjöström njöt av umgänge och musiken på Way out West. Egentligen spelar Kalle Stenbäcken klassiskt piano över hela världen, men den här gången hängde han på Way out West efter att ha spelat trummor med Magnolia. Love Antell pausade skapandet för att kolla in musiken. Lars Arvidsson från distributionsbolaget Border var på plats inte bara för att kolla in ”sina” artister. Wannadies-paret Pär och Christina Wiksten njöt av både väder, umgänge och musik. Ticksters David Dagemark, Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives, och legendariske hårdrockskribenten, chefredaktören för Sweden Rock Magazine, Martin Carlsson lät sig roas.