Det går förstås inte att ta in allt som bjuds på en så stor festival som den i Roskilde.

Man kan plocka några russin ur kakan, som inte ska missas. Sedan strosa med vid öppna ögon och öron för att få sig till livs något nytt.

Istället för att skapa en schemastress går man in i ett hyfsat lugn. Samtidigt kräver de utplockade konserterna sitt tålamod. För vill man ha en chans att se sina favoriter måste man vara ute i god tid. Mycket god tid. Därmed går annat förlorat.

Men så är det. Man vinner något och förlorar annat. Här nedan kommer vinster och några snabba reflektioner av band och artister som sågs när jag passerade förbi.

David Byrne, Arena, fredag 3 juli 2026

!!!!

Konserterna i Stockholm och Oslo tidigare har rapporteras i tungor av folk jag är förtrogen med. Normalt sett sansade som svävat iväg och varit lyriska. Det är klart att jag också vill dras med i detta väckelsemöte. Fly det onda. Fly korkade makthavare, som väljer strid, lidande och död som maktspråk. Styrande som störtar en hårt ansatt planet ner i fördärvet istället för att ta sats mot framtiden.

Men… är det en 74-årig David Byrne som ska bjuda på flykten från verkligheten…?

Han som i mitten på 70-talet startade Talking Heads i New York och surfade elegant in på den, då, eklektiska punkvågen. De blev snabbt personliga favoriter. Men att jag aldrig kom iväg på den legendariska spelningen på Crazy Daisy i Gårda, Göteborg 15 juni 1978 smärtar fortfarande.

Det har blivit några konserter med David Byrne, bandets ledare, sångare och kompositör, sedan dess. Men det var ett tag sedan.

Med nya albumet ”Who is the sky?” (2025) har han tagit sin show ut på turné. Men inte i förstone för att vädra albumets låtar. Nej, istället omfamnar han musik ur både Talking Heads digrar låtkatalog och den från hans solokarriär. Ja, till och med samarbetet med Brian Eno smygs in med ”Strange overtones”.

Det är är en välintrimmad föreställning, för det är en show mer än en konsert utan att för en sekund tappa fokusen på musiken. David Byrne och hans band bestående av 13 musiker, dansare och sångare bjuder på en fest från start till mål.

Några låtar har fått ställas åt sidan i dessa festivaltider. Ja, just ett par från nya albumet. Men helheten är så magnifik att ingenting egentligen saknas.

Det blir en glädjerik, färgstark och sprudlande musikalisk upplevelse. Samtliga musiker – slagverkare, som keyboardister – bär sina instrument och är en aktiv del av koreografin. Den som är så väsentlig för showen. Musiken står i fokus, lite sägs, och låtarna kuggar i varandra effektivt för denna fest- och fartfyllda upplevelse.

På något vis är det lite samma dramaturgi som den filmade konserten ”Stop making sense” (1984) med Talking Heads. Hur allt byggs upp från det avskalade till det intensiva. Här kliver David Byrne ensam på till ”Heaven”, sedan gör musiker för musiker, dansare för dansare entré. Föreställningen böljar av intensitet. Skärmarna i bakgrunden förstärker elegant musiken och låtarnas tema.

David Byrnes musik växlar mellan Talking Heads öppna sinne mot den afrikanska high life-musiken, på samma sätt som Paul Simon gjorde när han interfolierade musik från Sydafrika, och sitt vurmande för den rika brasilianska musikvärlden.

Det blir en konsert som får en att glömma allt och vara här och nu för stunden. Tack för flykten.

Låtlista: 1. Heaven (Talking Heads). 2. Everybody laughs. 3. And she was (Talking Heads). 4. Strange overtones (Brian Eno & David Byrne). 5. Houses in motions (Talking Heads). 6. (Nothing but) Flowers (Talking Heads). 7. This must be the place (naive melody) (Talking Heads). 8. What is the reason for it. 9. Like humans do. 10. Slippery people (Talking Heads). 11. Psycho kille (Talking Heads). 12. Life during wartime (Talking Heads). 13. Once in a lifetime. 14. Everybody’s coming to my house. 15. Burning down the house (Talking Heads).

Bandet: Mauro Refosco, slagverk, Ray Suen, gitarr/fiol, Kely Cristina Pinheiro, bas, Daniel Mintseris, klaviatur, Timotyhy Keiper, slagverk, Stéphane San Juan, slagverk, Yuri Yamashita, slagverk, Sasha Rivero, sång och dans, Jordan Dobson, sång och dans, Tendayi Kuumba, sång och dans, och Hannah Straney, sång och dans.

Savage Rose, Eos, fredag 3 juli 2026.

!!!

Det finns ju något mytiskt över danska bandet Savage Rose, som funnit sedan 1967. Alltid (åtminstone sedan 1968) med Annisette Koppel (då Hansen) på färgstark sång. Att gruppen fortsatt är starkt. Med skiftningar i sättningen har man trots allt bibehållit gruppens karaktär med musik som tar in så mycket och bjuder på ett spektrum av arrangemang och klanger.

Förstås håller man myten vid liv med ett långt intro innan eftermiddagens stjärna äntrar scen. 78 år ung vacklar hon inte en sekund i sitt scenuttryck. Hon snurrar runt, rör sig vigt och sjunger med kraft och precision. Det står snart klart att hon med bandet, som hanterar det mesta av låtarnas komplexitet, bjuder upp på en kraftfull och på samma gång inkännande konsert.

Zara Larsson, Orange scen, 4 juli.

!!!!

Men… kom igen nu. Zara Larsson! Avsluta Roskilde festivalen, åtminstone officiellt? Allvarligt…

Jo. Ja. Så rätt. Denna kaxiga, svenska popkaramell är fantastisk på scen. Proffsig ut i fingerspetsarna och gör modern pop med girlpower, tiktokeffektivitet, kaxig ung feminism och tummar inte en sekund på sitt personliga uttryck, sin ton och stil.

Ogenerat flörtar hon från start med den danska publiken då hon värmer upp den med Ramsus Seebachs monsterhit ”Natteravn” . Sångaren själv är strategiskt placerad för kamerorna att fånga in. Publiken äter stunden med en intensiv allsång och festen är igång. Att hon sedan senare lika ogenerat flörtar med publiken med ett par billiga glasögon med danebrogen över glasen går liksom bara av farten.

Här är det damerna först – hela bandet och samtliga dansare – är kvinnor och av yppersta klass. Showen är skönt kitchig, låtarna smashing och Zara Larsson sprudlande. Till ”Lush life” bjuds danske ynglingen Andreas upp ur publiken för att få dansa med den svenska världsstjärnan. Får en t-shirt där hon ombedd skriver ”Protect he dolls” på ryggen. Samma som han lyckligt visar att han skrivit på sin vältrimmade mage. Dansa kunde han också. Way out West kommer få en fest. Tro mig.

Låtlista: 1. Midnight sun. 2. Can’t tame her. 3. She did it again (Tyla cover, kortad). 4. I would like/Sundown. 5. Hot & sexy. 6. Wow. 7. Ain’t my fault. 8. Pretty ugly. 9. Stateside (Pink Pantheress cover). 10. Eurosummer. 11. Never forget you. 12. Ruin my life. 13. Uncover. 14. Blue moon. 15. Crush. 16. Luch life. 17. Symphony. 18. Midnight sun.

TV2. Orange scen, lördag 4 juli.

!!

TV2 är, tillsammans med Gnags och DAD, det band som är mest och flest gånger representerat av dansk grupper på Roskildefestivalen. Nu möter de publiken från Orange scen för första gången på 25 år, senast det gästade festivalen.

Jag har följt Århusbandet sedan någon gång på 80-talet, en mest förstrött. Det var ju Klichée och Lars Hug som mest fångade mitt intresse då, gällande dansk musik. Någonstans rör sig TV2, grundat 1981, i samma härad. Men utan Lars Hugs förkärlek för David Bowie. Sångaren Steffen Brandt sjunger liknade, men saknar Hugs elegans och omfång. Det handlar om stadig, dansk rock. Man skulle kunna göra jämförelsen Kim Larsen som Danmarks Ulf Lundell och TV2 som landets Lars Winnerbäck. Men det låter jag bli.

Gruppen är konstant storsäljande av sin musik. Oavsett om det handlar om album eller konserter.

Det finns en fascinerande popularitet hos bandet, som är djupt rotad i den danska populärmusiken. Så kan de spela för några, knappt hundra, bofast på Christiansø – Danmarks östligaste ö och landmassa – för att med samma glada humör möta 60000 på Roskildefestivalen.

På festivalen visar det med emfas vilken famntag gruppen tagit om danskarna. Alla, jag säger alla, i publiken sjunger med. Oavsett ålder. Det är rörande. ”Nya” låten ”De første kæraster på månen” (2005) ekar hela vägen till Köpenhamn i öster och Odense i väster. Konserten är däremot fastgjuten i betong. Musiken tickar på i samma moderata tempo låt ut och låt in. Steffen Brandt står som om han nyss kommit från kamrerjobbet. Vit skjorta, svart kavaj, svarta byxor, grått hår. Det händer inte så mycket där han står lycklig (selvfølgelig) omgiven av sitt band med gäster. Krävs det inte mer än så förstår jag att danskarna är världens mest lyckliga folk.

Fler konserter – men bara brottstycken

Det blev förstås mycket, mycket mer som hanns med. Men inga hela konserter. Under Lily Alen (lördag, Orange scen) drabbades jag av något slags klaustrofobi och bröt mig ur trängseln för att andas utrymme och luft. Men hennes show, baserad på uppbrottet från tidigare partnern David Harbour, är en smällkaramell. Loungemusik med egg och en satanisk föreställning som hämnd mot hans svek. Nej, ingeting sägs. Ingen annan musik än den från senaste albumet, fantastiska ”West End girl” spelas. Inga hitlåtar. Inget ”Fuck you”. Konsekvent, stramt, elegant, underhållande – även på håll.

Chezile (fredag, Lagune), det vill säga Alejandro Sanchez, från Albuquerque, New Mexico, USA, lockade också på håll med sin spelning på Lagune. Vemodspop har en tendens att göra det. Men när jag väl kom på plats var det en spelning med en nonchalant, närmast blasé frontman. Hans vokabulär var fyllt av invektiv, som vore han någon sångare i ett fuckin’ metalband. Det rimmade så dåligt med musiken (som jag ska ge en chans senare). Och hans uppfordrande tilltal till publiken, som om han hade hand om en förskoleklass (Vet ni hur man gör en ring, en så kallad moshpit, och dansar runt?). Uh, besvärande.

Då charmade brittiska duon Getdown Services (fredag, Lagune) med grabbarna Josh Law och Ben Sadler desto mer. ”Storbritanniens bästa band” kallar de sig, inte utan humor, men också med en viss sanning. De förenar Fatboy Slim-smittande musik med Sleaford Mods sammanbitna hiphop. Det är låtar med en stadig fot i den brittiska verkligheten efter Brexit. Men också med ett ben i avväpnande humor. Killarna bjuder på sig själv.

Samtidigt gjorde danska hiphopstjärnan Tessa (fredag, Orange scen) sin största spelning någonsin. 60000 danskar kan inte ha fel. Trycket var enorm då jag passerade förbi. Men dansk hiphop på danska är överkurs för mig.

Det blev istället countrystjärnan Sierra Ferrell i Arena (fredag). Estetiskt elegant med alla på scen klädda i vitt. Men musikaliskt kroknar jag snabbt på musikstilen. Åtminstone då den är djupt rota i den amerikanska genren och honky tonk.

Det blev istället att ställa sig tålmodigt i kön för att få en bra plats till David Byrne på samma scen. Men om den konserten kan ni ju läsa här ovan.

Eee Gee (lördag, Lagune), den danska sångerkan, väver samman vän pop i ett drömlandskap. Det låter vackert, men kräver sitt uttryck. Det jag såg saknade det.

När larmet från Callous Daoboy tvingade sig skoningslöst från Fauna-tältet var det inledningsvis lite för mycket metal för min smak. Men när jag väl gav det amerikanska bandet en chans fick jag en rejält dos underhållning. Det var också uppenbart att gruppen involverade mycket mer än riffäkthet i sina låtar. Här fanns symfoniska inslag inte bara tack vare violonisten Amber Christman. Med Jackie Buckalew som tung och expressiv basist blev det ytterligare ett uttryck. Dessutom visade sångaren Carson Pace på mer kunnande än sitt falsettgrowlande.

Röjet på scen är som ett uppsluppet metalband med moshpits virvlande nedanför scen. Men musiken är mycket mer komplex och spännande. På återhörande, säger jag.

Några konserter till besöktes, men bara som i förbigående. Lite för lite för att samla några egentligen intryck. Men så är det ju också så att Roskildefestivalen 2026 (ja, alla år) bjuder på så mycket. Ja, även utanför scenerna. Det krävs sin människa för att omfamna allt det… eller åtminstone en del av det.