Kanske är 2026 år upplaga av Way out West festivalens historias bästa uppställning. Åtminstone på papparet.

Så mycket bra band och artister. Så mycket nytt att vara nyfiken på. Med det, förstås, krockarna.

Men i år svämmar det över av bra musik. Där fredagens klimax med the Hives, Nick Cave & the Bad Seeds – och ursäkta Lykke Li – och the Cure är svår övertrumfat.

Till det vädret. Inte en droppe regn.

!!!!!

Nick Cave & the Bad Seeds, Azalea, fredag 14 augusti

Tanken fladdrade iväg precis innan mörkermannen Nick Cave skulle dra på sin mördargospel; inte kan det väl dra iväg igen…? Inte kan han väl överraska, han som så många gånger har överraskat? Frågorna hann inte ens darra till i den varma augustikvällen innan han och bandet svepte bort alla frågetecken. Som om han vill ge the Hives fingret, Fagerstabandet som kaxat sig på Flamingoscenen med sin underhålla punk. Kom inte hit och snacka skit med mig punkjävel, liksom.

Här ska skåp ställas. ”Get ready for love” mullrar igång i en explosion. Men Nick Caves mikrofon fungerar inte. Han kastar den i vredesmod över scenen. Får en ny och bandet drar igång den furiösa energin igen. Utan åthävor. Det är briljant. Så ”From her to eternit” på det och publiken är, om den inte varit det tidigare, frälst. Pastor Nick Cave, i sin tredelade begravningsentreprenörskostym plus svart uppknäppt skjorta, går i klinch med sin publik. Han spiller över kravallstaketet, fattar utsträckta händer, går på publiken som Iggy Pop en gång lärde rocken. Det är häpnadsväckande intensivt.

The Bad Seeds spelar med musik som är nära kaos. Ljudet är i toppklass. Ingen kommer undan. Ingen vill komma undan. Bandet är som hämtade från Peaky Blinders, måhända åldrade. Men det här är inget gäng som du jävlas med. Är du med, så är du så in i helvete med. Är du mot är du dödsdömd. Typ.

Så denne jovialiske mörkrets furste, som sjunger om ond, bråd död med ett sardoniskt leende på läpparna. Det är häpnadsväckande starkt och fullkomligt briljant av denne snart 69-årige underhållare, som på sin fritid gör porslinsfigurer.

!!!

The Cure, FLamingo, fredag 14 augusti.

Det gick innan konserten rykten om att the Cure hade äskat om längre speltid. Bandet som glatt klockar in på tre timmar med sina konserter. Nu hade de lyckats få till den senaste starttiden i Way out Wests historia när de gick på scen klockan elva. Men skulle de verkligen få lov att köra till två…? Nej, det blev inte så. Även postpunkens, gothrockens giganter får finna sig.

Senast Robert Smith med mannar var på Way out West var det en översvallande sångare som mötte publiken. Ja, närmast fnissig genom hela konserten. En ljuv kontrast till mörkret som the Cures musik bjuder in till. Det är kompositioner från livets mörka vrår med skuggor, som både kittlar och skrämmer. Parat med undergångslåtar som mäktiga ”One hundred years” får man ”Lovecats” och ”Friday I’m in love”. För att inte prata om ”A forest”, som några av oss i publiken hörde på trio när the Cure gästade Valands festvåning 2 oktober 1980.

Robert Smith sjunger – fortfarande – fantastiskt. Musiken maler emellanåt på mer uppfordrande än svängigt och ljudbilden kan kännas väl massiv utan att något ljus sipprar in. Men the Cure är mästerliga, fortfarande, i sin genre. De har konsekvensen, tvekar inte en sekund över sitt musikaliska språk. Lägg till att senaste albumet ”Song of a lost world” (2024) är fullkomligt briljant. Så inleds konserten mäktigt med just första spåret ”Alone” från det albumet. Med samma logik avslutas huvudsetet med ”Endsong”, som ju avslutar ”Song of a lost world”.

Däremellan – och efter – stressar Robert Smith och hans mannar med Curegodis i en spelning som får kallas stabil.

!!!

The Hives, Flamingo, fredag 14 augusti

The Hives är som the Hives är. Det går aldrig att ha tråkigt i Howlin’ Pelles sällskap. Han är på en. Under kläderna. På kroppen. In i skallen. Överallt. Ettrigt. Till detta bandets envetet effektiva punk, som är utstuderat naiv. Elegant och klatschig på samma gång. Här pressas energi in under en timme, som får det mesta annat att krokna. Men… det kan ju också bli en utmaning. (Som för Nick Cave.)

Blandad underhållning. Hypade Geeses roade. Göteborgsbandet Nektar likaså. Snabbt inkallade Jacob Alon tjusade. Mexikanska Son Rompe Pera skakade om. Sara Parkmanövertygade. Bonnie Prince Billy utmanade. Joel Alme charmade.

Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

Way out Wests andra dag började annars i Linné, tältet som skyddade från den gassande solen, men som å andra sidan skapade en fuktig värme, allt annan än svalkande. Bonnie Prince Billy startade. Will Oldham är en legendar inom den alternativa countryn. Med Bonnie Prince Billy – ett slags alterego för musikskapandet – skapas musik som landar i amerikansk folkmusik, lite americana, lite hillbilly, men framför allt väldigt eget.

Bandet är som ett gäng jazzmusiker, som bestämt sig för att utmana genren. De lever i sitt sätt att spela fria i jazzanden, men tummar inte på genrens essens. Det är skickligt, en smula märkligt och lämnar mig med en känsla av något sekteristiskt.

På Höjden fick mexikanska rytmbandet Son Rompe Pera den otacksamma uppgiften att dar igång publiken tidigt. Sena på scen (tio minuter) lyckades de ändå med uppgiften med musik med sin speciella marimba som spelades dubbelhändigt. Fart och fläkt och mellansnack bara på spanska kändes uppiggande denna tidiga eftermiddag.

Joel Alme såg jag ju så sent som tidigt i april. Nu med sitt senast album ”Gullmar gospel” har han, delvis, lämnat födelsestaden Göteborg. Men samtidigt blir ju hans äldre låtar än brännande med närheten till den uppväxt han haft. Bara några hundra meter finns ju barndomskvarteren och med dem alla hågkomsterna, som han så drabbande låtit utgöra kärnan i skapandet.

Visst, Azaleascenen kanske är en smula för stor för honom. Men i den tidigare eftermiddagshettan bjuder han ändå snyggt in sin publik till sin musik.

När jag åter kliver in i Linné är det som att skickas rätt in i en urkraft. Sara Parkman knockade mig fullständigt när hon öppnade Way out West för tre år sedan. Hon spelar mörk, intensiv, skoningslös folkmusik med ett driv och krav på uppmärksamhet som man inte kan ducka för. Fantastiskt kraftfullt – både musikaliskt och själsligt.Hon sjunger om livet, döden och kärleken så att det känns.

32-årige amerikanen Jalen N’Gonda må vara född på 1990-talet. Men hans själ är hämtad från 40-talet med soulen som som musikalisk drivkraft. Det är ljuv musik, skickligt framfört och han har en röst som är både ljus, stark och själfylld. Men musiken fyller inte scenen och hade passat bättre på en klubb.

Ungtupparna, göteborgarna Nektar tar mer och mer plats. Även om jag kan tycka det är märkligt med ett band från stan som sjunger som vore killarna från huvudstaden. De förenar Kent med en frisk energi och ett starkt uttryck. De är mer larmande än förebilden och gör bra låtar. På bara tre år har de gjort två album – ”Magnolia” (2024) och ”Om du behöver mig” (2025) – innan de lämnat gymnasiet. Dessutom har bandet prisats för sin musik (en Grammis för bästa video – ”Den enda du har” – nu i år. Och bandet lockar en stor hängiven och stor publik. Det är klart att vi äldre kan skrocka lite förnumstigt åt Kent-influenserna. Men jädrar vad skickliga Nektar är. Tvivels utan.

Geese, rockbandet från New York, förutspås att få ett genombrott i klass med Strokes för 25 år sedan. Tja, varför inte. Ungefär som sina Göteborgskollegor Nektar lutar man sig mot influenser, som just Strokes, men med en sång som flörtar med Rufus Wainwright. Killarna röjer på friskt men med den där newyorska blasé känslan, som om ingenting egentligen imponerar. Coolt i sina stunder.

Det blir ju alltid så att avhopp sker och det kan vara förödande för en festival, som inte gärna vill ha några luckor. Men när en öppning skedde passade singer-songwriter Jacob Alon in på Höjden. Ensam med sina gitarrer övertygade han snabbt. En skir, vacker röst, ett fantastiskt gitarrspel (han var extremt noga med hur hans instrument var stämda) bjöd han in i sin musikaliska värld och ton med spår av Nick Drake.

Innan den väldiga finalen med the Hives, Nick Cave & the Bad Seeds och the Cure (ja, jag valde bort, tyvärr, Lykke Li som tidsmässigt krockade med the Cure) fick jag lite Blood Orange till livs. Brittiske musikern Dev Hynes, född i USA, är begåvad, spelar flera instrument och har förutom Blood Orange också Lightspeed Champion som kreativa projekt. Med Blood Orange blir det lite för ofta något slags musikaliskt mindfullness. Skickligt med Dev Hynes som musikalisk motor – på flera instrument – och sång. Men inget jag, för stunden, föll förr.

Men så är det med festivaler. Man famnar en del, annat lämnar en utan större känslor. Ibland måste man pausa intrycken. Ibland går man all in. Dessutom ska man ju hinna träffa och prata med en massa underbara människor. Men mer om det senare.