Hälsningar från Hamburg 2

Söndag är stängd dag. Åtminstone beträffande butikerna. Men det finns förstås annat att göra. Som Reeperbahn.

Å, nej, inte på det viset. Slå genast av fördomarna.

Men vi inleder med marknad, eller gatufestival, som P dy googlat fram.

IMG_5044

DM-varuhuset på Fanny-Mendelssohn-Platz har inte Tysklands vackraste arkitektur.

Foto: KAI MARTIN

Efter frukost, vår första och en alldeles utmärkt sådan, beger vi oss iväg efter morgontoaletten. Det blev U2, nej inte bandet, till Osterstrasse och Fanny-Mendelssohn-Platz för att upptäcka att det knappast var någon hip ungdomsfestival med trancemusik utan en traditionell marknad med loppisinslag på någon kilometer. Vi skrotade omkring där i vårsolens bleka sken under en fläckvis blå himmel med mörka inslag till moln som hotade. Ett band drog igång, i vår ålder, och naturligtvis med ”Twist and shout” i långsamt tempo. Vi provade kläder, men utan entusiasm och när någon droppe strök mot P dy:s kind beordrades vi in till Mr Baker i hörnet Hellkamp och Osterstrasse för en kaffe och en kaka. En stunds kontemplation innan nästa destination skissades fram via P dy:s app och snart gick vi Hellkamp ner, genade över Apostelkircheplatsen och gick via Armbruststrasse ned till Kieler Strasse där en buss skulle ta oss ned till Reeperbahn.

Hamburgkortet tjänade väl för transporterna, men under vår resa bjöds det inte något tillfälle att visa upp vårt färdbevis. Nå, vi hade ju betalt för oss och resan tog oss i sakta mak på den breda vägen ned mot hörnet Königstrasse och Reeperbahn.

Det var nu tidig middag, men synden sover aldrig. Neonskyltarna kämpade mot solen, sexbutikerna visar att öppenheten har sitt pris, men uppenbarligen lönar det sig. Vi hamnar på Beatles-Platz och det är ju syftet med vårt besök; en guidad tur i beatlarnas fotspår under åren mellan 1960 och 1962, en tid som kom att prägla bandet stort.

Men det är tid kvar innan vi ska möta vår guide, så vi strosar omkring. Jag försöker dra mig till minnes mitt senaste besök på gatan, när jag följt Hardcore Superstar från Göteborg till deras första spelning i Berlin och vidare till Hamburg där jag tog farväl för att ta flyget hem och killarna gjorde sig beredda för en klubbspelning någon trappa ned på den beryktade gatan. Jag vet att vi gick fram till det röda planket in till Herbertstrasse, gatan där de prostituerade står bakom fönster och erbjuder sig för hågade, att foto togs där och att vi sedan häpna gick förbi detta sorgliga galleri. Men vilken klubb bandet spelade på, minns jag inte och jag letar ivrigt i minnet medan vi går gatan upp och ned för att slutligen stanna för en öl på Hans-Albers-Platz. De öppnad ölhaken är redan frekventerade av engelsmän, som älskar att dominera som de alltid älskat att dominera. En och annan svensexa passerar revy och antingen är den blivande brudgummen utklädd till kvinna eller också till baby.

IMG_5051

Bästa pizzan i Hamburg. Foto: KAI MARTIN

Vi sitter ute och studerar skådespelen, suckar vuxet och inser att vi kanske skulle passa på att äta något innan guidningen börjar. Bakom vår rygg finns en pizzeria och vi tänker ”varför inte?”, går de tjugo meterna dit och är ensamma i lokalen, slår oss ned och får vår menyer av en kvinna som kunde ha varit Marit Poulsens storsyster. Vi inleder med öl, ser hur en av pizzabagarna kånkar upp vedträn och inser att, ah, här vankas vedugnseldad pizza. L och jag beställer Napolitana, P dy Salami och en sak är säker, Pizzeria Alt Hamburg kan sina saker. L smackar högljutt och säger att det är förmodligen en av de godaste pizzor han har ätit. Jag är böjd att instämma. Lagom storlek, sprödgräddad, tunn botten och perfekt balans mellan ingredienserna. Vi är tre nöjda gringos som är redo för lite förkovran gällande Beatles, även om vi har en stund kvar till vi ska samlas.

IMG_5055

Café Liebling. Pre-guide-fika. Foto: KAI MARTIN

Det blir en promenad över gatan och till Café Liebling, hörnet Seilerstrasse och Detlev-Bremer-Strasse, för en kaffe och cognac, där valet blir italienska Vecchia Romagna, som faller oss alla på läppen och som serveras i lätt värmda glas. Det är perfekt, för utanför blåser det kyliga vindar och vi behöver värma oss innan promenadäventyret.

Vi knallar Seilerstrasse och ut på mot vår mål på Grosse Freiheit där vi ska träffa guiden. L tittar storögt mot ett skeende på parallellgatan Schmuckstrasse, som tydligen är en bordell där en kund just vinkas av från kvinnan som betjänat hans nöd.

Vid hörnet Schmuckstrasse och Grosse Freiheit ligger Keiserkeller, som ju var ett av ställena där Beatles spelade. Utanför står nightriders med släp och på affischen skvallras om österrikiskan Christine Stürmer, en utsåld tillställning där köerna redan bildas.

IMG_5062

Klassiska mark. Foto: KAI MARTIN

Så där blir vi inte insläppta. Men guidningen är mittemot på Grosse Freiheit, där en gång Star Club låg och som var stället där Hamburgeräventyret skedde mellan 13 april och 31 maj 1962, där också en inspelning gjordes som släpptes som ”Live at the Star Club: 1962” 1977. Vi står på en gård där spelstället en gång fanns och här finns också en av få minnen från Beatles närvaro.

Lite längre ned på Grosse Freiheit ligger Indra, där Beatles gjorde sin första av mängder av spelningar mellan 1960 och 1962. Mellan 17 augusti och 3 oktober gjorde bandet 48 framträdande på klubben. (Lite mer info här.) Men engagemangen i Hamburg fortsatte på Keiserkeller fram till och den 28 november.

Vår tyske guide är född 1948, stoltserar med att ha bott runt hörnet och att han har John Lennons autograf. Men att som ung grabb inse vad som väntar är naturligtvis omöjligt. Men han lyckades i alla fall se bandet 1966.

Han tar oss ut från nöjesgatan och visar stenarna som markerar gränsen mellan Altona och Hamburg, som också tjänar som en markering mellan Danmark och Hamburg innan vårat närmsta grannland förlorade Schleswig-Holstein 1864 i uppgörelsen efter det tysk-danska kriget.

IMG_5122 Klassisk port. Foto: PRIVAT

Vi knallar mot Wohlwillstrasse 22 som är helig Lennonmark. In på gården via Jäger passage finns porten där John Lennons stilfullt poserade när Jürgen Vollmer tog den klassiska bilden som sedan blev omslaget till Lennons album ”Rock’n’roll” 15 år senare.

Guiden säger att han inte får gå med oss in, för då blir han och vi bortkörda. Men som privatpersoner kan vi gå in och det är klart att det höjer spänningen en smula. Bortsett från en strykrädd hund och en man i kulisserna är det ingen som noterar vår närvaro och vi kan alla hänga i dörröppning som John Lennon i 60-talets begynnelse.

Klara med vårt värv fortsätter vandringen i Beatles fotspår. Små nedslag vid platser som andas historia, men som ingen vårdar mer än den luggslitne guide som visar oss runt.

IMG_5092

Stu Suttcliffe väntar. Foto: KAI MARTIN

Vi hamnar så småningom åter på Beatles-Platz, som är öde och folktom trots tidig eftermiddag. Han visar en bild om hur platsen är gjord som en LP och kikar man ner i marken finns Beatleslåttitlar som albumspår.

I hörnet vid platsen och Grosse-Freiheit berättar också guiden om att omslagsbilden till Jerry Williams & Violents togs här. Han leder oss vidare till Reeperbahn 136 där Top Club låg, som också, högst upp under taket, tjänade som bostad för Beatles.

IMG_5076

Spår av ett band. Foto: KAI MARTIN

Snett emot ligger polisstationen som huserade Paul McCartney och Stu Suttcliffe efter den beryktade branden 29 november 1960 med en kondom vid deras tillfälliga bostad i Bambi-Filmkunsttheater. Bara dagarna innan hade George Harrison, som minderårig, skickats hem till Liverpool. Efter arresteringen följde McCartneys och Sutcliffes utvisning till hemlandet.

Där lämnar vi guiden, betalar och tackar för den inte alltid helt begripliga engelsktyskan hade meddelade sig med. Han, å sin sida, begrep inte alltid vår engelska; om det berodde på lomhördhet eller språkliga förbistringar fick vi aldrig veta. Men mitt skämt, då han nämner hur Beatles spelade sex dagar på raken, sex–åtta timmar i sträck, med att jag trodde det jobbade ”eight days a week” möttes av tystnad. Tycker fortfarande att jag fick till det där.

IMG_5104

Öl mot öl. Foto: KAI MARTIN

Vi bestämmer oss för att ta igen oss efter denna cirka en och en halv timmes vandring. Vad passar då inte bättre än att återvända till trivsamma Cafe Liebling för en öl. En för mig, en för P dy. L ville förstås fortsätta med sin Vecchia Romagna, som dubblerades, och som till både hans och servitrisens förtjusning nu kunde serveras i cognacskupor (värmda, förstås).

– Precis efter att ni lämnade kom de, säger hon förtjust.

Vi tar vår stund på jorden där, pratar strunt, pratar allvar och låten tiden gå innan rastlösheten sätter in. Beatlesgudien har ur sin bildsamling visat ett foto på Stu Suttcliffe som Astrid Kircheer tagit som jag inte kan påminna mig om att jag har sett tidigare. Han nämner Krameratstuben och eftersom det, enligt kartan, ligger på vägen mot vårt hotell en längre promenad bort blir det vårt mål.

P dy tar täten med appen som guide i mobilen och vi avverkar märkliga, men händelserika vägar när vi försöker gå fågelvägen. När vi slutligen finner stället, en restaurang i en l-formad gränd med anor får vi inte riktigt ihop det och vi väljer också att hoppa ett vidare stopp där för att vandra vidare på Hamburgs gator.

Med en stad som varit hårt ansatt av de allierades bombattacker i, framför allt, slutet av kriget är det en vandring mellan plågad stadshistorik (som kyrkan Mahnmal St Nikolai), hastig uppbyggnad för att fylla hålen, ny, modern arkitektur och klassiska byggnader räddade från ruinens brant.

IMG_5114

Sargat minne. Foto: KAI MARTIN

Väg in mot centrum Hopfenmark där just St Nikolais ruinter står svarta, som ett minne över något att aldrig glömma. Vi tar oss upp mot Mönckebergstrasse som vardagar har en pulserande puls i kommersialismens hets, men nu söndag ligger lugn. Vi börjar känna hunger, åtminstone två av oss, och när jag ser Valpiano vid hörnet Lilienstrasse och Kurze Mühren, föreslår jag gänget att gå in. Det blir så. P dy och jag beställer mat, L tar plats och när väl allt är serverat sitter vi med våra brickor med mat och ett glas rött. Valpiano må vara en aningen bambalikt, men de gör god mat med fin känsla för smak och hur saker ska läggas upp.

Vi fastnar, dricker mer rödvin, L ser oss på cognac och livet är i stort sett fint och med berusningen blir alla vackra, framför allt kvinnorna som sitter några bord bort.

IMG_5116

Försvinnande gott. Foto: KAI MARTIN

Till slut är det dags att betala för sig och priset för min runda är inte högt. Tyskland är ett bra land att gå ut och äta och dricka.

Vi snirklar oss mot U-bahn för att ta oss hem, men fnittriga inser vi att vi egentligen är på den station som vi också ska gå av. Så är det med tunnelbanesystem. Det är mycket promenerande under jord.

Vägen hem till hotellet är med andra ord mycket kortare än vad vi tror.

Godnatt för den här gången.

 

Hälsningar från Hamburg

IMG_5222

Det är inte mer än 640 kilometer från Göteborg och en resa med bil och färja på cirka sju timmar. Men vi gjorde det enklare än så när vi far nach Hamburg.

Vi är ju en trio som åker, P dä, P dy och jag. Nu hade P dy hittat en konsert med Hall & Oates i Hamburg, en duo han suktat efter sedan tiden han upptäckte dem på 70-talet, men aldrig sett och då är det ju hög tid nu. Han fick med oss i planen och samtidigt införskaffades biljetter till matchen Hamburger Sportverein och Ingolstadt i tyska andraligan. En nätt maximerad helgtur var spikad och klar.

Men så fick P dä besked om att hans trilskande hjärta skulle fixas och med det var det no, no för öl, men kanske framför allt för flyg och om hjärtat skulle bråka vore det bra om han höll sig hemma. Så vi fick med någon knapp vecka ett varsel och en vakans. Men vi redde ut det och fixade en reserv genom L, som jag känner, men inte P dy.

Vi stod alltså startklara lördag morgon i ottan för avfärd Hamburg via flyget till Prag som lyfter från Landvetter och mellanlandar i Tysklands andra största stad.

Jag är en man med förtjusning för geografi och gladdes åt nedflygningen, hur jag kunde pricka ut Lygnern (lätt), Kungsbackafjorden (lika lätt) och sedan Fyn, Långeland och färden ned mot Hamburg.

Men sedan vi väl landat händer något som jag aldrig blir riktigt klok på. Jag vet att Hamburg i huvudsak vätter mot nord, det vill säga att staden mestadels är spridd i östlig, västlig och nordlig riktning och med andra ord ligger norr om Elbe. Men jag får liksom aldrig riktigt till kompassriktningen. Tur då att P dy är försedd med den app som guidade oss när P dä, P dy och jag var i London/Brighton i sent augusti i fjol. Den fungerade på tyska mark också, kan jag rapportera.

P dy har gjort ett grundligt jobb gällande inte bara konsert- och fotbollsbiljetter, där dessutom arenorna ligger alldeles bredvid varandra, utan också gällande boende.

Vi tar oss alltså efter landning mot Hauptbahnhof efter att ha skaffat ett Hamburgkort, som ger oss rabatt på vissa restauranger, muséer med mera samt dessutom kollektivtrafik under våra fyra dagars vistelse i staden. Praktiskt.

”Glöm inte legitimation när ni ska visa färdbeviset”, uppmanade kvinnan oss på turistkontoret på Flughafen Hamburg.

”Och vik absolut inte pappret där QR-koden finns!”

Ordning och reda med förmaningar från start var vad vi fick med oss, alltså.

Hamburgs väderleksrapporter hade lovat några plusgrader och växlande väder med risk för regn. Sköna maj välkommen var alltså som rastlösa och nyckfulla april. Men vi var klädda för nederbörd och kyla, reste lätt och blir det för kymigt finns alltid en ölhall att ta sin tillflykt till.

Vi kliver av vid Hauptbahnhof, orienterar oss de 500 meterna från stationen till hotellet på Steindamm, ställer in väskorna enär det är för tidigt att checka in och beger oss ut på stadens gator lätt vilsna.

Vi hamnar inte så långt. Frukosten intogs tidigt, så det fick också bli tidig lunch. Kvarteren kring stationen och hotellet är av turkisk prägel, men också hemvist för slitna drogmissbrukare och prostituerade, som sorgligt kantade vår väg i väntan på kunder.

Vi var förenade i våra obegriplighet över detta fenomen, som kallas världens äldsta yrke som ju inte är något annat är sorgligt och knappast en kvinnas fria val. Men oavsett vilket; vad får en man att söka sig dit…? Sexualitet? Huh! Totalt obegripligt.

En turk har maten klar i rejäla portioner där jag tar något långkok med ris, de andra något slags köttbullar i sås med ris till. Helt ok. Ingen öl. Vatten eller Coca-Cola.

Det tar sin tid att ta sig till arenan, Volkparkstadion, där IFK Göteborg höll hov nästan på dagen för 37 år sedan till Hamburger Sportvereins stora nesa. Jag var inte där, men satt framför teven och gjorde kullerbyttor av förtjusning.

Resan med S-bahn tog sin lilla tid, ringlande ut från Hauptbahnhof till Eidelstedt där vi på rekommendation gick av.

De två tyska madammerna och HSV-supportrarna vi frågade förklarade att det gick skyttelbuss från stationen innan – Stellingen – men att man från Eidelstedt fick använda benen.

Det blev i och för sig en modig promenad till arenan genom ett industriområde, men Schnackenburgallé kantades av ölställen som vi var snara att frekventera. Solen sken, det blåste kallt och snart skiftade vädret humör till en och annan störtskur. Men ölen var billig och vi var vid gott mod.

P dy hade gett oss förutsättningarna för matchen; HSV var till bara ett par matcher sedan klara för avancemang. Ingolstadt, å sin sida, på väg att åka ur. Men Hamburglaget hade fått problem det senaste och den här matchen var alltså betydelsefull för båda lagen inför en inte helt utsåld, men inte desto mindre imponerande arena med en kapacitet på cirka 60000, nyrenoverad 2000 samt värd vid VM 1974 och 2006.

Vi tar någon ytterligare öl innan match och L ordnar förstås, den spjuverna, var sin Jägermeister, som ju inte är god ens om man gillar den. I god form för matchen, alltså, och när regnet står som spön i backen hukar vid i den intilliggande arenan, Barclaycard arenas utskjutande tak, den hall där vi senare ska se Hall & Oates.

Dags att ställa sig i kö, men vi har snokat reda på att den entrén vi ska använda är lindrigt besökt, så inpasseringen går som smort. Vi får oss en rejäla promenad flera trappor upp innan vi kommer på plats, för min del rad 12, plats 9 i block 3 – högt upp.

IMG_4960

Fotbollsfågelvy. Foto: KAI MARTIN

HSV-supportrarna är fantastiska och sjunger in sitt lag med entusiasm. Men det står snart klart att spelarna inte motsvarar vare sig förväntningar eller krav. Spelet är krampaktigt och när jag går på toaletten efter cirka tio minuter gör motståndarna 0–1 till mina vänners stora förtjusningen, eftersom jag missar händelsen. Spelet blir inte bättre för hemmalaget, som gör en formidabel uppvisning i hur fullkomligt stentrist fotboll kan vara som sport.

HSV gör inte någon supporter glad, men vi börjar skratta åt lagets uselhet att spela. Ingolstadt kontrar in 2–0 i 68 minuten, gör sedan 3–0 i den 72, då jag också är på toa. På slutet buas det friskt, men jublas när motståndarna slår sina passningar och nära nog gör 4–0. Så kan också en förnedring hanteras och vi pratar om att det förmodligen, till stora delar, är samma spelare som mötte IFK Göteborg den där majdagen 1982 och som straff för förlusten likt fotbollens helvete tvingats att fortsätta spela, som straff.

Nå, inget som inte lite öl kan skölja bort och trösta. Supportrarna har häcklat sitt lag, som tingats ut av tränaren att möta fansen ansikte mot ansikte. Men väl utanför arenan pumpar eurotechnon i samklang med att ölen pumpas ur sina kranar till skummande pilsner för de hågade.

Vi hoppar det, går till S-bahn för färd in mot centrum och, med ålderns rätt, en stunds rast vila.

IMG_4978

Rockfarbror utanför rockklubb. Foto: P-O STRÖM

Kvällen väntar, hungern pockar. P dy, som är en mästare på att söka upp möjligheter och täta till luckor har snokat reda på en spelning med New York-bandet Charly Bliss med Berlinerbandet Kann Karate som uppvärmare på klubben Hafenklange nere vid Grosser Elbstrasse precis nere vid älven. P dy försöker köpa biljetter via nätet, men det slutar med att vi chansar, tar på oss rock’n’rollsviderna och -skorna, sätter oss på ett S-bahn mot Königstrasse och sedan promenad ned mot Elbe.

IMG_4974

Vy över Elbe. Foto: KAI MARTIN

Vi är där strax innan öppningsdags, tar in den väldiga älven med dess imponerande båttrafik, containerhantering och varvsverksamhet. Men så är Hamburg ju en betydande hamnstad i Europa, trots att den ligger sina modiga 16 mil från Nordsjön.

Klubben öppnar, vi försäkrar oss om våra biljetter, som kostar mer på plats än om vi hade handlat dem på nätet, och inser att vi har tid att gå och äta, detta nödvändiga goda.

Vi hamnar på Eier Carl, men anor över hundra år tillbaka i tiden och med rustik tysk inramning och tillika kost bara ett smörgåskast från Elbe. P dy och jag beställer in pannbiff med stek ägg och stekt potatis. Hustruns danska variant är godare. Men det här är gott nog.

L tar en schnitzel som är större än stor och till den panerade rätten pommes frites. Öl förstås. L mäktar inte med och P dy och jag får städa undan hans tallrik för att rädda honom från den fullkomliga skammen att bara naggat schnitzeln i kanten. Men vad gör man inte för sina vänner.

IMG_4981

Essen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka, får se ett taggat Kann Karate, som betecknas som indierock eller postpunk, som på tyska eggar den glest besökta rockklubbens publik med den äran.

Kolla in bandet här!

Nu är ju inte stället stormande stort, så allt löper väl ut och, åtminstone, gruppens trummis imponerar på mig med fantasifullt spel och inte bara rytmhållande. Och en sångare som välter över kanten i sitt yviga scenspel är alltid underhållande.

Med väl Charly Bliss på scen är det också tätare i salongen. Helt klädda i vitt med förtjusande och energistinna sångerskan Eva Hendricks på väldigt ljus sång. Det som inte riktigt fallit mig på läppen i den snabba scanningen av bandets musik på platta faller mer väl ut på scen. Gruppen förenar något slags grunge med pop, en märklig, men tydligen ändå görlig musikalisk ekvation.

Bandet håller sig på en gig inom knappt en timme och kommer inledningsvis inte ut för extranummer. Dj:n börjar till och med spela musik i gott och väl en låt innan gruppen nödbedda kommer in för ytterligare två låtar.

bliss

Ös från New York. Foto: P-O STRÖM

Självklart speglar vi deras prestation i Beatles Hamburgkarriär med sex till åtta timmar på scen sex dagar i veckan det tidiga 60-talet.

Vi har under spelning inmundigat ytterligare öl och P dy väntar in försäljning av merch för att handla Charly Bliss musik, där det senaste låter så här.

Hamburgnatten har kommit med kvällen som förspel. Trots eftermiddagsluren är gubbtrion trötta, vi söker oss upp mot Königstrasse för hemtransport och bums i säng.

Dag ett är slut. Vi med.

 

Postpunkhistoria

Det är idag sex år sedan vi spelade på Pustervik. Kai Martin & Stick! hade samlat styrkorna igen när 30 år efter den ”sista spelningen” vid Slottsskogsteatern 10 augusti 1985. Lördagen den 6 april begick vi vår comeback inför ett utsålt Grand Central i Scandic hotell på Kungsgatan i huvudstaden. Vi spelade hela ”Röd plåt” från ”Passerade dagar” till ”Swinging Moskva” – en låt vi aldrig tidigare hade spelat live. Några låtar adderades och ett fullödigt set överraskade både oss och publiken med sin energi. Det blev inte sämre på hemmaplan. Vi var back in business.

Kai Martin & Stick! 2 röd

Gamla och stolta. Foto: HELENÉ FURNESS

Z, min hustru, filmade vårt första möte, som skedde på långfredagen 2013. Gomer Explensch och jag hade inte setts sedan min 50-årsdag, mer än sju och tidigare. Hon var där med kameran vid Järntorget, följde med in i replokalen där vi innan våra första repitioner skulle ställas bakom Helené Furness kamera för promobilder.

Det allseende ögat fångade allt och det blev totalt 16 timmar att klippa ihop. Men hur…?

På hösten ser Z och jag dokumentären ”Glöden slocknar aldrig” och häpnar över hur välklippt filmen är. Personen som redigerat kan sin musik, varje taktslag och övergång sitter som en smäck. När Katarina Rinaldo presenterade tog det en millisekund innan Z satt bredvid henne och diskuterade klippning. Premiären av dokumentären ”Återuppståndelsen!”, filmad och regi Z, klipp Katarina Rinaldo kom på dagen året efter Pusterviksspelningen. En fantastisk dokumentation på en halvtimme som ska ses här!

Spelningen på Pustervik hade vi fått med kort varsel. Florence and the Machine hade ställt in, vi var redo att ställa upp. Det blev utsålt, om än på klubbscenen. Vi ville mer.

Det blev ytterligare spelningar den sommaren. Inför 2014 laddade vi med nytt material, spelade ”Fattar (ingenting)” och ”Skriet” inför nära 800 på Taubescenen i juli, spelar med Attentat på Henriksberg, utsålt.

Sommaren 2015 är vi redo att spela in nytt. Men först Gröna Lund, en spelning som kommer gå till historien som en av våra bästa. ”Strändernas svall” inleder, blott några månader gammal.

Nytt album – [utan titel]  – kom i slutet av maj 2016. Releasespelning, men i övrigt alldeles för dålig uppmärksamhet. Det är inte lätt i postpunkbranschen, om ens i musikbranschen över huvud taget.

IMG_2653

Röj och glädje på Nalen. Foto: IA HAMMAR

Vi gör några spelningar till. Senast på ett utsålt Nalen tillsammans med postpunkkamrater från förr. Trots allt inte illa för en orkester som drog i gång 1978.

Utvald bild: LARS TORNDAHL (från spelning i Stockholm 6 april 2013)

 

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Musikal med stor aptit

Musikal:

LITTLE SHOP OF HORRORS

Ola Kjelbye

Växande. Emil Ljungestig och Jaqee som Seymour respektive Audrey 2, den köttätande växten. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater.

Text: Howard Ashman, svenska sångtexter Ebbot Lundberg, svensk dialogtext Joel Nordström.

Musik: Alan Menken.

Regi: Angelina Stojčevska.

Koreografi: Camilo Ge Bresky.

Scenografi/kostym: Katrin Bombe.

Mask: Maria Agaton och Kerstin Olsen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Daniel Johansson.

Musikansvarig: Dan Lindén och Alf Lund Godbolt.

Band: Kalle Gustafsson Jernholm, bas och kapellmästare, Ian Person, gitarr och kapellmästare, Fredrik Sandsten, trummor, Lada Egolaeva, piano, och Emelie Odelberg, klaviatur.

I rollerna: Emil Ljungestig, Eline Høer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang.

Göteborgs stadsteater har gjort sina musikalsatsningar, som ”Allt eller inget” och ”A West Side Story”. Ambitiösa, men kanske i brist på begåvningar då det gäller det rent musikaliska. Med ”Little Shop of Horrors” lämnas emellertid ingenting åt slumpen. Här är lejonparten av ensemblen hämtade från musikalhåll. Unga, ivriga, talangfulla och med en känsla för att bjuda publiken sitt lystmäte.

För ”Little Shop of Horrors” är verkligen något att bita i. Här finns en galen Mephistosliknande story, utmärkt musik och karikatyrer till personporträtt med basen i skiftet mellan 50- och 60-talets hopp och förtvivlan.

I norska Angelina Stojčevska regi har det blivit en frustande uppsättning från start. Koreografen Camilo De  Bresky utnyttjar scenen till max och detaljrikedomen är stor från minsta skrymsle och vrå till strålkastarljusets zenit. Till det orkestern med tre femtedelar av Soundtrack Of Our Lives och med forne frontmannen i bandet, Ebbot Lundberg, som textförfattare till de nyöversatt texterna.

Man kan om man vill sätta ”Little Shop of Horrors” i ett dagsaktuellt sammanhang med rovdrift, överexploatering och money talks. Men miljön är Skid Row, bakgatan i en amerikansk storstad som Gud glömde. Blomsterbutiken där är än mer bortglömd till butiksbiträdet Seymor (Emil Ljungestig) presenterar sin ovanliga växt. Tiden är verkligen 60 år tillbaka där kvinnomisshandel blev en komisk grimas, som i dessa #brinnförjosefin-tider känns mer smärtsamt än kul. Det är onekligen en balansgång musikalen gör här 2019 med den sköra Audrey (Eline Høyre) och Orin Scrivello, den misshandlande psykopaten till tandläkare och pojkvän gör Eric Ericson med diabolisk frenesi och ett bländande dollargrin till garnityr.

Ola Kjelbye

Humor. Ensemblen tar sitt uppdrag på fullt allvar. Det gör ”Litte Shop of Horrors” till stor underhållning. Foto: OLA KJELBYE

I Stadsteaterns uppsättning av ”Little Shop of Horrors” går det spektakulära hand i hand med humorn, den skräckblandade förtjusningen och ensemblens underbara energi.

Det är ljuvligt att se Sven-Åke Gustavsson ta plats i fatsuit som butiksägaren mr Mushnik.

Eric Ericson går i full spinn på slutet då han i hast ikläder sig rollerna som Mr Bernstein, Mrs Luce och Skip Snip i all hast. Stor humor. De tre berättarna, bollplanken, hjälpredorna och gatsmarta flickorna Crystal, Chiffon och Ronnette görs med frenetisk samklang av Kiralina Salandy, Julia Forssell och Emma Andersson. Fasta ensemblens Marie Dellskog och Anna Bjelkerud stjäl varje sekund av sin få ögonblick i scenens mittpunkt. Jo, det är ett liv och ett kiv över de knappt två intensiva timmarna som föreställningen tar. Men i centrum står förstås mest av allt Seymour, som hittat sin nörd i Emil Ljungestigs känsliga gestalt, och Audrey 2, den köttätande växten som växer till Audrey 4 med allt större aptit.

Ola Kjelbye

Glödande. Jaqee musikaldebuterar med frenesi. Foto: KAI MARTIN

Jaqee, i sin musikaldebut vränger kropp och själ ur sig för att visa växtens inre demoner. Angelina Stojčevska har valt att ställa henne vid sidan av den växande växten/monstret. Ett smart sätt att frigöra energin och när Audrey 4 dyker upp i både i form av den gigantiska växten och en brinnande rödklädd Jaqee med följe går det som ett sus genom publiken.

”Little Shop of Horrors” är en musikal som roar och kittlar med en final som är rent slukande.

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

Annie har allt

Musikal:

ANNIE

!!!

annie-the-musical-098

Starka prestationer. Annie – här Ella Andersson Bessman – och Thomas Järvhedens Oliver Warbucks bidrar till succén med ”Annie”.

Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Alltså, barnen! Vilka ungar på scen!

Sämst: Tekniken – ljud- och ljushaveri på premiären.

Fråga: Är det verkligen rätt med en familjeföreställningen med start 19.00…?

Ponera att det skulle ha skrivits en musikal om en 11-årig, föräldralös flicka som genom omständigheter inleder en relation med en väsentligt mycket äldre multimiljardär 2019, skulle det ens ha varit möjligt…?

Tror inte det.

Men nu vilar musikalen ”Annie” på en dikt, som blivit en serie från snart hundra år sedan, som blivit en musikal, som blivit en film…

När den här uppsättningen, som senast spelade i Malmö, når Göteborg är det med 30-talet och den amerikanska depressionen som kuliss. Annie, den 11-åriga och framåt flickan söker sina föräldrar. Övertygad om att de fortfarande lever och älskar henne blir det en ständig orsak till rymmande från det barnhem som hon bor på med sina olyckssystrar.

Så en dag kommer beskedet: miljardären Oliver Warbucks vill ha ett barnhemsbarn över jul, som välgörenhet och goodwill i samma ask. Annie blir utvald.

Se där en intrig som gjord för en musikal som har allt gällande musik, koreografi, sentimentalitet, hoppfullhet, dramatik och humor. Plus då en hel drös med ungar, som är alldeles fantastiska på scen. Tjejerna är uppdelade i två lag, men jag har svårt att tänka mig att det i regissör Eva Rydbergs ögon finns ett A- respektive B-lag. Här handlar det om kvalitet och slipade unga stjärnor, där yngsta, nio-åriga Caroline Enochsson, fullkomligt strålar i sin roll som Molly och väl konkurrerar med Annie, för kvällen Ella Andersson Bessman.

Jo, det här är en musikal som lutar sig mot en gammal story och som använder sig väl av 30-talets musikarrangemang, kläder och koreografi. För en älskar av den tidens musikaler är ”Annie” på Lorensbergsteatern mumma för ögon och öron.

Den store ensemblen – 27 personer plus hund och orkester – gör ett magnifikt jobb framför den läckra inramningen, som snyggt glider mellan barnhems-, miljardärs och presidentmiljöer. För så är det, Annie är flickan som fixar det mesta och som – enligt musikalen – är den som med sin optimism inspirerade president Franklin Roosevelt till the New Deal. Reformen som fick USA på fötter på 30-talet efter finanskraschen.

Jo, ni hör, det finns lite som man kanske ska blunda för rent storymässigt och tesen om att bara man tror att allt är möjligt så händer det gnuggas in rejält.

annie-the-musical-078

Girlpower. Flickorna i åldrarna mellan 8 och 17 år – är strålande. Foto: CESAR RIGHETTI

Flickorna – i åldrarna mellan 8 och 17 år – är som sagt värda sina applåder. Rejält. För de vuxna, slipade är det tacksamma roller, som sitter som hand i handske både röst- och spelmässigt. Oavsett om det är Nanne Grönvall som den berusade barnhemsföreståndaren Miss Hannigan, Anna Sahlene som den försiktiga sekreteraren Grace Farell eller Thomas Järvheden som miljardären Oliver Warbucks.

”Annie” är en sprakande musikal, som efter premiärens teknikstrul, bara kan bli bättre och med ”It’s a hard knock life” (på svenska ”Vilket uselt liv”)  med flickröster är girlpower, även utan Jay-Z:s inramning.

 

Annie – Lorensbergsteatern:

Av: Thomas Meehan/Charles Storuse/Martin Charnin

Regissör: Eva Rydberg

Koreograf: Siân Playsted

Musikarrangemang: Björn Claeson.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist

Mask/peruk: Freja Täck.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Peter Dahlström

Svensk översättning: Stefan Isaksson.

I rollerna: Nanne Grönvall, Thomas Järvhede, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk, barnskådespelarna Lily Wahlsteen/Ella Andersson Bessman, Klara Wemnér/Caroline Enochsson, Signe Olivecrona/Philippa Trygg, Bibi Lenhoff/Elvia Ramberg, Matilda Wemnér/Ängla Sigfridsson, Rebeca Fernández/Isabella Maga, Nora Kraft/Alice Wilgottsson, Johan Wennerstrand, Johan S Toloue, Carl-Johan Svensson, Emelie Dybeck, Ellen Lindström, Renée Jonsson, Anna-Helena Rosengren, Ellen Malmström, Mattias Ahlberg Franzén, Edith Aldgård, Freja Pennsäter, Andreas Lundell, Mattias Lenhoff och Per Guldstrand samt hund Sandy som spelas av Ziggie/Moj/Freja/Hubbe.

Orkester: Björn Claeson, kapellmästare, Ola Denward, Jesse Emmoth, Peter Wilgotsson, Ola Nordqvist, Niklas Fredin, Jaime Salazar och Jan Karlsson.