Nöje

Starkt och nära då Annika Norlins noveller blir teater

Posted on av Kai Martin

Teater:

JAG SER ALLT DU GÖR

Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE

Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.

Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.

Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.

Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.

Regi och manus: Marcus Carlsson.

Baserat på en bok av Annika Norlin.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Max Mitle.

Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.

Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.

Mask: Linda Bill.

Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,

Jazzen står stark i Göteborg

Posted on av Kai Martin

Konsert:

WESTMAN BOSON STANDARD QUARTET

!!!

Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN

Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.

Bäst: Det tillbakalutade groovet.

Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.

Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?

Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.

Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.

Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.

Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.

Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.

Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.

Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:

Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.

Låtlistan:

There is no greater love

How insensitive

Anthropology

Young and foolish

The days of wine and roses

Andra set

När jag ser dig (John Coltranes Equinox)

My secret love

I cover the waterfront

Alone together

All blues ( vals Miles Davies)

Vägen till lycka väcker både skratt och frågor

Posted on av Kai Martin

Teater:

LYCKLIGA I ALLA VÅRA DAGAR

Full fart. Backa Teaters uppsättning av ”Lyckliga i alla våra dagar” håller högt tempo och bjuder på både skratt och funderingar kring ämnet lycka. Foto: OLA KJELBYE

Under Göteborgs filmfestival väckte regissör Ruben Östlund debatten om att han önskar biopublik som en levande aktör i salongen. En av festivalens programpunkter innehöll just en lektion i hur man ska agera som publik under film. Regissör och lärare: Ruben Östlund. Jag fick personligen en dos när jag satt i publiken i Stora Teatern under invigningen av Filmfestivalen. Jag skruvade besvärat på mig och skrev några rader om det (se här). Jag fick medhåll, men inte från alla. När sedan Zara Larsson via ett inlägg på Tiktok skred till Ruben Östlunds försvar blev debatten intensiv.

Jag tänkte på det när jag tillsammans med en skolklass med elever i tioårsåldern såg premiären av Backa Teaters ”Lyckliga i alla våra dagar”. Det är en ynnest att gå på teater, eller vad de nu månde vara för föreställning, med unga människor. Deras delaktighet är total. Precis som deras fokus. Från inledande, den kompakta, tystnaden som föregåtts av ett intensivt sorl av unga rastlösa människor till den fullständiga närvaron och deltagandet. Det är på alla sätt och vis förtjusande och det är inte utan att man skulle önska en vuxen teaterpublik den spontaniteten och det öppna sinnet inför vad som händer på scen.

”Lyckliga i alla våra dagar” utforskar lycka. Det är ett intressant tema där musikerduon, och tillika kompositörerna, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (som utanför teaterscen utför bandet Glitterfittan) bjuder på kommandon som de fyra skådespelarna Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand utför. Allt i något slags kvixfix till lycka.Det går så där.

Pjäsen har processats genom ett kollektivt samarbete mellan regissör Lars Melin, dramatikern Emma Palmkvist, dramaturg Stefan Åkesson, regiassisten Felicia Stjärnsand, scenograf Maja Kall, musiker och skådespelare. Resultat är en intensiv pjäs om en dryg timme i högt tempo med mycket humor, förvecklingar och funderingar. Med publikens engagerade deltagande stegras också intensiteten på scen. Samspel mellan skådespelare, musiker och åskådare blir något extra och det är inte utan att jag skulle vilja bli en fluga på väggen i något klassrum när elever och lärare tar pjäsen vidare i diskussionsform.

Lyckliga i alla våra dagar, Backa Teater, premiär 24 februari 2023, spelas till och med 9 maj, från 10 år.

Manus: Emma Palmkvist.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Mask: Kerstin Olsen.

Regiassistent: Felicia Stjärnsand.

Dramaturg: Stefan Åkesson.

Komposition och musiker: Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Låttexter: Emma Palmkvist, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand.

King Crimsons komplexitet, konstnärliga kaos och jakt på perfektion

Posted on av Kai Martin

Film:

IN THE COURT OF THE CRIMSON KING: KING CRIMSON AT 50

!!!!

Minnen av King Crimson. King Crimson firar 50 år (drygt) som band med dokumentären ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50”. (Foto från spelningen i Köpenhamn 23 september 2016).

Foto: KAI MARTIN

Om man under pandemin hade förmånen att följa skådespelaren och sångaren Toyah Willcox’ underhållande Facebookfilmer tillsammans med maken Robert Fripp fick man inte bara roas. Man kunde också förvånat konstatera att den strame gitarristen och kompositören i sin hustrus sällskap besatt en stor del av humor. För min del kom det helt oväntat. Myten om honom är snarare det motsatta. Men i regissören och filmaren Toby Amies film ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” möter man inte bara den hänsynslöse bandledaren av King Crimson, utan också filosofen, konstnären och den finurlige humoristen Robert Fripp (1946).

Alla som mött King Crimsons musik sedan 1969 har fått stångas med bandets komplexitet, men också tjusas av densamma. King Crimson har aldrig flörtat med sin publik. Snarare tvärt om. Krävt den på största möjliga uppmärksamhet. I bandets, och framför allt Robert Fripps strävan efter perfektion har det krävs osannolikt mycket, men fortfarande efter över 50 år som orkester tummar man inte på någonting. Det är i sanning fascinerande.

Toby Amies film är närgången, fascinerande och stark, om än emellanåt lite upprepande. Konsertfilmer från då och nu blandas med intervjuer, foton och privata filmer. Det är en dokumentär som, precis som bandet, inte flörtar med någon eller något. Således får man möta forna bandmedlemmar som ger sin bild av despoten Robert Fripp, men som oaktat detta också bjuder på en stor respekt för vad han vill uppnå. Robert Film själv är skoningslös i sin konstnärliga strävan. Han repeterar fem timmar per dag, missar sällan denna hans mission, men har i sin konstnärliga stränghet och askes – mot både sig själv och sina medmusiker – med ålderns rätt mildrats, blivit en smula ödmjuk. Men, nota bene, inte i sitt artistiska nit. Att skapa King Crimsons är ett konstnärligt, ja, mänskligt, lidande i vägen mot fullkomlighet; ingenting man skrattar eller slarvar bort.

Hösten 2016 såg jag bandet för första gången (läs texten här). Det var en spelning fylld av perfektion, elegans och intensiv i sitt mål att uppnå ett totalt samspel, men också med ett fullständigt krav på uppmärksamhet från sin publik. Skyltarna innan konserten om att de som eventuellt skulle fota eller filma under konserterna skulle slängas ut var tydliga. Tyvärr stod inte inte på skyltarna att barerna under konserten var stängda (det var de inte), varpå den rastlösa delen av publiken i tid och otid reste sig för att första släcka sin törst och sedan tömma sin blåsa. Det blev ett springande i bänkraderna som enligt mitt förmenande störde väsentligt mycket mer än eventuellt fotograferande.

Nå. King Crimsons ledord är disciplin. Den som krävs av bandmedlemmarna själva och den som krävs av deras lyssnare/publik. Det har kostat på under de 50 åren, samtidigt som bandets vilja att utforska och ständigt vara expressiva inom den progressiva musiken aldrig sinat. Visst, konserten från 2016 var en till stor del tillbakablick över bandet tidiga år, men i uppdaterad form. Rastlösheten lever. Den konstnärliga ivern likaså.

”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” visar på bandets komplexitet, men också på lidandet, skapandet och den svårflörtade konstnärliga integritet som bandet, och främst Robert Fripp, besitter. Den skildrar också, som en del i berättelsen, en fin period av multimusikern Bill Rieflins (1960–2020) sista tid i livet. Svårt cancersjuk genomförde han flera turnéer med King Crimson, dock inte den jag bevittnade.

In the court of the Crimson King: King Crimson at 50

Regissör: Toby Amies.

Längd: 86 minuter.

Dokumentär om King Crimson med intervjuer med Robert Fripp, Adrian Belew, Bill Bruford, Bill Rieflin, Jamie Muir, Ian McDonald, Michael Giles samt nuvarande bandmedlemmar.

Helhetseffekt för the Halo Effect

Posted on av Kai Martin

Konsert

THE HALO EFFECT

!!!!

Metalkraft. The Halo Effect visar var metalskåpet ska stå. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knôkfullt.

Bäst: ”Gateways” är mäktig, men nya ”The defiant one” är definitivt en utmanare.

Sämst: Lite märkliga longörer mellan låtarna emellanåt.

Fråga: När kliver bandet upp på större scener…?

Från peepshowen i november 2021 med första videon till ”Shadowlands”, med ett postapokalyptiskt Göteborg som fond, satte tonen parat med förväntningarna för the Halo Effect. Detta nya band med så rutinerade medlemmar. För med In Flames grundare, och låtskrivare, Jesper Strömblad, hans kollegor Peter Iwers, bas, Daniel Svensson, trummor, och Niclas Engelin, gitarr, tillsammans med Dark Tranquillity-sångaren Mikael Stanne kan det ju inte bli annat. Men också en grannlaga utmaning. De ska ju på något vis visa vad det göteborgska metalskåpet ska stå, utmana sina forna bandmedlemmar i In Flames, samtidigt inte låta som varken som Dark Tranquillity eller In Flames och dessutom visa att de klarar att föra arvet från Gothenburg sound vidare. Det sound och begrepp som de själv skapat och fört ut i världen och som de nu hyllar.

Jag tycker att the Halo Effect snart visade på sin särart, att de klarat sig utan att behöva dra växlar från de andra ovan nämnda banden. Helt klart är att riffkungarna Jesper Strömblad och Niclas Engelin har kli i fingarna, bryggarbröderna Iwers och Svensson är den rytmkombo som med emfas höll In Flames igång under 17 år och gillar att göra det igen. Så kryddan med growlkungen Mikael Stanne på sångtronen. Det kan inte bli fel. Det har inte blivit fel. Det är melodisk dödsmetal i sann Gothenburg Sound-anda.

Men att med driv och energi förvalta detta deras arv på skiva – debutalbumet ”Days of the lost” kom förra året – är en sak. Att lyfta upp det på scen en annan.

Med tre spelningar – Stockholm 16/2, Göteborg 17/2 och Malmö 18/2 – var det alltså dags att visa framfötterna. På hemmaplan blev det på ett Pustervik så utsålt att jag aldrig tror mig ha upplevt så mycket folk. Krattad manege, med andra ord. Men the Halo Effect består av rutinerade herrar som inte tummar på något. Det är bara full effekt som gäller.

Bandet går på bakom en ridå där gruppens logo lyser. Intromusik av en stråkkvartett bjuder in till stämningen. Ytterligare intromusik intensifierar den innan ridån faller och ”Days of the lost” presenteras av ett entusiastiskt band. Det syns och känns att medlemmarna velat komma upp på scen med sin musik, möta sin publik och ta ytterligare kliv med sin musik. Musiken är dov, metalliskt molltyngd och intensiv, men stämning både på scen och i publiken är ogenerat lycklig; kanske dödsmetallens märkligaste paradoxer.

På scen saknas Jesper Strömblad. Med självklarhet är han ersatt av Patrik Jensen (Haunted, med flera), som gör en gedigen insats. Det är helt enkelt en solid spelning, som med kraft slår fast att the Halo Effect strålar som få andra band i genren. Även om det denna kväll är något av underbart är kort. Ja, det finns i dagsläget inte så mycket mer musik än låtarna från albumet att spela. Men ny musik som ”Become surrender” och ”The defiant one” skvallrar om att bandet inte låtit nöja sig. Den sistnämnda kittlar lite extra med sin Rammsteinflört. Det blir alltså mer med the Halo Effect inom kort. Bra, för trots toppklass redan nu låter sig bandet inte nöjas.

Nöjas lät sig inte heller publiken, där delar taktfast ropade efter Jesper Strömblad under spelningen. Till extranumren blev de bönhörda. In kom han för ett livfullt och entusiastiskt inhopp.

Egentligen är det väl bara ett problem. Att de är dessa fem Gothenburg sound-veteraner och -legendarer som ska föra musiken vidare. Var är arvtagarna…?

Låtlista, Pustervik 17 februari 2023

Intro – stråkkvartett

Intro

  1. Days of the lost
  2. The endless end
  3. Feel what I belive
  4. In broken trust
  5. Become surrender (ny låt)
  6. Conditional
  7. The most alone
  8. A truth worth lying for
  9. Last of our kind (extranummer med Jesper Strömblad)
  10. The defiant one (extranummer med Jesper Strömblad)
  11. Gateways (extranummer med Jesper Strömblad)
  12. Shadowlands (extranummer med Jesper Strömblad)

Närkontakt med Gud och döden

Posted on av Kai Martin

Teater:

TUSEN ÅR HOS GUD

Dramatisk närhet. I Stig Dagermans ”Tusen år hos gud” möter Isaac Newton (Erik Åkerlind) sin sista natt Gud (Karin Lycke) i Hans Blomqvists iscensättning för Göteborgs Dramatiska Teater. Foto: PETER NYLIUND

Stig Dagerman (1923–1954) var något av en hovförfattare för den svenska postpunkgenerationen. Hans närhet till ångest, till det svåra och mörka passade oss fin de siècle-människor klämda mellan sköldarna i det kalla kriget med kärnvapenhot ovanför våra huvuden. Att ”något av hans sista texter”Tusen år hos gud”, författad 1954, 40 år senare ur ett postpunkperspektiv sett hamnar på Göteborgs Dramatiska Teaters scen känns logiskt. Vi lever, om inte i slutet av ett sekel, så i en tid där åter krigshoten mullrar.

Regissör och manusförfattare Hans Blomqvist har famnat denna Stig Dagermans text och är den fjärde litterära klassikern som transformeras till scenen i ett samarbete mellan teaterns Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. (Tidigare produktioner: ”Boet” av Franz Kafka, ”Anteckningar från ett källarhål” av Fjodor Dostojevskij och ”Sokrates död” av Lars Gyllensten med texter av bland annat Platon.)

”Tusen år hos gud” är ett från start intensivt kammardrama, som passande nog accentueras av stormen Otto som viner utanför samtidigt som det stormar kring Isaac Newtons hem. Den brittisk vetenskapsmannen ligger för sitt yttersta och väntar på att Döden ska knacka på. Men istället är det Gud som kommer. I ett fåfängt försök att trots sitt öde utmanar Newton Gud, som bär på en längtan att få bli som sin avbild, det vill säga en människa.

Vi hamnar i en existentiell dialog där Newton chimärt bär på ett övertag, men fåfängt, som sagt. Gud har greppet från start till mål. Det har också Stig Dagermans text snyggt genomarbetad av Hans Blomqvist, som kör ett slags växelverkan mellan tungt drama och vass komik. Karin Lycke (Gud) och Erik Åkerlind (Newton) bär pjäsen i både kraftfulla och känsliga händer. Hon med närhet och nerv. Han med självförtroende med tvekan som ackompanjemang. De lotsar pjäsen mellan grynnor och skär, på stormigt hav och lugnare vatten. Närhet till publiken på Göteborgs Dramatiska Teater skapar en andlös stämning. Först efter den intensiva timslånga pjäsens slut kan vi andas ut.

”Tusen år hos gud” blev Stig Dagermans sista litterära text. Ett halvår senare var hans tid utmätt, förhandlingarna med Gud hade nått sitt slut. Ingen respit. Han tog sitt liv, blott 31 år gammal.

Tusen år hos gud, premiär på Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 17 februari 2023, spelas till och med 29 april.

Efter ett verk av: Stig Dagerman

Manus och regi: Hans Blomqvist

På scen: Erik Åkerlind (Newton) och Karin Lycke (Gud).

Scenografi och kostym: Emil Wickholm Thuresson

Ljusdesign: William Sjöberg

Musik:  Aldo Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)

Glädjande men inte en förvånande comeback för Soundtrack

Posted on av Kai Martin

När Soundtrack Of Our Lives valdes in i Swedish Hall of Fame i våras var det både välförtjänt och samtidigt inte så märkligt. Bandet med främst sin bas i Göteborg och med frontmannen Ebbot hade sedan starten i mitten av 90-talet fram till finalen i december 2012 gjort ett omfattande av- och intryck inte bara på den nationella utan också den internationella scenen.

Då, vid ceremonin, på Göteborgs stadsmuseum var det första gången sedan bandet upplöstes dagarna före jul efter en räcka fantastiska spelningar, bland annat på Pustervik, som samtliga bandmedlemmar träffades. Det var ett kärt möte och redan då viskades det om en förestående comeback. Men kanske än mer då Musik Utan Gränsers framlidne Bruce Emms hyllades med en konsert på just Pustervik i september i år. Då var, nästan, hela bandet på plats för några låtar. Bruce Emms hade också i sin hjärtliga, men skarpa ton pratat med bandet om att det fan i mig borde börja spela ihop. Ord från en döende man som bet. Då pratades det från bandets sida om en förestående comeback, men inte när den skulle ske. Något jag skrev om här.

Comeback på scen. 2012 la Soundtrack Of Our Lives ned. Nu återuppstår bandet. Bilder från ceremonin då de valdes in i Swedish Music Hall of Fame juni 2022, ”sista” spelningen på Pustervik december 2012, hyllningsgalan på Pustervik för Bruce Emms september 2022 och med Tommy Blom på Way out West augusti 2010. Foto: KAI MARTIN

I slutet av januari intervjuade jag Ebbot på scen precis innan hans konsert med band på Kooperativet på Lindholmen. Då frågade jag förstås om någon förestående comeback för Soundtrack Of Our Lives. Hans svar var inte nekande, men vagt positivt svävande. Han visste förstås det som nyheterna nu gett: Soundtrack Of Our Lives gör comeback under Way out West i sommar. En inte speciellt förvånande comeback, men inte desto mindre välkommen. Bandet har gästat Way out West tidigare och hade då både Tages Tommy Blom som gäst och Göteborgs symfoniorkester som extra komp. Hur det kommer te sig i sommar är svårt att sia om. Men jag tror på en regelrätt spelning med endast bandet. Gott nog och något att se fram emot.

Häxkraft i Operans nya musikalsatsning

Posted on av Kai Martin

Göteborgsoperan har vinnlagt sig om att ha starka musikaler i sitt utbud, sedan starten med ”Kristina från Duvemåla”, ”Chess”, ”A chorus line”, ”A West Side story”, ”Ringaren från Notre Dame”, ”Oliver Twist”… ja ni förstår. Alltid med storslagna uppsättningar, som kittlar både öga, öra, själ och hjärta. Nu gör ”Cabaret” succé, som följde efter framgången med Håkan Hellström-musikalen ”Kärlek skonar ingen”.

Så det är måhända en utmaning när man nu tar sig an ”Wicked”, Broadway-musikalen som hade premiär för 20 år sedan och som nu får Sverigepremiär. Men kanske ändå inte. Den har trots allt varit en stor publiksuccé världen över och är bland Broadways och Londons West Ends största framgångar i modern tid. ”Wicked” är gjord av musikalikonen Stephen Schwartz, som skrivit både musik och sångtexter, och Winnie Holzman (manus). Den är baserad på Gregory Maguires bok ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” från 1995.

Nu har Göteborgsoperan gjort klart med både huvudroller och ensemble, efter en långt utdragen och, förstås, noggrann audition. Över tusen sökte, där drygt 260 kallades till auditionen varav 36 nu fått sina roller.

Rollklara: Anna Salonen och Celine Andersson gör Galinda/Glinda respektive Elphaba i Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” som får Sverigepremiär i höst. Foto: LENNART SJÖBERG

Den gröna häxan Elphaba, som ska vara en av musikalvärldens tuffaste roller att anta, har 23-åriga Feline Andersson från Malmö fått. Hon kommer från en gedigen musikalutbildning i London där hon tog examen så sent som i somras. Galinda, som blir den goda häxan Glinda, spelas av Anna Salonen, som Göteborgsoperans publik senast kunde höra och se i ”Ringaren i Notre Dame” (säsongen 2918/19). Denna hennes roll blir hennes hittills största.

De övriga större rollerna har gått till Vera Veljovic (Madam Morrible), som senast var med i ”Kärlek skonar ingen”, Max Jansson (Fiyero), spelar just nu ”Mamma Mia! The Party” på Rondo, Sofia Mustaniemi (Nessrose), som gör debut Råå Göteborgsoperan, Oskar H Olsson (Boy), även han gör sin debut på Göteborgsoperan, Ole Forsberg (Trollkarlen), senast i ”Oliver” på Göteborgsoperan, och David Lundqvist (Dr Dillamond), bländande i sin roll som Konferanciern i ”Cabaret” just nu.

Till detta nära 30 artister i ensemblen, bland dem något överraskande Hanna von Spreti (före detta Lindblad) som var genialisk i den svenska uppsättningen ”Singin’ in the rain” med Karl Dyall och Rennie Mirro, premiär på Oscarsteatern i Stockholm och som spelades under flera år.

Storslaget. skrev jag, och det är fortsatt inget som Göteborgsoperan tummar på nu heller. ”Wicked” får en utökad orkester , stor ensemble och, som det står i pressmeddelandet, ”hisnande scenlösningar”.

”Wicked” har sin premiär 16 september och spelas hela hösten och våren.

Filmfestivalen – vinnarna

Posted on av Kai Martin

Så är årets Göteborgs filmfestival över, den 46:e i ordningen. Gäster har kommit. Gäster har gått. Besökare har åter fått träda in i biosalongerna för att storögt se små och stora under skapade av regissörers, kameramäns, filmteams och skådespelares ambition och vilja. Somt fantastiskt. Annat mindre bra. Emellanåt sådant som kanske borde ha dröjt kvar vid en tanke.

Vinnarna i 2023 års Göteborgs filmfestival är utsedda. Ni kan hitta dem längre ned i texten. Men inledningsvis famnar jag dem jag sett.

Filmfestivalen är ju ett gigantiskt smörgårdsbord för cineaster och de som gillar film i allmänhet. Här kan man göra sin resa till länder man kanske aldrig kommer att besök. Jag har som vanligt siktat in mig filmerna i Nordic Competition, i synnerhet de nio som tävlar i Dragon Award Best Nordic Film med ett pris om 400000 kronor till vinnaren. Men det har förstås blivit lite annat också.

Av de nio filmerna i Festivalens finaste pris lyckades jag pricka in alla förutom Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”) om samer i nordligaste Norge. Så är det. Ambitionen ligger högt, men blott en bråkdel av Filmfestivalens samtliga filmer hinns med, trots möjligheten till streaming. Andra åtagande kommer emellan.

Favoriter. Hlynur Pálmasons storslagna ”Godland”, Henrik Martin Dahlsbakkens ”Munch”, Frederikke Aspöcks ”Empire” och Malou Reymanns ”Unruly” är filmer starkast har dröjt sig kvar av 2023 års Göteborgs filmfestival. Foto: PRESSBILDER

Mina favoriter:

”Ustyrlig” (”Unruly”), regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, foto Sverre Sørdal. Egentligen är konventionellt skapad film. Men som med sitt ämne berör och som med Sverre Sørdals kamera skapar försiktig dramatik, vacker närhet och inkännande. Vi skickas omedelbart till Köpenhamns intensiva nöjesliv på tidigt 30-tal. Unga Maren (Emilie Krøyer Koppel) njuter av att dansa, men också sex. Men i det moraliska 30-talet är det inte förenligt de kyska ramarna som samhället skapat. Hon anmäls och skickas till Sprogø, anstalten för ostyriga unga kvinnor, beläget mellan Fyn och Själland. Maren är rebellisk, men ska tuktas. Filmen har sin grund från verkliga händelser och ämnet har tidigare berörts, som i Jussi Adler Olsens dramatiska thriller ”Journal 64” (som också filmatiserats). Det är en mörk tid i dansk historia med tvångssterilisering, något vi i Sverige också kan spegla oss i. Autenticiteten i berättelsen gör förstås filmen än starkare. Men överhuvudtaget är ”Ustyrlig” en intensiv film med skådespelarinsatser som känns.

”Munch”, regi Henrik Martin Dahlsbakken, manus Henrik Martin Dahlsbakken, Fredrik Høyer, Mattis Herman Nyquist, Gine Cornelia Pedersen och Eivind Sæther, foto Oskar Dahlsbakken ochPål Ulvik Rokseth. Edvar Munch (1863–1944) är obestridligen Nordens främste konstnär, som fortfarande fascinerar. En produktiv konstnär som är långt mycket mer än ”Skriet”. Så hur sammanfattar man hans långa liv och konstnärskap…? Ja, regissören Henrik Martin Dahlsbakken har antagit utmaningen och har skapat en fantasifull film, som hyser stor vördnad för Edvard Munch. Vi får fyra olika tidsepoker centrala i hans skapande. Alla – likt ”I’m not there” som ju spelades av olika skådespelare – med skilda aktörer för vart och ett av tidsskeendena: Alfred Ekker Strande som den unge, porträttlike, Munch, Ola G Furuseth som konstnären under tiden i Köpenhamn, Mattis Herman Nyquist för Munch under Berlinperioden och Anne Krigsvoll som den åldrade konstnären i livets slutskede. Regissör Henrik Martin Dahlsbakken har sömlöst skapat en väv av de fyra olika tidsepokerna. Tiden i Berlin, med Lisa Carlehed som August Strindberg, är gjord som vore Munch en i dag verksam konstnär, inspelad på plats i den tyska huvudstaden med tidsmarkörer som technoklubb och mobiltelefon. Kittlande. Den mentalsjuka perioden i Köpenhamn är drabbande och skickligt skapad. Precis så också med Anne Krigsvoll åldrande Munch i sitt hem i Oslo under tyskarnas ockupation. Den unge Edvard Munch är kanske filmens mest ”vanliga” sekvens, men inte desto mindre skickligt kreerad.

”Volaða land” (”Godland”/”Vanskapte land”), regi och manus Hlynur Pálmasson, foto Maria von Hausswolff. Har man gästat Island får man aldrig landet och dess natur ur kroppen. Hlynur Pálmassons storslagna film om en dansk präst (Island var ju danskt fram till 1944) med uppgiften att bygga en kyrka på en plats på sydkusten. Här har Hlymur Pálmasson byggt sin fascinerande och dramatiska berättelse på fotografier från just en dansk präst som levde på Islands sydkust i slutet av 1800-talet, den tid då filmen utspelar sig. Med kolonisatörens sinne för hierarki och prästerskapets känsla för tingens ordning blir islänningarna prästen (Elliott Crosset Hove) möter endast nyttiga idioter. Det skapar i sin tur spänningar som ger intriger. Maria von Hausswolffs foto är mästerligt, dröjande och storslaget. Formatet på filmen är också speciellt, som fångat med en Super 8, vilket ger en ytterligare skärpa till filmens kraftfullhet.

”Viften” (”Empire”), regissör Frederikke Aspöck, manus Anna Neye, foto Linda Wassberg. Danmarks tid som kolonialmakt i Västindien är kanske inte så vida känd. Men med emfas landar Frederikke Aspøcks film på St Croix i mitten av 1800-talet med slaveri och härskarmentalitet. ”Viften” (fläktaren) är en humoristiskt berättad historia där man snabbt sätter skratten i halsen. Den växlar skickligt mellan det absurda, humoristiska och dramatiska där strukturfacismen (katten på råttan, råttan på repet) är i legio med en människosyn som inte är annat än fruktansvärd. Anna Neyes manus (hon spelar också den ledande huvudrollen som den fria, färgade kvinnan Anna Elizabeth Heegaard, förmögen och ägare av flera slavar) grundar sig på historiska fakta och bjuder på en både insiktsfull, stark och gripande historia som Frederikke Aspöck skickligt fångat i sin färgstarka film.

Övrigt att nämna:

”Neljä pientä aikuista” (Four little adults”), regi Selma Vilhunen. Feelgoodfilm med polyamoriskt tema tryfferad med både humor och förvecklingar. Bra skådespelarinsatser med favoriten Alma Pöysti i huvudrollen som partiledaren Juulia. ”Exodus”, regi Abbe Hassan, skrev jag om här. ”København finnes ikke”, regi Martin Skovbjerg, är en film som pendlar mellan drömmande minnen och ett slags här och nu. Temat om mental ohälsa är viktigt och filmen är skickligt vävd i sin story, där man inte riktigt vet vad som är fantasi eller verklighet. Bra spel av de få skådespelarna Vilmer Trier Brøgger, Angela Bundalovic (”Copenhagen cowboy”), Zltaco Buric (”Triangle of sadness”) och Jonas Holst Schmidt. Manus är författat av Eskil Vogts, som Oscarsnominerades för det till prisade ”Världens värsta människa”. ”Dogborn” regi Isabella Carbonell. En drabbande, iskall film i samma anda som Lukas Modyssons ”Lilja forever”. Silvana Imam gör en strong skådespelardebut i dramat om flyktingar som tar jobb till nästa vilket pris som helst. Mörk och stark.

Också sett:

”Vi Masthuggspojkar” från 1940. Käcka repliker på skojig göteborgska. Mer sevärd för Göteborgsmiljöerna från en svunnen hamnstad än för handlingen. ”Kolibrin”, regi Francesca Archibugi. Italienskt familjedrama baserat på Sandro Veronesis roman. Intensivt spelad och skickligt hanterat av en svårberättad historia som pendlar i tider och miljöer. ”Glorious ashes” ”Fucking Bornholm”, regi Anna Kazejak. Smått roande familjedrama om en polsk familj som med vänner tar båten till Bornholm för husvagnssemester. Snart på plats börjar förvecklingarna med barnen i centrum som snabbt spiller över på de vuxna. Magnus Krepper kan ses i en biroll. ”Korsett”, regi Marie Kreutzer. Kostymdrama med Elisabeth av Österrike i centrum. Sent 1800-tal, mästerligt filmad och berättad med lika starkt skådespeleri främst hos Vicky Kripes drottning. Prisad i Cannes. ”De fem djävlarna”, regi Léa Mysius. Franskt drama om en ung deprimerad mamma med en karismatisk dotter med ett starkt luktsinne. Långsamt skruvas berättelsen fram genom mobbning, kärlek och svek mot något som skulle ses som ett slags mörkt lyckligt slut. ”The visitor”, regi Martin Boulocq. Boliviansk film om en man som kommit ut ur fängelset och vill återupprätta kontakten med sin tonåriga dotter, som bor hos sina morföräldrar. Stillsamt drama om en mans tillkortakommande och kamp för överlevnad med inte alltid så smarta medel. ”Andra akten”, regi Mårten Klingberg. Även detta en feelgoodfilm med Lena Ohlin, mästerlig, och Rolf Lassgård, som spelar så som han plägar att göra. Underhållande möte mellan fysioterapeuten på väg in i pensionen som möter Den Store Dramatenskådisen. ”Kagefabrikken”, regi Christian Lollike. Den danska filmen lockade kanske fram flest skratt med sin dråpliga berättelse om kakfabriken, familjedynastin, i kris. Lysande spel av Nicolas Bro och Bahar Pars där fördomar om danskar och muslimer kivas om uppmärksamheten. ”Driving mum”, regi Hilmar Oddsen. Isländsk svartvit roadmovie med underhållande svart och absurd humor om en man som kör mot isländska sydkusten med sin döda mamma i baksätet.

Vinnarna av 46:e Göteborgs filmfestival:

Dragon award best Nordic film: ”Ustyrlig”, regi Malou Reymann.

Dragon award best acting: Alma Pöysti.

Sven Nykvist cinematography award: Jacob Møller (”København findes ikke”)

FIPRESCI-priset (kritikerpriset): Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Audience Dragon award best Nordic film: ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Dragon award best documentary: Lea Glob för filmen ”Apolonia, Apolonia”.

The Ingmar Bergman international debut award: ”Runner” av Marian Mathias. 

dragon award best international film: ”Den blå kaftanen” av Maryam Touzani. 

Draken film award (”Eftersörjare” av Hanna Högstedt. (Priset ges en svensk kortfilm i festivalens program som utmärker sig i sin gestaltning, konstnärliga höjd eller genom att utmana och vidga berättandet i det korta formatet.)

Mai Zetterlingpriset: Mårten Nilsson.

Tidigare har följande priser delats ut under festivalen:

Nordic Honorary Dragon Award gavs till Jan Troell under Festivalens invigningsceremonin på Stora teatern. 

”Startsladden” (som jag skrev om här), för årets bästa kortfilm, tilldelades ”Madden” av Malin Ingrid Johansson.

Publikens pris för bästa kortfilm i ”Startsladden” gick till ”Jörgen Hyltes svåger” av Edvin Hallberg och Anton Hellström.

Angelospriset, Svenska Kyrkans pris på 50 000 kronor, tilldelades Annika Fredriksson för ”Puss hej då”.

Nordisk Film & TV Fond Prize fick till manusförfattaren Kenneth Karlstad för den norska tv-serien ”Kids in crime”.

Sång, dans, mode i ljuv förening med Ane Brun och Danskompaniet

Posted on av Kai Martin

Konsert/dansföreställning

12 SONGS och SAABA

Lustfyllt. Ane Bruns musik och sång förenas med Kenneth Kvarnströms koreografi, Göteborgsoperans Danskompani, Hans Eks arrangemang och Astrid Olssons kostymdesign till en total upplevelse. Foto: TILO STENGEL

Ane Brun har inte bara sitt eget tonspråk och sin egen röst. Hon vet också att uppskatta både nya sammanhang och utmaningar. De som såg henne med band på Way out West i somras (läs min text här – scrolla ned en bit) vet att hon är noga med sitt formspråk. En konsert är alltid lite mer än en konsert. det blir något av en föreställning för att ytterligare sätta accent till hennes eklektiska musik. Så har hon också jobbat i symfoniska sammanhang tidigare, som bland annat gav livealbumet ”Live at Berwallldhallen” (2018) i samarbete med Radiosymfonikerna och dirigent/arrangör Hans Ek. Den sistnämnde kan som få andra (göteborgaren Martin Schaub tillhör också denna rara skara) som på ett känsligt och på samma gång starkt vis förenar popmusik med symfoniska arrangemang. Så har han gjort ”Bowie-konserten” (Göteborgs konserthus hösten 2016) under arrangemanget ”Popical” och funnits för Laleh när det har behövts (Ullevi i somras).

För knappt ett år sedan gjordes ett samarbete mellan Göteborgsoperans Danskompani och Little Dragon, som föll väl ut (recension i länken). Göteborgsbandet musik med tydlig dansgroove sattes i en ny kontext, som föll väl ut. Nu har alltså Göteborgsoperan bjudit upp norsksvenskan Ane Brun till dans. Det blir en fantastisk iscensättning av tolv (tretton med extranumret) av hennes låtar utvalda av rutinerade koreograf Kenneth Kvarnström, som tillsammans med husets dansare och designer Astrid Olsson kreerat en ny dimension med orkestern.

Ane Brun är ingen blyg danspartner i detta exklusiva och skickliga sällskap. Efter inledande ”Lamento della Ninfa/Oh, love”, där hon sitter med ryggen mot publiken, blir hon en del av dansföreställningen och Danskompaniet. Det är djärvt. För visst är hon ingen tränad dansare, men hon vågar utmana sig själv och i dansarnas trygga skicklighet blir hennes rörelser en självklar del av helheten. Till detta Astrid Olssons inledningsvis strama kollektion, som alltmer växer för varje nummer i föreställningen.

Var och en av de tolv låtarna har sin egen koreografi och uttryck, men med skickliga arrangemang sys nummer för nummer sömlöst ihop till något levande, växande, vackert och smakfullt för öga och öra. Det är lustfyllt och smittande i denna ljuva förening av sång, dans och mode.

Med Little Dragon blev bandet lite för mycket av staffage, där deras medverkan blott blev fläckvis – om än i en fascinerande uppsättning. Det har man med råge tagit igen med ”12 songs” med en allestädes närvarande Ane Brun i varje nummer. Hennes bandmedlemmar (Martin Hederos, klaviatur, multiinstrumentalisten Josefin Runesteen och trummisen Per Ekdahl) är med i orkesterdiket med Göteborgsoperans orkester för att förstärka hennes musiks särart.

”12 songs” skulle haft premiär för ett år sedan. Men i restriktionernas slutskede för ett år sedan fick premiären skjutas fram. Men den som väntar på något gott fick lön onekligen lön för möda.

Efter paus var det dags för ”endast” Göteborgsoperans Danskompani med Sharon Eyals ”SAABA”. En nypremiär på föreställningen för knappt ett år sedan. Även här har kostymen sin givna plats med skira, hudnära kläder i spetsliknade material signerade designern Maria Grazia Chiuri för House of Dior. Danskompaniet kan, som vi som hade glädjen att se ”Hammer” (läs recension här!) i höstas, agera som en kropp i fullständig kontroll och rytmisk spasm. Det är trollbindande skickligt från Miguel Duartes inledande solonummer till det kollektiva samarbetet som följde; dans inte helt olik den som görs i Daft Punks ”Around the world”-video. Med musik som växer i rytm och dans förpassas jag också till Berhain, technopalatset i Berlin. Det är ju så, att Göteborgsoperans Danskompanis uppsättningar inte bara tjusar på plats på scen utan sätter också fantasin i sken. Då är det lätt att komma tillbaka.

12 songs, Göteborgsoperan, premiär 4 februari 2023:

Iscensättning: Kenneth Kvarnström.

Koreografi: Kenneth Kvarnström i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani.

Dirigent: Hans Ek.

Arrangemang: Hans Ek, Martin Hederos, Johan Lindström, Per Ekdahl och och John Metcalfe.

Musik och sång: Ane Brun.

Kostymdesign: Astrid Olsson.

Ljusdesign: David Stokholm.

Ljuddesign: Joachim Bohäll.

Musiker: Per Eklund, Martin Hederos och Josefin Runsteen samt Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Benjamin Behrends, Tsung-Hsien Chen/Lee-Yan Tu, Sabine Groenendijk, Danielle de Vries, Mai Lisa Guinoo, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn/Logan Hernandez, Christophe von Riedermann, Duncan C Schultz/Zachary Engquist, Arika Yamada, Amanda Åkesson och Zenan Zubyk.

Låtlista:

  1. Lamento della Ninfa/Oh, love 2. One 3. Sonnet 138: When my love swears that he is made of truth (text William Shakespeare, musik Johan Lindström/Ane Brun) 4. This voice (musik Ane Brun/Katharina Nuttall), 5. Lose my way (musik Ane Brun/Dustin O’Halloran) 6. Undertow 7. Du gråter så store tåra 8. Shape of a heart 9. The light from one 10. The last breath (musik Ane Brun/Johan Lindström) 11. Directions 12. Take a hold of me (musik Ane Brun/Martin Hederos/Josefin Runsteen). Extra: All we want is love.

SAABA, nypremiär 4 februari.

Koreografi och scenografi: Sharon Eyal.

Medskapare: Gai Behar,

Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri för House of Dior.

Kompositör och musikarrangemang: Ori Lichtik.

Ljusdesign: Alon Cohen.

Musik: Hold you down – Daniel Stanfill, Nate Mercereau och Michael Milosh (Rhye), Hayaty – Mohammed Abdel Wahab, Chant et sanza – Jean Nkoulou och Homere Zambo (Patrice och Leontine Mboumba), From the and 15 – Avaq, Station to station – Erin Elisabeth Birgy (Mega bog).

Dansare: Benjamin Behrends, Bei Chen, Miguel Duarte, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachael McNamee, Riley O’Flynn, Christoph von Reidemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Joseba Yerro Izaguirre och Amanda Åkesson.