Sen kväll med Lok

Musik:

LOK

!!!!

IMG_0118

Ett knippe energi. Comebackande Lok står fortfarande när mycket faller.

Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt (cirka 800).

Bäst: Med inledande ”Lokpest” sätter bandet ribban högt.

Sämst: Att få Pustervik att ta part i en skilsmässa känns så där.

Fråga: Kan Lok verkligen stanna nu…?

När var det jag först såg bandet…? 1999 på Kåren? Jag tror det. Då, då bandet gick på till Jan Johanssons ”Visan från Utanmyra” och snabbt kontrasterade något av svensk jazz finest med sin brutala metal.

Jag tog snabbt Lok till mitt hjärta, för energin, för uttrycket, för den musik som bandet med valda delar humor och sympati samt jävlaranamma levererade under en kort räcka av tid innan allt tog slut. Och när såg jag gruppen senast…? På Pustervik, under Popstad då Lok gjorde gemensam sak med Hardcore Superstar under Popstad 2001. Då hade banden tillsammans gjort Troublemakers ”Staden Göteborg”, som senare blev till en hel konsert och som i förlängningen gav banden chansen att gemensamt värma upp för AC/DC på Ullevi midsommar samma år.

Året efter var det över. Lok åkte in i rangerbangårdens stallar för att aldrig mer komma upp på spåret igen. Var det tänkt. Sångaren Martin Westerstrand och basisten Daniel Cordero bildade Rallypack 2004, det bandet som utan Cordero blev Lillasyster och ett slags logisk förlängning på Lok. Trummisen Johan Reivén höll på med olika musikaliska konstellationer – bland annat Kneget (2004–2006) med gitarristen Thomas Brandt – utan större framgång, Daniel Cordero satsade på en civil karriär och gitarristen Thomas Brandt lät håret växa.

Så i år slog bomben ned. Lok ämnade fira sin återkomst med diverse spelningar som alltmer kom att öka i takt med att nyheten briserade.

När så bandet når hemmaplan och Pustervik är det inför två utsålda kvällar, som manifesterar den, ja, faktiskt, folkkärhet som Lok hann uppnå under sin år på järnvägarna runt om i Sverige.

Lok på spåret igen. Comebacken på Pustervik gav mersmak. Foto: KAI MARTIN

Med inledande ”Lokpest” visar de fyras gäng snabbt varför. Här finns den där magiska viben och groovet mellan Daniel Corderos basspel och Johan Reivéns trumlirande, hans som förenar något slags funky spel med metalattack av yppersta klass. Det spinner om maskineriet och till det Thomas Brandt nerviga gitarrspel, som växlar mellan melodi och fränt attackerande ackord. Det är en briljant kombo där själva bomben är Martin Westerstrand Skans brutala, verbala, emellanåt rappande gutturala sång.

Och, ja, precis som den fantastiska starten 1999 går bandet på till Jan Johansson ”Visan från Utanmyra” för att mangla på med sin kontrasterande metal. Magnifikt!

IMG_0182

Kramar ut allt. Lok sparar inte på krutet. Foto: KAI MARTIN

Gruppen hinner under en timme och tio minuter krama energin ur folk, sig själva, scenen och byggnaden. Det är pardonlöst och effektivt, svensk metalunderhållning som svänger kopiöst och som heller inte saknar humor, ett knep inom genren som nog Lok är ensamma om.

Jodå, Lok står fortfarande när vi andra faller.

Låtlista Lok, Pustervik 2 augusti 2019

  1. Lokpest
  2. Låt 3ton
  3. Skrubbsår
  4. Passa dig
  5. Barnbok
  6. Ensam gud
  7. Experiment
  8. Hem till gården
  9. Som en hund
  10. Tommys ponny
  11. Natten till i morgon

Extra!

12. Hur många grisar är vi nu?

13. Kompanjoner

14. Sug min

15. Bedragaren i Murmansk

Extra! Extra!

16. Lok står när andra faller

17. Scudmissil (den lede fi)

 

Jubel för Jeppe

Musikal:

JEPPE PÅ BERGET

!!!

Jeppe1

Stabilt. Marianne Mörck och Claes Malmberg garanterar underhållning. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Tjolöholm slotts sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Häng han högt” är musikalens clou.

Sämst: Volymen räckte inte för hela salongen.

Fråga: Var någonstans tog regissör Stefan Metz vägen i sammanhanget…? Eller hade han ”bara” glömts av i programmet?

Ludvig Hollbergs klassiska komedi ”Jeppe på berget” ställer frågan ”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför?”. En fråga som vi knappast får svar på i denna nyskrivna, norska, musikal gjord på den danska förlagan och nu iscensatt på Tjolöholms slotts sommarteater. Detta skandinaviska samarbete gör nu inte mycket för existentialistiska spörsmål utan tar mer fasta på dråpligheter och gör denna uppsättning med friska, humoristiska förtecken.

För med Claes Malmberg på scen och för all del Marianne Mörck och Robin Stegmar får man sin (över)dos humor. Härligt så.

Claes Malmberg spelar med förtjänst den försupne Jeppe, godhjärtad men svag för alkoholens lockelse som alltid vinner över vardagens plikter. Marianne Mörck är hans strävsamma hustru Nille, som trots alla minor i äktenskapet, märklig nog ger sin drulle till man nya chanser.

Alkoholens verkningar ger möjligheten för  sprettige baronen (Robin Stegmar) att spela den fattig bonden ett spratt. Plötsligt befinner sig Jeppe i baronens säng och tituleras just baron.

Det är dråpligt, skapar förvecklingar och väl spelat av en driven ensemble som skickligt skiftar i roller från drängar och pigor, till dryckesbröder- och systrar samt baronens entourage.

Men det här är ju förstås Claes Malmbergs show. Han hanterar Jeppe som sin egen och spelar oroväckande väl den berusade karaktären. Men gör honom också i hela sitt register mellan ömklighet, despotisk, törstig och förvirrad med glans. Självklart får han sitt utrymme för improvisation – inte en sommar utan den när Claes Malmberg står på scen.

Marianne Mörck är inte steget långt efter och plockar höga poäng när hon samtidigt som hon (fiktivt) matar hönorna också spelar dem och den irriterat galande tuppen. Med barnen i hand (återigen fiktivt) vänder hon sig mot publiken och säger ”Det är teater”, uppfodrande och med en vass glimt i ögat, för att vi inte ska missa föreställningens illusioner och trick. Men rent underbar är hon då hon växlar till sensuell och lidelsefull, när hon trånfullt spinner kring de unga män som kommer för att hämta Jeppe.

Så Robin Stegmar, som delar scenen med tre karaktärer – baronen/sekreteraren/domaren – men som framför allt som baronen skruvar till sin alltför korta scennärvaro effektivt med komisk spinn.

Den enorma ladan som rymmer Tjolöholms slotts sommarteater tjänar väl, även om ljudet emellanåt spelar ett spratt. Rent sensationellt är när gavelns mäktiga dörrar öppnas och slottet får tjäna som fond när baronen och hans sällskap gör entré. Så läckert och får publiken att fullkomligt sucka av förtjusning.

Jeppe2

Kuliss med verklighet. Tjolöholms slott får sin roll i ”Jeppe på berget”. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Det är också på sin plats att nämna Ulrika Wasséns kostym, från rustikt lantligt till pråligt elegant, där Convers och Foppatofflor samt pimpade sneakers får sina plats på scen. Snyggt.

”Jeppe på berget” är god sommarunderhållning till aningen blek musik, där inte många av sångerna fastnar. Inte så konstigt att det bereds plats för både Triads ”Tänd ett ljus” och Bee Gees ”Staying alive”. Men, som sagt, med Claes Malmberg, Marianne Mörck och Robin Stegmar tillsammans med en väl spelande ensemble kan man inte ha tråkigt.

Jeppe på Berget, premiär 11 juli, spelas till och med 11 augusti

Av: Hans-Petter Thögersen efter Ludvig Hollbergs roman från 1722.

Musik: Svein Gundersen.

Regi (?): Stefan Metz.

Svenska sångtexter: Stefan Livh.

Översättning: Leif Janzon.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask/peruk: Tiina Bengsson.

Koreograf: Ellen Lindström.

Ljus: Palla Palmé.

Ljud: Tobias Ödman.

Ensemble: Claes Malmberg, Marianne Mörck, Robin Stegmar, Ulf Eklund, Victoria Kahn Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Carolie Ledstam, Henning Ledstam, Andreas Andersson och Hans Brorson.

Musiker: Benneth Fagerlund (arrangemang, kapellmästare, piano och kör), Martin Tallström (gitarr, lapsteel och banjo), Matz Nilsson (bas), och Per Boqvist (trummor).

 

Mäktigt men inte magiskt, Metallica

Konsert:

METALLICA

!!!

KAI_JN_2019_METALLICA__4621

Vet var metalskåpet ska stå. James Hetfield och hans mannar kan sin metalshow. Foto: JOACHIM NYWALL

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64050.

Bäst: Publikens skoningslösa hängivenhet.

Sämst: Mellansnacket.

Fråga: Är det metalgenren som ska rädda arenakonserterna…?

När Metallica kommer till Göteborg startar bandet med att chilla ute på Marstrand. En privat sittning där en av bandmedlemmarna också passar på att bo. Med tanke på James Hetfields relations till ostron kunde det vara fatalt. Men bandet samlade energi för att krama ur den på scenen på Ullevi inför en rekordpublik – åtminstone beträffande hårdrockkonserter, där nu Metallica slog sitt eget och därmed alla andras metalbands publiksiffror.

Bandet paraderar in till Ennio Morricones ”The ecstasy of gold” där Clint Eastwood fladdrar förbi på de märkliga, snudd på transparenta storbildskärmarna. Showen kan börja och manglet är från start totalt. Metallica har under sina fantastiska 38 år gått från thrach metalungar till hårdrockkungar som vet hur att regera från scen. Det är mäktigt, om än inte magiskt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4523

Kan sin metal. James Hetfield och Kirk Hammett bjuder publiken på metall. Foto: JOACHIM NYWALL

Det finns en känsla av slentrian i framförandet. Låtlistan tangerar de tidigare under World wireturnén. Men samtidigt är bandet dedikerat även en dag på jobbet. Kärleksförklaringarna från scen när James Hetfield pratar är omedelbart ömsesidiga. Publiken är hänsynslöst hängiven och det är ren skönhet att uppe från läktarhåll se fansens enastående entusiasm riktad mot bandet på scen.

Bandet kan uppnå ett enastående gung, även om Lars Ulrich inte är världens svängigaste och mest taktfast trummis. Då svajar Ullevi och publiken med den.

Överraskningarna är emellertid få, men när Kirk Hammett och Robert Trujillo framför, med Trujillo på fonetisk sång, Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” uppstår både komik och kärlek till en allsång som med sin kraft överraskar bandet. Underhållning med det där lilla extra, även om det inte lät så vackert.

Fint är också när bandet, inklusive trummisen Lars Ulrich med trumset och allt, kommer ut på den yttersta scenen för publikkontakt från ”For whom the bells tolls” och några låtar framåt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4600-2

Hårdrockkombo. Metallica söker publikkontakt – och lyckas. Foto: JOACHIM NYWALL

Metallica vet var metalskåpet ska stå. Gör ingen besviken, bjuder på starka kort som ”Nothing else matters” och ”Enter sandman” som extranummer, men har fortfarande några streck till innan de når elva.

1. Hardwired

2. The memory remains

3. Ride the lightning

4. The God that failed

5. The unforgiven

6. Here comes revenge

7. Moth into flame
8. Sad but true

9. Halo on fire

10. Staten & kapitalet

11. Frantic

12. One

13. Master of puppets

14. For whom the bell tolls

15. Creeping death

16. Seek & destroy

Extranummer

17. Spit out the bone

18. Nothing else matters

19. Enter sandman

Sommarens – kanske årets – skratt

Fars

DEN OSALIGE – EN NY KOMEDI OM EN FARS SOM BLEV EN MUSIKAL

!!!!

Denosalige

Galenskaparna. Per Andersson och Linus Wahlgren förbluffar Kattis Trollregn, Eva-Lotta Hultman, Hans Josefson, Ulla Skoog och Jacob Andréas. Foto: LINA IKSE

Gunnebo sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Det rapbattle som de två fantomerna har.

Sämst: Ibland var det svårt att hämta andan.

Fråga: Hur såg det här manuset ut innan alla darlingar dödades…?

Per Andersson är komikens osalige ande. Tillsammans med manusförfattaren Håkan Johnsson blir det en matematisk effekt som är hisnande. Att duon överhuvudtaget lyckats sätt punkt för sina galenskaper i denna fars/pjäs/komedi/musikal – ja, det är inte lätt att sätta något etikett på denna föreställningen – är beundransvärt.

Här är inget skämt för dåligt, ingen förutsättning för usel, ingen gliring omöjlig och ingen utmaning för svår att anta. Klart att det blir en nyskriven föreställning som med allting på plats har en förutsättning att kliva över till något sanslöst galet.

Jo, dessa galenskaper har med sig en ensemble som är både lydig och okynnig i samma andetag. Till det Per Johanssons orkester som är både uppspelt, följsam och tokig.

_MGL0113

Underhållande. Eva-Lotta Hultman, Kattis Trollregn och Jacob Andréas underhåller.

Foto: LINA IKSE

Ramberättelsen är en klent begåvad teatergrupp som ska sätta upp pjäsen ”Spansk hatt i motvind”. Kulissen är på plats, men dessvärre inte replikerna. Vi rör oss alltså i något slags metafars, ungefär som ”The play that goes wrong”, där det i pjäsen spelas teater. Men, förstås, i Per Andersson och Håkan Johnssons hjärnor blir allting så mycket mer, vidare och gränslöst; ändå utan att falla isär, sticka iväg eller tappa vettet fullständigt.

Har man dessutom Ulla Skoog i rollen som regissören och kulturtantsentusiasten Iren Dahlskog blir det en uppvisning i tajming i både replik och skämt. Hans Josefsson gör Lasse, hjärnkirurgen som gärna vill men greppar mindre. Jacob Andréas narcissisten Daniel Clay som hellre ser jaget för laget. Kattis Trollregn Maja Grankvist är en beschäftig göteborgska som med någon sorts Tourettes levererar skämt där det minst passar. Så blyga Kerstin Olsson, Eva-Lotta Hultmans karaktär, som vill verka utan att synas.

_MGL0211

Par i komik. Per Andersson och Linus Wahlgren underhåller. Foto: LINA IKSE

Jo, det blir en omöjlig ekvation när premiären närmar sig. Då dyker Thåmas Fors (jo, Thomas med å) i Per Anderssons gestalt, en av kommunens utsände kommunikatör som på ett positivt sätt ska meddela att teatern ska läggas ner. Men… då har han inte räknat med spöket (Linus Wahlgren) på teatern, som med magi tvingar sällskapet, inklusive Thåmas Fors att spela ”Fantomen på operan”.

Det blir, förstås, en härva av missförstånd, tokigheter, repliker som saknar motstycke och ett ensemblespel som är tajt underhållande med på pricken-karaktärer, som alla sätter sin spets på scenen. Lägg till Per Andersson som bindgalen och därmed formidabel tillsammans med Linus Wahlgren, föreställningens duellanter och dynamor, och det blir något som är synd att missa..

Här är är alltså en föreställning där skratten ljuder från start till mål. ”Den osalige”, tro mig, kommer inte stanna vid sommarens föreställning på Gunnebo sommarteater. Stockholmarna måste också få ha lite roligt.

 

Den osalige, premiär 3 juli

Manus och musik: Håkan Johnsson och Per Andersson.

Regi: Klas Wiljergård.

Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson.

Mask/peruk: Adam Högblom.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Scenograf: Kjell Samuelsson.

Ljud/ljus: Matihias Abrahamsson.

Med: Per Andersson, Linus Wahlgren, Kattis Trollregn, Jacob Andréas, Eva-Lotta Hultman och Ulla Skoog.

Orkestern: Per Johansson, kapellmästare, Björn Cedergren, Magnus Boqvist och Henrik Bengtsson.

Spelas till och med 9 augusti.

Skruvad repris – nu ännu bättre

Buskis

STULEN KÄRLEK

!!!!

Stulen Kärlek_B3_5092

Hysteri. Jojje Jönsson, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson vet hur man skruvar en replik rätt in i krysset. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Snudd på utsålt (maxkapacitet 1635).

Bäst: Mikael Riesebecks överspel är alltid underbart underhållande.

Sämst: Första akten, som blev lite seg.

Fråga: Är det inte lite vågat att ta upp en 15 år gammal favorit för omtag…?

Årets uppsättning har drabbats av något som kan liknas vid falsk marknadsföring; med Stefan Gerhardsson på scen och Krister Classon som manusförfattare skulle det ge ett slags återförening av Stefan & Krister. Nå, det har väl gått så där med den saken. Ja, Stefan Gerhardsson är på scenen. Men manuset är mer än 15 år gammalt och ”Stulen kärlek” alltså en repris på något gammalt.

Inget fel med det. Så fungerar branschen, oavsett om det är Shakespeare, Norén, Ibsen eller Classon. Men Stefan & Krister är det alltså inte.

Nu spelar det ingen roll. Manuset klarar sig utan de svenska humorlegendarerna. Ja, kanske till och med bättre än då, med en uppfriskad, ibland överförfriskad, text blir det fart på spelet.

Stulen Kärlek_B3_5354

Skruvat. ”Stulen kärlek” är bättre nu 15 år senare. Foto: BO HÅKANSSON

Mikael Riesebeck återvänder till sin roll som den godhjärtade tjuven och hamnar omedelbart i knipa i det strulande äkta paret (Anna Carlsson och Mikael Ahlberg) lyxuösa villa. Försäkringsmäklaren i form av Jojje Jönsson gör entré och tempot kan genast skruvas upp bland alla givna och ogivna förvecklingar. Det kunde, rent humoristiskt, räcka med det, men  på dörren ringer de nya grannarna i form av Stefan Gerhardsson och Siw Carlsson ( den rollen som Laila Westersund gjorde vid premiären på Lisebergsteatern 2004). Där handlar det knappast om en tempojhöjning utan precis tvärt om. Ett fenomenalt grepp där Stefan Gerhardsson, som alltså gör otippad scencomeback, förvandlar sin roll till en sävlig karaktär som hänger på replikerna som om han har tappat dem, suger ut tystnaden och skapar en humor som går i slow motion. Raffinerat och, faktiskt, oerhört roligt. Siw Carlsson är hans hustru som med sedvanlig beschäftighet driver med den stackars hunsade maken. Det kan inte bli bättre.

Stulen

Långsamt. Stefan Gerhardsson går på slow motion mot Siw Carlsson rappa repliker.

Foto: BO HÅKANSSON

Anna Carlsson står för balansen, men har också effektivt bett i sina repliker. Mikael Ahlberg gör sin roll av den dryge sprätten med stil, han som har allt, men med sin överlägsenhet riskerar det mesta.

Här är männen tafatta eller för mycket, kvinnorna drivna, om än fast i klassiska kvinnofällor. Koncept som passar i denna farsartade buskis, även i den moderna, nyfunkismiljön som scenograferna Marianne och Peter Dillberg. Efter år av somrig folkhemslycka på scen på Vallarna är det både djärvt och på pricken.

Det här är buskis som inte vilar på lagrarna, som har ett högt drivet tempo och som lyckas skruva den 15 år gamla pjäsen rätt upp i krysset.

Stulen kärlek, pemiär 30 juni.

Manus: Krister Classon.

Regi: Pär Nymark.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Dekorbygge: Ljus & dekor i Halmstad.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Smink/mask: Tiina Bengtsson.

Ljud: Stellan Bengtsson.

Medverkande: Siw Carlsson, Jojje Jönsson, Stefan Gerhardsson, Mikael Ahlberg, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson.

Spelas till och med 11 augusti för att senare i höst åka på turné.

Soulfylld Albin Lee

Konsert:

ALBIN LEE MELDAU

!!!

IMG_9801

Mannen med rösten. Albin Lee Meldau berör. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen

Publik: Stor, kanske 10000.

Bäst: ”The weight is gone”.

Sämst: Arrangemangen ekar tomt ibland.

Fråga: Varför inte göra ett bättre och större ställningstagande kring skandalen om Dawit Isaaks snart 18 år långa fängslande utan rättegång i Eritrea än en lätt dold t-shirt…?

Göteborgssonen Albin Lee Meldau var kanske alltför länge en dold talang i svenskt musikliv. Son till musikern och låtskrivaren Max Meldau och dito, fantastiska, Annika Blennerhed fanns måhända allt inom räckhåll. Men han har sannerligen på egen hand odlat sin soulfyllda, med blues till bredden fyllda stämma med låtar som rimmar hjärta med smärta.

Med sin medverkan i det allt mer dränerade ”Så mycket bättre” fick han en vidare, och sannerligen välförtjänst, fanskara. Så det är inte förvånande att han lockar en stor publik till sin start på sommarturnén.

Men stora scener kräver också sitt engagemang. Där tappar han rätt snart med ett påvert mellansnack och lite lösa boliner vad det gäller scenframträdandet.

Jo, Albin Lee Meldau kan alltid luta sig mot sin röst, den som öppnar upp själen och famnar den med sin vibrerande ton och innerlighet. Han sjunger med hela kroppen, ingenting får stanna kvar, allt ska vädras ut.

IMG_9834

Kan mer. Det finns något outnyttjat hos Albin Lee Meldau. Foto: KAI MARTIN

På scen har han sin compañero sedan barnsben, Kalle Stenbäcken, på keyboard, vännerna Arvid Nero och Simon Söfelde på gitarrer tillsammans med rytmsektion Gibril Cham (trummor) och Simon Andermo (bas). Det är tillbakalutat kompetent, svängigt men också utan riktig egg. Jag kan ibland sakna något soloinstrument som utmanar och leker med Albin Lee Meldaus röst och sångmelodier. Nu stannar arrangemangen av en smula.

Men han bjuder förstås upp och gör det under nära en och en halv timme. Redan som andra nummer kommer slagkraftiga och svängiga ”The weight is gone” och sedan radas låtar från albumet ”About you” med tolkningar från ”Så mycket bättre”, som Louise Hoffstens ”Spela min favoritvals” (”My favourit lie”).

IMG_9806

Gäst på scen. Stor kommer in för att gästa på nya singeln ”Vita fen”. Foto: KAI MARTIN

In kommer också Stor som gäst på nya ”Vita fen”, men det blir mer kul än bra till en låt utan riktig karaktär och som mest känns som en orsak att just Stor skulle få gästa på den nu aktuella singeln.

Albin Lee Meldau har rösten. Den sviker varken honom eller publiken. Men jag upplever att det finns något outnyttjat hos honom. En potential som artist som ligger och lurar. Där han med bättre stadga på scen och i arrangemang kan kliva upp ytterligare ett steg. För på sikt räcker det inte med vilsen charm och den där soulfyllda stämman till bredden fylld med blues.

IMG_9827

Ställningstagande. Albin Lee Meldau lät bara ana sitt ställningstagande kring det snart 18-åriga fängslandet av Dawit Isaak. Foto: KAI MARTIN

Gårdens sorti

Dag två på festivalen Gården i Trädgårdsföreningen. Bästa förutsättningar gällande vädret denna Sveriges nationaldag. Kanske inte lika bra förutsättningar beträffande artistuppbådet på en festival som verkligen fått kämpa för att få dit en publik.

Nu skulle väl i alla fall göteborgarna hitta hit med Sarah Klang och Bad Cash Quartets återförening som lockrop.

Nå, dagen skulle bli lång.

Deerhunter lät lovande på papperet och kanske en orkester som gillade att spela rysk roulette med livet musiken som insats. Men Atlantabandet slogs av värmen och sångaren Bradford Cox flämtade alltmer gnällande om att han saknade fläktar (fans) och förstod nog aldrig det dubbla budskapet där inför den förvånande, om än glesa, fanskaran framför scen. Utseendemässigt kunde han i sin blåa overall och spektakulära glasögon varit en wannabe till Devo, men musikaliskt närmade sig bandet mer Strokes. Trots gnället var det en okej spelning, som kanske trots allt trivts bäst på en klubb.

IMG_9574

Tagen. Bradford Cox i Deerhunter klarade inte värmen. Foto: KAI MARTIN

Det är ju något med britter och hetta. Det spelar liksom ingen roll vilket väder det är. De uppträder likadant oavsett. Så för punkslynglarna Shame från London var det fullt ös från starten och sångaren Charlie Steen är inte sen att bjuda in publiken. Det är energistinnt, musik som mal frenetiskt med spår från the Fall och Gang of Four, men alltmer Iggy Pops Stooges. En härligt energidrink när det behövdes som bäst med en basist som for omkring som ett irrbloss på scenen och med Charlie Steen utmanande publiken med både stagedive och promenad på publikens händer.

IMG_9584

Full sula. Shame skämdes inte för sig. Foto: KAI MARTIN

Sarah Klangs 2018 var ju mer eller mindre en eriksgata från releasespelningen på Pustervik i årets början via succén under Way out West och ett utsålt Konserthus senare på hösten. Klart att det kändes som hon var ett givet dragplåster till Gården.

Överraskande blir det en publikflopp och om det var därför eller för att hon inte hittat någon ny energi efter framgångarna är svårt att sia om. Men den här spelningen famlade efter riktning och fart. Låtarna gled omkring med Sarah Klangs i och för sig fantastiska röst, men som här kändes fullkomligt vilsen.

Dags för nya utmaningar, kanske, för att få riktning på den framtida karriären. För den här spelningen var loj som en semesterdag i solgasset i mitten av juli.

IMG_9603

Lojt och vilset. Sarah Klangs konsert var utan fokus. Foto: KAI MARTIN

Lorely Rodriguez försökte med sitt Empress of göra intryck, men lockade dels festivalens minsta publik och dels inte mig. Fel plats, fel sammanhang. Kanske i annan miljö där samplingar, keyboard, sång och rytmer bättre samsas.

The Sounds firar 20 år och har i Maja Ivarsson en av Sveriges starkaste scenpersonligheter. Det finns få utmaningar som hon går bet på och är ljuvt kaxig i sitt scenspråk. Dessvärre har hon sedan starten också varit en sångare utan kvaliteter på scen. Rösten kämpar ständigt efter melodins rätta tonläge, en kamp hon alltför ofta går som en förlorare mot. När musiken, eller arrangemangen, sällan hjälper henne att bottna i låtarna blir det än värre. Synd, men heller ingenting nytt. Dessutom en bokning som knappast publiken sprang benen efter sig för.

Kaxig men kraxig. Maja Ivarsson är tuff på scen men sjunger surt. Foto: KAI MARTIN

Sean Bowie har ett namn som förpliktigar. Men när han kliver in på scenen är det förvisso som en androgyn, men under namnet Yves Tumor. Musiken är svår att nagla fast med en funkig bas, en gitarrist som hämtad från Darkness och låtar som pendlar mellan det mesta. Återigen är denna konstellationen inte en dröm för en utomhusfestival. Ge mig det spektakulära en mindre klubb, så den galna glamouren och det extravaganta får rätt utrymme.

Extravagant. Yves Tumor är bäst på en mörk klubb. Foto: KAI MARTIN

Så är det då dags för Gårdens final – och kanske också sorti, då det här knappast har varit ett evenemang som fått ekonomerna hos arrangörerna att jubla: Bad Cash Quartets återförening. Första spelningen på 14 år.

Bandet har repat, bandet har haft förhoppningar. Med medlemmarna som sedan länge lämnat tonårens sturm und drang och istället klivit in i något slags vilsen medelålder kan vad som helst hända.

Inledningen är magnifik. En total kraftansamling som detonerar. De tre startlåtarna – ”To bored to die”, ”Outcast” och ”Dirty days” – lovar en svindlande fortsättning.

Bra start. Bad Cash Quartet hittade tillbaka direkt. Foto: KAI MARTIN

Men det är precis som kraften rinner ur bandet. Tempot kroknar och låtarnas brännpunkt dunstar. Synd. Det blir därför en uppförsbacke mot finalen i det 40 minuter långa grundsetet.

Jo, visst, Martin Elisson är en skön entertainer som kan sina poser och är lidelsefull i sitt uttryck. Men är det inte så att Bad Cash Quartetlåtarna egentligen ligger en halvton för högt för honom så här 14 år senare…? Det är emellanåt en svår strid att pricka de högsta tonerna lite väl ofta.

Ändå. Jag gillar det här. Inte bara för nostalgin. Bad Cash Quartet hittade sin nisch någonstans mellan Broder Daniel och britpopen. Det finns starka melodier och varför stanna här…?

Bad Cash Quartet, låtordning, Gården 6 juni 2019

  1. To bored to die
  2. Outcast
  3. Dirty days
  4. Monday morning
  5. This night or next
  6. Dragqueen
  7. Heart attack
  8. Valentine
  9. Midnight prayer
  10. I care about you all
  11. Searching is killing me
  12. Amuse you (extranummer)
  13. Big day coming (extranummer)