En strålande stjärna

Show:

IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE

!!!!

7.ola salo_foto mats bäcker

Rykande fräck show. Ola salo är i sitt esse på Rondo: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den oförställda glädjen.

Sämst: SMS-inledningen var definitivt lökig.

Fråga: Kommer verkligen Ola Salos röst palla den översvallande energin han har kväll efter kväll…?

Hösten 2017 i oktober. Ola Salo har precis kommit med ny singel och ny video. Men satsningen med ”I call your name”, den Depeche Mode-osande låten, tvärdör någonstans i höjd med Metoo-rörelsen och går upp i rök. Någonstans där undrar jag hur skör hans solokarriär var. Vilka under skulle vända den…?

Så kom en ny vår, med en andra plats i ”Stjärnornas stjärna” och han dansade åtminstone en sommar med Diggiloo. Där stod det ju också klart vilken kraft the Ark-låtarna har och hur folkligt förankrade de är runt om i landet.

Det måste ha känts skönt för producenterna, som ligger bakom denna hans soloshow. När så nyheten kom i höstas om att ”It takes a cool to remain sane” presenterades i höstas var det ju klockrent, klart att glamkungen i Sverige ska ha en glittrande soloshow på Rondo.

Men solokarriärens låtar ställer han, om inte i skamvrån, så åtminstone åt sidan. Här handlar det om the Arks sprakande hitkavalkad spunnen kring en röd tråd där Henrik Schyffert ligger bakom manus.

4.ola salo_foto mats bäcker

Närkontakt. Det dröjer inte länge förrän Ola Salo söker upp publiken Foto: MATS BÄCKER

Det kan, i förstone, tyckas trist med den traditionella berättelsen om en stjärnas födelse. Hur Ola Salo vill skapa musik, skriver sitt manifest som 14-åring och lockar med sina vänner i Rottne utanför Växjö i en rockrevolution mot tristess, för glam och gränsöverskridande samt för rätten att få vara annorlunda.

Det är en vacker historia om ihärdighet och övertygelse. Så, ja, den fungerar på scen. Men kanske mest tack vare Ola Salos osvikliga energi och glädje. Han älskar sina låtar, älskar att få framföra dem och levererar dem med stolhet.

The Ark-medlemmarna sitter i publiken, det band som betytt så mycket för hans karriär.  Något de alla ska vara stolta över. På scen är det istället en annan konstellation med Johan Röhr, som kapellmästare, Michel Santunione, gitarr, Olov Domeij, bas, Jannike Stenlund, fiol och keyboard, Julia Ivansson, trummor, och Mona Lindgren, gitarr.

Det glammar och slamrar, är polerat och rått, poserande och vackert där Mona Lindgrens spel inte står Mick Ronsons långt efter.

Till detta dansarna Nathalie Akselsen, Elin Lindberg och Phu Nguyen, som förutom livfull och snygg koreografi också ska stå för något slags juvenilt inslag någonstans där drömmar föds för att förverkligas.

9.ola salo_foto mats bäcker

Posör. Ola Salo försitter inte chansen, utan spelar ut hela sitt register. Foto: MATS BÄCKER

Men det är förstås Ola Salo som är den strålande stjärnan i centrum. Det dröjer inte längre förrän han använder borden som en catwalk. Han blygs inte för närkontakt med publiken och spänner bågen både gällande sång, agerande och, i ett för honom, disciplinerat snack.

Här är han i sitt esse, mitt i sin dröm och bjuder inifrån och ut, från själ och hjärta.

”It takes a fool to remain sane” är en fantastisk show med sprakande häftig musik, som landar rätt på krogshowscenen

Så… wham, bam, thank you, man! Det här är en show att återkomma till.

Låtlista, premiären 24 januari 2019:

  1. It takes a fool to remain sane (ensam vid flygel)

  2. Take a shine

  3. Echo chamber

  4. Absolutely no decorum

  5. Clamour for glamour

  6. Let your body decide

  7. One of us is going to die young

  8. Joy surrender

  9. Breaking up with God

  10. Prayer for the weekend

  11. Tell me this night is over

  12. It takes a fool to remain sane

  13. Father of a son

  14. The worrying kind

  15. Sing me out

  16. Calleth you, cometh I

Produktionsteam:

Producenter: Mikael Gordon-Solfors och Markus Viking.

Arrangemang: Peter Kvint.

Regi: Edward af Sillén.

Scenograf: Roland Söderberg.

Koreograf: Zain Odelstål.

Manus: Henrik Schyffert.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Alexander Alexandersson.

Videodesign: David Nordström.

Mask/kostymdesign: Magnus Flobecker.

Kär tradition i behov av förändring

Lokalrevy:

VINTER I VÄLFÄRDEN – ELLER VÅRDSLÖST 2

!!!

img_6912

Metateater. Inslaget med Mölllans fria musikaliska teater är vinnande.

Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Publik: Fullt.

Bäst: Lena Gustafsson och sketchen om Åbybadet.

Sämst: Regeringskaoset med Darth Vader.

Fråga: Borde inte Mölndalsrevyn vara ren och skär kult efter Grotescos framgångar…?

Spelas fram till 2 mars.

Ibland undrar jag om gänget i Mölndalsrevyn är vår tids sista entusiaster. I år firar revyn som tar lokala intressen på större allvar än utanför kommungränsen 45 år. Det är på alla sätt och vis imponerande.

Jag har haft förmånen att vara med hart när varje år sedan 1999, har sett uppgång följas av mindre bra, Per Andersson i suveränt samspel med revyräven Lennart Olsson, som ju gick ur tiden 2018 (båda får var sitt nummer i revyn). Jag har också fått se scenbegåvningar som strålat, men som sedan inte orkat vara idoga. Det kan man inte anklaga Karin Mickelbo och Lena Gustafsson för. Troget och med aldrig sinande entusiasm medverkar de i Mölndalsrevyn med själ, skratt och hjärta. Tack för det.

För en lokalrevy behöver sin ryggrad. Duon Mickelbo och Gustafsson är kulturbärare och gör det med stolthet. Det känns och ger dessutom övriga ensemble stadga i spelet på scen.

Ramberättelsen är något av Mölndalsrevyns signum. I år ett vårdhem som jagar kostnadseffektiva lösningar, på bekostnad av sliten personal och illa skött brukare. Jo, revyn speglar sig i verkligheten och har ett manus  som inte är oävet, även om det inte riktigt orkar hela vägen.

img_6911

Vå(r)dligt. Ramberättelsen om vårdhemmet tar över. Foto: KAI MARTIN

Karin Mickelbo är överläkaren och chefen Gerd Schyrman, som styr vårdhemmet Vårdaga med fast hand. Med andra ord är det öppet för förvecklingar.

Problemet med ramberättelsen är att den dominerar. Jag föredrar mer klassisk nummerrevy där året får speglas i en färgstark kavalkad. Nu blir det alltså bara så delvis. Synd.

Det gör också att tempot aldrig blixtrar till.

img_6918

Musikal. Karin Mickelbo som operadiva i musikalen ”Fia med knuff”. Foto: KAI MARTIN

Men det finns underhållning som bär hos dessa underbara entusiaster. Jag har kommit mer och mer att vara förtjust i den usla humorn som bjuds i numret när Möllans fria musikaliska teater får fritt spelrum. Nu med den nyskrivna musikalen ”Fia med knuff”, som inte blir annat är pinsamt rolig. Här tar man ut svängarna i egensinnighet med Karin Mickelbo som operadivan som inte kan få nog av publikens uppskattning.

img_6905

Inget lågvattenmärke. Lena Gustafsson ironiserar friskt över Åbybadet. Foto: KAI MARTIN

Lena Gustafsson badnummer om Åbybadet är en skrattfest och årskavalkaden stringent och sprakande.

Hanna Johanssons filmer är strålande i sin ambition, där glimten mot tv-serien ”Vår tid är nu” är bäst.

Mölndalsrevyn 2019 är en stabil 45 åring, som bjuder på trygg underhållning. Men jag saknar nya grepp och ser gärna att man kastar bort ramberättelsen till nästa år. Våga nytt, snart är revyn 50!

Mölndalsrevyn 2019: Vinter i välfärden – eller Vårdslöst 2

Regi: Tove Wiréen.

Medregissör och koreograf: Gustaf Jönsson.

Med: Anna-Klara Dahlén, Anders Dahlberg, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Orkester: Liv Hansen (kapellmästare), Staffan Andersson, Janschie Börjesson och Bengt holm.

Kostym: Doris Kjær.

Smink/peruk: Adam Högblom.

Ljud: Sebastian Olsson.

Ljus: Marcus Olsson.

 

Musik från ett vardagsrum – början på något nytt

Huset ligger uppklättrat på berget med milsvid utsikt över Göteborg. Vintersolen ligger lågt och sticker in som en skoningslös strålkastare, men ingenting som inte ett par rejäla gardiner kan skärma av.

Här har startat något som bäst kan uttryckas med arbete pågår.

I vardagsrummet musik. Trummor i ett hörne, keyboard och kontrollbord i ett annat vid ett skrivbord som för tankarna till Lettermans, framför teven gitarr, pedalbord och förstärkare, utspillda i soffan en bas eller två plus jag i den motsatta.

Vad är då detta…?

img_6861

Porträtt av en artist i skapande. Foto: KAI MARTIN

1999 var jag inviterad till att sitta i en av jurygrupperna till Smask (Svenska Musikakademikers sångkåntest) och fick förutom förmånen att höra på djärva grepp på nyskriven, svensk schlager också möjlighet att träffa nya människor.

En av dem var Mattias Bylund, då musiklärare på Sam-skolan, en man med en utstrålning som befästes någon månad senare när jag var på Musikhögskolan för att bevittna och åhöra Pernilla Emmes elever göra avslutningskonsert.

Mattias Bylund satt som kapellmästare för orkestern och det svängde något kopiöst.

Jag hade vid denna tid börjat skriva musik som egentligen var mig fjärran, men som ändå lockade och utmanade. Ja, postpunkpoeten och tillika -sångaren gjorde låtar som plöjde i jazzpopfåran, den där med soultouch som Peter LeMarc, Mauro Scocco, Bo Kaspers Orkester, Orup… ja, Svante Thuresson och, skulle det visa sig, Lisa Nilsson.

Men ensam på min kammare med ett piano som medel var ju visionerna väsentligt större än så. Låtarna hade börjat samlas på hög och jag hörde i min skalle något mycket mer än mitt trilska hamrande på instrumentet.

Med Mattias Bylund framför mig formulerade jag tanken, som i ”Tjuren Ferdinand”, att ”Honom ska jag ha”.

Men hur trevlig han nu var hade jag en så stor respekt att jag inte vågade fråga. Inte heller de gånger jag av en slump sprang på honom i samband med konserter före sommaren 1999. Men jag dristade mig trots allt till att säga, att jag ville träffa honom, men först efter sommaren, först efter att jag samlat mod.

Så rann sommaren iväg, en och annan ny låt skrevs och hösten kom. I oktober fattade jag mod, bjöd Mattias Bylund på en Kinakrog på Arkivgatan och öppnade mitt hjärta. I min portfölj hade jag tidigare demor, ett gäng texter samt i handen ett fång ackord till låtar som jag ville visa honom.

Vi åt, samtalade och han sa att han var intresserad, men ville lyssna först. Rimligt.

Vi tog oss upp till en sal i Musikhögskolan där vi kunde spela kassetterna och några av låtarna på piano. Han sa ja, men också att han inte hann. Men han skulle höra av sig.

Det skulle visa sig att han satt som kapellmästare för Mölndalsrevyn. Det skulle ta sin ansenliga tid fram till mars 2000. Tiden gick och jag lätt den bero. Så i början på mars får jag ett meddelande om att han bokat studio, musiker och tekniker den 30 mars ute på Björkö.

Jag var stum… och förväntansfull.

Så torsdagen, den sista i mars, den som också skulle bli den första 30 mars på 2000-talet. Jag tvekade på min kapacitet, tog 245:an ut till skärgården en kulen, bister vinterdag, parkerade nere i hamnen och ovanför hamnskjulen låg studion med Karl Gunér, som en av ägarna och för dagen/kvällen tekniker. I studion var verksamheten i full gång: Magnus Sjölander på trummor, Michael Engström på bas, gitarristen Lars Granath och, förstås, Bylund själv på keyboard. Det blir fem låtar som spelas in i rask fart, strax innan sju är grunderna lagda, musikerna plockar ihop och tackar för sig; kvar är Bylund, Gunér och jag. Ytterligare pålägg görs, keyboard och, självklart, sång. Halv tre är allt mixat, i min hand har jag en cd som glöder. Vi ringer färjevakten för att komma över och jag kör i eufori hem.

Jag kan knappt sova, är ändå uppe med mina familj som lystet och nyfiket tar del av min musik. De är entusiastiska, lillkillen, då nyss fyllda sex blir förtjust i särskilt en låt, som han vill höra om och om igen. Jag är lycklig.

I september åker vi ut igen, nu för fler låter. Lars Granath har ersatts av Stefan Ekstedt och mitt självförtroende har stärkts. Det låter fantastiskt.

Det blir några spelningar: Jord, Stora Teaterns utomhusscen och jag och Mattias Bylund gästar Slottsskogsscenen i något arrangemang som jag tror att Karin Klingenstierna höll i… Blå timmen, kanske.

2003, plötsligt. Jag har besvärat Bylunds hemmastudio med ett bombardemang av låtar, som han tvingats spela in i sin hemmastudio på Torkelsgatan i Lunden. Men den sommaren återkommer han inte. Jag bidar min tid, med vetskapen att han har otroligt mycket att göra. Så ringer han. Jag sitter på mitt jobb vid Järntorget.

”Jag kommer förbi. Jag har demon klar. Kan du komma ner? Jag har bråttom.”

När maestro talar lyder man. Jag springer ned för trapporna, in glider hans svarta V70 med tonade rutor och som i en knarkaffär hastigt avklarad åker rutan ned, handen sträcks ut, jag tar emot den brända skivan (ja, det var så man gjorde efter kassetterna och innan de sända filernas tid) och säger tack när bilen drar iväg i hast.

Jag rusar upp på redaktionen, sätter på CD:n och lyssnar med hörlurar på hur han har producerat musiken, lagt på kör med hustrun Anna Bylund, bas, gitarr… Det låter enastående. Som på riktigt. Jag ringer och säger ”Vi gör en skiva!” och han svarar ”Jag visste det.”, där jag kan ana ett leende.

2004 i december ”tävlar” vi om vad som ska komma först. Annas och Mattias förstfödde, min vän Garths död eller albumet ”Sol på svenska”. Barnet kom först, skivan sedan och först några månader senare avled min vän efter en lång tids sjukdom.

Det var en period av glädje och smärta, stolthet och sorg. Skivan kom strax innan jul och jag gick runt till grannar och vänner och sålde den. Jag skickade så småningom ut den till  P4-kanaler runt om i Sverige, men recensionsex…? Nej, jag ville stå fri som den nöjesskribent på GT jag var. Inget kotteri. Vill någon skriva om den, fine, men köp den; det ville ingen av mina kollegor. De hade väl inte så bra lön eller också var nyfikenheten inte så stor.

Titeln ”Sol på svenska” har sin förklaring. Jag hade under 90-talet en diskussion på en nattklubb med en radioprofil om soul, den svenska med Lisa Nilsson och Eric Gadd var i fokus, och han hävdade att ingen från Sverige kunde sjunga soul. Jag käftade emot. Men då min musik ändå, delvis, hamnade kölvattnet av denna genrer ville jag inte förhäva mig. Travestin på Jan Johanssons ”jazz på svenska” fick bli ”Sol på svenska”, inte soul, men när och inte utan själ.

Vi hade releasekalas dagen efter att Garth hade gått bort. Jag tvekade länge om jag skulle genomföra spelningen på Jazzhuset, men valde att köra, placerade ett bord snett nedanför scenen, lät en öl stå där som skulle ha varit Garths plats; han fick sin hyllning, jag fick mitt releasekalas, som jag är övertygad om att han skulle vilja ha varit med på och att jag hade. Några veckor senare sjunger jag en egenkomponerad låt på hans begravning, ”Leavin'”, om att lämna för någonting annat.

Livet tog sina törnar och någon skilsmässa och en massa år senare ser allt annorlunda ut. Mattias Bylund prisades som arrangör 2016 och fick en Grammy  vid galan i Los Angeles för sitt arbete med Taylor Swift. Han har mängder med uppdrag från Max Martingänget, där en av hans elever från Sam-skolan ingår. Kai Martin & Stick! gör under året albumcomeback med [utan titel], stolt och stark musik som kritikerkåren, så när som på Gaffa, GP och Nöjesguiden undviker (tacksam att vi står över det).

2013 hjälpte han mig, efter att vi inte jobbat ihop sedan 2006, med ”Roberts requiem”, som spelades på min pappas begravning. Ett stycke musik jag inte trodde jag kunde göra. Klassiskt, på gränsen till barock.

Men ur mina nya, fantastiska relation med Z kommer ingen musik. Hon är ledsen för det, jag har försökt och tänkte, att om jag startar ett nytt soloalbumsprojekt så kanske låtskrivartarmen retas. Det har inte gått så bra.

Däremot har Bylund återigen tagit emot mig med öppna armar och ordnade i sitt vardagsrum, ovan- och inledningsvis nämnda, för en session med Michael Engström, bas, Magnus Sjöqvist, gitarr, och Miko Rezler, trummor, plus Bylund som maestro, tekniker och keyboardist.

Session i vardagsrummet. Foto: KAI MARTIN/MICHAEL ENGSTRÖM

Jag har frågat hur många låtar kan vi kan göra och han säger bara ”ös på”. Jo, tack. Jag skickade väl 20 filer till honom. Det mäktade vi inte med. Men under inspelningseftermiddagen bränner vi av ett dussin, eftersom det uppstår feeling. Som maestro Bylund säger ”Nu har vi till ett album!” och musikerna är dedikerade, jag smickrad, och när de i sina referenser bäddar in bland andra Joni Mitchell och utbrister förtjust ”ah, 80-tal” eller ”oh, 70-tal”, så slår jag blygt ned blicken. Det blir spännande, det här.

Nu återstår mycket jobb, arrangemang som ska göras, gitarrpålägg, keyboard, stråkar, blås och sång med kör. Men stenen är i rullning. ”Sol på svenska” ska få ett syskon. Oklart hur lång tid själva grossessen tar.

Upplyftande dans på sluttande plan

Dans:

SKID och DECADANCE

skid2

Uppförslut. ”Skid” är koreografi som kämpar mot tyngdlagen. Foto: MATS BÄCKER

Nypremiär, Göteborgsoperan, t o m 23 januari.

När de sattes upp 2017 för sina respektive uruppförande – ”Skid” respektive ”Decadance” – skapade de var och en för sig uppmärksamhet.

”Skid”, förstås, med sin dans på ett starkt sluttande plan. Där koreografen Damien Talet från början villa ha 45 graders lutning på ”dansgolvet”, men fick backa på sina ambitioner med några grader.

Det är modern dans som utmanar alla fysiska lagar och skapar en illusion ständig strävan, födsel, liv och död. Den ständiga Sisyfos strävan uppför, men här också nedför, för att ta sig genom livets eviga flöde.

Dansarna väller över kanten som maskar, i en strid ström. Eller som regndroppar på en fönsterruta. I enskild rörelse för att slutligen fogas samman i ett försök att bryta ensamheten.

Skid-18_LS

Strävan. ”Skid” är en Sisyfos vandring upp- och nedför. Foto: MATS BÄCKER

Det är dramatiskt, om än med kanske aningens för stark volym, effektivt och suggestivt med finalen där gästdansaren Amilios Arapoglou genomför en sensation. Påklädd förvandlas hans t-tröja, i ett slags nylonstrumpeliknande material, till en puppa där kläderna försvinner. I alla sin nakenhet ”föds” han i kraft, skön och dramatisk koreografi. Oerhört starkt.

”Decadance” inleds egentligen redan i pausen. En ensam dansare står framför ridån och gör små rörelser till den orgeljazzbaserade bossanovan. Det är humor, dans med glimten i ögat, som förstärks av ett ungt par (syskon) som speglar hans dans från sidan av bänkraderna. Fint och spontant.

decadance

Lustfyllt. ”Decadance” bjuder in danselement från vitt skilda genrer. Foto: MATS BÄCKER

När så ridån går upp och den välfyllda salongen har stillats, så glider ”Decadance” över i en glädje- och lustfylld dans, där koreografen Ohad Naharin tar oss genom olika sällskapsdanser parat med såväl modern dans som klassisk balett.

Bara det är en fröjd för ögat, lekfullt, kittlande och symmetriskt skickligt.

Men när dansarna går ut i bänkraderna och väljer var sin partner ur publiken… ja, då blir det fantastiskt, bejakande och en föreställning av extra liv i en annans livfullt föreställning.

Olika människor med olika förutsättningar sätts i rampljuset med tränade dansare, som varsamt leder dem in i dansens virvlar. Tillsammans skapas på plats en koreografi som är skön och humoristisk; alla kan dansa, alla ska med, alla vill och vi som sitter kvar stirrar avundsjukt förtjust på scen. Så glädjerikt.

En kvinna sluts i en dansares famn, få lite extra tid och hennes njutning skapar energi hela vägen ut i salongen till sista plats. Vackert!

Dansarna i Göteborgs danskompani tar sedan kommandot i egen regi mot finalen i ett crescendo som ger mersmak.

Både ”Skid” och ”Decadance” är lustfyllda föreställningar som tåls att ses om och om igen. Tyvärr medger inte den korta speltiden detta. Den 23 januari är det sista gången.

Skid:

Koreografi: Damien Jalet

Musik: Christian Fennesz.

Kompletterande musik: Marihiko Hara

Scenografi: Jim Hodges/Carlos Marques da Cruz

Kostym: Jean-Paul Lespagnard.

Ljus: Joakim Brink

Gästdansare: Amilios Arapoglou
Göteborgsoperans danskompani: Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Sabine Groenendijk, Valeria Kuzmica, Emelie Leriche, Pascal Martyn, Michael Munoz, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Dorotea Saykaly, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Afrika Yamada och Joseba Yerro Izaguirre.
Decadance:
Koreografi. Ohad Naharin
Kostym: Rakafet Levy
Ljus: Avi ”Bambi” Yona Bueno
Göteborgsoperans danskompani: Jesse Bechard, Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Andrzej Glosniak, Janine Koertge, Valeria Kuzmica, Micol Mantini, Rachel McNamee, Michael Munoz, Riely O’Flynn, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Joseba Yerro Izaguirre, Ingeborg Zackariassen och Amanda Åkesson.

Stark och vågad krogshow av Stefan Andersson

Show:

FLYGBLAD ÖVER BERLIN

!!!!

img_3478

Ur kriget. Stefan Andersson utmanar sin krogshow med allvarstema. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Förmågan att spegla Andra världskriget i en släkting bara någon generation bort.

Sämst: Tidstypiska kostymer, men skorna, Stefan Andersson!

Fråga: Femte musikaliska historielektionen från magister Andersson, vad kommer härnäst?

Med: Stefan Andersson, sång och gitarr, Sebastian Hankers, bas och sång, Magnus ”Moffa” Törnqvist, gitarr och sång, Erika Risinger, fiol och sång, Michael Edlund, trummor, Michael Ottosson, keyboard och Gunnar Pedersen, skådespelare och sång.

Manus, musik och regi: Stefan Andersson.

Ljus, design och teknik: Jonathan Alenhag.

Ljud, design och teknik: Roger Krieg.

2008 gick startskottet för Stefan Andersson och hans musikaliska historielektioner. Då med bas på Marstrands fästning och berättelsen om ”Marstrandsfånge no 90 Kleist”. Under åren har det blivit fler, men hela tiden med historien på tryggt avstånd, som de om Gustav III och Ostindiekompaniet.

Det har blivit en nisch som var vinnande, både kommersiellt och i det konstnärliga skapande. För Stefan Andersson har fått med en växande publik i sin nyfikenhet gällande den svenska historien.

Med ”Flygblad över Berlin” har historien krupit närmare i tid. Inte bara för att det är i hyfsad närtid. Här utgår han från sin morfars oberättade historia om flykten från de tyska ockupanterna i Norge till Sverige. Minnen som fick morfaderns blick att bli mörk, men där förklaringen, ens den minsta detalj, yppades.

Stefan Andersson stannar inte vid det. Ytterligare män och kvinnor som i stort och smått haft betydelse i Andra världskriget: en styrman Ryberg, Arne Beurling, kodknäckaren, Jane Horney, Gösta Wollin, kartritaren.

Några vars släktingar sitter i salongen och med det skapar en känslomässig effekt.

För Stefan Andersson vet att minnet av kriget ligger bara en släkting eller granne bort

Han är en singer/songwriter som vet att hitta sina guldkorn i krigets grymma och rika historia. Som ”Flygblad över Berlin”, mötet mellan den svenska diplomaten  och SS-Obersturmführer Kurt Gerstein, som i en tågkupé 1942 mellan Warszawa och Berlin bekänner grymheterna i koncentrationslägren. Vittnesskildringar som sedan fördes vidare till det svenska utrikesdepartementet för spridningen ut i världen.

img_3475

Musikdramatik. Stefan Andersson vet att berätta sina historier. Foto: KAI MARTIN

Ja, ni förstår. Det handlar inte om en vanlig svensk krogshow med tjo och tjim. Med effektiv dramaturgi sugs publiken in i hans berättelser, men det är ingen föreställning med mörker som ett sänke. Gravallvaret följs av humor, kunskap och research följs av roande skrönor. Till sin hjälp har han Gunnar Pedersen, som i inledningen av de båda akterna tjänar som Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och stark motståndare till den tyska regimen, och kryptören Arne Beurling.

Måhända finns de somliga som sätter vinet i halsen, men Stefan Anderssons ”Flygblad över Berlin” är en modig föreställning som vågar lita på allvarstystnaden. Det blir så då man skapar ett förtroende med sin publik, som mellan den bästa magistern och hans elever.

Fotnot: Musiken finns på albumet med samma namn som showen på Kajskjul 8

Falkenbergsrevyn firar nya triumfer

Revy:

UPPSKRUVAT

!!!!

alla pratar med alla (b2_8238)

Pricksäkert. När Falkenbergsrevyn gör svensk politik till pajaserier. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET.

Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: När Krister & Stefan blir Stefan Löfven och Ulf Kristersson.

Sämst: Hyllningen till Dante blev inklämd.

Fråga: Har Falkenbergsrevyn någon utmanare i Sverige…?

I programbladet står det att det till premiären att det varit 158 dagar från start till premiär. Jag tror, med respekt, att det är mycket mer än så. Istället inbillar jag mig att så fort startskottet har gått för en revy börjar arbetet, åtminstone mentalt, med nästa.

För en bra revy scannar av året från start till mål, höjer ett fuktat finger i luften för att sedan låta det bläddra genom dagstidningar efter nyheter väl värda att höjas upp eller sänkas med en effektiv punchline.

Falkenbergsrevyn kan det här bättre än de flesta. När ensemblen dessutom har ett gäng utmärka musiker och till detta månar om kvalitet i sångröster… ja, då har man redan tagit hem mycket av kvalitet.

Många gånger är det till och med så att de avancerade, svängiga och flerstämmiga musikarrangemangen innehåller revyns verkliga höjdpunkter beträffande humor och text.

Med musiken på topp blir också Falkenbergsrevyn en tempostark historia, där första akten hart när fladdrar förbi med en hög lägstanivån beträffande underhållning.

Årets tillskott är rutinerade Anna Carlsson, multibegåvad med stark utstrålning. Hon kan dans, mimik, tajming, sång och imitationer. Förvisso inte helt främmande för Falkenberg, hon har spelat på Vallarnas friluftsteater flera säsonger, är hon en frisk fläkt i detta rutinerad team. Här finns egentligen inte en enda svag kugge i detta väloljad maskineri. Väl på plats är det bara att luta sig tillbaka och njuta av Falkenbergsrevyns uppskruvade tempo och underhållning.

Här får vi möta brandmännen från i somras som är lågutbildade och har ett brinnande intresse, men som drabbas av skattmasens nit. Här rimmar Sara Danius med Horace Engdahl är en lus och knytblus, Postnord får sig sina paket varma, kungafamiljen sätts i fokus med den långtidsregerande majestäten (i Andreas Skölds gestalt mer V Gustav-lik än nu sittande). Lill-Babs hyllas. Trump och Kim John-Un kramas kärvänligt. Och Oboy-krisen från i somras får sin rättmätiga uppmärksamhet via Bertil Schoughs härliga imitation av Peps Persson och hans låt.

Falkenbergsrevyn Uppskruvat 2019.
Bild: Bo Håkansson, Bilduppdraget

Porträttlik. Oboykrisen får sin uppmärksamhet. Foto: BERTIL HÅKANSSON(BILDUPPDRAGET

Jo, det är svep över hela landet, högt och lågt. Allt presenterar med fingertoppskänsla, finfin kostym och inte alltid helt lätt koreografi.

Men mest underhållande och en verklig energikick som sveper över hela salongen är när striden om regeringsmakten i Sverige hamnar i en fars på Vallarna. Annika Andersson (Anna Carlsson) försöker balansera en sävligt dryg Stefan Lövfen (Håkan Runevad) i Olverts gestalt och, förstås, Ulf Kristersson (Linnéa Lexfors) i Birgers. Här firar både humorn och Linnéa Lexfors triumfer. Strålande.

2018-12-29 - GTU1483

Hysteriskt. Linnéa Lexfors som Birger är rent hysteriskt kul. Foto: GLENN T UNGER

Visst, det finns ett och annat nummer som drar ner på tempot. Men totalt håller Falkenbersgrevyn hög kvalitet fart också in i 2019.

Uppskruvat:

Regi: Mats Sandelius.

Koreografi: Emelie Hag Sandelius.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi/ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.

Peruk/mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Caroline Eriksson.

Med: Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Bengt Ivarsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevad, Bertil Schough, Andreas Sköld och Beppe Wackelin.

Taktsamt, Bröderna

Show:

TAKT DET RÄCKER

!!!

IMG_3355

Älskade Bröder. Bröderna Rolf, Alf och Ralf utgör underhållningsorkestern Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Göteborg.

Publik: 150, utsålt.

Bäst: Finalnumret ”Knä dig ut” är varmare än korv.

Sämst: Tempot var lite väl makligt.

Fråga: Vilken inspirationskälla går Bröderna Brothers till…?

I mer än 30 år har Bröderna Brothers underhållit göteborgarna i synnerhet och övriga Sverige, väldigt glest, i allmänhet. Av dessa 30 år har traditionen att bjuda på julshow varit något oundvikligt, som Kalle Anka, skinka eller Karl Bertil Jonsson. Det blir liksom inte riktigt jul utan Bröderna Brothers underfundigheter.

Sedan några år har trio med gästmusiker – i år Henrik ”Pilen” Pilquist, gitarr och trummor, och Michael Krönlein, bas, keyboard och trummor – huserat på trivsamma 2Långs intima scen.

I år är det med rytmen i fokus. ”Takt det räcker – rytmisk terapi i mellandagarna” är för dem med trumfobi, som inte får vardagen att svänga, som gruvar sig var ettan sitter och som inte får takt och fason på livet i stort. Jo, omtanke är Bröderna Brothers ledord.

IMG_3349

Generös. Alf, Robert W Ljung, bjuder till. Foto: KAI MARTIN

Generositet ett annat. För här bjuder gossarna till med mängder med nyskrivet, som alltid underhållande, underfundigt och med en humor som hellre kramar än smärtar. Eller vad sägs om låttitlar som ”Kärlek börjar alltid med musik”, ”Alla hjärtans slag” och ”Hjärteborg” där man é go’ i  Majorna och dansar i Hammarkullen.

Med Bröderna Brothers får man alltid en hjärtinnerlig underhållning, som värmer som vilken glögg som helst i decembermörkret. Det är småskalig genialitet från herrar Robert W Ljung, Sverker Stenbäcken och Per Umaerus, det vill säga Alf, Rolf och Ralf, tillsammans med morbror Glenn (Michael Krönlein) och Pilen, som denna gången ersätter kusin Douglas – Stefan Sandberg är ju upptagen med ”Fanny och Alexander” på Stadsteatern. Med det skiftet blir det mer brittisk blues (tänk Eric Clapton eller David Gilmour) än den flyhänt bluesjazzorienterade spelstil Sandberg besitter.

Men kärnan är förstås Bröderna, som glider in och ut ur musikstilar med samma elegans som en hand passar en handske. Som nyårsrevyn baserad Family Fives enda, ännu inte färdigskrivna (det sker, as we play, som broder Ralf säger på scen) ”Happy new yeah! Yeah! Yeah”. Ja, ni förstår. Och samma orkester från Falköping har fått uppdraget att stå för musiken till karnevalen den 19 januari, lättklätt, där refrängen går ”Vad gör det om det svänger när vårdcentraler stänger”.

IMG_3360

Diskhofeber. Vardagsakrobaterna kom, underhöll och hinkade in beröm.

Foto: KAI MARTIN

Jo, som sagt, det är lätt att ha kul i Bröderna Brothers värld. Det är om inte annat Vardagsakrobaterna med sin ”Diskho tanzen” eller kommissarie McKenziedramat ”Död i fyrtakt” bevis på och för all del även rockymentären ”Andra Långgatan” med Stig Wetlin.

Men årets upplaga har, trots temat, problem med tempot denna premiärafton. Det är mysigt som i en gillestuga, men skratten blir små fniss och inte lössläppta och ystra.

Fast finalen med ”Knä dig ut” är fin.