Bitvis skrämmande bra

Konsert:

THE HORRORS

!!!!

IMG_7934

Snygga manér. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knappt 200.

Bäst: Älskar kopplingarna till Gary Numan.

Sämst: Stroboljuset är för mycket, hela tiden.

Fråga: Are friends electric?

Det är klart att det är dåligt att inte ha koll på Essexbandet the Horrors. För det är med helt rent sinne jag möter bandet då de gästar Göteborg. Men desto större blir förtjusning då gruppen äntrar scenen och från start bjuder på musik härtappad från Tubeway Army sent 1970-tal, men klädd i ny elektrisk dräkt.

Med den elegant manierade sångaren Faris Badwan i spetsen har gruppen en ålande och kromande frontman, som stjäl det mesta av utrymmet. De övriga – Tom Cowan (Tom Furse), keyboard, Joshua Haywars, gitarr, Joe Spurgeon, trummor, och Rhys Webb, bas  – keyboards, synthesizer, bas – håller sig i bakgrunden men är desto mer distinkta i den musikaliska leveranserna.

IMG_7952

Skrämmande bra. Foto: KAI MARTIN

The Horrors på scen är en dröm i elektroniska kaskader, modern rock just för att rocken i slutet av 70-talet var så framsynt. Det här är en raket av rytmer och gitarrkaskader med syntar som viner och gör fanfarer till bas och trummors drivna tempo.

Ja, inledningsvis är det hög fart för att mot slutet balanseras. En dynamik som kanske kan diskuteras, personligen hade jag kastat om lite i låtlistan för en bättre balans. Låtlistan hämtar från gruppens fem album, men med fokus på det senast, nyss släppta ”V”. Det blir en scenshow och spelning som visar att The Horrors bitvis är skrämmande bra.

Satir som smärtar i den narcissistiska tiden

Teater:

DEN FULE

Den Fule11831 kopiera

Folkteatern bjuder på brännande aktuell satir med ”Den fule”. Foto: JEANETTE FRANK och JONAS NYSTRÖM

Folkteatern, Göteborg.

Av: Marius von Mayenburg.

Regi: Nora Nilsson.

Scenografi/kostymdesign: Jenny Nordberg.

Ljusdesign: Carina Persson.

Mask och perukdesign: Susanne Åberg.

Video: Carl Olsson.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Benjamin Moliner, Pelle Grytt, Dasha Nikiforova och Dejmis Rustom Bustos.

Premiär: 25 november.

Marius von Mayenburg pjäs ”Den fule” skrev för tio år sedan men apokalyptisk då up to date i dag. Det är med en brännande laserstråle som regissör Nora Nilsson gör liv av detta absurda kammardrama, som i samma delar är satir och svart komik.

Fyra skådespelare på scen, alla i överdrivna roller med övertydliga minspel och groteska skratt. Förutom för Lette, Den fule själv, spelad av Benjamin Moliner, glider skådespelarna ut och in i olika karaktärer med bedräglig enkelhet.

Det är ett lustspel med rejält sotade och trasiga kanter, som utmanar vår självbild och våra dagsaktuella ideal.

Ensemblen balanserar snyggt mellan det groteska, komiska och sorgliga. Desperation samsas med förtvivlan, osäkerhet med profitens självsäkerhet.

Här får kanske selfiekulturen sig inte lika mycket en smocka som de likriktade idealen. För vad händer om vi blir mer och mer lika varandra…?

Det är en retorisk fråga som Marius von Mayenburg vrider och vänder på utan att för den sakens skull ge svar. Istället bjuds vi in i en splatterhistoria med skönhetsoperationer, som inte står Carl-Einar Häckners föreställningar långt efter, ackompanjerad av Dan Anderssons kitschiga covers av poplåtar. Detta i ett scenrum som av olika skäl blir allt mer fuktigt.

Varför…?

Gå och se ”Den fule”, få svaret och en portion god satir och underhållning på köpet.

Chosefria och eleganta

Konsert:

MAKTHAVERSKAN

!!!

IMG_7877

Kliv ut ur skuggorna. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kring 400.

Bäst: Den glittrande lätthet som Makthaverskan levererar postpunk är beundransvärd.

Sämst: Det kan bli lite same same but different över låtarna.

Fråga: Hur länge ska bandet låta så här oskuldsfullt?

Med sitt andra album (2013) fick Makthaverskan mig på knä. Göteborgsgängets glittrande, mollstämda postpunk hade tagit kliv och ändå inte från debuten fyra år tidigare.

När bandet nu kommit med sitt tredje, nyss släppta och med det logiska namnet ”III” efter ”I” och ”II”, så har de skärpt till allting ytterligare. Det är definitivt samma band och med samma uttryck, men med skarpare egg.

Så på scen på hemmaplan inför, åtminstone på golvet framför scen, fullt Pustervik är det en krattad manege för gruppen. Publiken älskar bandet från start och tappar inte kärleksgreppet en enda gång.

Jag förstår det. Makthaverskan är lätt att tycka om.

IMG_7854

Chosefria. Foto: KAI MARTIN

För mig, som en postpunkfarbror spunnen ur den tidiga svenska punken och dess efterkommande musikrörelse, är det lätt att känna igen sig i harmoniken och uttrycken. Makthaverskan bidrar med sitt eget, men vilar på minnen från musikaliska fornstora dar där Siouxsie and the Banshees, Altered Images och delar av skivbolaget 4ad:s flangerindränka artiststall. Men där finns och ett ben i den göteborgska indietraditionen från 90-talet (läs Broder Daniel).

Maja Milners sång bygger på mycket glissandon och hon leker bekymmerslöst med sin röst. Det är en väsentlighet för bandets karaktär. Men så också med Hugo Randulvs glittrande gitarrslingor, som löper igenom låtarna. Precis som Irma Krooks envetna och tjusigt matande basspel gärna i Peter Hooks skola i de höga registren som kamperar med Andreas ”Palle” Wettmark högeffektiva trumspel. På scen finns också en extragitarrist, vars namn jag aldrig fick fatt på men vars uppgift är att ersätta Gustav ”Data” Andersson live.

Det är märkligt med Makthaverskan på scen. Där finns en chosefrihet som charmar tillsammans med musiken. Men där finns också en oskuldsfullhet som om bandet inte alls spelat samman i nio år. Det blir nya shoegazerkonkurenter i sin framtoning, som är helt okej, men de får ändå gärna kom ut ur skuggorna. Ock live skulle jag åtminstone önska lite mer nyanser, för låtarna tenderar att bli för stereotypa.

Jillar läget

Show:

THAT’S LIFE med Jill Johnson, Stefan Brunzells orkester, Jocke Assarsson och Karin Odermatt samt Bohuslän Big Band.

!!!!

Jill Johnson 1 Foto Bo Hakansson

Jill Johnson spänner showbågen och träffar mitt i prick. Foto: BO HÅKANSSON

The Theatre, Göteborg.

Publik: 1400 (utsålt).

Bäst: Jill Johnsons sång har antagit utmaningen.

Sämst: Mellansnacket berör förvånansvärt lite.

Fråga: Hur ska hon övertrumfa detta?

Producentteamet Mikael Solfors Gordon och Patrik Krall har tillsammans med Jill Johnson tagit sikte på Las Vegas mest avancerade shower. De har spänt showbågen och prickar rätt. Det här är en ytterst ambitiös show med extra allt  och 22 män och kvinnor på scen, vilket skapar både ögongodis och smällkarameller i öronen.

Ja, Änglaholmstösen tar sin fars grammofonarkiv från barndomen. Med Frank Sinatra med flera gör hon sedan en ogenerad hyllning dels till sin far, dels till den eran som kanske såg sin höjdpunkt under 60- och 70-talen.

Tillsammans med Linda Hanssons regi och koreografi, men kanske mest ljusdesignern Palle Palmé tillsammans Viktor Rundlöfs video- och ledinnehåll blir det storslaget. Projeceringarna skapar emellanåt närmast en psykedelisk inramning, men är intensivt läckert.

Lägg till detta Jocke Assarssons och Karin Odermatts nycirkustricks, som både skapar utrymme för Jill Johnsons klädbyte och kittlar lite extra i det spatiösa luftrummet i the Theatre.

Men det är trots allt musiken som är i fokus. Orkestern svänger lika bra som nycirkusartisterna i sina trapetser. Det är fullt spjäll, läckra arrangemang och till detta en Jill Johnson som sjunger bättre än någonsin. Hon trivs i den musikaliska miljön, utmanar den svåra croonerkonsten med fraseringar, glidningar och lekfulla vokala vändningar. Det är helt enkelt strålande.

Men… det finns en distans när hon ska närma sig det personliga. Som om hon inte kan bjuda på sig själv fullt ut och därför heller inte bjuder in publiken. Småskämt faller lätt klirrande ned i cocktailglaset, publiken tvekar med sin applåder och det blir några nanosekunder av missriktad tystnad.

Dessutom, betänk att just crooners som Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr lite föraktfullt under poprevolutionen på 60-talet kallades för smörsångare. Det slår mig i denna svulstiga produktion, att i denna producenterna eftersträvan av extra allt blir det just lite för mycket smör på popcornen.

Lite mindre för ögat, lite mer personligt och ”That’s life” hade varit perfekt.

Låtlistan på premiären:

1.Daddy Lessons
2.That’s Life
3. Love
4.Almost like being in love
5.Mr Bojangles
6.Time after time
7.I will never let you know
8. For once in my life
9. Spinning Wheels
10. Jolene
11. Here you come again
12. 9 to 5
13. Fly me to the moon
14. New York, New York
15. I got a thing about you baby
16. Chain of fools
17. Mamas got a brand new bag
18. When you tell me that you love me
19. Don’t you worry ’bout a thing
20. Don’t make me over

Svärtad, sorglig och stukad Karl Gerhard

Teater:

KARL GERHARD

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Tomas von Brömssen är skräddarsydd för rollen som Karl Gerhard. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteater

Av: Irena Kraus.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg.

Kostym: Karin Dahlström.

Ljus/ljud: William Wenner/Jesper Lindell.

Mask: Elisabeth Wigander.

Koreografi: Lisa Alvgrim.

Med: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carin Boberg, Carina M Johansson, Marie Dellskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och Alicia Fernandes/Nova Henning.

Orkester: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg under ledning av Bernt Andersson.

Karl Gerhard, revymakaren som tog strid på nazismen och kanske framför den svenska regimens flata hållning på tyskarna, är en svensk nöjesprofil av rang. Hans ”Den ökända hästen från Troja” är fortfarande praktfull i sin satir mot den nazityska överhögheten. Det är förstås ingenting som undgår regissör Eva Bergman, när hon gör Irene Kraus pjäs till scenunderhållning. Eva Bergman tycker om samspelet mellan musik och teater – hon har en eminent orkester till sitt förfogande, så det låter sig göra. Men blir här med nära tjugo musiknummer något för mycket.

Missförstå mig rätt. Jag är en stor vän av musikaler, men det här är ingen sådan. Det är en pjäs ackompanjerad av en försvarlig del av Karl Gerhards kupletter, men också från Gershwin och Brel. Ofta alldeles strålande utfört, emellanåt inte så väl.

Men… Tomas von Brömssen som Karl Gerhard är skräddarsydd för rollen. Han gör revykungen med svärta och feber, med en självupptagenhet och svekfullhet som ytterligare adderar den profil som skissats. Det blir en resa från Karl Gerhards uppgång, nedgång och slut med störst fokus på tiden vid nazismens överväldigande skugga över Sverige, över Europa, över världen.

Inledningen är magnifikt filmisk. Eric Ericson, som Karl Gerhards livspartner Göthe Ericsson, förklarar kort sin saknad med en fryst scen i skuggan. Så börjar festen, vi slungas tillbaka till 1940 och Tomas von Brömssen tar över bums, bjuder in publiken och sveper med en värmande gest in salongen till detta äventyr.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Med Karl Gerhard i fokus. Foto: KAI MARTIN

Det är en pjäs med sina förtjänster och den speglar väl vår ängsliga tid av längtan efter fest och bekymmerslöshet då allvaret knackar på axeln.

Gott så. Men jag tycker inte samspelet mellan von Brömssens Karl Gerhard och Ericsons Ericsson fungerar. Här uppstår inte den desperation och längtan dem emellan som visar på nödvändighet av varandra i en relation – på gott och ont. Carina M Johansson är tvivels utan en skådespelare med ett stort register, som kan nåla fast publiken med sina porträtt. Det fungerar med Zarah Leander, men inte mer. Hon har helt enkelt inte de vokala resurser som krävs för att matcha den svenska divans. Synd.

Tillsammans med lite överspel – Fredrik Evers diplomats pinsamma uppvaktande av Zarah Leander blir just pinsamt, men av fel anledning – är det dock randanmärkningar.

”Karl Gerhard” är en pjäs som tjusar, bedårar och charmar. Även om Karl Gerhard framställs delvis från skuggsidan.

Drömsk poesi från hotat språk

Musikteater:

SHTOLTSE LIDER

Ida Louise

Drömskt berättande. Foto: KAI MARTIN

Cinnobe Teater

Med: Ida Gillner, sång och saxofon, och Louise Vase, sång och piano.

Regi: David Sperling Bolander.

Videoprojektioner: Donovan von Martens.

Ljusdesign: Karl Wassholm.

Kostym: Majli af Ekenstam.

Föreläsning och översättare: Beila Engelhardt Titelman.

Danska Louise Vase och svenska Ida Gillner fick i praktiken uppdraget i knät. Att skapa musik av kvinnors poesi på jiddisch, det språk som i östeuropa var ett slags vardagsspråk för många judar, men som sent, ja, en bit in på 1900-talet också blev ett språk för moderna författare och poeter. Det svämmade över. Ju mer de läste desto större blev målbilden, som nu har landat i föreställningen ”Shtoltse lider”, stolta dikter.

Föreställningen ingår den just nu pågående Planetafestivalen, speglar fem judiska kvinnors poesi i tolv nummer, alla komponerade av Louise Vase och Ida Gillner.

Det är en drömskt poetisk föreställning med reflektioner från jiddischpoesin högtid på 20- och 30-talen, då kvinnorna försökte göra sina röster hörda i en mansdominerande värld. Inget vet vad som kunna ha kommit av detta då förintelsen nära nog krossade både språket, människorna och visionerna.

Lousie Vase och Ida Gillner växlar mellan svenska, engelska och jiddisch och de växlar också musikaliskt, samtidigt som de är fria andar i sitt skapande. Ja, det går att höra reminiscenser från judisk folkmusik, kanske något drag från klezmer, men lika mycket från nordisk folkmusik eller försiktig tango. Tillsammans med Donovan von Martens projiceringar och Karl Wassholms ljus blir det en skir och stark föreställning, som tillsammans med Beila Engelhardt Titelmans föreläsning skapar ljus åt det som inte ska bli bortglömt.

 

Syndfull och ljuv förening av Weill och Puccini

Opera:

DE SJU DÖDSSYNDERNA & GIANNI SCHICCHI

Dödssynder

Systrarna Anna, som gestaltas i symbios av Sara Suneson och Edda Magnason i Brechts/Weills ”De sju dödssynderna”. Foto: MATS BÄCKER

Med: Edda Magnason, Sara Suneson, Alexander Grove, Öyvind Boye Løvold, Mattias, Ermedahl, Sami Yousri, Lina Räftegård och Jonathan Sikell (De sju dödssynderna) samt Åke Zetterström, Anna Johansson, Ingrid Tobiasson, Jung Son Yun, Daniel Ralphsson, Carolina Sandgren, Daniela Borg/Ester Sandnil, Mats Persson, Mats Almgren, Daniel Hällström, Ann Kristin Jones, Sami Yousri, Mattias Ermedahl, Alexander Grove, Öyvind Boye Løvold, Lina Räftegård och Jonathan Sikell (Gianni Schicchi).

Göteborgsoperans orkester ledd av dirigent Antony Hermus.

Av: Kurt Weill och Bertolt Brecht (De sju dödsynderna) och Giacomo Puccini och Giovacchino Forzano  (Gianni Schicchi).

Regi: David Radok.

Scenografi: Lars-Åke Thessman.

Kostym: Karin Erskine.

Koreografi: Thomas Wilhelm.

Ljus- och ljuddesign: Peter Götzlinger och Andreas Renhorn.

Scenen i inledande ”De sju dödssynderna”, Kurt Weills och Bertolt Brechts vandring genom sju amerikanska städer och lika många synder, är som hämtad från någon stilistisk målning av Edward Hopper; rent, modernt i ett bluesblått ljus.

I kulisserna ses skeende reflektera i fönstren, men det är framför huset resan tar sin fart till Kurt Weills skeva skönhet till kompositioner. Edda Magnason klär nogsamt av en eventuell förväntan om en Monica Zetterlund. Hon visas vilken mångfacetterad sångerska och aktör hon är. Låter sig ledas in i frestelsen med fin koreografi och speglar sin syster (Sara Suneson), som båda heter Anna, i symbios och motsats. Det är kärvt, vackert och med en scenbild som saknar motstycke i både sin enkelhet och paradox.

Sångerna är på originalspråket, tyska, och krånglar till det en del eftersom viss fokus förloras för den som vill läsa på textmaskinen högt placerad ovanför scenen. För det är på scen det i förstone händer, där Anna och Anna far genom ett USA med varje dödssynd – högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja – solkigt och vackert iscensatt i musik och text tillsammans med scenbilden och koreografin.

Regissör David Radok har sedan listigt vävt samman Weills/Brechts ”ballet chanté” i en akt med Puccinis korta, men intensiva ”Gianni Schicchi”.

Detta arvsdrama innehåller sina väl valda bitar av de sju dödssynderna, vilket uppsättning skönt frossar i. Det blir en burleskt underhållande föreställning där inledningen på sätt och vis också blir början på ”De sju dödssynderna”. För sekvenserna man kunde skymta i det Edward Hopperlika husets fönster får här sin förklaring. Varje reflektion från första akten får i det nu vända dockhuset fullt spelutrymme och tvärt om går det att skönja skeenden från ”De sju dödssynderna” utanför husets fönster.

Det är scenkonst på hög nivå bara gällande scenografin. Men Göteborgsoperan visar också klass på sångarna i rollerna med främst Åke Zetterström som den diaboliske Gianni Schicchi och Anna Johansson som hans dotter med praktnumret ”O mio babbino caro”. En operafavorit som väcker spontana och välförtjänta applådåskor. Men de 15 sångarna med de två dansarna fyller alla en väsentlig roll och skapar stort nöje, som tillsammans med ”De sju dödssynderna” bjuder på höstens, kanske årets scenäventyr.