Umeå – utan undantag

Vy över Umeå. Foto: KAI MARTIN

En av mina allra närmaste vänner är Anna. En kärleksfull vänrelation sedan 80-talets första år, som består, är trygg, bejakande, självklar. Hon bodde då i Göteborg, kom från Umeå, har återvänt till den staden, flyttat till Malmö, återvänt till Umeå. Vi har setts under åren, men kanske egentligen för klent för att vara riktigt vettigt. Enklast har det ju varit när vi har kunnat ses i Malmö, där finns hennes son, min gudson och hans familj som för snart två år sedan välsignades med en dotter. Så var jag där sommaren 2018 med bad på Ribersborgs kallbadhus en vackert gråmulen dag där vi cyklade genom staden från centralen. Två år senare, i maj när göken förmodligen gol, for Anna, Z och jag från Göteborg till Malmö för första besöket till den lilla som var blott några månader gammal. Restriktioner förbjöd närhet och beröring, men vi fick se undret och Anna fick träffa sitt barnbarn. I somras på väg till Köpenhamn tog vi en sväng om Malmö, hälsade på Anna som hälsade på sin sons familj och jag ville förstås träffa honom, men person jag håller nära och kär. Men när var jag i Umeå senast…?

Jo, det skulle visa sig med en allt annan än klädsam genans.

Annas mamma gick bort på nyårsdagen. Passande för en underbar kvinna som älskade nyårsafton och fyrverkerier. Hon lät helt enkelt vänta på sin sorti till tolvslaget klingat ut och ett nytt år inletts. Jag höll av henne och hon var en varm, innerlig människa som inte bara stickade värmande sockar till mig utan också gjorde de bästa av kroppkakor.

Min avsikt har hela tiden under de senaste två åren varit att åka upp till Umeå, träffa henne och, förstås, Anna och kanske få chansen att besöka Norrlandsoperan för någon föreställning som Anna har varit involverad i som kostymör.

Men som med så mycket annat gällande mig har jag skjutit upp allt för en det ena, än det andra.

Jag, som inte bara missat (har inget bra skäl) gudsonens dop 1985 eller Annas bröllop några år senare (inte heller där finns det godtagbara skäl), hade varit på Annas 40-årsfest sommaren 2002. Innan dess hade jag gjort besök hösten -85 och i mars -86. Inte så frekvent, med andra ord. Istället är det alltså Anna som stått för fliten i resandet söderut, som möjliggjort våra möten.

Inflygning. Foto: KAI MARTIN

Nu gick det inte att vänta längre. En begravning är en begravning och en begravning ska man respektera för att akta och hedra den avliden, men också akta och hedra dennes familj. Jag bokade biljett, insåg att jag nu mer kan utnyttja seniorrabatt och tar ett tidigt plan till Umeå den sista av januaris fredagar. Det är samma dag som begravningen, ett litet risktagande, alltså, men planet håller avgångstiderna både från Landvetter och Bromma och jag landar enligt tidtabell. Inflygningen är magnifik, i fjärran skymtar Holmön, under oss skymtar Holmsund. Umeälven ligger frusen, pudrad av snö, vinterdagen bjuder på blå himmel och strålande sol, utanför ankomsthallen väntar ett gäng taxibilar och jag väljer en av dem där jag meddelar chauffören vilken adress jag ska till. ”Var ligger det?”, frågar han och jag svarar ”Det vet du.”, eftersom det är hans skyldighet. Han tar hängbron över älven mot Gimonäs, passerar Sofiehem… namn jag känner igen och kommer efter tio minuters färd till rätt adress.

Gudsonen med familj är där. Anna, förstås. Jag skiftar kläder snabbt, för vi ska iväg till kapellet och hjälpa till att ordna kring begravningen. Min skräddare har ordnat ärmlängden på min kavaj, tillhörande en Bosskostym jag köpte för åtta år sedan (secondhand), vit Arketskjorta (secondhand) till, en Amanda Christensenslips, svart (secondhand) och en Paul Smith-väst (secondhand), svart botten med aningen folkloristiskt, blommigt motiv. Den spänner lite oroväckande över isterbuken. Men det går bra. På fötterna ett par Paul Smith-skor, svarta (secondhand) och för att hålla värmen, min fantastiska Tenson Himalaya-jacka.

Klädd. Boss möter Paul Smith och Amanda Christensen. Foto: KAI MARTIN

Vi väntar på en taxi som ska ta oss rätt, men som inte kommer. Anna ringer och företaget hittar inte beställningen, undrar om hon verkligen ringt det nummer som hon ringt (svårt att ringa något annat än det hon ringt och beställt bilen på flera timmar tidigare. Så kommer det en bil, slutligen, och utan ursäkter ska han ta oss mot kyrkogården och kapellet, som han inte vet var det ligger.

Han kör fort över alla vägbulor och gnäller över dem samtidigt, hittar så småningom Norra Kyrkogården, men vill släppa av oss utanför murarna, en bit att gå till trons kapell. Det är inte Anna intresserad av, som skadat foten, och till slut snirklar chauffören sig in på kyrkogården mot kapellet och vi kan äntligen börja ordna inför begravningsakten.

Förenade i sorgen. Foto: KAI MARTIN

Annas mamma var inte bara en fena på att sticka, hon vävde trasmattor också. Vackert färgglada. En försvarlig mängd av dem är med och vi lägger dem som en väg upp mot altaret och bordet där urnan kommer stå. Kapellet är ritat av Gunnar Jacobsson, restes 1952 och är rent, avskalat med fönster som vackert släpper in ljus i lokalen på ett närmast skirt och poetiskt vis.

Det blir en fin, borgerlig, ceremoni, där den avlidnas tre döttrar var och en för sig hedrar sin mamma på sitt vis. Officianten är en vän till Anna, sköter sitt uppdrag med innerlighet, dikter läses, ”När lillan kom till jorden” sjungs och vi tar farväl av en varm, hjärtlig människa. En taxibuss tar oss, med god service, tillbaka; den unga familjen, Anna och jag. Efteråt träffas vi i en samlingslokal nära Annas hem, äter smörgåstårta, dricker vin, pratar och låter timmarna gå till det blir sen kväll.

Klassiker. Foto: KAI MARTIN

Anna har ordnat med en övernattningslägenhet i det av Ralph Erskine-ritade, drygt 30 år gamla bostadsområdet, öster om centrum, nära Umeälven. Jag somnar, efter att ha bäddat, vid midnatt och sover tungt efter en lång dag. Vaknar lagom tidigt, tittar på hyllningen av Henrik Lundqvist innan jag går upp till Anna och gudsonens familj för frukost och planering av dagen.

Den lilla är sjuk och dessutom kraftigt skeptisk mot göteborgaren som kom inflygandes dygnet tidigare. Jag bidar min tid. Låter barnet komma till mig av nyfikenhet. Inte av tvång. Vi gör oss redo för en promenad, in mot centrum, i sällskap med den unga familjen, Anna, hennes storasyster och jag. Temperaturen denna gråa dag ligger kring nollstrecket, och vi går på snöklädda gator och trottoarer längs Östra Strandgatan, uppför Residensgatan, möter djärva cyklister i halkan och en och annan joggare innan vi når Residenset, som har sin historia men som efter ryssar och bränder har stått intakt sedan 1890-talet med tillbyggnad 1934. Vi passerar vackra Scharinska villan, som vittnar om en familj med ekonomiska resurser, och magnifika Moritzka gården, viker av vid Vänortsparken innan vi når centrum, där man på håll hör en politiker prata utan avbrott och utan publik (skulle det visa sig). Vi gör lite ärenden, gudsonen smiter in på anrika Burmans musik, hans flickvän och barn sovande i barnvagnen slår följe med mig efter secondhandkläder eller vintage. Men flickebarnet vaknar, så vi skiljs åt, för att hon åter ska få ro genom sin moders vyssjande och långsamt promenerande med barnvagn. Jag hittar en Röda korset-butik, på Rådhusesplanaden, och ställer mig snällt i kön eftersom blott sju personer åt gången får vara i lokalen. När det är min tur går jag in i butiken, scannar vant av och hittar ett rum med herrkläder, men får nu vänta på en ung man som har ockuperat stället. Jag hittar ett par snygga, fodrade läderhandskar, provar senare en skjorta (en grannlaga uppgift med att ta av alla vinterkläder), men väljer slutligen att endast köpa handskarna för 120 kronor till välgörenhet.

Efter ett besök på Systemet sluter jag upp med Anna, som sitter på O’Learys vid busstorget på Skolgatan, släcker törsten med en Pepsi, tänker på Michael Jackson, dricker upp och så småningom går vi iväg till Guitars the museum, där vi bokat tid för visning klockan 15.00. Vi blir guidade av Max Fenders basist Anders Östman, Tove Styrkes pappa, och får en svindlande resa i gitarrens historia, både lokalt, nationellt och internationellt, men kanske framför allt i tvillingarna Samuel och Michael Åhdéns flitiga samlande av instrument, som gett detta imponerande museum. Bröderna har också samlat lite tidstypiska prylar och banne mig om jag inte hittar en liknande CCM-mask, en Jacques Plante-modell, som jag hade i mitten av 70-talet.

Anna och jag blir fullmatade av historier, den ena mer svindlande än den andra, parallellt med information om gitarrbyggen: Hagström, Fender, Gibson… ja, också sådant som från det lokalt byggda akustiska gitarrerna från Granström & Sundquist.

Vi stapplar ut efter den exklusiva sejouren och söker oss mot en vintagebutik som ska ha kläder som kanske kan locka. Vi går fler, får ringa för att hamna rätt och får oss en rejäl promenad, som kanske inte är det bästa för Annas ömmande, stukade fot. Inte blir det bättre av att butiken är en lumpbod, få kläder och mycket prylar som inte är värt något närmare öga. Vi travar vidare, tar en buss österut och kliver av något kvarter ovanför restaurang Gröna Älgen, som ska ha Umeås bästa pizza, men som också ligger nära Annas mamma hem och var en restaurang hon gillade och frekventerade flitigt. Vi är först i sällskapet i en övrigt fullsatt restaurang. Bord är bokat, vi slår oss ner och väntar in Annas systrar, den yngsta med familj, och gudsonen med familj. Vi är ett stort sällskap. Vi väljer lite olika maträtter och jag dricker vin till min À la Parma, San Marzano tomatsås, mozzarella, soltorkade tomater, toppad med parmaskinka, ruccola och Västerbottensost, som smakar mums. Det är något av ett hipsterställe, hippt, men vad vet jag, jag är ny i stan. Så bryter vi upp, promenerar de några och hundra meterna hem, dricker lite mer vin, samtalar och så går jag ner, i den kalla vinternatten, ned till mitt tillfälliga boende för en godnatts sömn.

Det är min sista dag i Umeå, för den här gången. Det är redan klart att jag ska återvända, nu med Z, när Anna fyller 60 år i sommar. Men första ska jag städa ur lägenheten och ägnar en timme åt att packa och göra fint. Sedan förenas jag med packningen och familjen för frukost. Somnar en stund på soffan, till den lillas förtjusning, som hittat sitt eget namn på mig: Kalle Martin, innan vi tar en promenad i kylan för att gå några knappa hundra meter till Bildmuseet. Det är en vacker byggnad med genomtänkt arkitektur, generös med fönster som skapar bildkonst genom utsikten. Listigt. Vi börjar längst ned med att hänga av oss och tar oss sedan högst upp och betar nogsamt av plan för plan, utställning för utställning med fascinerande bilder av sydafrikanske fotografen Zanele Munoli, nordiska arkitekters skapande, Umeåkonstnären Iwo Myrin med mera. BIldmuseet är spännande och det är både lätt att känna sig välkommen och vilja komma tillbaka.

Den unga familjen har gått hem och lagt sitt barn, så när Anna och jag kommer dit byter vi av dem och låter de unga tu gå på konstnärstur på egen hand. När de vänder åter är det dags för mig att bege mig mot flygbussen. Stormen Malik har härjat och jag är osäker på hur flygen går, men vill ändå var där i tid. Det blir en promenad till busstorget vid Skolgatan, läser av att bussen ska gå 17.00 från hållplats O, har skaffat biljett via en app och är redo. Men klockan går och plötsligt, men minuter kvar, inser jag att jag står vid C, som skymd bakom en pelare kan tas för ett O. Jag hastar rätt och hinner med en hårsmån till bussen och kommer till flygplatsen för att konstatera att flyget är försenat. Innebär det att jag missar anslutningsflyg till Göteborg från Bromma. Ingen vet säker. Jag bidar min tid, äter en Caesars sallad, dricker rött vin till, letar efter möjlighet till vatten, men efter att jag har serverats är serveringspersonalen spårlöst försvunnen. Jag läser lokaltidningen, läser ur min medhavda bok och snart är det dags för avfärd. Stormen har mojnat men rycker och sliter ändå i planet vid take off. Uppe i lyften går resan lugnt, jag ser ett mörkt Sverige passera förbi, ser kustlinjen med flämtande ljus innan vi tar Stockholm med storm, flyger in från öster västerut, över Lidingö, Djurgården med Gröna Lund, Stadshuset, Kungsholmen, Alvik och sedan Bromma flygplats, en knyckig landning och i all hast till det, tack och lov, väntande Göteborgsflyget. Ny resa och Svealand blir Götaland och orter jag inte kan identifiera passerar revy under mig. Jag skymtar Lidköping, Läckö slott och hinner förstå att vi tar en vid sväng för att flyga in söder ifrån på Landvetter. Så ut, så möte med Z som hämtar mig, så hem.

Föredömlig musikbiografi

Biografi:

EN SPARK RÄTT I SKALLEN

När punken krockade med proggen – historien om Fiendens Musik och Lunds rockscen 1977–1981

Av Karl G Jönsson

Musikhistoria. Karl G Jönsson har med ”En spark rätt i skallen” hittat en föredömlig ton och skapat initierad musikhistoria om bandet Fiendens Musik.

Det finns ju alltid tider när musik skapar band och släktskap i konstnärskap, kreativitet, yttrande och ton. För Kai Martin & Stick!, som startade april 1978, förenades vi mer med grupper som TT Reuter, Viva!, Brända Barn, Garbochock och Comsic Overdose – de sistnämnda som vi turnerade mycket med – än med många andra band från den tiden.

Det fanns också ett slags släktskap med Fiendens Musik. Inte så konstigt. På samma sätt som de bildades vi av medlemmar från en brokig bakgrund som blev en smältdegel av konstruktiv vilja att spela, skapa, synas och höras. Generationskamrater, lite äldre än de yngre punkarna, men likt förbannat en del av den tidens energi och uttryck samt i ett storts uppror mot rådande tid; mot progg, mot tungrodd hård- och symfonirock.

Om Fiendens Musik har Karl G Jönsson skrivit en utmärkt, föredömlig och initierad biografi. Inte så konstigt. Han var bandet textskrivare, tillhörde det journalistkollektiv som delar av bandet var sprungna ur. Med det sagt finns det givna beståndsdelar turen bra musikbiografi ska skrivas: en duglig journalist, närhet till arkivmaterial inklusive fotografier. Lägg till att Mats Bäcker, en av landets främsta rockfotografer, fanns med i bandet som saxofonist, så har ni ingredienser för något bra.

Men det ska skrivas också. Det ska harmoniera, finnas tempo, en röd tråd, storys värda att berättas, motstånd, medgång, uppgång, fall och en dynamik. Det har ”En spark rätt i skallen”.

Titeln är bandets första singel och tillika genombrottslåt från 1978, en rakt upp berättad händelse om en misshandel i Göteborg som kunde kostat Karl G Jönsson livet.

Det här en bok som handlar om tiden då, om spänningarna mellan en totalitär syn på kultur som yttersta vänstern hade, och som i viss mån var förhärskande, och ett nytt garde som ville slå sig fri. Namnet Fiendens Musik var listigt taget från en pamflett signerad SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) med titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, det vill säga rockmusik var reaktionär och imperialistisk eftersom den kom från USA. (Att den rest en vid resa med slavtransporterna från Afrika till USA nämns inte.)

Det var en politiskt polariserad tid, en tid för uppbrott, uppror och utbrott. Punken stod för den.

Nej, det ska sägas att Fiendens Musik aldrig var något punkband, men – precis som Kai Martin & Stick! – var gruppen ett uttryck för uppbrott, uppror och utbrott. Ingen skulle berätta vad som skulle spelas. Ingen skulle förklara vad som var rätt eller fel.

Fiendens Musik startade 1977 förenade i glädjen över att vilja, mer än kunna, spela musik. Om detta har det alltså nu berättats.

Karl G Jönsson sätter allt i ett prydligt levande sammanhang. Alla bandmedlemmarna får komma till tals. Därmed blir det en levande historia om ett band berättat genom olika infallsvinklar. Tillsammans med tidningsklipp – sura kritiker och hyllande dito – blandas med berättelser om vägarna från och till scener, till och från låtar, medlemmars in- och utträde. Dessutom kommentar från fans, de som tidigt upptäckte bandet och blev det troget.

”En spark rätt i skallen” är en kulturgärning, men också en utmärkt komponerad biografi om ett bands tillblivelse, uppgång och splittring. Allt snyggt placerad i sin kontext i en komplicerad, men också underbart kreativ, tid.

Låt mig också säga, att Kai Martin & Stick! finns med i boken och i synnerhet en passage som jag själv delvis har bidragit till. Misshandeln i Lund pingstafton 1980 då ett gäng raggare överföll vårt nattkvarter hemma hos Henrik Venant, stark musikprofil i Lund då och TT Reuters sångare och låtskrivare, vid Bantorget.

Tyvärr haltar historiebeskrivingen just där. Förvisso blir det så med olika minnesbilder som ska samsas till något gemensamt. Men… I boken står att det skedde i november 1979, efter Kai Martin & Stick!:s första spelning i Lund i Stadsbibliotekets hörsal. Korrekt är att det var alltså halv två på natten efter vår spelning i en tillfällig konsertlokal i arrangemang av notoriskt ihärdige Henrik Ventant på pingstdagen. Jag skrev följande till Karl G Jönsson, när han efterfrågade en text om händelse (så lite onödigt med felet), varav (förstås) bara en bråkdel är med i boken:

”Lund hade på kort tid blivit ett favoritställe för Kai Martin & Stick!. Efter att TT Reuter imponerat stor på scen under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979 knöts band banden emellan. Något som senare på hösten, genom driftige Henrik Venants försorg, gav det en spelning i Stadsbibliotekets lokaler i studentstaden.

Senare bestämdes att Kai Martin & Stick!:s andra singel – ‘Måndag måndag’/’Slav i vår tid’ – skulle spelas in med just Venant som producent tillsammans med gruppen och ges ut på hans skivbolag Heartwork records. I februari 1980 gjordes inspelningarna och allt mer knöts Lund, Kai Martin & Stick!, Heartwork och Henrik Venant samman. Jag gjorde på egen hand flera resor ned, vilket resulterade i medverkan på både Rädslas och Cortex inspelningar. När Clash skulle besöka Olympen tog jag tåget ned. Vi skulle spela i Malmö på fredagen den 23 maj för att dagen efter gästa en av Henrik Venants scener i centrala Lund.

Malmö och Kai Martin & Stick! var aldrig en ekvation som gick ihop. Den här gången hamnade vi på något slags studentdisco i ett studentcampus. Att vi gick på till DJ:ns val av Sylvia Vrethammars ‘Viva Espana’, säger väl rätt mycket om hur malplacé vi var.

Våren var dramatisk för Kai Martin & Stick! – och kreativ. Vi fick en förfrågan om att medverka på Strandeds första LP, samlingsalbumet ‘Popjob’, och gjorde inspelningar för det. Sent i april åkte vi till Arvika för att visa upp oss för skivbolaget Silence, som visat intresse. Vi hade alltså ett gäng oberoende skivbolag som lockade. På vägen till Arvika var bandet uppdelat i två fordon. Det som Tony Vibrato, Ronny Rock Svensson och jag åkte i hamnade i ett accelererande aprilväder, som gav blixthalka. Utanför Ucklum körde vi av vägen, voltade ned i ett dike, men klarade oss utan en skråma. Bärgare och bilbyte gjorde det möjligt att åka vidare till Arvika och sedan till Silences studio i Koppom; vi fick ja från dem, en skiva skulle spelas in i augusti. Snabba ryck.

Efter spelningen i Malmö åkte vi till Lund för att bo hos Henrik Venant vid Bantorget. Vi var hungriga, tog vägen om Mårtenstorget till en korvkiosk där. Det var kö, trots den sena timmen, och plötsligt kommer en kille i jeansjacka och moppemustasch för att tränga sig före. Han vänder sig om mot oss, tar fram sin kuk, varpå vår gitarrist Peter Bryx ropar ”Hit med senapen!”. Ridå för provokatören, skratt i kön. Kanske var det där det började… jag har funderat mycket på det.

Dagen efter, pingstafton, spelar vi framgångsrikt i den av Henrik Venant ordnade konserten. Det är en tidig konsert och jag går till en pizzeria mittemot Henrik Venants bostad vid Bantorget. Äter och dricker ett glas mjölk, hör på sportradion om att New York Islanders har tagit sitt första Stanley Cup och bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt; dagarna i Lund har krävt sin tribut. Men mer skulle komma. Jag somnar i min soffsäck placerad i soffan som stod i det innersta rummet i Henrik Venants hus. Övriga medlemmar i bandet har mer energi och vid halv tvåtiden går de 25 meter till korvkiosken nära järnvägen för att köpa nattamat. Ronny Svensson går därifrån med två Pucko i sin hand.

Killarna kommer in i huset, stänger dörren, men hinner inte sätta sig förrän en gemensam attack utifrån krossar samtliga fönster på gatuplan. Dörren öppnas och in stormar ett gäng raggare. Samtliga bandmedlemmar, förutom Rasta-Kaj och jag, flyr ut på gården. Ronny försöker klättra på stegen över planket till den granngården, men inser att han har sina flaskor med chokladdrycken i sin hand. Slänger dem hastigt för att se den 202 centimeter långe Romer Explensch slå världsrekord i höjdhopp och utan stege tas sig över till grannarna, som i sin tur tror att de är attackerade.

Raggarna har avancerat in i lägenheten. Inne på toaletten har Garbochocks Anna Gustavsson låst in sig och river i rädsla och panik ned allt. På vinden trycker ytterligare två personer i sällskapet utan att bli upptäckta. Det blir emellertid jag, som överfalls av två raggare varav den mest aktive slår mig med en gummibatong. Huvudet tar de första och mesta slagen för att sedan bli höger arm som jag lyckats slita upp ur sovsäcken. Jag skriker desperat och undrar vad jag har gjort. Får till svar ett sammanbitet ”Håll käften, din jävla punkare!”. Han kommenderar mig att stå upp och då överöser både mig med slag, som jag desperat försöker skydda mig från.

Så är det över. Som av ett trollslag. Jag är kraftig nedblodad, ur huvudet pumpar blodet, kletar ned väggar, soffan är en röra, sovsäcken söndersliten. I det angränsande rummet finns Henrik Venants ex, Susanne, deras gemensamma baby och Stry Terrarie, som då var tillsammans med henne. De sitter upp som en parafras av den galne Fröding, ser mig går som en vålnad in i det lilla köket där Rasta-Kaj hukar vid kylskåpet.

Plötsligt kommer det in en satt kille i skinnjacka, säger att han är polis, att allt är över. Jag förstår att han tillsammans med en kollega sett överfallet, hur raggarna attackerade, men också hur några få av dem dröjt sig kvar i huset. Två av dem mina misshandlare. En som slog sönder vardagsrummet. De var civilklädda poliser och jag misstänker att de inte var i tjänst. Mannen som kom in i lägenheten såg jag aldrig senare, det var – förmodligen – hans kollega som vittnade i rätten senare på hösten samma år.

Bandet samlas, Anna Gustavsson kommer ut från toaletten, de gömda på vinden visar sig, lugnet lägras, men jag är i chock. En taxi tillkallas för att köra mig till Universitetssjukhuset. När jag sitter i den ser jag mig själv stå utanför och titta in på mig, kroppen darrar, Tony Vibrato är mitt sällskap.

På sjukhuset kommer läkaren som ska sätta några stygn i skallen och i armen, som är kraftigt svullen. Ingenting är brutet. Läkaren tittar på mig, som då hade en frisyr där jag var kortklipp på ena sidan och hade längre på den andra med tillhörande lugg. ‘Varför ska ni se ut på det där viset?’, säger han till mig, som om det vore mitt fel att jag blev misshandlad. Väl tillbaka hos Henrik Venant tog vi beslutet att åka hem till Göteborg. Misshandeln satte sin spår. Under en paus i inspelningen av vårt debutalbum ”Biomusik” i augusti åkte vi in till Arvika för att gå på bio. Efter det ville de andra ta en fika. Nedanför såg jag raggarna cruisa med sina amerikanare och jag bröt ihop. Vi åkte tillbaka till Koppom och Silences studio. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, gick i terapi, hade funderingar på att klä mig i grått, inte synas. Men jag insåg att jag skulle dö själsligt och repade mod. Rädslan blev jag aldrig av med, även om den har klingat av. Vi besökte Lund många gånger efter händelsen, men sov aldrig över hos Henrik Venant så länge han bodde vid Bantorget.”

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Älskvärt brödraskap

Show/konsert

CARPE MAÑANA

Underhållare. Bröderna Brothers – Rolf (Sverker Stenbäcken), Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) kan konsten att roa. Foto: KAI MARTIN

Musikens hus, Göteborg

Bäst: Den värmande, tokiga, kärleksfulla, underfundiga underhållningen.

Sämst: Aldrig med Bröderna Brothers.

Fråga: När ska Bröderna Brothers idéer sina…?

35-årsfirande Bröderna Brothers – Göteborgstrion Ralf (Per Umaerus), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Alf (Robert W Ljung) med morbror Glenn (Michael Krönlein) och kusin Douglas (Stefan Sandberg) – tvingades av pandemiska skäl att hålla inne med sin traditionella julshow. Gänget, som har underhållit med värmande komik och smittande humor till musik, har knappast låtit sig nedslås av detta faktum. Istället bjuder de på showen från förra året nu och sjunger ”Tack för i morgon redan idag”. För det är så med Bröderna Brothers att bland nya, inspirerande hyss finns gammalt invävt i det nya. Om de verkligen låg i startgroparna för en föreställning 2020 kan man låta vara osagt, men Bröderna Brothers är en kreativ trio, som inte slår dank.

Så vad sägs om att Per Umaerus under hösten avslutat sitt engagemang med Viruspojkarna (tillsammans med Henrik Wallgren och Stefan Sporsén) med finalshow på Lorensbergsteatern under höst. Samtidigt har han spelat i ”Yeah! Yeah! Yeah!, Beatleshyllningen på Stadsteatern, där han varit djupt engagerad i manus och musikval samt -arrangemang. Ja, han har ju också turnerat med Henrik Wallgren med deras alteregon Hyvelbengt & Jonny Dyckert. Bland mycket annat.

Kanske inte så konstigt att han nu mer har en iPad som hjälp för texterna.

Att denna så kreative herre också hinner med Bröderna Brothers är på sätt och vis märkligt. Men tillsammans med de likaledes flitiga Sverker Stenbäcken och Robert W Ljung finns ett brödraskap som övergår förpliktelser, det ska bara ske. Inspirationen ska ut.

Med ”Carpe mañana” hamnar publiken med Bröderna Brothers hjälp inledningsvis i ett trevande mörker till musik som smakar Zappa till kaffet. I skenet av pannlampor gör bandet entré och håller salongen på halster innan ljuset tänds efter första låten.

Mot ljuset. Med ”Carpe mañana” färdas man från mörkret mot ljuset med Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN

Vi får stöta på bröderna som Mamas and the Tapas, på turné – inte på solkusten, som de trodde – på skuggkusten.

Sedan rullar det på på det där behagliga och inbjudande sättet som bara Bröderna Brothers brödraskap klarar. En sur och mulen dag blir solig, en trist själ får skäl till ljus. Musiken är listig och snyggt arrangerad med låtar som slår an countryanstruken pop med samma självklara finess som 60-talsdito, latininspirerad musik, jazz och revy i Povel Ramels eller Galenskaparnas anda. Lägg till kusin Douglas (Stefan Sandberg) faiblesse för att färga varje låt i bluesblått med sina solon på gitarr eller saxofon. Man får, med Bröderna Brothers, alltid lite mer.

Ja, kommissarie MacKenzie är tillbaka med sitt persongalleri. Nu som musikal som vill hellre än väl, som mynnar ut i ett fall och en lösning. Ett teaterstycke med en spökröst à la Sven Wollter bjuds. Den allestädes anonyme vännen Stig Vetlin finns med när han i låten ”Vill du bli mitt x” via sms dumpas av flickvännen som han ännu inte är ihop med. Vardagsakrobaterna gör comeback precis som Family Five, nu i splittrat tillstånd.

Kärleken till Göteborg finns i ”Hjärteborg”, där senare ”Andra Lång” ackompanjerar hyllningen till staden och Andra Långgatan i synnerhet, gatan där Bröderna Brothers för 35 år sedan tog sina första staplande steg.

”Carpe Mañana” är en värmande föreställning fylld av kärleksfull och ömt komponerad musik. Bröderna Brothers jultradition i ständigt ny dräkt är väl värd att bevara och synd att missa.

Beatles ”Get back” – tålamod mot en grand finale

Fluga på väggen. Med Peter Jacksons ”Get back” får man följa Beatles under inspelningen av ”Let it be”. Foto: LINDA MCCARTNEY

I min skivsamling finns ”Get back”-vinylen med en bok, som inte bara tiden naggat i kanten utan också min undulat, som fick smak på Beatles på ett annat sätt än jag. Jag har ärligt inte vågat bläddra i den sedan tidigt 70-talet, rädd att den ska falla sönder. Men den finns där och väcker minnen över hur fascinerad jag var av inspelningen av ”Let it be” och hur jag förstod att Beatles inte var så goda kamrater.

Det var hisnande att förstå att ens favoriter spelade på taket till Apple Corps, vid 3 Savile Row i London 30 januari 1969, att se bilderna därifrån. De fyra coolaste katterna förstärkta av Billy Preston.

Jag har, långt senare, fånglott nedanför, fortfarande fascinerad över idén, genomförandet och framträdandet. Avundsjukt konstaterat att jag har varit där, men vid fel tidpunkt; har inte ens stått på gatan den där kalla januaridagen, då jag helst av allt skulle ha önskat att jag fanns på taket för att se bandet, hör det…

Men jag kom aldrig närmare än så. Även om jag fick förmånen att sjunga ”Don’t let me down” med Lenny Pane, Göteborgsbandet som då var ett av världens främsta Beatlesband, på ett utsålt Trädgår’n 5 oktober 2002. Då, då det firades att det var 40 år sedan Beatles första singel ”Love me do” kom.

Så nära. ”Don’t let med down” med Lenny Bane på Trädgår’n för nära 20 år sedan. Så nära Beatles takkonsert jag kunde komma. Foto: PER WISSING

Med regissör Peter Jacksons tålmodiga restaurerande av 60 timmar film och 150 timmar ljudupptagningar. Det som spelades in 1969 när gruppen samlades för att spela in ett sista album – och dokumentärfilmen ”Let it be”.

Det har blivit en tv-serie om tre avsnitt på sammanlagt nära åtta timmar om bandets resa på upplösning. Fascinerande, bara det.

Tittarna kastas in i en rask historisk, inledningsvis, från Liverpool, Hamburg, Beatlemania, galen framgång och succé, turnétröttheten och de sista åren av utveckling som studioband. Så plötsligt är det vardag i en filmstudio i Twickenham några dagar efter nyår 1969. Nytt år, nya förhoppningar. Åtminstone för Paul McCartney, som när en dröm om att dokumentera resan mot en, enda stor spelningen med bandet med stort B. Det går ju så där. John Lennons är tramsig, ofokuserad, ovillig till det mesta förutom att presentera sina nya låtar eller att pussa på Yoko Ono, allestädes närvarande. Ringo Starr är som ett omen, medveten om den förestående kraschen, trött, resignerad och samtidigt något av ett kitt för att hålla allt samman. George Harrison är trulig, gör det mesta motvilligt, blir mutistisk när Paul McCartney försöker styra arrangemangen åt sitt håll.

Har man spelat i band är det hög igenkänningsfaktor hos alla fyra. Runt omkring dem kretsar entouraget, främst Mel Evans, bandet turnémanager, en allt i allo sedan Liverpooltiden, och teknikern/producenten Glyn Johns. Ja, till och med några hare Krishnas ”vänner” till George Harrison. I centrum också regissören Michael Lindsay-Hogg, som har fått det dödsdömda uppdraget att filma hela sejouren, och horder av filmarbetare.

Peter Jackson har spaltat upp tv-serien kalendervis och bockar av dag för dag mot den hägrande spelningen. Som tittare blir man flugan på väggen, som får höra irriterat, viskande konversationer mellan George Harrison och Paul McCartney, där den förre inte vill bli mästrad och den senare försöker vara pedagogisk i sitt försök att förklara sina visioner.

Låtar strömmar ut och in. Taffliga, inledande versioner växer. Pusselbit för pusselbit läggs till det som vi som har hört musiken vet ska komma. Det är fascinerade om än lite långtråkigt, för rep är sällan kul för andra än de inblandade.

Det är först när hela projektet flyttat till Apple corps lokaler i centrala London som det börjar hända någonting. Energi är tillbaka. George Harrison också, han som brådstörtat flydde och lämnade bandet för några dagar. Billy Preston kommer förbi för att hälsa, men blir kvar och blir väsentlig för utvecklingen av både låtar och humör. Det upptrissade stämningsläget skruvas ned. George Martin, Beatles producent, lyser allt mer med sin närvaro, lugn, resonerade och med en insikt i hur bandmedlemmarna funkar och vad de kan och vill.

Jag slukar minut för minut. Slås av hur vacker Linda Eastman (senare Pauls fru) är. Hur otroligt snygga kläder främst betalarna klär sig i. George Harrison mot slutet i en rosarandig kostym med illila skjorta eller Ringo Starrs intensivt gröna manchesterkostym med skjorta i samma färg… alltså! Så fräckt. Glyn Johns står inte bandet långt efter, är en cool katt genom tv-seriens alla timmar.

Närvaro. Beatles sista konsert, 30 januari 1969, är i Peter Jacksons tv-serie som om man vore där. Foto: APPLE CORPS

Repen i all ära. Ja, det är en glädje att se hur låtarna växer från några ackord och idéer till att bli fullödiga. Men det är takkonserten som, åtminstone för mig, är syftet med tv-serien. Att få möjlighet i dessa restaurerade filmer få se 42 minuters historia som om jag verkligen var där på plats på taket är kittlande och rörande. Jo, jag gråter. Det är stort. Men jag grät ju också när Ringo Starr sjöng ”Yellow submarine” på Liseberg 10 juni 2009, så jag är väl både lite fånig och lättrörd.

Jag undrar hur poliserna som avbröt konserten kände sig? Hur de 30 (!) klagomålen kunde vinna över alla lyckligt intresserade? Varför man inte med brittiskt lugn kunde luta sig tillbaka med att det var ett historiskt ögonblick som skulle vara över på en lunchrast…? Frågor vi inte får svar på. Det får vi inte heller gällande hur bandet kände sig däruppe.

Men det är uppenbart att Paul McCartney är taggad från start och njuter av varje sekvens att få spela live med Beatles igen. Han kickar okynnigt igång lite extra när polisen bevärdigar takkonserten med sin närvaro. John Lennon är trögstartad, men smälter och slappnar så småningom av. Ringo Starr är stadigt svängig, vet vad som krävs och är tacksam att få spela med sina kompisar och George Harrison står på sin kant utan att falla ur ramen. Det är ett sagolikt ögonblick, väl värd all väntan genom alla surmulna rep.

En underhållande, omöjlig tur i Per Anderssons hjärna

Show

RÄKHÄST med Per Andersson

!!!!

Underhållande. Per Andersson roar från start till mål i sin ”Räkhäst”. Foto: ROBERT ELDRIM/Medljus

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Stor och road.

Bäst: Per Andersson med Lisa Larsson inte långt efter.

Sämst: Inte mycket en sådan här kväll.

Fråga: Hur ser det egentligen ut i Per Anderssons hjärna…?

Låt mig med en gång understryka att Per Anderssons enmansshow ”Räkhäst” är ett fiasko. Det står klart redan från start då kapellmästare Per Johanssons spelar loungemusik med bland andra Gullan Bornemarks ”Lilla ponny” på repertoaren. Fiasko…? Ja, för ensam är han ju inte, Per Andersson.

Visst, han har ju sällskap av sig själv och en rejäl kavalkad av sina olika karaktärer, nya för denna hans revyartade show. Men det står snart klart att inte bara Per Johansson delar scen med namnen Andersson. Nej, den tjuriga scenteknikern Ramona, som smygande mer och mer tar plats på scenen, är aftonens andra glänsande stjärna Lisa Larsson. En sidekick som, inser man så här efteråt, Per Andersson inte kunnat vara förutan lika lite som sin kapellmästare. Och han, i sin tur, får så småningom hjälp av musikerna Henrik Bengtsson och Magnus Boqvist.

Så… gör det något? Nä. Inte ett enda dugg.

Per Andersson bjuder in sin publik från start med en nyskriven kuplett om en hockeydomare, som mest av allt måste lära sig att teka. För utan nedsläpp ingen match. Så redan med detta tar föreställningen generöst fart, ökar och maxar. Men, om man nu väntar sig att allt ska tippa över i ren och skär galenskap à la Per Andersson, så är det 2021 en rutinerad scenräv som lyckas balansera denna hans föreställning och, ja, till och med en djupdykning ned i barndomen med en stänk av allvar. Vi pratar alltså dynamik, som möjliggör för publiken – och kanske också de på scen – att hämta andan.

Fartfyllt. ”Räkhäst” – där Per Andersson har sällskap av bland andra Lisa Larsson på scen – är underhållning från start till mål. Foto: PER ELDRIM/Medljus

Det behövs, för det är inte långt mellan skratten. Mellan tokigheterna än mer trångt. Här går allt med en förtjusande fart i en föreställning som hämtar så mycket från den revyform som Per Andersson älskar och kan bättre än de flesta.

Han lovar inledningsvis att vi ska få reda på varför hans föreställning heter ”Räkhäst”, berättar en anekdot om hur han hittat lappen som hans som tioåring skrev med ordet ”Räkhäst”. Så tas vi med på en resa, som också inbegriper en färd in i hans hjärna (bestående av pappa och lim), möten med olika karaktärer formad av denna hans hjärna, halvdana imitationer av Tomas Ledin, Håkan Hellström och Tommy Körberg, nykomponerad figurer, en underhållande rappare i form av en skithög, utmaningar mot sidekicken Lisa Larsson, som både balanserar och triggar Per Andersson, och mängder av roande sånger där Per Johansson skickligt fångat upp Per Anderssons intentioner. Ungefär på samma vis som hans manusförfattarkollegor Håkan Jonsson och Rikards Ulvshammar gjort när Per Andersson, förmodligen, har skenat i väg. Till detta regissör Anna Vnuk, som försökt hålla ”Räkhäst” i generöst strama tyglar, inte för tajt, inte för vilt och definitivt inte för lagom. En skicklighetsmanöver värd att applådera.

Nej, jag blev inte klokare av ”Räkhäst”. Begriper allt mindre av Per Anderssons ständiga förmåga att roa. Men jag behöver inte veta eller ens intellektualisera. Med Per Andersson med sällskap på scen är det bara att åka med på en hisnande, underhållande resa med en av Sveriges skickligaste entertainer. Och ”räkhäst”, förresten… jag tror fortfarande att det är en en påbörjad inköpslista där räkost skulle handlas.

Konstnärligt team 
Regi: Anna Vnuk 
Manus: Per Andersson, Rikard Ulvshammar och Håkan Johnsson 
Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin 
Kostymdesign: Matilda Hyttsten 
Kapellmästare: Per Johansson 
Maskör: Jessica Hedin 

Ensemble Per Andersson och Lisa Larsson 
Kapellmästare/keybard: Per Johansson med musikerna Henrik Bengtsson och Magnus Boqvist 

Mörk ”Saturday night fever”

Musikal

SATURDAY NIGHT FEVER

!!!

Svänger. Koreografin är intensivt bra i ”Saturday night fever” med David Lindgren i huvudrollen.
Foto: MATS BÄCKER

China teatern, Stockholm (premiär 4 november)

Bäst: Koreografin är smittande.

Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.

Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?

Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.

I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.

Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.

Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.

Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.

Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.

”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.

I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.

Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.

Underhållande och lärande om en sjöluffares äventyr

Musikteater

AINA – EN SJÖLUFFARES ÄVENTYR

Spännande. ”Aina – en sjöluffares äventyr” kittlar fantasin med sin verklighetsbaserade föreställning. Foto: OLA KJELBYE

Konstepidemin, Grön rummet

Premiär: 20 november, spelas 21 och 25 november.

Manus/regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik, text och på scen: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom.

Sångtexter: Lotta Sjölin Cederblom, Henrik Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Scenografi/kostym: Jens Langert.

Ljus: Thomas Heyman.

Om Aina Cederbloms spännande liv visste få i allmänheten om förrän hennes medverkan i Lasse Holmquists populära intervjuserie ”Här är ditt liv” 1980. Hon var då 84 år och hennes gärningar och äventyr, som hennes släktingar skakade på huvudet åt, hamnade nu i rampljuset när Statens Television sände programmet. Men en som både träffade och fascinerades av henne var Henrik Cederblom, Aina var hans gammelfaster och kunde berätta sina historier. För det fanns mycket att berätta, om båtfärder i en roddbåt från Sverige till Färöarna, vidare till Grönland. Fortsatta båtturer på egen hand i Svarta havet, Medelhavet eller längs Indiens ostkust. Aina Cederblom var en sjöluffare som utmanade äventyren med sin båt Rospiggen, men som också såg till sina medmänniskor. I Brasilien startade hon Cederblom Escola Artesanal Sueca Brasil i Olinda. Drygt 30 år tidigare arbetade hon som textillärare i Västbengalen.

Jag misstänker att Henrik Cederblom har värkt på dessa hennes berättelser och äventyr under lång tid. Nu är de, tillsammans med hustrun Lotta Sjölin Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz, samlade i en föreställning tänkt för lågstadieelever, men nog så kittlande också för alla från sex år och uppåt.

Det är en avskalad föreställning med mycket musikdramatik. Vi får snart åka med på Aina Cederbloms äventyr från flicka till kvinna. Möta strapatser och ständiga tvivel.

Jens Langerts effektiva scenografi skapar ett djup till iscensättningen av Aina Cederbloms livsresa på hav, men även land. ”Aina – en sjöluffares äventyr” är spännande, men aldrig hemsk; snarare väcker den en fascination över den kvinna som valde sin egen väg, våghalsigt, trotsigt och utan kompass; hon visste ju ändå vart hon var på väg.

Sprakande julshow utan tingeltangel

Show:

SCHLAGER VS ROCK – EN JUL MED DRAG

!!

Närkontakt. När Martin Westerstrand, Linda Bengtzing, Jessica Andersson och Jacob Samuel drar på är publiken med.
Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg

Publik: Entusiastiskt fullsatt.

Bäst: Publiken äter ur Linda Bengtzings hand.

Sämst: Det här var inte Stefan Odelbergs bästa kväll.

Fråga: När ska julshower våga köra julteman igen…?

Det fanns en tid, inte allt för avlägsen, när julshower var ett sätt för både etablissemangen och artisterna att trygga kassan inför storhelgerna och årsskiftet. Någonstans där på vägen, efter en del rätt ambitiösa scenprojekt, kroknade ambitionsnivån. Åtminstone i Göteborg.Julshowerna krängde av sig stämningar, tingeltangel och en tillönskan om en god jul. Istället dundrade något slags after ski/beachvrål in. Tätt förpackat med allt, helst på en och samma gång.

Så är det när Trädgår’n bjuder på en ”julshow” där det förvisso dukas upp med julbord (utan vörtbröd!). Men där musiken pliktskyldigt drar igenom hart när varje julsång i ett hysterisk potpurri, som en försmak av den kommande showen. Roande, men knappast så att det kliar i fingrarna att börja klä granen och lukta på glöggen.

Istället ska vi får möte en slag mellan schlager och rock. Schlagerprimadonnorna Jessica Andersson och Linda Bengtzing mot Lillasysters Martin Westerstrand och Poodles Jacob Samuel. Någonstans mitt emellan, som en sekond, en konferencier eller pausfågel finns Stefan Odelberg, magikern med rejäl förmåga att snacka omkull vem som helst. Lillasyster är kompetent kompband och Jessica Anderssons ackompanjatör Lisa Ljungberg agerar keyboardist och kapellmästare. Bäddat för en holmgång av både Melodifestivallåtar och rockrökare med andra ord.

När väl showen drar igång dröjer det inte länge förrän den ljuva krocken uppstår och ändå inte. För i dag ryms det mesta inom Melodifestivalens ramar, det kan lika väl blir schlager som rock. Se bara på italienska Måneskin, som tog hem hela Eurovision med sin ”Zitti e buoni” i våras. Och, ja, både Puudles och Lillasyster har ju förärat Mellot med sin medverkan.

Så vad finns då kvar mer än ett rejält tuta och kör, locka upp en festvillig publik på tårna och bara dôna på.

Det blir med andra ett mischmasch av det mesta, tyvärr till ett skrällande ljud som emellanåt blir till desperat oljud. Linda Bengtzing får snart publiken att äta ur sin hand. Hon spänner friskt över sin egna Mellobidrag till rockcovers. Jessica Andersson har ju en botten i hårdrocken och är en mångfacetterad sångerska med stor kvalitet som klarar det mesta. Martin Westerstrand kan mullra igång det vilket trögstartat gig som helst, men detta kompakta energipaket har utvecklats också till en stark sångare. Lägg till hans smittande glädjehumör och hälften av showen är i hamn. Jakob Samuel kan sin hårdrockfalsett, är kompetent och har dynamik. Det mesta är på plats för party, alltså.

Jo, man försöker ta ner showen en smula med ballader någonstans i mitten. Men redan i inledande Led Zeppelinlåten ”Stairway to heaven” tappar publiken intresset. Samtalens volym tenderar att överrösta försöken på scen. Det är bara att komma igen. Det gör artisterna med energi och ständig publikkontakt samtidigt som man gör ett rejält uttag på coverbanken. Efter att ha gått i mål kan det inte ha varit många låtar kvar att stöpa om i denna show.

Men julstämning efter denna show…? Nej.

Bob hund är död – leve Bob hund!

Musikal:

BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat

!!!!

Färgstark. ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” är svart, färgstark underhållning. Foto: EMMALISA PAULY

Stora Teatern, Göteborg.

Spelas till och med 21 november.

Koreografi och regi: Kajsa Giertz.

Manus: Hanna Nygren.

Musik och sångtexter: Bob hund.

Kapellmästare: Jonas Jonasson.

Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.

Ljus: Mikael Sylvest.

I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.

I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.

Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.

Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.

Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.

Starkt. Bob katt är Bob hunds levande orkester som slits mellan internbråk och mental ohälsa. Foto: EMMALISA PAULY

Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.

Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.

Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.

Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.