Ljuvligt i Jonsered med Jan Malmsjö

Underhållning:

THE GOOD OLD DAYS

!!!

_TH18247

Två scenrävar. Jan Malmsjö trivs och Claes Malmberg myser på Jonsered Herrgårds utescen. Foto: TOMMY HOLL

Jonsered Herrgård och Trädgårdar

Publik: 600, utsålt.

Med: Jan Malmsjö, Claes Malmberg, Hanna von Spreti, Eva-Lotta Bernström, Nina Hamarklev och Ellen Lindström.

Orkester: Benneth Fagerlund (kapellmästare), Matz Nilson, bas, och Per Boqvist.

Regi: Björn Holmgren.

Texter: Stefan Livh, Claes Malmberg, Thomas Arnaldsson, Janni Trenkle, Staffan Bjerstedt, Kenneth Bodin, Eva-Lotta Bernström med flera.

Bäst: Claes Malmberg ömsint satiriska känga till Svenska akademien.

Sämst: Gradängens oroväckande svängande vid kombinationen armkrok och allsång.

Fråga: Vackert beläget, blir Jonsered Herrgård en allvarlig utmanare till Gunnebo slott om sommarscen…?

Ny scen, vacker miljö, rutin och kunnande i ensemblen och både ett ömsint hjärta, vass satir och ett fång nostalgi. Jo, se det är värmande element när Jonsered herrgård och trädgårdar utmanar Gunnebo slott om uppmärksamheten med en scenuppsättning i parkmiljö. Men också, kanske, en utmaning med en kilometers promenad från p-plats till festplats.

Belägen på höjden vid sjön Aspens västra ände är utsikten bedårande dessa sommardagar då regn, rusk, iskalla vindar lyser med sin frånvaro. Det är förstås pluspoäng när man utmanar vädrets makter med utomhusteater. Men hur blir det när oväder slår till.

Nå. Detta Claes Malmbergs, och också initialt Lasse Kronérs, skötebarn bygger på lite samma vis som nyårsrevyer (några av texterna är också hämtade sådana). Nummer som ställer sig på parad, som tjusar, lockar till skratt och allvar. Med en ensemble bestående av en utmärkt och lyhörd trio som ackompanjemang tillsammans med slitvargar som Hanna von Spreti, Eva-Lotta Bernström, Nina Hammarklev och Ellen Lindström blir det aldrig fel.

thumbnail_Good Old Days-11

Slitvargar. Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Eva Lotta-Bernström och Hanna von Spreti jobbar hårt och framgångsrikt. Foto: BO HÅKANSSON

Lägg så till Claes Malmberg själv som den evige dynamo, som drar allting som ett lokomotiv mot ändstationen för succé och jubel. Han kan ju som få andra improvisera, narra både publik och medaktörer till skratt. Men han kan också stå som en förtjust gosse i sällskap av Jan Malmsjö, denne svensk scens gigant.

_TH17916

Tokspel. Claes Malmberg undervisar Matz Nilson i jazz. Foto: TOMMY HOLL

Claes Malmberg inleder, efter det första numret, med att förklara ”The good old days” för publiken (som mestadels består av människor som verkligen vet vad ”The good old days” betyder, det vill säga det brittiska underhållningsprogrammet från 60-talet). Han flörtar till sig en repeterad stående ovation, som när Jan Malmsjö gör entré blir spontan och kraftfull. För det är Jan Malmsjö som stjäl showen när han plockar fram örhänge efter örhänge ur sin repertoar. Ja, det må ibland vara dans på slak lina och en sann utmaning för kör och orkester när han förlorar sig i både takt och text. Då håller inte bara jag andan. Men på det stora hela är det en fröjd att se den 86-årige underhållaren som med nära 80 års erfarenhet på scen rakar hem både nummer och hyllningar.

Men ingen revy form utan de som skapar andrum åt de mer givna succéerna. Hanna von Spreti, tidigare Lindblad, visade i fantastiska Oscarsuppsättningen av ”Singin’ in the rain” att hon är en av svensk musikals främsta artister. Hon famnar även sina uppdrag här med emfas och grace. Eva-Lotta Bernström är grovjobbaren som aldrig gör fel och gör hon det blir det en poäng av det.

Ellen Lindström och Nina Hammarklev har hög scennärvaro både i antal nummer och i agerande, som körsångare, dansare, ensemblespel och bollplank.

Så… ”The good old days” fungerar utmärkt även idag. Scenen på Jonsered herrgård likaså. En sådan här sommardag.

Amen

Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!!

Cave

Väckelsemöte. Nick Cave med sitt Bad Seeds slog allt och allt. Foto: IA HAMMAR

Dalhalla, Rättvik.

Publik: cirka 5000.

Bäst: Av manliga rockmusiker finns det just nu ingenting bättre.

Sämst: Dramatiskt trist med pedalhaveriet.

Fråga: Har Nick Cave nått höjdpunkten på sin karriär…?

Det fanns en krypande känsla gällande Nick Cave, att det är nu han peakar sin karriär. Att denna turnén är ett slags katarsis efter den 15-årige tvillingsonen Arthurs död 2015, efter ett fall orsakat av ett LSD-rus. Ett stålbad, en intensiv reningskur som ingen, allra minst Nick Cave själv, ska komma undan.

Ändå tvekade jag länge innan jag bestämde mig för att åka. Men efter att ha läst Aftonbladets Markus Larssons upphaussning tidigare i veckan fanns det inga tvivel. Boende och biljett införskaffades. Jag var inte ensam om det. I kalkbrottet utanför Rättvik var det fullt och knotten hade kalas på rusiga Nick Cave-fans.

Den australiske rockikonen tvekade väl på scen inte en sekund. Han fångar upp publiken omedelbart, bjuder upp till kaos och kraft för att i fjärde låten ”From her to eternity” – från första albumet med the Bad Seeds 1984 och också en central låt i Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” 1988 – välta allt över ända. Detta mästerstycke slits itu brutal som om den är utsatt för exorcism och Nick Cave är prästen att att driva ut allt ont ur låten.

För när manliga artister och band ängsligt håller på traditionerna (ja, det är främst kvinnliga artister som i mina öron står djärvhet) är Nick Cave och hans mannar ute efter att utmana sig själva, musiken och sin publik. Det är ömsint som möter våldsamhet, det är kaos och tordönsvrål, skevhet och pur skönhet. Allt nedstuvat i detta kalkbrott utanför Dalhalla i något som aldrig någonsin kommer låta sig höras därifrån annat än i minnen om detta märkliga drama som utspelades sig på scen.

Visst, den tänka låtlistan fick stuvas om när ”Red right hand” ska börja. Men problem med gitarristen/violinisten Warren Ellis pedaler skapar en 20 minuter oreda där Nick Cave, lite väl ofokuserat, försöker rädda sittandes vid flygeln för improviserade versioner av ”Into my arms” och ”God is in the house” innan bandet kan återinträda den tänkta låtlinjen med ”Red right hand” och den fortsatta, intensiva resan mot finalen som kryddades extra med ”Ring of Saturn”.

Nick Cave 2018 är en väckelsepredikant från dödsskuggans dal, en svartrock som inte släpper sin publik och som fåfängt och lidelsefullt kräver den på sin uppmärksamhet. Folket håller hans händer, slickar hans fötter (nja) och sitter ned på hans kommando, reser sig när så krävs, klappar händerna såriga när det är tid. Han lockar upp delar av publiken på scen, vandrar ut i bänkraderna, är nära och märkvärdig på samma gång. Det är rörande och starkt.

Jag var förvisso frälst tidigare. Men det här var större, märkvärdigare och mer enastående än det mesta jag har varit med om i konsertupplevelse.

Efter detta är jag än mer övertygad om att detta är Nick Caves reningsprocess, som vi är en del av. En sorglig orsak, men samtidigt är jag ett tacksamt vittne, och med en lustfylld, energistinn, 60-årig Nick Cave på scen som kramar ur allt ur sig, sitt band och publiken finns det bara ett avslutande ord: Amen!

Låtlista Nick Cave and the Bad Seeds, Dalhalla 15 juni 2018:

  1. Jesus alone
  2. Magneto
  3. Do you love me?
  4. From her to eternity
  5. Loverman
  6. Into my arms
  7. God is in the house
  8. Red right hand
  9. The ship song
  10. Love letter
  11. Girl in Amber
  12. Tupelo
  13. Jubilee street
  14. The weeping song
  15. Stagger Lee
  16. Push the sky away
  17. City of refuge
  18. Rings of Saturn

Den planerade låtlistan såg ut så här:

Jesus alone, Magneto, Do you love me?, From her to eternity, Red right hand, The ship song, Into my arms, Girl in Amber, Distant sky, Tupelo, Jubilee street, The weeping song, Stager Lee, Push the sky away.

Sprakande Sparks!

Konsert:

SPARKS

!!!

Sparks

Still going strong. Bröderna Mael har fortfarande gnistan. Foto: KAI MARTIN

Rockefeller, Oslo

Publik: Sudd på fullsatt.

Bäst: Konsekvent och troget efter nära 50 år.

Sämst: Orken tröt mitt i (men tog fart sedan)

Fråga: Hur länge ska Russel Maels röst hålla för denna enastående röstgymnastik…?

Ja, jag erkänner. Jag missade Sparks i Göteborgs konserthus 1974 och har retat mig sedan dess. När vänner har åkt land och rike kring för att se bandet med bröderna Ron och Russel Mael (72 respektive 69 år) framföra sin udde, snillrika och sprakande musik med konsekvens och skärpa. För så är det, Sparks är troget sin idé, håller formen och vill värna om både nutid och dåtid och allt där emellan. Det är fascinerande.

Fascinerande är också att se den vitalitet, ja, ursäkta uttrycket, som dessa herrar besitter med ett ungt band som vigt svingar sig mellan epokerna med hängivenhet, pondus och, inbillar jag mig, nyfikenhet.

Sparks 44 år senare, alltså. 44 år efter genombrottet med albumet ”Kimono my house” i allmänhet och singelhiten ”This town ain’t big enough for the both of us”, denna dramatiska, röstviga och innehållsrika låt som fortfarande tar andan ur mig.

Jo, tack. Det här är en orkester som med bröderna Mael – en spastisk både fysiskt och gällande stämbanden Russel och en klassiskt stillasittande samt bligande Ron – i blickfånget inte viker en tum från den inslagna vägen.

Jag räknar till 16 låtar på cirka en timme. Efter ytterligare 20 minuter är det över och 20 minuter har passerat revy i en hiskelig och omtumlande fart. Att samtidigt kunna bjuda på både innehåll, kvalitet och humor är stort.

Sparks har öppnat dörrar och möjligheter för andra artister. Med sina, emellanåt, välfyllda och sinnrika minioperor (läs framför allt ”Propaganda”) tronar en Queen baserad på bröderna Maels sinnrikhet och fantasifullhet. I de dadaistiska fyndigheterna och spastiskheten hittar jag en Bob Hund dresserad av Sparks.

Nej, bandet och bröderna orkar inte riktigt hela vägen. Någonstans kring mitten dippar det i både ointresse, fart och ork. Men det tar sig mot en sparkande final. Dessutom orkar inte Russel Maels röst hela vägen (jag är inte förvånad), men att han överhuvudtaget klarar denna enastående röstgymnastisk är något att beundra. Fantastiskt. Och fantastiskt generöst att bjuda på musik från över 40 år – från nämnda ”This town ain’t big enough…” till humoristiska ”Hippopotamus” från albumet med samma namn från förra året.

Sparks låtlista, Rockefeller 14 juni 2018:

  1. What the hell is it this time?
  2. Hasta mañana monsieur
  3. Unaware
  4. Propaganda
  5. At home, at work, at play
  6. Tryouts for the human race
  7. Probably nothing
  8. Missionary position
  9. Hippopotamus
  10. BC
  11. The rhythm thief
  12. Edith Piaff (said it better than me)
  13. Never turn your back on mother Earth
  14. My way
  15. When do I get to sing ”My way”?
  16. The number on song in heaven
  17. This town ain’t big enough for the both of us
  18. My baby’s taking me home

Extra

19. Change

20. Amateur hour

En promenad i parken på the National-dagen

The Garden – festivalen, alltså – är Trädgårdsföreningen som omvandlats till musikarena, som ett slags mini-Way out West. En scen, några band som uppträder, öl och mat, sol och sken. Bokningsbolaget Scorpios idé är inte ny. Det ju anordnats musik tidigare på området och även festivaler, eller ambitioner till festivaler som haft tankar att fortlöpa. Med rätt väder är Trädgårdsföreningen en fin plats på jorden, som kan rama in de flesta konserter till något extra. Så också denna kväll som börjar på eftermiddagen med Good Harvest, finstämt i First Aid Kit-anda, men som jag missar på grund av omständigheter. Istället landar jag i Cigarettes After Sex, som också är ett bandnamn. Fyra herrar från Brooklyn, som precis som Kafka inte heller har det så roligt. Nedtonat, visksång och med ett sound som om de vill parodiera The Jesus and Mary Chain i lo-fi-format.

IMG_0273

Färg- och poänglöstlöst. Foto: KAI MARTIN

Kanske är de bättre i en skuggig och rökig klubblokal. Men i solljus lika effektiva som Dracula, det vill säga helt utan bett, dessutom med ett bedrövligt ljud.

Bättre upp med Warpaint, fyra damer som jobbar med fyrstämmigt, fingerplock på gitarrerna, folk som gifter sig med goth och med en trummis (Stella Mozgawa) som är effektiv, driven och som med sitt lekfullt, minimalistiska spel skapar ett snyggt sväng åt de andra att spinna kring.

IMG_0277

Folkgoth. Foto: KAI MARTIN

Solen kan vara många bands värsta fiende, grupper som helst vill leva i dödsskuggans dal och vara svårmodiga. För Future Islands är det tvärt om. Sångaren Samuel T Herring ser ut som en kylskåpsförsäljare du inte kan tacka nej till. Svarta jeans, vinröd skjorta och ett oklanderlig leende som ger dig erbjudande som du tror att du förtjänar. Keyboardisten Gerrit Welmers och trummisen Michael Lowry verkar ha kommit på att de ska spela, frågat kompisens son, som spelar bas (William Cashion) och sedan förhört sig med han Electric Generalsnubben som sjunger så fint i kyrkan. De visste inte vad de fick när de totade ihop sin diskoinfluerade syntmusik. Till de förföriskt svängiga tongångarna åmar och kråmar sig med en röst som är ljust smeksamt nasal som Roland Gifts, Fine Young Cannibals sångare, med kraft som Henry Rollins med inslag av Per Ubus David Thomas i plötsligt diaboliska utfall med djup growl. Ibland är det som det är en psykopat som står på scen, som säger fina saker och blixtsnabbt förvandlas till hin håll själv. Det är storartat underhållande och Samuel T Herring förvandlar varje låt till en teaterpjäs som han är satt att gestalta. Underbart.

 

IMG_0282

Effektivt diabolisk. Foto: KAI MARTIN

Kvällens final är vikt för the National – Ohiobandet, som nästa år firar 20 år som orkester, men som på scen känns medelålders. Det är lite universitetslärare över sångaren Matt Berningen som emellanåt sjunger med händerna knäppta bakom ryggen som promenerade han i den park han blickar ut över. Texterna är narrativa, dramatiska och intellektuella med smarta arrangemang, ofta lågmälda och rytmiskt suggestiva, för att i korta eruptioner ge uttryck för plötslig glöd.

IMG_0294

Plötslig glöd. Foto: KAI MARTIN

Jag förstår bandets fans, som är devota, för det känns som man kan sluta ett förbund för livet med the National; däremot har jag inte skrivit på kontraktet.

Fem band varav fyra amerikanska, alltså, för the Garden, som mest blev som en promenad i parken där Future Islands stod för dramatiken och det mesta av underhållningen. Gott så.

Applåd, förövrigt, till Göteborg som inte bara bjuder upp till musikfester denna dag. Storpublik i Slottsskogen då Göteborgs symfoniker höll sin Nationaldagstradition, Hollywood Vampires underhöll med 70-talsnostalgi inför ett 10000-tal på Liseberg och, kanske, 5000 i Trädgårdsförening – plus över 50000 på Ullevi för Foo Fighters i tisdags. Snyggt.

Strålande kväll med Ola Salo och Augustifamiljen

Konsert:

AUGUSTIFAMILJEN MED OLA SALO

!!!!

IMG_0027

Inspirerat. Ola Salo gästade Augustifamijen och ljuv musik uppstod. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lekfulla professionalismen.

Sämst: De kunde gärna fått spela hela kvällen.

Fråga: Finns det någon musik Augustifamiljen inte förmår att göra till sin egen.

Augustifamiljen har under sina tolv år inte bara odlat en ny publik, som upptäckt bandet genom ”På spåret”, utan också odlat sin särart i musikskapande. Sätt en låt i händerna på dessa utmärkta musiker och man får något annat än en helt vanligt cover. Istället bjuds publiken på tolkningar, som oftast blir orkesterns egna.

En sådan här kväll är det annars lätt att få en after beachkänsla när man sätter sig i Stora Teaterns fantastiska salong. Utanför har försommaren förfört Göteborg, Avenyn är ett myller och utomhusserveringarna och parkerna svämmar över av människor i alla åldrar. Men en hoper har hittat in i teatern, som är utsåld, dels för Augustifamiljen, dels för gästen Ola Salo, men förstås mest för kombinationen.

Det blir en lekfull kväll där bandet är inspirerat och tramsigt på samma gång. Inte på så vis att det tappar konceptet, men mellansnacket blir underhållande när, exempelvis, kapellmästare Stefan Sporsén tror sig veta att det är första gången bandet gästar Stora Teaterns scen och blir rättad av gitarristen Simon Ljungman. Något som blir en gimmick under hela kvällen.

Men det är förstås musiken som är i fokus. Snyggt valda covers där Steely Dan, Nick Lowe samsas med trummisen Sylvester Schlegels ”Scandinavia” och hans version av ”Ring of Fire”. Allt låter som om Augustifamiljen skapat låtarna, för de hittar sin ton, sitt anslag, detta oavsett om det är Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert eller Simon Ljungman som sjunger. Den sistnämnde blir så inspirerad av stunden att han kliver ut i publikhavet för den definitiva närkontakten. Och, ja, har man spelat med Håkan Hellström på Ullevi så vore det konstigt om man inte lär sig knepen.

Hittar sin ton. Daniel Gilbert, Simon Ljungman och Sylvester Schlegel sätter alla sin ton till låtarna som Augustifamiljen spelar. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås något extra allt då Ola Salo kommer in och greppar mikrofonen. Det är en spelningar han längtat efter, efter att ha tuktats med tvåminutersversioner han framfört i ”Stjärnornas stjärna”. Här får han sträcka ut i fantasifulla introduktioner, här får han posera och vara lyckligt manierad. Han väljer sina versioner med smak, bjuder på en charmig ”Lady grinning soul” (från ”Alladin Sade”), där Stefan Sporsén får leka både eldig spanskinfluerad trumpetare och lekfull Mick Garson-copy cat.

På samma vis som Augustifamiljen gör låtarna till sina, gör Ola Salo tillsammans med bandet versioner som är egna och snyggt arrangerade och uttänkta. På samma gång hyllningar till originalen och ett sätt att våga ta dem vidare. Som med Bruce Springsteens tidiga ”Growing up” (från ”Greeting from Asbury Park” 1973), med världens längsta intro och Avestafödda Salo kan ju inte hålla sig från att påstå att han kallas för Avestaforsens Bruce av lokalbefolkningen (jo, det är en sådan kväll).

Och han får tillfälle att förenas med sin gamle vän och the Ark-kollega Sylvester Schlegel i Kinks ”Lola” för att göra en grandios och soulfylld final på grundsetet med ”Higher and higher”, Jackie Wilson Motownhit från 1967. Ja, den som Ola Salo sjöng inspirerat i soultemat i ”Stjärnornas stjärna”, men som här lyfter än högre och långt mycket bättre med ett snillrikt arrangemang.

IMG_0032

Åter på scen. Ola Salo med the Ark-vännen Sylvester Schlegel. Foto. KAI MARTIN

Det blir en generös kväll som spänner över nära en timme och trekvart. Så kommer till slut the Ark-låtarna, inledningsvis ”The worrying kind”, som görs som Maia Hirasawa gjorde med sitt gästspel året efter att the Ark vunnit svenska Melodifestivalen.

Slutlåt…? Tja, kan det bli annat än magnifika ”Calleth you, cometh I”, den optimala avslutningslåten. En snygg final på en härlig kväll, för i mötet mellan Ola Salo och Augustifamiljen uppstod definitivt ljuv musik. För de som missad finns chans att höra konstellationen på lördag 12 maj.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.

 

Skevt, skirt och starkt – Hästpojken tjusar

Konsert:

HÄSTPOJKEN

!!!

HP1

Indiepop från evigt unga Hästpojken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Väl kort konsert.

Fråga: Kommer Hästpojken någonsin bli vuxen?

Martin Elisson och Adam Bolméus kaxar sig med titeln på nya albumet. ”Hästpojken är död” är ju utmanande, något som ska motbevisas och raljeras kring. Så när bandet, duo förstärkta av Nicolas Janco på trummor (som klev in då Poplars Malmros hoppade av efter första albumet), Samuel Pettersson på bas och Dungens Gustav Ejstes, keyboard och gitarr.

Men bandets grundare börjar ensamma på ett vis som för tankarna till Talking Heads och deras legendariska ”Stop making sense”, ett livealbum/-film; en gettoblaster sätter rytmen till Adam Bolméus akustiska gitarr och Martin Elissons sång.

Scenen är fint inramad med kopplingar till omslaget till nya albumet.

Det är förstås också det som sätts i fokus och låtarna smälter väl in i bandets estetik, den där underbara indieskeva verkligheten som utgår från Broder Daniels och Bad Cash Quartets musik, både skir och stark.

HP2

Duo med styrka. Martin Elisson och Adam Bolméus bjuder på både skirt och starkt. Foto: KAI MARTIN

Martin Elissons sång är högt pressad, alltid på gränsen och på annat vis kan man nog inte uttrycka den desperation som texterna innehåller. Låtarna är klatschiga med poprefränger parat med indierockens utmaningar. Bandet driver på med Gustav Ejstes som en motor som tillför något nytt för Hästpojken.

Spelningen väver in nytt material med gammalt och lite fräckt hamnar ”Shane MacGowan”, första hitlåten och fortfarande deras finest, inte som definitiv final eller ens som extranummer. Men Hästpojken syr  snyggt ihop konsertsäcken, som i och för sig gärna hade fått vara lite mer välfylld.