Arkellujah!

Passion. Ledda av Ola Salo gjorde the Ark en streamad konsert som gav mersmak.

Alla, åtminstone de flesta, vet att 2020 skulle vara det stora återerövringståget för Sveriges främsta glamrockare i modern tid, the Ark. Anförda av den mässande och vackert sjungande överste prästen Ola Salo skulle riket förgyllas med ett pärlband av konserter. Det kom en pandemi emellan, som krossade dessa ljuva planer inte bara en sommar utan två. För när 2020 sket sig skulle väl 2021 göra det…? Det blev som bekant inte så.

Men the Ark har legat i startblocken. Redan när jag intervjuade bandet i februari förra året hade killarna träffats i replokalen. Och redan innan Ola Salos magnifika show på Rondo, som ju till många delar var en hyllning till the Ark, var det klart att en återförening skulle ske. De var med andra ord på tårna.

Men Ola Salo, sång, Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Lars Leari Ljungberg, bas, Sylvester Schlegel, trummor och sång, och Jens Andersson, keyboard har fått hålla tand för tunga utan att ändå inte göra det. För det har filats, slipats, hamrats och snickrats på den där där comebacken.

Så för ett tag sedan kom besked. En streamad konsert från bandets replokal skulle lätta på trycket. För bandet självt. Men förstås också för gruppens fans.

Jag, som inte är överförtjust i streamade konserter och tycker att pandemin har gett ett överdrivet skärmtittande, bänkade mig med en blandning av förväntan och skepsis. Jag har ju ändå, förutom en räcka spelningar i Sverige från allt från Bananpiren, Trädgårdsföreningen, Liseberg till premiärspelningen på Trädgår’n för ”We are the Ark”-turnén hösten 2000, starten på triumftåget (även om jag då tyckte det fanns mer att hämta), också sett gruppen spela på Troubadour i LA, sett Ola Salo klättra på spröd inredning på en liten klubb i Austin och röja på CBGB i New York. det är en grupp med både karisma, låtar och kapacitet.

Från start är det ett taggat the Ark, som sprutar entusiasm långt utanför kameravinklar och skärmar. Har blir man som tittare med emfas inbjuden till en virvlande, om än kort session. Killarna är passionerade och njuter av stunden, det låter fantastiskt och produktionen är magnifik med kristallklar bild, som vore man där själv. Det är närgånget, värmande och inbjudande med en så ivrig Ola Salo att han glömmer sina internationella fans en lång bit in i konserten när han pratar svenska (och glömmer dem sen igen!).

Underbart är kort, heter det. Ja, sannerligen. Men så gav också the Ark löften om en ljuv återförening sommaren 2022.

Tack!

Låtlista 9 juni 2021:

1. Prayer for the Weekend 2. Clamour for Glamour 3. One Of Us Is Gonna Die Young 4. Have You Ever Heard A Song 5. It Takes A Fool To Remain Sane 6. The Worrying Kind 7. Calleth You, Cometh I

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Stark urpremiär på ny musikal

Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN

Jacobsonteatern, Artisten

Av: Martin och Jenny Schaub.

Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.

Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.

Vokalarrangemang: Martin Schaub.

I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.

Regi: Nina Norblad.

Regiassistent: Emelie Sigelius.

Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

Ljudtekniker: Anders Kampe.

Ljudeffekter: Patrick Rydman.

Scenteknik: Mikael Eriksson.

Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.

Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.

Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.

Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.

Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.

Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.

Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.

Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.

Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS

Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.

”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!

Närkontakt av första graden

Teater:

DÖDSDANSEN

Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH

Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)

Regi: Anton Källrot

Bearbetning: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison

Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.

Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?

Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.

Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.

Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.

Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.

Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.

En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.

Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Ekon från förr – i nu- och dåtid

TT Reuter: 4

Jag hade ju förmånen att befinna mig i något slags kreativt epicentrum sent 70-tal och vidare in i 80-talet för att fejda ut i den senare delen av den dekaden. Jo, Kai Martin & Stick! återuppstod 2013 och fick ytterligare några ljuva år på scen, i studion och med [utan titel] som resultat 2016 innan vid drog ett lock över verksamheten i augusti 2019. Då hade vi mer eller mindre, i tid räknat, varit verksamma i lika hög grad som från starten 1 april 1978 till 10 augusti 1985.

Med den puls som vi befann oss i 1978 fanns det ju andra kreatörer, där vi kanske mest räknade in vänskapen hos ett band som TT Reuter, som vi i bandet tjusades av under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979. Peter Ivarrs drivande, närmast galopperande, säregna basspel tillsammans med Peter Strauss så effektiva trumspel med spel på virvelkaggen utan att ha sejarmattan spänd. Till det redan då Peter Puders episka gitarrspel med Henrik Venants sång omvälvd av mysticism. Bandet gjorde två studioalbum – ”Kontroll av den udda guden” som är klassiker och inräknat liveplattan blev det tre LP under karriären 1978–1981. Henrik Venant gick vidare till band som Pojken Med Grodan I Pannan och Underjordiska Lyxorkestern, där även Peter Ivarrs ingick. Han gick senare, tillsammans med Peter Strauss till Cortex för att bli en del av Reeperbahn innan hans korta liv ändades blott 23 år gammal 1983. Peter Puders förenades med Commando M Pigg och fick en fin karriär där.

TT Reuter fjärde album har precis kommit.

TT Reuter återförenades 2010 för sporadiska spelningar, men 2016 började bandet spela in det som nu kommit att bli comebackalbumet ”4”. Dessvärre har plattan blivit något av gruppens svanesång. I september 2017 försvann även han ur tiden. Inspelningarna hade, som sagt, gjorts och ur den smärtsamma saknad uppstår bandets säregna musik. ”4” är sju spår långt med omissigenkänlig musik, Henrik Venants osvikliga mysticism, det drivande kompet och Peter Puders gitarrspel som tar oss ut till de stjärnor i den himmel där han nu bor. Det är vackert, sordinerat och sorgligt med en vemodston som om resultatet redan var givet.

Musik med ekon från förr nu.

Besökarna: 1979

Besökarna rörde sig ju i TT Reuters härad i Lund/Malmö från 1978 till 1979 anförda av Klippanbandet Kriminella Gitarrers sångare Stry Terrarie. Han som tyckte att den nordskånska orten var för trång själsligt och flydde till kreativa Malmö/Lund. Besökarna var sprängkraft. Psykedelia omfamnad av punkens energi eller om det var tvärt om. Bandet larmade och tjusade som få. Jag hade glädjen att se gruppen på Sprängkullen i mars 1979 och trots att jag var halvt utslagen efter att, av misstag, fått en framtand utskallad blev jag knockad av Besökarnas kraft, energi, melodiska stök och starka profil. Det blev aldrig något album då, men singlarna ”Anna Greta Leijons ögon””31 timmars skräck” och ”Kamikaze”/”Discobranden”/”Tågbangården” samt kassetten ”Besökarna på klubb Kashban”. När nu Rundgång Rekords samlar bandet på vinyl för LP:n ”1979” med restaurerat material skickas jag effektivt tillbaka till energi då när Stry Terrari skapade sitt eget musikaliska kaos tillsammans med Mats Gustavsson, gitarr, Anna Gustavsson, orgel, Binkie Liljegren, trummor, och Henrik Cederberg, bas. Den sistnämnde som sedan flyttade till Göteborg och i mars 1982 blev en väsentlig del i Kai Martin & Stick! fram till slutkonserten i Slottsskogen 10 augusti 1985.

Annika Irene: Chaos is my regularity

Som Annika Blennerhed var hon en självklart musiker, profil och kreatör i det göteborgska musiklivet i punkkretsar i slutet av 70- och 80-talet. Men hon var för rastlös att stanna bakom trummorna och hamnade längre fram. Med sitt fina debutalbum ”Light of love” fick Dorothy Parkers texter utrymme till Annika Blennerheds kompositioner. Jazzpop med egg, snyggt arrangerat och framfört sobert, elegant och slipat. Det blev mer musik, men när barnen (bland andra sonen Albin Lee Meldau) kom gjorde hon valet; barnen först, musiken på vänt. Det har blivit några comebacker sedan dess. Men som Annika Irene ”Chaos is my regularity” är det i både bekant och ny skepnad. Tillsammans med textförfattaren Linda Schenck har hon gjort musik ur en mogen kvinnas perspektiv. Ja, det går att höra Annika Blennerhed från då från 1985 och framåt, men här är år adderade, den vassa eggen är inte lika skarp, konturerna i musiken lite försiktigare. Men fortfarande är det sobert, engagerat och elegant med en röst som pockar på uppmärksamhet.

The Budokan: Katana

Personligen är jag i något av en kreativ dvala. Kanske för att skrivandet i jobbet tar energin. Kanske för att inspirationskällan väntar på sitt flöde. För min vän sedan gymnasietiden, den säregne, förtjusande och högst personliga Gomer Explensch är det annorlunda. Han bor sedan åtta år i Orsa och är där medlem i punkbandet the Budokan. Stökig musik med driv, iver och personlighet. Gomer Explensch profilerade ju sig i Kai Martin & Stick! som expressiv saxonist. I the Budokan är han sångare, som tillsammans med Håkan Tapper, trummor (tidigare Sune Studs och Grönlandsrockarna), gitarristen John Blaklogos (tidigare Stockholmsbandet Klara Kluck Rockers) utgör stommen med the K på bas och Flix Gotem Trix på gitarr. Åtminstone ser det ut så på gruppens debutalbum ”Katana”. Här handlar det om progressiv punkrock. Alltså musik som vågar gå utanför de givna ramarna i genre, men som också håller hårt på punkens uttryck i form av energi, fart, engagemang och attityd.

Gothenburg Rare – demos, outtakes and other projects 1986–1990

När Kai Martin & Stick! kastade in handduken 1985 startade två projekt; dels Parad, inledningsvis ett coverband med postpunkmusik på repertoaren, dels Paria, en syntduo tillsammans med Joakim Thedin. Den sistnämnda hade lämnat hemstaden Trollhättan för den kittlande kreativa verkstaden Göteborg och lät sig villigt slukas av stadens virvlar av möjligheter, oavsett om det var för att starta band eller hänga på svartklubbar som Draupner för att se band. Joakim Thedin knöt kontakter med de flesta på ett oförskräckt sätt. Mig raggade han upp på Errols (eller var det svartklubben Karelia i samma lokaler) genom att flörta med hockey. Han började, efter den inledande bekantskapen, att spela i den hockeyklubb jag lirade i. Allt i akt och mening för att vi sedan skulle spela musik ihop. I sin studio i gamla Sam-skolan på Övre Husargatan, där nu Handelshögskolan har sina nybyggda lokaler, hade han sitt kreativa näste och också en bandspelare – en fyrakanals Clarion XA-5500/XD-550. En exklusiv pjäs som fick tjäna väl i ett antal demoinspelningar. Inspelningar som länge legat i träda, men som genom en gynnsam renovering av maskinen nu har väckts till liv. På ”Gothenburg rare” har Joakim Thedin samlat sina ”finest” och tillsammans med Magnus Nyberg gjort ett styvt jobb med att få fart på materialet. Här samsas tolv artister/band från olika genrer och uttryck förenade i 80-talets estetik. Det är charmigt och helt klart är att Joakim Thedin mig helt ovetandes också slagit klorna i Kai Martin & Stick!:s avhoppade gitarrist (1983) Peter Bryx. Med två bidrag – The Governments ”Love as the ashes” och the Idiots ”Down in the sewer” – visar han hur det var nödvändigt att kliva av det bandet som han och jag bildade 1978. Två var för sig skilda bidrag som tillsammans bildar toppen av de fina glitter av låtar som presenteras. Här finns också Freddie Wadling, som med ”Heartbeat”, som också getts ut som singel. En rockosande, typisk Wadlinglåt som visar på hans särart och kraft. Jo, Paria finns också med med ”Regn av kyssar”, där, förutom Joakim Thedin på syntar, också Jörgen Cremones, gitarr, och Tomas Markebro, bas, bidrar till de stora svepande känslorna. Musik från en härligt pretentiös tid.

Spänning och insikt

Grzegorz Flakierski: Familjebilder (Alyasiri förlag)

Författare och kulturjournalisten Grzegorz Flakierski gräver med ackuratess i sitt mörka förflutna. Det har han visat tidigare med ”Familjealbum”, som precis som nyss utkomna ”Familjebilder” blickar mot släktens judiska resa i Polen mot förintelse och överlevnad. I kärva kapitel öppnar han sina personliga historieböcker, bjuder in och blottar både grymhet och humor, överlevnadsstrategier genom nazism och kommunism. Han, som kom från Polen till Sverige 1969, släpper in greppet om historierna för en sekund. Det är berättelser från avgrunden, men samtidigt skrivna med lakonisk humor, iakttagelser som han skickligt fångat upp från andras berättelser. ”Familjebilder” är mörk, men inte desto mindre nödvändig underhållning om en tid som till synes kan verka vara från en annan tid, men som ligger farligt nära vår egen.

Ragnar Jónasson: Vit död (Modernista)

Med sin serie om kriminalinspektören Hulda Hermansdottír har isländske författaren Ragnar Jónasson mutat in sig som en av de mest glimrande i den mörka nordic crimegenren. Ja, det finns, inte bara för att de är landsmän, paralleller att dra mellan honom och Arnaldur Indriðason, för de rör sig i samma litterära landskap och med snarlika karaktärer som historierna bygger på. Hulda Hermansdottír tog Ragnar Jonasson livet av redan i första boken i serien för att sedan sinnrikt jobba sig bakåt. Med ”Vit död” finns hon i kulisserna, men istället är fokus satt på unga polisen Helgi Reykdal, som ska skriva en avhandling om några olösta mord i Akureyri på isländska nordkusten. det blir starten på en intensiv räcka handlingar som leder från dåtid in i en brutal nutid i en skickligt spunnen intrig.

Jo Nesbø: Kungariket (Albert Bonniers)

Har man följt norske krimkungen Jo Nesbø sedan starten med ”Fladdermusmannen” 1997 vet man att han är en ytterst slipad författare, som överraskar från en bok till en annan. Detta oavsett om Harry Hole, den dysfunktionella kommissarien vid Oslopolisen, är i huvudrollen eller om historierna utspelar sig med andra personer ur Nesbøs rika persongalleri. Med ”Kungariket” är det bröderna Roy och Carl på norska landsbygden som historien spinner kring. Ett hotell ska byggas enligt Carls djärva planer. En stor satsning som kräver bygdens medgivande. Han, nyss hemkommen till barndomstrakterna med sin fru, vill bygga framgång med revanschlusta där storebrodern, och beskyddaren, Roy ställs på stora lojalitetsprov. Få kan som Jo Nesbø bygga starka, svindlande intriger där överraskningarna ständigt gäckar den givna utgången. Detta praktverk om över 600 sidor är inget undantag.

Eva Gussarsson: Bränn allt som var (bokförlaget Semic)

Om Jo Nesbø är den rutinerade storsäljaren är Eva Gussarsson hans motsats som debutant. Men med ”Bränn allt som var” kliver hon oförskräckt in i spänningsromansgenren och sätter snabbt sin egen ton. Två kvinnor möts med olika bakgrund. Den fogliga, skötsamma, äldre Marilyn, fast i sina rutiner i ett liv utan utrymme för vidare perspektiv. F, en ung kvinna på flykt från en relation fylld av våld, som hittar sin utkomst som tillfällig städare på just den arbetsplats där Marilyn tjänar. ”Bränn allt som var” är en drivet berättad historia, som inte väntar en sekund på att gripa tag. Men som heller inte nödvändigtvis behöva rusa iväg i tempo. Boken är en utmärkt debut med mersmak.

Per-Strömbro & Thomas Lindgren: A tribute to the Last Waltz (Newgrey productions)

Det kan tyckas snudd på galet att iscensätta en idé som, kanske, vaskats fram över några öl i berusad beundran över the Bands final, livealbumet ”The Last Waltz” från 25 november. Den konsert som Martin Scorsese filmade och där artister som Van Morrison, Neil Young, Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Diamond, Joni Mitchell, Emmylou Harris, Dr John med flera medverkade som gäster. För mig har konserten varit mytomspunnen för att min vän, art direktorn, Håkan Sandsjö genomförde en USA-resa från kust till kust som inleddes med Patti Smithkonsert med Televison som förband till just denna the Bands final i Winterland Ballroom i San Franscico som också blev finalen på kamratens och hans ressällskaps äventyr. Men… knappt fyrtio år senare blir denna konsert en kärleksfull replika av, i huvudsak, Skellefteåbaserade musiker, som senare inte bara spelade i hemstaden utan också i Stockholm och Göteborg. Jag var på plats i min hemstad och skrev om det här. En text som repriserats i denna bok som handlar om resan från idé till verklighet med ”A tribute to the Last Waltz”. Ja, jag är ju delvis part i målet, men min insats är ringa som åhörare av ett projekt som aldrig blev galet och inte bara av utan också blev alldeles lysande. Berättelsen om resan dit är fascinerande, om hur tankens kraft kan besegra så mycket och ett frö till en idé kan slå rot och bli verklighet. Fint.

Doin’ the annorlunda filmfestivale V – recensioner del 4

Tidsdokument och nutid. Pontus Hjorténs film om Nationalteatern är viktig – ur många synvinklar. Foto: LARS JACOB

”Vi är barn av vår tid” – regi Pontus Hjortén, Sverige

!!!!

Att Pontus Hjortén är en strong dokumentärfilmare/-regissör visade han med ”Fotbollens sista proletärer” (2011) – där han effektivt skapade än mer drama kring IFK Göteborgs sensationella Europaäventyr på 80-talet. När han nu tar sig an Nationalteatern är det med en fix idé om att samla styrkorna från förr för att fira 50 år. Det är lättare sagt än gjort. Medlemmarna, innovativa och expressiva då, ligger och jäser i ett antal surdegar. Konstellationer inom gruppen kan umgås. Andra inte. Kameran följer allt skoningslöst, men med ödmjukhet och, märkligt nog, stor respekt.

Pontus Hjortén ger inte upp och gräver samtidigt djupare och djupare i Nationalteaterns gärningar. Det som från början var en teatergrupp i Lund och som sedan hamnade i Göteborgs förorter. Där kom de snabbt att skriva för människorna, främst ungdomarna, där. Pjäser i tiden som fortfarande är skrämmande aktuella med sin ämnen om utanförskap, missbruk och kriminalitet. In kom musiken som fick förtydliga pjäserna och som senare gav två falanger: teatern Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester.

Filmen är uppdelad i två akter och Pontus Hjortén låter tittarna följa med på en svindlande och intensiv färd från dåtid och nutid, snyggt klippt i eleganta skiftningar och tillbakablickar. Researchen har varit föredömlig, foton, filmer, tv-inslag och dåtida intervjuer växlas med nya. Någon lite onödigt miss stör, som stavningen av Bernt Andersson och uppgifterna om Pär-Arne Jigenius, som var redaktionschef och ansvarig utgivare på GT (inte GP) när texten som det refereras till skrevs. Men det är randanmärkningar. Om det blir en återförening av Nationalteatern…? Se filmen.

”Flee” – Jonas Poher Rasmussen

!!!!

På samma sätt som Jasmila Zvanics ”Quo vadis, Aida?” blottar den fruktansvärda bakgrunden till massakern på över 8000 bosniaker i Srebrenica kläder dansken Jonas Poher Rasmussen av flyktingars dilemma in till bara benet. Den animerade filmen om Amins flykt med sin familj från Kabul för över 20 år sedan är smärtsam, klaustrofobisk, insiktsfull och en dramatiskt komponerad dokumentär. Det är svårt att föreställa sig att leva ett gott liv i sitt hemland där allt plötsligt ställs på ända och flykt är den enda möjligheten; Jonas Poher Rasmussen lyckas med empati och en stark berättelse, som nystas fram.

””Molecules” – Andrea Segre, Italien

!!

Filmaren Andrea Segre är i Venedig för att söka sina faders rötter. Slumpen gör att han filmar en stad som samtidigt stängs ned på grund av pandemin och töms på turister. En märklig tomhet och stillhet inträder. Filmen fångar detta, vi får möte gondolierer som vrickar fram sina farkoster i öde kanaler, gatuförsäljare som står med sina stånd utan att ha några kunder. Växelvis väver Andrea Segre snyggt in smalfilmer han hittat från faderns kvarlåtenskap, filmer från Venedig, raspiga, stumma, som effektivt talar från andra decennier.

”La Veronica” – Leonardo Medel, Chile

!!!

Leonardo Medels film utgår från influencervärlden och är filmad stramt, som i en ram, kring Veronica, fotbollshustruns, och hennes Instagraminlägg. Det är effektivt, snabba klipp från olika situationer där framgång och yta också visar på det motsatta. Stämingen i ”La Veronica” skruvas sakta åt mot det otäcka, drama blir till något thrillerartat med ett slut som ger en fadd smak i munnen.

”Knackningar” – regi Frida Kempff

!!

Stämningarna i ”Knackningar”, baserad på Göteborgsdramatikern Johan Theorins novell, sätter snabbt tonen. Molly, som lider av mental ohälsa, är utskriven från sjukhuset, flyttar in i en ny lägenhet, men börjar snabbt höra ljud som skoningslöst fortsätter och pockar på uppmärksamheten. Hon misstänker granne efter granne, som hon också konfronterar. Men hennes sjukdomsbild ställer också till det; är det trots allt inne i hennes eget huvud som allt utspelar sig…? ”Knackningar” är inte dum som idé, men blir en smula för förutsägbar. Däremot spelar Cecilia Milocco övertygande och med stor närvaro och medverkar till att skapa den klaustrofobi som hudlös möter tittarna.

Lockdown cinema – en samling kortfilmer

Filmfestivalen har också bjudit på ett tiotal kortfilmer där ett gäng autörer skapat fritt under pandemin. Korta reflektioner med mer eller mindre ambition, men där resultatet väldigt lite har lockat till eftertanke och intresse för min del.

Doin’ the annorlunda filmfestivale IV – recensioner del 3

Stark och sorglig. Sofia Kappel gör en djärv långfilmsdebut som Bella i Ninja Thyberg ”Pleasure”.

”The salt in our waters” – regi Rezwan Shahriar Sumit, Bangladesh

!!!!

Konstnären, den fria tänkaren, reser med en träcontainer med arbetsredskap och -material till en fiskeby för att skapa. Fiskarna med sina familjer, som lever av vad havet ger, är under byn starke mans, imamen, strikt religiösa förhållningsorder. Klart att det blir konflikt. Klart att en ung kvinna visar sitt, förbjudna, intresse för den unge konstnären; tradition möter modernt, vidskepelse möter vetenskap. Rezwan Shahriar Sumits debut är ingen sensation i sitt berättande, men är en ömsint historia som öppnar för förståelse för de tuffa villkoren som fiskarna lever under. Ständigt med havet som som skoningslös motståndare tillsammans med vädrets nycker, men också ett liv under imamens tuffa regim och egensinne. 

”Sanna mödrar” – regi Naomi Kawase, Japan

!!!!

Ett ungt par kämpar för att bli föräldrar, men där mannen spermier inte når sin rätta destination. Skamligt, förstås. Men genom adaption skapas familjelyckan; två blir tre och inledningsvis får vi följa familjens vardag med förskoleincidenter. Så telefonsignalen, samtalet som ekar med ett tomt svar. Så nystar Naomi Kawase i sin berättelse med återberättande klipp och scener, syr ihop sin berättelse om den unga mamman, som av sin familj tvingas lämna bort ett barn hon själv vill behålla. Filmen vrider och vänder på perspektiven och sympatierna, för att mycket snyggt gå i mål med den sorgsna tonen klingande i dur.

”Pleasure” – regi Ninja Thyberg, Sverige

!!!

Göteborgsfödda filmaren Ninja Thyberg har spenderat åtskilligt av sitt känslomässiga kapital i både research och skapande för sin långfilmsdebut. Med en djupdykning i porrbranschens epicentrum i Los Angeles vill hon skaka om och gör det till viss del. 19-åriga Bella (starkt och modigt spelad av Sofia Kappel i sin filmskådespelarpremiär) åker till LA för att inte bli porrskådis utan också dito stjärna. Ninja Thyberg har skoningslöst valt porrskådisar, antingen agerande som sig själva eller i en roll, för filmen och landar i en lika skoningslös och tuff miljö. Bella vill ta kontrollen över sin karriär, men omfamnas snabbt av en cynisk bransch där bara de starkaste överlever, men där förlorarna inte är så få; snarare i legio.

Nej, jag är ingen vän av porr. Tycker att det kapar min hjärna och ger mig intryck jag inte kommer undan. Därför var jag också tveksam och på spänn inför visningen av ”Pleasure”. Men Ninja Thyberg väjer skickligt från närgångna, traditionella sexscener men utlämnar samtidigt ingenting, oavsett om det handlar om våldsam sex, bondage eller vad som nu krävs för att Bellas karriär ska stegras i ambitionen att nå porrfilmstoppen.

Det är en sorglig och plågsam film i en solkig värld. Det är svårt att komma undan lidandet som har gjort att människorna hamnat i den branschen. Varför Bella hamnat där…? Svaret får vi aldrig, mer än kanske i en scen som hastigt skrattas bort. Personligen hade jag nog behövt det för att bli klok på varför filmen är gjord.

”Sweat” – regi Magnus von Horn, Sverige/Polen

!!!

Svenske filmskaparen Magnus von Horn är utbildad i Polen och det är också där som han verkar. ”Sweat” gör en djupdykning i influencervärlden, fitnesskvinnan, unga Sylwia Zajac (Magdalena Kolesnik gör rollen skickligt) driver på hårt med sina gympass, piskar både sig själv och sina följare, både med gympass irl och via sitt Instagramkonto. Hon är charmig, leende och tillmötesgående mot sina följare och supportrar. Men väl hemma faller glorian och in träder ensamheten och kärlekslösheten. Hon utsätts för en stalkare, som öppnar för henne både fysiskt och via Instagram; en kärlekstörstande ensling som hon. Magnus von Horn driver på sin story effektivt och med fingertoppskänsla. Överraskar ibland, men allt för sällan. Ändå är ”Sweat” inkännande om en ung kvinna som gradvis är på väg ur sin narcissism.

”Dating Amber” – redo David Freyne, Irland

!!!

Irländsk komedi som bjuder på stor värmen och lika varma skratt. De två gymnasisterna Eddie och Amber förenas i sin homosexualitet. Men för att tvingas ut ur garderoben bestämmer de sig för att spela spelet som ett par, allt för att undvika trakasserande skolkamrater. David Freynes film är delvis baserad på hans egna erfarenheter, men där allt är snyggt tillrättalagt för att skapa en feelgoodfilm med mysfaktor. Något han lyckats med.