Teater:

PENSIONÄRSPARTIET

Med en dryg månad till riksdagsvalet intensifieras partiernas pajkastningar, undermineringar och floskelkonst. I en politik som mer har kommit att peka finger istället för att sakligt försöka hitta lösningar går väljarna sig vill. Det är förstås en bra grogrund för satir och det har Axel Isaksson utnyttjat med ”Pensionärspartiet”.

Han som ensam på scen sliter hårt, men också ömsint om sin Bo Karlsson, en pensionär kring 80 år som tillsammans med sina likar har fått nog. När dagcentret, där hans pensionärsvänner såldes ut till en skönhetssalong av den nya fastighetsvärden växte vreden. Pensionärspartiet såg dagens ljus. Nu skulle man, inför valet, samla Sveriges – eller åtminstone Göteborgs – pensionärer för i förstone ett upptaktsmöte, därefter en demonstration på Götaplatsen.

Jo, Axel Isaksson, suveränt åldrad genom Benjamin Blomqvists maskdesign, bjuder in till sin karaktär redan i foajén. Där delar han ut flygblad, informerar om möjligheten till kaffe och dammsugare via Swish och hälsar samtliga av oss ”mötesdeltagare” välkomna. I ljudfonden en marschtrumma på repeat. Här ska brandtal hållas, lovar det löftesrikt.

Bo Karlsson är en måhända lätt skakig, åldrad man med darr på rösten. Röd jacka, vinröd skjorta, byxor i beigt, matchande strumpor och fotriktiga, ljusbruna sandaler. Frisyren och mustaschen stramt hållna. Ordning och reda, men darra på manschetten… icke. När ”mötet” börjar blir det snart PRO(r) med politikernas huvuden bokstavligen ska rulla. Kritiken mot hur politiker i dagens Sverige ser efter sina pensionärer är skoningslös. Rätt över partilinjerna.

Ja, det osar friskt om Bo Karlssons tal, där man skrattar ängsligt. För Axel Isaksson är brutal i sin roll. Ensam på scen håller han stadigt i sin karaktär. Han som man får följa genom livet skiftningar. I texten kommer de övriga i Pensionärspartiets styrelse med blott till namn. Styrelseledamoten Märta, som lyckas missa upptaktsmötet, närvarar med sin röst i någon enskild scen. Bo Karlssons dotter Kristina likaså. Hon, liksom barnbarnet Konrad är närvarande genom telefonsamtalen som Bo Karlsson får till sin åldrade mobiltelefon med den ettriga signalen. Hustrun Louise bjuds in som ett skirt spöke, hon som han kom att älska hela sitt liv efter det där mötet i en folkets park i slutet av 60-talet. Kärleken som inte bröts av den tilltagande alzheimers sjukdom, men av pandemin. Ett familjedrama med många schatteringar från både där i dåtiden och här i nutiden.

”Pensionärspartiet” är en sorglig, men engagerande historia som vidrör vårt här och nu. Välskriven, väl hållen dramaturgiskt, där Axel Isaksson suveränt blir ett med sin karaktär och dennes livshistoria. Scenrummet och rekvisitan – en pulpet, en damcykel av äldre modell, en tvättlina med upphängd tvätt, en sliten säng fint bäddad, flyttlådor där en tjänar som nattduksbord med en sänglampa, ett vattenglas och mediciner på, en dramaten, en käpp – utnyttjas effektivt för berättelsens gång.

Det här är en föreställning som imponerar stort.

”Pensionärspartiet”, Teater Jubel på Esperantoscenen, Göteborg. Premiär 7 augusti 2026. Spelas till och med 19 augusti.

Text och idé: Axel Isaksson.

Regi: Erik Gladh.

På scen: Axel Isaksson.

Mask: Benjamin Blomqvist.

Scenografi, kostym, rekvisita: Axel Isaksson och Erik Gladh.