Tredje dagen. Ett på papperet lite ”svagare” startfält. Åtminstone än fredagens, som ju var hisnande. Men lördagen är starkt nog ändå. Totalt sett måste årets upplaga av Way out West tillhöra det starkaste.

Jag kom sent ur startblocken. Missade de första akterna. Men var på plats sedan för en gedigen dag.

Mesta övertygande…? Terra! Göteborgsbandet som skakade om inte bara i Linnétältet, som höll på att både sprängas, lyftas och rasa.

!!!!

Terra, Linné, lördag 15 augusti

”Omständigheter har gjort att det aldrig känts rätt förrän nu.” Så sa Terras sångare Karl Sundström i en intervju med mig 2011 i GT (läs här). Då var han sångare i Ram Di Dam, var på väg mot albumdebut (det blev inget) några år efter studenten med bandet han spelat med sedan i 16-årsåldern. Några år senare (2014) efter bland annat medverkan i Håkan Hellström-filmen ”Känn ingen sorg” läckte förhoppningarna ut som en pyspunka. Han och trummisen Mathias Ek startade Terra 2014. Album något år därpå. Texter blev till svenska.

Nu har killarna varit mer ihärdiga. Men det här genombrottet…? Såg någon det komma? Ja, Terra är en utmärkt orkester. Karl Grundström är en vass sångare. Men nu har de svept iväg tre album sedan 2020 (”Underbara saker” 2020, ”Livslinjen” 2023 och ”Musik för alla” i år), varit husband i ”På spåret” och byggt en allt större publik över hela landet.

Visst, inte med Valter Nilssons explosionsartade kraft. Men gott nog ändå. Min aning och spaning var att Linnétältet skulle vara för lite för bandet. Precis som 2024 då bandet spelade på Höjden och lockade en storpublik till en spelplats som inte höll för trycket. Och, ja, Linné är fullt till bristningsgränsen. Till det höga förväntningar. Skulle Valter Nilsson (som sett på området) var med. Sarah Klang (även hon på plats), som ju gästat både sagde Valter Nilsson och Håkan Hellström under sommaren. För Terra är ju ett band som inte drar sig för överraskningar och var ju själva uppvärmare för Håkan Hellström i Lysekil. Där körde ju också Karl Sundström ”Atombomb” med Håkan Hellströms band och sångaren själv. En låt som inte spelats på mer än 15 år.

Men inför denna deras, kanske, största Göteborgspublik är de sig själva nog. Och det räcker sannerligen. Det är ett band som ogenerat är grabbarna i dörren bredvid. Nedklädda, inga märkvärdiga scenlösningar, ingen animering för att förstärka något. Ett band utan image. Ändå smäller det till på direkten. Allsången är imponerande, stark och mäktig. Och detta från låt ett till finalen.

Terra fångar upp detta, smickras, förstås, men ligger inte på latsidan för en sekund. Spelningen blir febrig, lycklig och inkännande. Terra fixar en stor publik utan att för en sekund göra sig till. Musik för alla? Nej, Terra väljer sitt eget spår, Göteborgsindie med egen klang och ton, och belönas furstligt för detta. Ja, publiken också.

Det är ju mycket som ska hinnas med. Knappt har något börjat på Höjden för en spelning på Flamingo lockar och därefter Linné för att sedan artisten på Azalea drar. Nej, det går ju inte att klona sig och vara på allt. Jag startar dagen soft med Anoushka Shankar. Ja, dotter till sitarmästaren Ravi Shankar och därmed halvsyster till Norah Jones. Brittiskan är däremot mer trogen sina indiska musikaliska rötter än halvsystern coola jazzpop. Men hon har ändå valt ett eklektiskt tilltal till sitt fenomenala sitarspel. Det blir liter jazz, lite raga, lite pop, lite av den omfamnande världsmusiken som ju Peter Gabriel kom att inkorperera med sitt skivbolag Real World.

Vidare över till AJ Tracey, den brittiske rapparen som har haft en tioårig karriär. Men på scen blir det mycket rap och liten verkstad. Dels, kanske, för att det är tidigt på dagen. Dels för att en MJ och han på scen bättre fungerar på en klubb än i Linnétältet.

Svenskan Ragdh håller sig stramt till samplingar och förinspelat på scen, även om trummis och keyboardist/padds/samplingansvarig (båda hette Nils) fanns med. Jo, det finns något. Men strulande teknik är ingen bra förutsättning då elektronik och förinspelat är en väsentlig del av framträdandet. Basterrorn gjorde det dessutom omöjligt att stå nära. Trist.

Lila Idé från Jamaica gör ditt första svenska framträdande. Hon gör lättsam, soft reggae i cocktailskolan. Inledningsvis är det lojt, men hon kämpar hårt för att locka sin publik. När hon väl har fått uppmärksamheten kommer en predikan om att tacka högre makter. För mig blir det lite för tidigt med högmässan. Så jag passar. Låtmässigt blir det också något av samma samma, men inte annorlunda. Dessutom, bandet sprudlade inte av känslor precis. Basisten satt ner i de första låtarna, som om han ofrivilligt blivit väckt ur en djup sömn. Inte den bästa groovegrund för ett nytt Sly & Robbie.

Bland höjdpunkterna på lördagens schema fanns förstås Saint Etienne. Det brittiska indiepopbandet som med sin ljuva musik förenade brittiskt med te, kakor och klubb på ett oefterhärmligt vis. Med Sarah Cracknell som förtjusande sångerska i lättviktsgenren har ju de förra musikjournalisterna Bob Stanley och Pete Wiggs haft en bra frontfigur för musiken. Cocktailindie med förkärlek för easylistening. När man dessutom nyligen kom med ”International” – albumet från förra året – med utmärkt musik fanns det fog för förhoppningar för det nu 36-åriga bandet.

Men… inte nog med att bandet drog på sig, ett icke självförvållat, ljudhaveri inte bara en utan två gånger efter bara några låtar. De hade heller inte gjort något vidare av sitt framträdande. Denna deras snygga musik behöver, tycker jag, snyggare inramning. Dessutom såg bandet ut som om de kom upp ur källaren. Lunsigt klädda och utan stil. det blev dessutom lite märkligt då Sarah Cracknell fortsatte sjunga inledningsvis ovetande om att ljudet hade lämnat tältet.

Jag tog en paus från dem och smet iväg för en överraskning på Höjden. (Mer om det nedan.) Väl tillbaka hade allt fallit på plats, men publiken hade glesat ut rejält. Visst, kärnan av bandets fans var förtjusta; jag tillhörde inte dem.

Överraskning. Magnolia, Göteborgsbandet med Arvid Nero och Albin Lee Meldau som sångare, smekte skönt på Höjden. Foto: KAI MARTIN

Det kan kanske verka märkligt att jag inte vill vara påläst inför festivalen. Way out West ska överraska. Inte bara med de artister som man redan ser fram emot utan också med grupper som man inte har en susning om. När Saint Etienne parerar det bristande ljudet smiter jag ut och iväg för en rask promenad upp mot Höjden. I eftermiddagens gryende värme hörs sweet soul music. Väl på plats inser jag snabbt att det inte bara är herrar Albin Lee Meldau och Arvid Nero utan också flera av deras ungdomskamrater på scen. Jag lär mig senare att Magnolia har funnits sedan 2010 (då var killarna 23 år), kom med album – ”First time” – 2015, men att bandet legat i träda. Nu har dammet blåsts bort och soulandarna väckts till liv. Det låter förträffligt. Är tillbakalutad soul från Motowns och Stax’ skafferiet, väl buteljerat och lagrat. Barndomsvännerna matchar varandra snyggt röstmässigt.

På scen finns också Kalle Stenbäcken på trummor. Han som är pianist i den klassiska skolan med världen som arbetsfält och som nästa helg kommer ägna sig åt barockmusik i föreställningen ”Drottning Kristina” med Opera Warberg där Kalle Stenbäcken spelar cembalo. Tvära musikaliska kast, med andra ord.

Med i Magnolias storband finns dessutom tre körtjejer plus blåsarna Tomas Jonsson (saxofon), Janne Bjerger (trumpet) och Peter Noos Johansson (trombon). Här snackar vi världsklass gällande blåsarna! Som medlemmar i Bylund Horns (producenten och arrangören för Max Martin-gänget) finns de med på världsartister som Weeknds och Justin Timberlakes album. Hisnande!

Visst. Det är retrosoul i klass med Jalen N’Gonda från i fredags. Men inte desto mindre klass. Magnolia kommer dessutom med sitt comebackalbum ”Who are you” i morgon, måndag 17 augusti.

Så smet jag ner för kullen och tog en kik på Celeste, amerikanskfödd brittiskan, som sliter på Azaleascenen. Men hon är märkligt närvarande med en frånvaro. Ändå är det musik som om Stooges mött Slits och Amyl & the Sniffers. Först när hon kliver ner från, den allt för stora scenen, till kravallstaketet och över detsamma händer något med energin.

Wilco är ju närmast en helig graal för många äldre, företrädes män. Inte så konstigt, kanske. Chicagobandet har varit ihärdiga genom karriären (firar 32 år i år). Gör mycket musik, spelar ute flitigt och har gästat Way out West tidigare. De är bedrägligt gubbrockiga, men har en egen ton och ett överraskande raseri i arrangemangen, som kan gå få urladdning till ljuv stämsång på ett ögonblick.

Självklart lockar de en storpublik i tältet. Här flörtas det inte med någon. Den gitarrdominerade musiken är som om the Band uppstått på någon indieklubb med förkärlek för traditionell rock och americana. Det låter förträffligt, även om gitarrsolona drar iväg en smula för mycket.

Veronica Maggio avslutar sin festivalsommar på Way out West och gör det med stil. Herregud! Har hon någonsin spelat inför en större och mer hängiven publik. Från Azalea scenkant samlas folk nära nog hela vägen ned mot Flamingo. Alla! Ja, alla, sjunger med. Det är gripande. Veronica Maggio har tagit ett nytt kliv i sitt artisteri utan att tappa publiken på vägen. Snarare har hon adderat nya lyssnare. Skickligt.

Blandat. Way out West bjuder på mycket, men få toppar. Här ett svep över Wilco, Veronica Maggio, Celeste, Gorillaz, Sombr, Maribou State och Smerz. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

På Höjden försöker Smerz – den norska elektroniska musikduo bestående av Catharina Stoltenberg och Henriette Motzfeldt. Det är soft och coolt, emellanåt lockande. Men för mycket tillit till det förinspelade och det förtar mitt intresse.

Jag tar en kik på Maribou State på Linnéscenen. Men den brittiska elektroniska duon lockar inte. Kanske inte så konstigt. Ögon kroknar efter ett tag. Möjligheten att ta in intryck lika så. Det blir lite Shane Michael Boose, en golden boy från New York som under sitt artistnamn Sombre gjord snabb succé. Han lockar en stor och hängiven publik. Är rask på att skapa stämning och publikkontakt. Men… öronen slokar.

Jag låter Terra – som ni kan ta del av här ovan – avsluta kvällen tillsammans med Gorillaz, som avslutar festivalen för min del.

Gorillaz är en märklig orkester med Damon Albarn som lojt roande frontman. Här blandas och ges det i utryck med influenser från alla möjliga håll. Lite som London är en kulturell smältdegel är Gorillaz det. Rocksättning med trummor, bas, klaviatur och gitarr blandas med tablas och något slags indisk klarinett. Bröderna Mael från Sparks dyker upp på bildskärmen i ”The happy dictator”. Yukimi Nagano, Little Dragosångerskan, gästar, precis som Anushka Shankar, som sitter in på sitar i några låtar. Precis som hennes framträdande tidigare på dagen kan inte Gorillaz framträdande kallas annat än eklektiskt.

Damon Albarn, i militärkläder, håller samman allt sjungandes i en kommunikationsradiomikrofon. Är jovialiskt och omfamnande. Det blir en trevlig stund i Gorillaz sällskap.

Klart slut. Way out West är över 2026. Nästa år väntar 20-årsjubileum.