Konsert:

EDDIE CHACON & KNATS

!!!!

Balders Plads, Köpenhamn.

Publik: Fritt, folkligt, familjärt.

Bäst: Knats knockade.

Sämst: Med Eddie Chacon på scen krävs största möjliga tystnad – tjattret fördärvade det.

Fråga: Hur stor befrielse är det för Eddie Chacon att inte sjunga ”Would I lie for you”…?

Om du nämner begreppet georgie jazz för mig står jag slätt. Ungefär som namnet Eddie Chacon. Det sistnämnda blev klarare med förklaringen att han var en del av duon Carles & Eddie, som 1992 fick monsterhiten med ”Would I lie to you”. Det förstnämnda begrep jag efter en musikalisk käftsmäll på Balders Plads gratisscen under Copenhagen Jazz festival.

Tack vare min gudsons nyfikenhet fick jag mig båda akterna till livs.

Eddie Chacon har länge duckat för musik, men har sedan pandemin producerat tillbakalutad vit soul. Det är med den musik han, influgen från LA, nu möter sin danska publik.

Men först Knats. Bandet från Newcastle Upon Tyne, som räknar in sig i genren georgie jazz. Den som i sin tur förenar friform, fusion, funk, en smula rockelement. Det blir en het soppa som hämtade någonstans ur Miles Davis ”Bitches brew”.

Bandet spelar äckligt disciplinerat. Samtliga musikerna är otroligt skickliga. Basisten, och något av frontmannen, Stan Woodwards flinka fingrar rör om i grytan. Han är extremt ekvilibristisk och tufft brittisk. Som om han valt mellan droghandel, fotboll och musik. Trummisen, hans allierade, King David Ike-Elechi är explosiv, skicklig, rapp och varierad i sitt spel. Båda blåsarna – Ferg Kilsby, trumpet, och George Johnson, saxofon – ser ut som nördar på gymnasiet. Men herregud vad de sätter sina riff och solon. Keyboaridsten Sandro Shargodsky sitter och myser bakom sitt instrument närmast håglös. Han lägger förtjänstfullt sina pads, men då han väl får utrymme för soloutflykter tar han dem med bravur.

Till detta poeten Cooper Robson, som håller något slags spoken world till den disciplinerat vilda musiken. Som om John Cooper Clark möter Ian Dury & the Blockheads i något slags fusionjazz. Märkligt och härligt. Bitskt brittiskt.

Bandet värmer alltså upp för Eddie Cochan under en intensiv timme. Och jag tänker: ”Hur i all världen ska dessa fribasar spela amerikanens musik?”.

Men en smula paus och andhämtning kommer bandet in för att backa Eddie Cochans smekfulla soul. Med fingertoppskänsla skapar de ett försiktigt groove för Eddie Cochran att vila sin ljusa röst och sina melodier på.

Det blir alldeles förtjusande, somrigt och omfamnade. Men kort. Efter bara en tre kvart är det över. Med en känsla av mersmak.

Men den stora frågan är: Hur i hela världen fann Knats och Eddie Cochran varandra? De har spelat ihop i Europa i några år. Senaste spelningen var i Monte Carlo för några månader sedan (de har inte repat ihop sedan dess, men satte ömsint varje låt). Men de är ju ändå på sätt och vis kontraster musikaliskt.

Samtidigt är det otroligt häftigt att se och höra med vilken respekt och uppenbar glädje som Knats tar sig an Eddie Cochans material. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skönt han sedan tycker att det är att inte behöva spela Charles & Eddies gamla hitlåt från 1992.

Eddie Cochan & Knats, Balders Plads, Köpenhamn under Copenhagen Jazz Festival, 10 juli 2026.

Bandet: Eddie Cochan, sång, Stan Woodward, bas, King David Ike-Elechi, trummor, Ferg Kilsby, trumpet, Cooper Robson, spoken word, Sandro Shargodsky, klaviatur, och George Johnson, tenorsaxofon.