Way out West. En trogen festival, som jag lika troget följt sedan starten 2007. En festival som lockar, men inte helt utan motstånd.

Man måste liksom förtränga trängseln som blir när 30000 samlas på en förhållandevis liten yta i Slottsskogen.

Men det är ju artisterna och banden som lockar. Som ska tjusa med sin musik och sina unika framträdande.

Som denna Way out Wests första dag – där Lily Allen, Anna von Hausswolff och Zara Larsson på helt väsensskilda sätt visar klass.

!!!

Zara Larsson, Flamingo, torsdag 13 augusti

Zara Larsson såg jag i Roskilde (läs här). Då som hedrande avslutningsakt. Hon försatte inte tillfället att briljera. Med intromusiken med Rasmus Seabachs ”Natteravn” med allsång från – minst – 80000 (!), där artisten stod längst fram i publiken. Hon flörtade skamlöst med den danska publiken och fångade in den i ett nafs. Vilken stjärna. På Way out West är det likadant. Dagens första riktigt stora publik och återigen lockar hon in publiken till sin popmagi. Men att starta med med Sareks ”Genom eld och vatten” gav inte samma effekt som ”Natteravn” på Roskildefestivalen. Hon är ju tveklöst en underhållare av yppersta klass. Har ett band som är briljanta och ett gäng dansare som är trimmade till perfektion (ingen av damerna på scen är tatuerade). Det blir liksom inte dåligt en sekund. Ändå upplever jag inte den fullständiga eufori som för en dryg månad sedan. Och en spelning på Way out West utan någon överraskning gör ju bara detta stopp till ytterligare än i raden av ”Midnight sin tour”.

!!!!

Lily Allen, Azalea, torsdag 13 augusti

Lily Allen spelade också på Roskilde. Eller uppträdde. För hennes ”West End girl”-turné är ju mer ett musikaliskt iscensatt kammardrama. Ett effektivt sätt att ta heder och vanära av hennes svekfulla ex och på samma vis som Nick Cave gjorde sin katarsis med den omfattande turnén 2018 efter tvillingsonen Arthus fatala död. Skiten ska ut ur systemet, men allt ska ältas innerligt. Knådas igenom, skärskådas, raljeras om. Hon gör det med briljans. Kläd- och scenbyten är i parti och minut. Inget fjäsk med publiken. Känslorna är utanpå kroppen, men inte utan humor med sexleksaker som avslöjande hittas här och var. Här handlar det om att musiken från albumet, som kom tidigare i år, ska spelas från låt ett till slutet. Allt ska förtydligas. Inga hitlåtar, inga extranummer, men extra allt av ”West End girl”. Ja, det är en utmaning för publiken. Ja, det hade varit fascinerande att få se Lily Allen göra detta i en salong. Men hon framför sin ”West End girl” konsekvent. Kväll efter kväll. Det fyller mig med beundran och gör henne till en vinnare. För tänk alla män som sjunger om kvinnor, som lämnat dem och gjort dem ynkliga. Så kommer Lily Allen och blottar hela sitt spruckna äktenskap med klass och stil. Så starkt. Nej, hon behövde inte köra ”Fuck you”, hennes genombrottslåt från 2009. Hela ”West End girl” är ett fuck you!

!!!!

Anna von Hausswolff, Linné, 13 augusti

Med Göteborgsoperans Danskompani för två år sedan gav göteborgskan Anna von Hausswolff ett framträdande som knockade (läs här). Så liten hon är på jorden så stor hon är som artist. Hennes musikaliska språk är kraft, envishet och hon har en röst som försätter berg. Spelningen på Way out West är inget undantag. Med närmast hypnotisk kraft driver hon på sin många gånga monoton, massiva, magiska musik skoningslöst. Det är vackert och brutalt på samma gång. Ingen låter som hon.

Way out West – smörgåsbordet

Det är ju förpliktigande att öppna Way out West. Man kan ta chansen och visa att man vid kommande tillfällen är det dags för en bättre tid att få spänna de artistiska musklerna ytterligare. För David Ritschard är det egalt. Han släntrar in på scenen på samma gång obrydd som förtjust. Med en rejäl orkester på scen med körtrio från Tensta Gospel, tre blåsare, bas, trummor, gitarr och pedal steel öppnar det ju för hans Söderortscountry på ett speciellt vis. David Ritschard är ju härtappad från Alf Robertsons hemodlade country, men också från svenska frikyrkans försök till gospel. Han är kungen av kitsch och skäms inte en sekund för det. Det blir en trevlig start, men inte mer.

Yaeger gör sitt soloframträdande solo i Linnétältet. Musiken är inte dum, inte hennes lyriska framträdande heller. Men det är – precis som med Cobrah senare på samma scen – trist med förinspelat. Så när jag kliver ut tältmörkret för att ta mig upp på Höjden är det för att både rensa intrycken och öppna för något nytt. Det bjuder sannerligen Dove Ellis. Thomas O’Donoghue må vara irländare, men som Dove Ellis med sitt band blir det som en collegevariant av den finaste Rufus Wainwrightmusik. Det här kommer jag låna mitt öra till fler gånger än en. Likadant med den brasilianske kompositören och arrangören Arthur Verocai, som med stor orkester – stråkar, blås, gitarr, slagverk, sångare… – bjöd på ett möte mellan fusion och samba på det mest magnifika vis. Way out West gör sådana, förunderliga bokningar och det är bara att tacka och buga. Tänk att 81-årige Arthur Veroacai, med en svår benskada som gett honom en oros från ankel till långt upp på låret kan skapa så svängig musik.

Smörgåsbord. Artister som Dovel Ellis, Kasino, Moby (med gästasångaren Jacob Lusk) , Arthur Verocai, David Ritschard och Yaeger bjud upp till musik. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Kasino – det vill säga göteborgaren Johannes Runemark – är en spännande artist. Ja, både under sitt eget namn med samarbeten med exempelvis Miriam Bryant, men kanske mer under sitt artistalias. På Höjden lockade han en hyfsat stor publik och det är lätt att förstå. De svävande, sfäriska poplåtarna tjusar. Det gjorde däremot inte ljudet, där en elak syntbas fördärvad spelningen för mig. Bättre tur nästa gång med Kasino.

Med Höjden är ju dessutom så att är man ute i god tid får man oftast sig en rejäl musikupplevelse. Men kommer du sent är det kört. Det är för trångt och utsikten mot scen är försvunnen. Jag fick nöja mig med de här akterna (Dovel Ellis och Kasino).

Moby krockade med Anna von Hausswolff och så är det dessvärre den här festivalen, mer än vad jag kan minnas. Så tonvikten av den tiden ägnade jag åt göteborgskan. Men jag hann i alla fall till det spektakulära gästspelet med Jacob Lusk, American Idol-deltagare med framgång säsong 10 (2011). Den väldige sångaren med den ljusa, gosstämman. Det blev två berörande nummer.

Men Moby må vara en trevlig kille. Fast de fem låtarna jag hörde – inkluderat Jacob Lusk – kändes mer som en dj-akt i EDM-sammanhang än en konsert. Trots bandet.

Kvällen avslutades med the xx. Londontrion – Romey Madley Croft, sång och gitarr, James XX, slagverk, elektronik, och Oliver Sim, sång och bas – har spelat på Way out West tidigare. Men det här var nog bandet främsta och mest stilrena spelning. Arrangemangen är i sanning sparsmakade och förfinade. Bas, trummor och gitarr plus sång bjuder ju in till det. Men medlemmarna vågar lite på tystnaden som en bärande vän. Det blir oerhört effektivt, bedrägligt enkelt och stramt fantasifullt.

Stramt och snyggt. The xx jobbar stilrent och bedrägligt enkelt. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM