Mode | kaimartinblog

Den snudd på misslyckade

Posted on april 23, 2015 av Kai Martin

Jag vet, det blir en form av koketterande då jag skriver om mitt köpstopp som blir alltmer fruktlöst. Jag har under året spenderat pengar, som kunde gått till annat, ja kanske välgörande ändamål, istället för plagg jag egentligen inte behöver. Men det är ju också så att ett behov är ju något som är svårt att skaka av sig; ett slags upprepat mönster, ett beteende som kroppen närmast som en pavlovsk hund reagerar på, en betingad reflex.

Visst har jag blivit bättre, men ändå inte tillräckligt för att skryta och när jag vid en promenad nere på stan ramlar in på Stadsmissionens Ebbe & Haldis för att ”bara titta”, blir det ju lite för mycket då jag hittar:

1. Ett par grårrutiga Tigerbyxor – 120 kronor

2. En Filippa K-skjorta, kortärmad – 80 kronor

3. En businessskjorta, Eton – 80 kronor

4. En Armani collezioni-kostym – 320 kronor

5. En Kenzoslips – 20 kronor

Plagg svåra att motstå för en klädolist. Foto: KAI MARTIN

Kostymen tillsammans med skjortan och den ljuvligt blommiga slipsen matchar inte bara perfekt, allt sitter som om det vore skräddarsytt. Filippa K-skjorta spänner över min bringa på ett sätt som inte bara är orsakat av ett gott leverne med Z. Men jag tänker på min lillkille, fotomodellssnygg och med inte lika stor spännvidd över bröstet som jag. (När han senare får den blir det verkligen som en dröm, han klär i den som vore den sydd för honom.)

Jag slår till, får slipsen på köpet och går hem 600 kronor fattigare, men några plagg snyggare.

Förra veckan hade jag dessutom fallit till föga på Reningsborg och hittat en tämligen corny, men också kaxig skjorta – en högkragad Hawks & Curtis, svartvitmodellerad i mönstret med fyrkantiga knappar, röda detaljer och sömmar – som liksom hängde och bad om att bli köpt av mig för 85 kronor. Kanske verkar det snobbigt med märkesnämningarna, men faktum är att det oftast är av god kvalitet och därmed ger det inte bara valuta för de förhållandevis små summor som jag handlar för utan också längre brukstid. Jag försöker dessutom hitta plagg som är någorlunda klassiska, men med en personlig touch som passar mig och sitter väl. Det gör också att användandet kommer bestå och glädjen för plaggen likaså.

Kaxig skjorta med personlig touch. Foto: KAI MARTIN

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on april 9, 2015 av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.

Det är detaljerna som gör kläderna

Posted on april 2, 2015 av Kai Martin

Inte bara jag, även Z kämpar om utrymmena i våra garderober. Lusten att hitta nytt parat med svårigheten att göra sig av med redan inhandlat skapar problem.

För mig handlar det om sedan länge införda köpstoppet, som haltar i sin perfektion, men som ändå visar på en bättre ståndaktighet än mitt i köphetsens stim.

Så när vi gör våra vändor på loppisar och secondhand retas köpnerven, men alltså inte bara hos mig.

Z gjorde sin inköp förra veckan, några blusar och någon kofta. När jag skulle sortera dem för tvätt noterade jag en liten detalj i en av blusarna. Sådant som gör att jag blir förtjust, för plagget får en inre personlighet som höjer affektionsvärdet, som kan vara nog så viktigt.

Små detaljer som förtjusar klädinköpen. Foto: KAI MARTIN

”Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall” står det på etiketten, som också ger uppgifter om kvalitet och tvättråd.

Samma sak med den bruna Van Gilskostymen som jag köpte på en loppmarknad utanför Köpenhamn (den som blivit en favorit och som ligger bakom att vi nu håller på att spränga våra garderober och bankkonton).

Förutom att den bara kostade 150 danska kronor, passade till en då precis införskaffad Bosskjorta, brun med retromönster, så var den också välsydd, fylld av detaljer som fodret sömnad på insidan och de små meddelanden som ger kostymen ett speciellt värde för mig.

En kostym för all dagar, men fredagar allra mest. Foto: KAI MARTIN

Till höger står det på en liten etikett ”My Friday suit” och till vänster, på en smula större ”Tailored fit” i rubriken och sedan ”Just to be sure! Two spare buttons to keep you always comfortable to botton up your jacket. Where its with care and pleasure! plus två extra knappar inrammade av streckade cirklar. Trevligt.

Små och stora detaljer som gör kläderna personliga. Foto: KAI MARTIN

Abba – mer än ett museum

Posted on april 1, 2015 av Kai Martin

Egentligen var jag aldrig speciellt förtjust i Abba. Emellanåt lät kvartetten som ett dansband, som ”I do, I do, I do, I do”, ibland underhållande, som i ”Waterloo”. Men berörd, nej, det blev jag aldrig riktigt och det var med förundran som artister som Elvis Costello på sent 70-tal hyllade det svenska bandet.

Jag såg visserligen Abba i Scandinavium vid ”Arrival”-turnén 1976, minns ljudet helikopterns rotorblad, men övriga intryck är sparsamma så här långt efteråt.

I mitt rätta element. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Nej, det är klart att det inte går att undvika Sveriges största musikexport. Abba har betytt otroligt mycket för det som kommit att kallas det svenska musikundret. Men jag var alltså länge kallsinnig… till jag kom till London och en het, brittsommardag fick biljetter till ”Mamma Mia” och blev fast där och då 2001. Musikalen hade gått något år och fängslat en allt växande publik. Jag blev förtjust, rördes av det banala temat, men kanske mest av musiken.

Min respekt för Benny Andersson, Björn Ulvæus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad har ökat sedan dess.

När jag nu får chansen att ta en titt på Abbamuseet på Djurgården i Stockholm är det med förtjusning. Visst, trånga trappor och ett kapprum som är snålt på utrymme, men desto mer generöst väl inne i environgerna.

Här finns Abbamaterial från när och fjärran, högt och lågt, nördigt och allmänt. Från starten i folkparkerna till de stora scenerna.

Kostymerna till framträdandet vid genombrottet med ”Waterloo” i Brighton för 46 år sedan finns där, men gör mig brydd. Agnethas blå byxor är lila. Jag överraskas också av de knappar som sitter på bandmedlemmarnas kläder. Agnetha har en med ”My generation” och några badges med Beatles. Minns inte det, men när jag sedan längre in i utställningen får se de verkliga kläderna är det andra märken som hon bar. Bäddat för historiskt trubbel, som bara en Abba-kännare av rang kan reda ut.

Det är trångt om saligheten, ty många är kallade till detta tempel. Det är inte lätt att få en stund över för begrundande, men jag fastnar inför en dagbok som Benny Andersson skrev för Expressen inför Melodifestivalen i Brighton. Och jag hittar ett fel med mina granskande ögon, som jag är osäker på är ett direkt citat från publiceringen 1974 eller om det helt enkelt blivit galet då texten skulle upp i museets salonger.

Finn ett fel… Foto: KAI MARTIN

Benny Andersson skriver om sviten som de fyra bodde i, som ”Napoleon-vinsten”. Den engelska texten ger fog för min misstänksamhet; det ska ju vara Napoleon-sviten, förstås.

En tapet från 70-talet på Abba-museet, väldigt lik mönstret på den Bosskjorta

som jag hade på mig vid framträdandet på Liseberg sommaren 2014.

Men i övrigt är utställningen mäktig och historiens vingslag slår tungt som helikopterns rotorblad, med intervjuer från människor i Abbas direkta närhet (musiker, assistenter, tekniker) och lockande interaktion, där man kan bli Abbas femte medlem.

Det är ett dyrt besök – mer än två hundra kronor per besök – som svider en smula. Men när jag kommer in i separatutställningen om Svenska Oberoende Musikproducenter första 40 år. När jag läser på väggen ser jag Kai Martin & Stick! namn nämnt och det känns rimligt att så här 37 år efter bildandet av bandet hamna på museum.

Ankomst i ”Arrivel”-helikoptern. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Svek och kärlek i Stockholm

Posted on mars 30, 2015 av Kai Martin

Det känns naturligtvis som en ironi när reklamen på spårvagnarna i Göteborg flaggar för Orups show. Vi är på väg till huvudstaden, Z och jag, och har köpt biljetter till showen på Hamburgerbörs, men kvällen innan nås vi av beskedet att showen är inställd. Orup själv har dragit på sig någon skit och är indisponibel.

Klassisk man på klassisk mark med klassisk vy. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stockholm är kyligt och kanske visade SJ att tåget drog sig för att dra dit, för vi kom inte iväg förrän 55 minuter efter utsatt tid. Men väl på tåget gick det undan, vi kom fram, tog tunnelbana till Medborgarplatsen och hotellet på Tjärehovsgatan, en anrik byggnad med tunga trappor att gå uppför, ingen hiss, men ett rum som är intimt och trevligt.

Vi installerar oss, packar upp och beger oss sedan ut på Söders gator, promenerar Götgatan mot Slussen, släntrar in i en del affärer som vi också släntrar ur. Jag har ett mål, men det vet Z inget om.

Istället för den planerade showen med Orup har jag lyckats bjuda in oss på middag på Östermalm, där en vän bor.

Vi kommer till Östermalmstorg fotledes, utan Grand hotel vinkar en kvinna intensivt på andra sidan övergångsstället. Jag är tveksam, är det någon jag känner. Både ja och nej, visar det sig. Hon är Z:s vän, en kvinna som vi träffade för ett år sedan på Stefan Anderssons föreställning ”Made in China” på Kajskjul 8; de har träffats någon gång sedan dess.

Det blir lite samtal och sedan vidare mot målet efter en avstickare till både systemet och Åhléns. Först när jag knappar in portkoden till huset där vännen bor, går ljuset upp för Z vart vi är på väg. Hon blir genast förtjust, men då vi ringer på är det ingen som öppnar.

Den knarrande hissen är på väg upp, stannar på det våningsplan vi befinner oss på och ut släntrar en ung man i huvtröja, uppdragen över huvudet. Vi känner igen honom som vännens yngste son, som säger hej och sonika öppnar dörren som är olåst.

Värden är på plats i köket, förbereder maten, fixar en dry martini och snart är samtalet igång. Middagen, lammstek och potatischips plus sallad, är superb och vinet till likaså. Vi blir yra, vimsar på i minnenas korridorer, stämmer av livet och rundar av tidigt, för vår vän att ett åtagande dagen efter och behöver vara sober och städad.

Vi tar tunnelbanan till Slussen, går därifrån, fortsätter till Kvarnen på Medborgarplatsen för en öl, klassiskt ställe, åtminstone för Bajernfans. Vi fortsätter våra femhundra meter till hotellet, knoppar in och en ny dag väntar.

Det är sol, Stockholm är som vackrast och vi promenerar efter en sen frukost trots att vi vaknat tidigt.

Götgatan, Slussen, Västerlånggatan, Drottninggatan hela vägen upp till Tegnérlunden, instudering av Strindbergcitaten mitt i gatan, lite irrande innan vi hittar Scalateatern, som vi ska besöka, kaffe på Dansens hus med en torftigt gjord salamimacka och ett kaffe som är till smaken beige.

Grotesco väntar. Stolleprov från en komikergrupp som vet att roa och som saknar gränser fullständigt. Det är i Monty Pythontradition parat med Hasseåtagehumor, men uppdaterat, crazy och bitvist giftigt.

Föreställningen börjar egentligen innan den börjar. När publiken är på väg att sätta sig går skådespelarna runt i roller som stökig publik, kränkt konstnär eller en chaufför från Taxi Göteborg. Den sistnämnde är naturligtvis Per Andersson komikeresset från Balltorp, som bjuder den som vill på en hutt sprit ur sin plunta. När han kommer till mig håller han masken (vi har träffats många gånger), men när han bjuder andra gången får jag en vänskaplig klapp på axeln, men inget erbjudande om skjuts till Göteborg.

Grotesco, groteskt kul. Foto: KAI MARTIN

Z och jag sitter på två olika platser enär det var de sista som fanns att köpa. Men jag upptäcker, då föreställningen väl är igång, att platsen framför mig är ledig, så jag lyckas kalla på Z som kommer så småningom.

Vi är roade, övriga också och den till galenskap gränsande showen håller både ett högt tempo och en iver att vara uppdaterad.

Vi är på en matiné och ute strålar storstaden i kalla vindar och vi tajmar en buss bums efter och tar oss till Söder för nya äventyr.

Tiffany på Götgatan må vara en turistfälla, men bookmakern jag får mig till livs tillsammans med en Staropramen är utsökt och mer än mättande. Z tar en rätt med oxjärpar och couscous, som slinker ner den med.

Vi går efter maten upp mot Södra Teatern där vi fått platser till Anna Järvinens turnéfinal.

Jag har aldrig varit där och är nyfiken. Vi kommer väldigt mycket för mycket i tid, sitter och tittar på folk, går runt en smula innan dörrarna öppnas och vi släpps in i salongen som till viss del påminner om Stora Teatern i Göteborg, men i ett mindre format.

Ett förband inleder som vi inte vet vad det är. En kvinna med mörk röst sjunger fräckt, men hemlighetsfullt. Musiken är märklig, men inte ointressant. En keyboardist kompar tillsammans med en syntman i höghatt, en saxofonist och, så småningom, en sångerska.

Frontfiguren visar sig senare vara Christopher Sander, som jag sett i bandet Ingenting. Men, nej, jag kan inte förknippa honom med hans historia.

Anna Järvinen – ett själsligt famntag.

När Anna Järvinen kommer in på scen för sitt framträdande är det mer bekant (recension här).

Jag har inte hört henne på några år, men är väldigt förtjust i hennes musik och hennes sång. Jag blir det snabbt igen; hon sjunger innerligt, berör mig starkt och jag befinner mig som i ett själsligt famntag som är ljuvt.

Z tycker också om musiken, men stör sig på det flummiga intrycket som mellansnacket ger. Jag är benägen att hålla med henne.

Stockholmskvällen väntar, men vi drar oss tillbaka efter att ha köpt lördagsgodis och lägger oss och tittar på tv.

Söndagen bjuder på kallt och rått Stockholmsväder, med regn som tränger igenom allt och som är intensivt, ihållande och skoningslöst. Jag är glad för min rock, som består av vattenavstötande material.

Bistert i Stockholm – men där bakom väntar Gröna Lund som får besök av Kai Martin & Stick! i sommar.

Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss mot Djurgården med färja från Slussen, en vacker, nätt liten färd och där någonstans då vi närmar oss finns Gröna Lund. Men nöjesplatsen får vänta till i sommar då Kai Martin & Stick! ska spela där.

Istället tar vi sikte mot Wasahallen, inte så långt från Wasamuséet, där en loppis hålls. Jo, vi är svaga för det, men blir väl lite besvikna. Av utlovade 100 utställare kanske det är 50 och kvaliteten är si så där. Men Z hittar en Gudrun Sjödénklänning för en spottstyver och en oljerock till Babour; hon prutar på båda.

Vi fikar, tar oss därifrån och går in på Abbamuséet, ett stycke svensk musikhistoria, som jag skriver om på annan plats.

Tar spårvagnen över Djurgårdsbron, knatar upp till Karlaplan i det otjänliga vädret och tar T-banan till Zinkensdamm, slinker n på Herr Judit, andrahandsbutiken på Hornsgatan, är nära att köpa en kavaj med löstagbart foder, som sitter som klippt och skuren. Z frågar vad de skulle tänkas ta för hennes oljerock och det visar sig att hon skulle kunna göra sig en nätt vinst om hon sålde den där, men än mer på Tradera.

Vi knatar mot Slussen, kikar in på Stadsmissionen, går över gatan för att äta Kalf & Hansen, den danske kocken och krögaren, och äter en bit god mat. Tar oss åter över gatan till Röda korset där jag provar en oanvänd, snyggt passande Oscar Jacobsonsvid som dock är daterad och dessvärre för dyr. Sirkostymen som jag också provar, har ett fantastiskt tyg, sitter bra och det kittlar. Jag står över.

Vi tar oss till hotellet medan regnet pressas mot oss, hämtar våra väskor, tar oss till Centralen, tar en kaffe, väntar in tåget, som tidsenligt tar oss tillbaka till Göteborg där regnet inte finns.

En kostym från förr

Posted on mars 26, 2015 av Kai Martin

Onsdagsnöjet för Z och mig är att gå på second hand. En sväng på Erikshjälpen i Högsbo för att bara kika. Ibland blir det mer än så, men köpstoppet för mig är i allra högsta grad gällande och jag tummar bara på det i ytterst svaga ögonblick.

Som när det hänger en blyertsgrå, svagt rutmönstrad Oscar Jacobsonkavaj för 50 kronor, som inte bara sitter perfekt, den hamnar i min hand också och senare på mig då vi ska se Thåström senare på kvällen, som jag skrivit om här.

Emellanåt stannar vi för en fika, kikar på folk, lyssnar på röster eller pratar med varandra eller allt på en gång.

Så tar vi oss vidare till Reningsborg, bort mot Näset, och tar ett svep där. De har ett specialställ med lite mer exklusivt, där vi gör vårt första stopp.

Som ny men från anno dazumal. Foto: KAI MARTIN

Där hänger en Sir-kostym, tredelad, i min storlek. Dessutom på en galge från Ferdinand Lundqvist, det vill säga det varuhus som fanns innan NK tog över någon gång i skiftet 60-/70-tal. Jag minns Ferdinand Lundqvist, hur han satt i en fåtölj nedanför trappan i entréhallen och välkomnade sina gäster. Man hälsade och gick in i varuhusets alla möjligheter. En tradition som jag föreslagit min vän, varuhuschefen på NK i Göteborg, att ta upp.

Nå, kostymen är alltså i min storlek, galgen skvallrar om att sviden kan vara något daterad och det gör definitivt plagget också. Slagen är überbreda, byxorna likaså… Men det är klart att den ska prövas.

Redan innan jag tar på mig byxorna ser Z:s argusögon att de har lagt in i linningen. Det finns och ta av, om man säger så.

Jo, kostymen är fortfarande fräsch. Men byxorna är väldigt tajta, så mycket att de inte går runt midjan och jag orkar inte låta någon ägna tid att lägga ut, enär jag själv inte kan göra en sådan detalj. Men västen sitter perfekt och kavajen också, men jag tycker den är för daterad och, nej, det är inte min stil. Så beslutet är lätt.

Z hittar desto mer och slutligen jag också. En Baracuta sportjacka, blå med muddar, som ny för 150 kronor (ny kostar den 339 pund, cirka 3000 sek). Men den betalar Z, så den kanske inte räknas…

Kläder för dagen

Posted on mars 25, 2015 av Kai Martin

… eller kanske bättre med rubriken ”Gissa priset på mina plagg”.

Jag hade ett möte i dag, ville klä mig både fint, vardagligt och eget.

Mitt val blev den blå Zengakostymen i manchester jag köpte i somras tillsammans med en lilablommig Sandskjorta, ett vitt linne, Mulberrylivrem, randiga strumpor och blå skor.

Jag vet inte om jag gjorde succé, men tillfredsställelsen för mig är det väsentliga och det räcker. Fick några kontakter och inser att det är dags att skaffa visitkort – nu!

Eftersom det duggade när jag gick drog jag på mig den beige Bosstrenchen som jag fick i julklapp av Z och den brokiga irländska tweedkepsen jag haft i några år.

Fin är bara förnamnet.

Blue Wednesday. Foto: KAI MARTIN

Mycket kläder av kvalitet, men faktiskt till ett ringa pris.

Kostymen, Zenga, kostade 100 danska kronor – loppisfynd i Lyngby.

Skjortan, Sand, 50 kronor – Ebbe & Haldis secondhand, Göteborg

Linne, Levis – ärvt av yngste sonen

Livrem, Mulberry, gåva

Kalsonger, Calvin Kline, 90 danska kronor för tre provkollektion – Kapsylen, loppis Köpenhamn

Strumpor, ingen uppgift, förmodligen NK rea 50 kronor

Skor, 15 euro – loppis i Spanien (gåva av Z)

Rock, Boss, 200 – Reningsborg second hand

Lila palestinasjal, H&M, 20 kronor – Ebbe & Haldis – secondhand, Göteborg

Keps, irländsk tweed, pris okänt – inköpt 1995 vid reportageresa.

Dyrast i min outfit…?

Måste vara mina glasögon, som kostade mer än 7000 då jag skaffade dem för några år sedan.

Kläddstoppets förbannelse

Posted on mars 18, 2015 av Kai Martin

Jag har ju aldrig varit rökare, även om jag har försökt och lite posöraktigt puffat på en och annan fest.

1988 gjorde jag ett seriöst försök efter att ha sett ”Himmel över Berlin” på Göteborgs filmfestival, bejakat min kärlek till livet och djupt påverkad av filmen, dagen efter att jag hade sett den, gick och köpte mig en dubbel espresso på Café Crème för att dricka detta för mig exotiska elixir samt röka Kamel utan filter.

Orsaken var ju Peter Falks kommentar i filmen om livet (sekvensen kan ses här…), att det var underbart att leva, känna; om man frös kunde man gnugga händerna mot varandra, ta en cigg, dricka en kopp kaffe…

Det lät så enkelt, bästa reklamen för en man som var – återigen – olyckligt kär, aldrig hade druckit kaffe och som inte rökte. Det fick alltså blir det starkast från start. Resultatet blev att kaffet kunde jag tänka mig att återkomma till, men ciggen lät jag vara…

Det är jag tacksam för idag, för nikotin är ju ett av vår mest vanebildande gifter och jag har sluppit det suget och behöver inte drabbas av något slags cold turkey när jag skulle försökt sluta.

Men istället detta (nej, inga jämförelser i övrigt)… Jag har alltså bestämt mig för att hålla mig i skinnet vad det gäller klädinköp 2015 och det går, ärligt talat, så där…

Jag har fallit till föga några gånger och skrivit om det här och här.

Nu var det alltså dags igen:

Veckans second handfynd! En Oscarskjorta, lilarutig med snygga inslag av grön tartan på insidan av linningen (70 kronor, Stadsmissionen), en grårutig Tigerkavaj (50 kronor, Erikshjälpen) samt ett par svarta Bugattiskor (80 kronor, Erikshjälpen, originalprislappen på 1000 kronor kvar i skon). Foto: KAI MARTIN

För veckan strosade jag på stan, kikade på kläder i rent inspirationsmöte, kom in på Stadsmissionens butik på Vallgatan, hittade en Oscar-skjorta (Oscar Jacobson) i perfekt kondition för 70 kronor, som hittad, som ny! Förra onsdagen gav en kik på Erikshjälpen i Högsbo en Tigerkavaj för 50 kronor och i lördags, på samma ställe, ett par Bugattiskor för 80 kronor. Jag försökte i onsdags intala mig att jag var ståndaktig som inte köpte den blyertsgrå Yves Saint Laurentkostymen på loppisen på Reningsborg för 250… men ärligt var suget så starkt att jag var på väg att åka dit lördag morgon för att stå i kö och införskaffa den. Det blev inte så, men suget finns kvar.

Jo, jag är skadad, skakad och omtumlad som efter en sämre drink. Behovet efter fler kläder finns definitivt inte, men det är ju så förbannat roligt att klä sig och kombinera plagg, tänka ut vilka kläder som kan passa för det och det tillfället…

Så, ja, jag kämpar vidare.

Dagens pedagog, diskret klädd i brun manchester kostym (Marc O’Polo, secondhandfynd från Köpenhamn, 280 danska kronor) samt Etonskjorta (inhandlat på loppis i Köpenhamn för 50 danska kronor), där de djärva färgerna tyder på mod och står i konstrast till den mer modesta kostymen. Foto: KAI MARTIN

Idag är jag förövrigt klädd i en randig Etonskjorta inköpt för 50 danska kronor på loppis vid Carlsberg, Köpenhamn i somras samt en brun Manchesterkostym (kanske lite för läraktig, men…) inhandlad i mellandagarna i Lyngby, utanför den kungliga danska huvudstaden, i Röda korsbutiken för 280 danska kronor. Undertröjan är en 20 år gammal, beige, Bondelid (ej begagnad av någon annan än mig), kallingarna ett par Björn Borg från Freeport (även de endast begagnade av mig) samt ett par gröna strumpor (endast brukade av mig) som jag vet-i-fan var jag handlat, men troligtvis NK:s herravdelning på någon rea…

Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter och nya kläder!

En parentes i köpstoppet

Posted on mars 5, 2015 av Kai Martin

Herregud, jag är inte mer än människa.

När jag promenerar med min hustru genom Annedal, när vårsolen skriker ljus och intensiv, när Västergatan övergår till Haga Kyrkogatan, när en retrobutik skyltar med en kostym som osar rock’n’roll och som doftar, kanske min storlek…

Ja, då är jag inte mer än människa.

Nå, det hände sig som så att butiken, Secondhand store, inte hade öppet så tanken att köpa kostymen kittlade än så länge bara sinnet. Men när väl den stabila bilden av mitt köpmotstånd börjat krackelera bar det sig inte bättre än att vid en sväng in till Ebbes hörna vid Vallgatan fanns ett par vita Tigerskor för 50 kronor. Visserligen en storlek för stora, men tillräckligt frestande för att de skulle bli mina.

Så då står jag alltså med ett par vita skor och ingen kostym, mer än den som hänger i skyltfönstret på Haga Kyrkogatan.

Sir Vääääs, tssssss, outfit! Foto: KAI MARTIN

Jag vaknar med tanken att besöka butiken, men har först en musikalpremiär som jag ska bevista vid lunchtid.

När jag så kommer ut från den med en känsla av jubel (läs om den här), så var det ju bara att hoja till affären och se om verkligheten överensstämde med dikten och fantasin.

Jag parkerar min cykel, säger hej till en ung kvinna som också visar sig vara butiksinnehavaren. Jag går in i butiken med något slags flåshurtig ansträngning, ber att få titta på kostymen samtidigt som jag frågar efter storleken.

Byxorna säger M och kavajen 48, kan gå. Kavajen sitter som klippt och skuren. Byxorna behöver provas diskret.

I ett lite omklädningsrum längst in i butiken kommer domen. Det är tajt, magen behöver krympas, men längden på byxbenen är perfekt. Det är, visar det sig, även priset. 600 kronor och jag kan inte tacka nej.

Kostymen är kanske tio år gammal, fräsch, lite vida byxben nedanför knät. Men modellen, detta ormskinnstryck på, förmodligen, svinläder. Coolt, även om min vegetarian till dotter kommer få ett spel. Dessutom, H&M! Hur gick det till och finns det någon som kan berätta den historien och vem designern är…?

Köpstopp!

Posted on februari 12, 2015 av Kai Martin

Jag gick in i 2015 med ett halvkvävt löfte om att sluta köpa kläder. Under 2014 hade jag stadigt utökat min garderob till bristningsgränsen. Lite maniskt, kanske, men framför allt för att kläder är kul, kläder är ett sätt att uttrycka sig och jag blir glad av att variera, mixa stilar, ta på mig en kostym en grå måndag; allt för att bryta mönster.

Men nu är alltså måttet i garderoben rågat.

Hur har det då gått…?

Oscar Jacobsonfynd, blandmaterial…

Nja, jag hade ju i slutet av förra året i en Röda korsbutik i Lyngby inhandlat en kostym –Marc O’Polo, brun manchester – för 280 danska kronor. Jag hade en svart Bosskostym köpt för 150 danska kronor på en loppmarknad på p-platsen vid Frederiksberg Bredegade och Smallegade samt en brun Brosskavaj i sammet, några år gammal, fyndar för 30 danska kronor – plagg som behövdes skräddas en smula; den bruna kostymen behövde ändras i ärmar och benlängd, Bosskostymen i byxvidd och -kavajen i ärmlängd. Allt till en kostnad av 1350 kronor. på Emmaus hade jag hittat en svartlilarandig Etonskjorta, som jag dessvärre inte kunde tacka nej till (175 kronor). Lite senare, under brinnande Filmfestival, får ett par ljusgrå Morrisbyxor det att klia i fingrarna och jag slår till för 799 kronor, inte för att jag behöver, men för att just de byxorna så väl matchar till andra plagg jag har. Nu hittade jag ett par rutiga Oscar Jacobsonbrallor för 45 kronor på Röda korset i Göteborg. Byxorna sitter fantastiskt.

Etonskjorta, som ny. Begagnatfynd.

Så av mitt köpstopp har det hittills blivit 1019 kronor plus skräddarkostnaderna. Jag står alltså på ungefär samma kostnad i januari som förra året. Men sedan kom en New Yorkresa och ställde till det. Inköp därifrån, fritt ur minnet:

En Michael Kors – tredelad – kostym

En DKNY-kostym

En Ralph Laurentväst

En kritstrecksrandig väst (oklart märke)

Ett par DKNY-byxor

Tre par Ralph Laurenkallingar

Ett par Blundstonekängor

Det blev kanske mer än tänkt, plånboken fick jobba, men det blev bra. Jag var nöjd och är det fortfarande.

I mars höll jag mig i skinnet. Men i april gjorde ett besök på Freeport att jag kom hem med en otroligt läcker Oscar Jacobsonkostym samt en väst från samma märke. Den totala kostnaden var 1700 kronor och vad jag mest gillar med utstyrslen är att den har min signatur.

Outfit från Oscar Jacobson från Stefan Odelbergs intervjuserie på Rondo 3 oktober.

Vi reste till Köpenhamn, min älskade Z och jag, hamnade förstås på loppisen i Holte. Jag skulle inte köpa någonting, men fyndade två slipsar (varav den ena kan ses på bilden ovan) för 30 danska, gick vidare och hittade en brunorange retroskjorta, Boss, för 50 danska kronor och går vidare till en man som har lite kostymer. Bland annat en Van Gil, brun i blandmaterial och stretch. Han ser min skjorta och säger att den där passar utmärkt till kostymen, som han vill ha en halvannan hundring för. Jag missförstår priset, är kostymmätt, men när Z kommer provar jag den och har plötsligt köpt en väl passande svid för 150 kronor.

Sommaren kommer och vi gör en ny vända till Köpenhamn. På lördagen kommer vi till Frederiksbergsloppisen som jag nämner i inledningen. En svart Bosskostym, som Z hittar, blir min. Vi fortsätter till Tuborg där nästa loppis är, där fyndar jag skjortor, en kavaj, en tröja och en väska för en spottstyver samtidigt som en p-vakt står och skriver ut böter för min felparkerade bil. Nå, jag blev lurad till den parkeringen, så vi delade på den kostnaden. Men kläderna blev lite dyrare ändå.

Dagen efter åker vi återigen till Holte, med ovanligt skralt utbud. Men en Dunderdonejacka blir min för 150 danska. Vi tar ytterligare två loppisar på vägen och på den sista håller man på att packa ihop. Jag fyndar en Zengakostym, blå i manchester för 100 danska kronor och får sedan redan på att den är värd ett pris om man möjligtvis adderar två nollor till på den hundralappen. Jag bär den bland annat då jag är konferencier på Götaplatsen när Laleh sjunger med Symfonikerna. Van Gilkostymen får bli min scenutstyrsel då jag uppträder på Liseberg.

När vi åker till Island föräras jag en fantastisk islandströja av koftmodell, tunnstickad och perfekt att ha under en kavaj. Jag fyndar också en tredelad, blå kostym på Next för 1100 kronor. Den blir scenklädsel då jag sjunger med Kai Martin & Stick! på Henriksberg 30 augusti.

Jag bar den även dagen efter i samband med inspelningen av ”Nerv”, då jag träffade de här färgsprakande tjejerna. Kubben är från Herr Judit på Hornsgatan i Stockholm, slips och snusnäsduk är Paul Smith, inhandlat tillsammans med matchande manschettknappar – allt i en ask – för 200 kronor på Erikshjälpen i Göteborg, skjortan loppisfynd från Holte.

Moderiktig och färgstark.

Ja, det har blivit fler plagg sedan dess. I december, som sagt, Marc O’Polokostymen samt en skjorta och tre Bosskavajer samt en dito trensch, kort, för totalt tusen kronor. Kanske lite onödigt, men plagg jag använder.

Jag har köpt huvudbonader – kepsar och hattar –, skor, strumpor, kalsonger, byxor, skjortor, västar, slipsar, kavajer, rockar, kostymer… det mesta begagnat till facila priser, men också nytt. Allt till en kostnad långt över 10000 kronor.

Kanske inte mycket om man räknar in fyra nyköpta kostymer plus de från secondhand – två Bosskostymer, en Zenga, en Van Gil, en Dolce & Gabanna. Och oavsett om återbruk är bra, det är det, så är det fullt. Nu.

Så, köpstopp är nödvändigt. Jag ska bara intala min hjärna det också.