Mode | kaimartinblog

Kläder! Kläder! Kläder!

Posted on juni 8, 2015 av Kai Martin

Jag är hopplös. Det står allt klarare för varje dag som går av 2015.

Frestelserna finns där lurande och jag slukar de försåtliga beten som läggs ut.

Nå, jag är inte helt självupptagen. Jag letar efter plagg till andra än mig själv och när jag finner ett par italienska 2Dayskor, spetsiga, mörkt bruna, sparsmakad design med läckra sömmar och dessutom precis nysulade och till det facila priset 55 kronor… ja, vem är då jag att tacka nej. De är i storlek 42 och det kan gå på någon av mina söners fötter.

Fyndhörnan – Oscar Jacobsonkavaj 150 kronor, Bosskjorta 90 kronor, Paul Smithskjorta 90 kronor, Filipa K-skjorta 90 kronor, en äldre Oscar Jacobsonskjorta 50 kronor, 2Dayskor 55 kronor. Foto: KAI MARTIN

På Erikshjälpen, där vi befinner oss, hittar jag också en äldre men obegagnad Oscar Jacobsonskjorta (70-tal…? Åtminstone skvallrar VDN-faktalappen om det), som jag snor åt mig för en spottstyver.

Vi tar oss vidare på vår sedvanliga runda och hamnar på Reningsborg. Där hänger en utsökt kritstrecksrandig Massimo Duttikostym i storlek 48, perfekt att hänga på mina fotomodellssnygga söner. Z hittar en läcker rutig, mörkt blå kostym med fantasifullt, blommigt foder. Vi hittar inga uppgifter på ursprung eller storlek, vilket gör att vi nog anar att det handlar om en egendesign. Vi måttar och tror att den också skulle passa en av sönerna.

Där hänger också en Oscar Jacobsonkavaj, mörkt blå med svaga kritstreck, som råkar sitta perfekt på mig – 150 kronor. En läcker Filippa K-skjorta i vit, lite crêpig bomull i medium lockar – 90 kronor, precis som en Bosskjorta i algodonbomull, ett läckert tyg som ger sidenkänsla så där flammande som det kan vara – 90 kronor – och en Paul Smithskjorta som jag sneglat på tidigare för 90 kronor.

Det blir en affär av det hela, men kostymerna står vi över eftersom snabba telefonförhandlingar ger vid handen att det inte är intressant.

Senare i veckan kommer grabbarna hem. Skorna passar knappt för den ena och är för trånga för den andre. Det blir inget, trots att de går att lästa ut. Synd på fina dojjor, men då jag provar dem förstår jag att det där med 42 nog är missvisande; det handlar snarare om ett par 41:or.

Filippa K-skjortan och en tidigare, rutig, av samma märke, inhandlad för en knapp månad sedan tas emellertid villigt emot. Men den läckra Bosskoftan, inköpt vid samma tillfälle, och en ärmlös tischa ratas. Det är inte helt lätt att köpa till killarna, åtminstone inte nu för tiden med en accelererande personlig smak och stil (vad de nu kan ha fått det ifrån…).

Så köpstoppet… Ja, det är nu som det är med det.

Att säga nej och ändå inte

Posted on maj 27, 2015 av Kai Martin

Sjukdomen går som en stafett. När jag känner att luftrören börjar rensas, även om en svår hosta slår till emellanåt som aldrig lyckas slita upp det där slemmet vilket åker jojo mellan lungorna, ja, då börjar hustrun slokna. Hemkommen på tisdagen är hon definitivt inte kry, natten blir en mara och onsdagsmorgonen är febern glödande. Men ett hastigt besök på vårdcentralen fastställer att hon åtminstone klarat sig från den fruktade lunginflammationen och får nöja sig med diagnosticerad bronkit, hostmedicin och Alvedon.

Därmed blir det ombytta roller; jag får vårda min kära, vilket är lätt gjort eftersom hon sover mest. Men då rastlösheten sätter in bestämmer jag mig för solen och någon aktivitet. Jag har missat all träning under mer än en vecka och vill ut.

Tar därför cykeln; först till Erikshjälpen vid Högsbo, stannar en kort stund och scannar av. Hittar ingenting av värde för mig, noterar de sällskap som brukar gästa stället; ett äldre par, som även frekventerar Reningsborg, och ett tjejgäng där en av kvinnorna har med sig sitt lilla barn. De sistnämnda fyndar rejält, eller har fest i provhytterna.

Jag tar mig vidare till Reningsborg, några kilometer söder om Högsbo, på väg mot Näset. Det är där som jag har gjort rejäla fynd i form av bland annat Burberryrocken för knappt 500 kronor, något som får räknas som en spottstyver i sammanhanget. Det var där jag också hittade två Tigerkavajer, 150 kronor vardera.

Nu hänger där två till – en grå och en mörkt blå, kritstrecksrandig – samt en Paul Smithskjorta. Kavajerna tingar åter 150 kronor vardera, skjorta 85 kronor, precis som ett par Dr Martenskängor i tyg med mönster som utspilld akvarell.

Jag provar och testar, känner att kavajerna har för långa ärmar och att kavajkvoten är fylld. Skjortan är okej, sitter bra, men har inte Det. Kängorna är coola, men smiter åter för mycket över lästen, Jag står över, sätter mig på cykeln och far vidare nordost, mot Frölunda torg, förbi och till Stadsmissionen.

Med hopp om en sommar – Oscar Jacobsonkavaj i bomull, unconstructed, 120 kronor. Foto: KAI MARTIN

Där hittar jag omedelbart en sommarkavaj till min äldste son, en Oscar Jacobson, lätt och ledig, men inte utan stil och en cool känsla. Den är i bomull, så kallad unconstructed, det vill säga inget foder och inga vadderingar. Den sitter dessvärre som en smäck på mig och kommer därför inte passa sonen, som drar en storlek mindre än sin välväxte och välmående pappa.

Så 120 kronor fattigare, men en kavaj rikare, cyklar jag vidare, förbi Grimmered mot Sandarna och Triumglass för en strut i solen. Tar mig vidare mot Attentatbasisten Crippas kafé vid Kustens torg i Majorna, ett ställe jag snart ska skriva mer om.

Han är naturligtvis inte där, men hans döttrar sköter ruljansen; så kan också en slipsten dras.

Galna fynd

Posted on maj 17, 2015 av Kai Martin

Det börjar redan i tisdags. Jag är på Stadsteatern, har på mig min nya Armanikostym vid presentationen av kommande säsongs program, som jag skriver om här.

Spatserar denna regniga och grått mulna dag nedför paradgatan för att träffa en vän vid den Malaysiska restaurangen nere vid Östra Hamngatan nedanför Brunnsparken.

Äter lunch med honom och samtalar som vänner gör, följer med till hans kontor och får beredvilligt låna hans kopiator. Går sedan en promenad och hamnar på Ragtime för att kika på ett par tuffa ormskinnsboots, som lyckligtvis är några storlekar för stora för mina prinsfötter, träffar en före detta kollega som förbannar vädret och berättar om sin huvudlösa färd som han ska göra med sin 16-årige son: bildfärd för att lyssna på Swans i Malmö, bilfärd omedelbart tillbaka, kort sömn för resan till Stockholm morgonen därpå med avgång 06.00. Inte rekommendabelt för ett klent hjärta.

Oscar Jacobson, 80 kronor, nyskick (överst), Eton, 80 kronor, nyskick, Amanda Christensenslips, 20 kronor. nyskick.

Foto: KAI MARTIN

Nå, vi skiljs åt, jag går en sväng in på Ebbe & Haldis, Stadsmissionens butik på Vallgatan. Där hänger en Eton-skjorta, mörkt lila som pockar på min uppmärksamhet, där hänger även en Oscar Jacobson och gör samma sak. 80 kronor per plagg och jag faller till föga, promenerar hem via Järntorget, på Myrornas provar jag ett par skotskrutiga Tigerbyxor, men bestämmer mig för att avstå. Fortsätter i ruskvädret Linnégatan ner, in på Emmaus, ser att den Oscar Jacobsonkostymen som jag tyckt varit för dyr, nu slutligen inte hänger kvar. Bra. Går hem. I höjd med Linnéplatsen är regnet så intensivt att jag tjuvåker en hållplats, trots att den korta Bosstrenchen (inhandlad på Reningsborg i början på december) väl skyddar mot vätan.

Onsdag, Z och jag brukar göra en vända som tradition. Först möts vi upp vid Erikshjälpen i Högsbo och sedan far vi vidare till Reningsborg borta mot Näset. Regnet hotar och eftersom Z tagit bussen till jobbet bestämmer jag mig för att hämta henne, vilket passar henne bra, även om hon hade tänkt ta en promenad hem.

Erikshjälpen har inte mycket att erbjuda för mig, även om jag åter igen rotar efter den där beige Tigerjackan för 495 kronor som jag tyckte var för dyr och som om köpberoendet sitter så djupt att jag inte får det ur systemet. För jag är besviken att den gått, jag borde slagit till, men ändå inte. Jag hittar ett par mörkblå Timberland i Z:s storlek, de passar och för 50 kronor är de hennes. En beautybox, Samsonite, 50 kronor, blev också införskaffad (present till dottern). En stillsam början med mitt köpstopp stolt höll i sig. Vi tog en fika, tittade på folk, vilket är en nog så tacksam underhållning och for sedan vidare till Reningsborg.

Fynd1

Burberrytrench 475 kronor, nyskick, Sandbyxor, 125 kronor, helt nya, Björn Borgskor, 70 kronor, nyskick. Foto: KAI MARTIN

Där finns, nästan omedelbart när man kommer in, ett ställ med plagg för män, lite mer exklusivt och utsorterat. Z är först, plockar först fram en Burberrytrench, fodrad, klassisk, rakt skuren, utan skärp eller epåletter. 475 kronor.

Hon plockar samtidigt hastigt fram två Tigerkavajer varav den ena är måttligt om ens någonsin använd och den andra inte brukad alls, för där hänger etiketten kvar. 150 kronor vardera. Med plaggen över armen hittar jag ett par cognacsfärgade Björn Borgskor, som är som nya. 70 kronor. Jag hittar dessutom en Filippa K-skjorta, 75 kronor, som min yngste son passar.

Ja, det rusar i blodet och jag tänker på någon som sa att det var en välgärning att handla secondhand, åtminstone på ställen som Stadsmission, Emmaus, Erikshjälpen, Myrornas och Reningsborg, för det går ju till deras verksamhet som hjälper människor som inte har det så väl förspänt. Det blir min ursäkt och köpstoppet hävs ännu en gång och då har året inte ens tickat in till häften.

Fynd6

Tigerkavaj, 150 kronor, ny, Bosskofta, 20 kronor, nyskick, Filippa K-skjorta, 75 kronor, nyskick. Foto: KAI MARTIN

Tigerkavaj, 150 kronor, nyskick, Sandskjorta, 20 kronor, måttliga använd. Foto: KAI MARTIN

Så gör vi då vår busstur, som jag skrivit om här. Stadsmissionens gratisresa runt om till butikerna i Göteborg. Och, förutom Burberrytrenchen, är det under den här färden som det verkliga fyndet kommer göras och det på ett väldigt otippat ställe, om ni frågar mina fördomar.

Jag hittar inte mycket på de fyra första butikerna, nyper i några plagg, men känslan och tycke uppstår aldrig. Ute i butiken i Frölunda hittar jag en Sandskjorta och för 20 kronor får det anses vara överkomligt och definitivt prisvärt. Men det är ute på Vårväderstorget på Hisingen som sensationerna hittar dagens ljus. Först ett par Sandbyxor, helt nya, som butiken vill ha 250 kronor för. Mer än prisvärt bara det, men just nu är det halv priset. Byxorna passar dessvärre inte mig, men jag köper dem till min äldste son. Z hittar en kavaj som är välskräddad, brittisk, Harris tweed men med en twist i konstruktionen i detta välskräddade plagg som gör den underhållande bara att titta på. Det står min storlek på, men när jag provar den är den för liten. Bild tas och skickas till äldste sonen, som har sina idéer om plagg, men som sedan, efter lite resonemang säger ”köp”. Jag hade troligtvis gjort det ändå. Priset är från början 400 kronor, men har nu halverats. Märket Holland Esquire, säger mig inte så mycket, men jag lär mig. När vi kommer hem och detaljstuderar kavajen och googlar runt, förstår vi att märket är exklusivt och priset för denna fullt obegagnade blazer är ett klipp. Vi pratar om priser mellan 300 och 400 pund, en del av deras plagg görs bara i små upplagor, plaggen sys i Portugal och väldigt välskräddade.

Den här har fina detaljer, fodret är en dröm, lock över fickorna, knappar med motiv från filmvärlden, tror vi… Det ska dröja innan vi blir varse.

Drömblazer, detaljrik, välskräddad, med en historia – Holland Esquires Dr Who-kavaj, 200 kronor, ny. Foto: KAI MARTIN

Det ska visa sig, när sonen väl kommit hem på middag, att byxorna sitter som en dröm på honom. Han blir dessutom genast förtjust i kavajen, som även den sitter som skräddad på honom. Han och jag går bet på vilka filmmotiv det kan tänkas handla om. Men vid middagsbordet pratar vi om den och jag ställer frågan till den filmintresserade dottern, som dock tvekar. Hon är inte så bra på klassisk film, vilket hon tror det handlar om, men säger plötsligt ”Är det inte *Doctor Who*…?” och en febril verksamhet startar. Hon slår in namnet tillsammans med märket et voilá… där kom det. Blazern är en replika på tv-karaktärens kavaj, kanske för nyproduktionen av denna brittiska klassiker, som gått genom många säsonger med skiftande skådespelare i rollen som doctor Who.

Plagget är, vad jag förstår, utsålt och jag har inte hittat hur många exemplar den är gjord i, men vilken historia det blev. Och bra också att den inte drabbade mitt köpstopp, eftersom det är sonen som köper den.

Turister i tillvaron

Posted on maj 15, 2015 av Kai Martin

Stadsmission har sina second handbutiker runt om i stan. En del av deras verksamhet där de som har möjlighet kan hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade.

Det är kanske något som blir mer tydligt i ett land som sakta krackelerar, där välfärden monteras ner och segregationen – oavsett kön, ålder eller ursprung – drar isär människor istället för att få dem att hålla ihop.

Stadsmissionen behövs och organisationen gör ett digert arbete.

Ebbe Hagard, legendomspunnen kyrkoherde i Göteborg, var med om att dra igång Göteborgs kyrkliga stadsmission. Och i maj, oftast mot slutet, hålls Ebbedagen som en hyllning till denne mans gärningar, visioner och mission.

Ebbes hörna är ju också namnet på de butiker runt om i Göteborg som säljer second hand, och jag har frekventerat några av dem och ni som läser bloggen vet att jag sannerligen kan göra min fynd.

Som här och här och här…

Några fynd som gått stick i stäv med mitt köpstopp, fåfängt inrättat som ett slags nyårslöfte.

Denna Ebbedagen blev i år lite extra. När jag var inne i butiken tidigare i veckan och hittade några skjortor (som jag kommer skriva om i ett senare inlägg) fick jag en flygbrev i min hand. Där stod det om upplägget på klämdagen, fredagen den 15 maj, där Stadsmissionens buss skulle köra runt till de olika butikerna i Göteborg. Z och jag nappade på idén, tog vagnen till Bellevue, förvånades över ombyggnationen vid Gamle stan där spåren går kringelikrok med nya dragningar, och höjde ytterligare på ögonbrynen när vi steg av vid hållplatsen vid Bellevue för att konstatera förändringarna där och ja, vi har båda inte varit i krokarna på långt tid.

Vi går Generalsgatan ner, viker av vid Stallmästaregatan och går några hundra meter fram till hörnet vid Kopralsgatan där Stadsmissionen har sina lokaler. Det är som att komma till Kreuzberg i Berlin, min stad men samtidigt en annan del av världen. Islamiska sunnicentret ligger här, orientaliska marknader, det är ett stilla liv och kiv denna strålande vårdag, kanske helt optimal för en bussresa.

Ebbedagens första anhalt – butiken i Bellevue. Foto: KAI MARTIN

Det är glest med folk i lokalen när vi kliver in strax efter öppningsdag. Z tar kontakt med någon ansvarig, för vi vill på något vis garantera vår platser på resan, eftersom målet är att åka med runt till samtliga ställen. Det är inte ett löfte som kan ges, men med facit i hand blev vi aldrig så många, som var trogna; våra platser var aldrig hotade.

Vi kliver ombord med kaffe och kaka i handen och 10.30 vaggar bussen ut från parkeringen vid Kopralsgatan, förbi SKF:s fabriker, ut på E20 och vidare in mot Svingeln, där det andra stoppet vid butiken vid Norra Ågatan. Det är Stadsmissionen minsta affär, men i huset har man flera verksamheter som sömnad, snickerier; en arbetsmarknadsenhet som väl tjänar sitt syfte.

Grönt – temat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Z hitta något som kostar en spottstyver, ett bidrag till verksamheten. Jag kikar naturligtvis, men är mest intresserad av verksamheten, av bussfärden och äventyret, turister i tillvaron som vi är.

Det blir ett stopp på en halvtimme vid varje butik, så 11.15 sitter vi, en liten skara människor, främst kvinnor, som åker denna rundtur. Det är dags för affären på Vallgatan, den som jag besökt mest eftersom den också ligger så centralt.

Stadsmissionens butik på Vallgatan i klassiska haket Dojjans gamla lokaler. Foto: KAI MARTIN

Butiken är livligt frekventerat, Z hittar återigen något, men jag som varit där tidigare i veckan kammar noll. Ser en Bosskavaj, somrig och lätt, som jag tar ett kort på och skickar till en vän med en förfrågan om intresse. Svaret kommer tämligen raskt och är nekande, inte hans stil. Vi sätter oss på bussen, som 12.00 börjar sin färd mot Stigbergstorget. Återigen en butik som jag besökt tillsammans med Z, men kanske utan att den riktigt motsvarat mina krav och önskemål, eller klarat av att överraska mig som andra butiker gjort. Resultatet blir detsamma denna gång och när bussen lämnar sin hållplats utanför Sjöfartsmuséet 12.45 har inga ytterligare ting införskaffats, men istället börjar hungern göra sig påmind. Det ska dessvärre dröja innan den tillfredsställs, men det är kanske priset som vi får betala för denna gratis rundtur som vi gör.

Nästa anhalt är Frölunda, Stadsmissionens största lokaler vid Säckpipegatan, ett stenkast från Frölunda torg. Z och jag har varit där tidigare, men inte så effektivt, uppenbarligen, för vi förvånas över ytan. Förmodligen har vi bara stuckit in näsan, nypt i något plagg, känt på något ting och gått ut. Jag hittar en yllekostym, mossgrön för det facila priset av 20 riksdaler och en blekt lila och rutig Sandskjorta till samma pris. Kostymen blir det inget av, men skjorta tar jag; den är i god kondition, men något parfymerad från någon användare som tröttnat på sitt plagg. Nu har det fått en ny ägare. Z är i sitt esse, hittar plagg bakom disken som väcker hennes nyfikenhet och till slut tröttnar den ensamme expediten, som har en lång kö att ta hand om, och släpper in henne. Det får till följd att andra kommer efter, men då sätter han, till deras förtret, stopp för dem. Nu blir det inte så mycket mer handlat där och bussen tar oss vidare till vilda Hisingen och Vårväderstorget.

Belle vue över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Här har jag ytterst sällan varit och definitivt inte i Stadsmissionens lokaler. Det är tämligen spatiöst, men känslan är att jag inte kommer hitta någonting. Den intuitionen var helt missvisande, som jag ska skriva om senare, men efter lite sökande hittar jag ett par helt nya Sandbyxor med en gammal prislapp om 1295 kronor, som nu kostar hälften av 250 kronor, det vill säga 125 kronor. För små för mig, men fantastiska på min äldste son. Där hittar Z en kavaj, som är brokig och fantasifull med snygga knappar och välskräddad. En Holland Esquier som har kostat 400 kronor, men nu går för halva. Även den är för liten för mig, men passar äldste sonen. Jag har ärligt inget koll på märket, men det ska visa sig vara ett av de bästa fynd jag har gjort; även detta plagg är helt nytt.

14.15 går färden vidare mot Alelyckan, inte heller det ett ställe vi har varit på. Väl på plats har hungern satt in och kanske framför allt tröttheten. Solen gassar, värmen blir stark i bussen och jag blir dåsig under den vaggande färden genom Göteborg. Det är stora lokaler, men inget som passar mig eller lockar. 15.00 går färden tillbaka till Bellevue. Vi gör ett nytt svep, går in till de lokaler som samordnar mycket av det som kommer in till Stadsmissionen. Det fördelas lite grand efter butikernas krav och profil. Lite mer modemedvetet i centrum, till exempel, men alltid med lätt prissättning för att underlätta för dem som ska värdera. Det ger ju en förklaring till att jag har kunnat hittat Boss- och Armanikostymer tillsammans med kvalitetskjortor på Vallgatan för ringa kostnader.

Vi lockas av våfflorna som gräddas utanför lokalerna, men hungern kräver något mer matnyttigt. Vi tar en sista koll i ställ där allt kostar 20 kronor. Z hittar somt och jag finner en Bosskofta, som känns som helt ny. Jag tar den och tillsammans med Z:s fynd och det andra som vi har köpt blir det två bärkassar, som får slå följe på vägen hem. På Stallmästargatan ser vi en kebab som serverar oss en falafel i solen, troligen en av de godaste jag ätit. Men så var jag hungrig också.

Rundturen på Ebbedagen var lovvärd, men kanske lite blekt marknadsförd. Tanken är god, att locka kunder till butikerna, miljövänligt med buss för många, med den här gång var få kallade. Om jag räknar rätt var vi blott tre som åkte med hela vägen, vid Svingeln kom ett damgäng om tre personer, senare ytterligare en dam som följde med till mål. Totalt var vi kanske 15 på denna guidade tur genom tillvaron, som på något vis blev lönande för Z och mig och förhoppningsvis även för Stadsmissionen, även om våra plånböcker blev en smula tommare.

Fotnot: Om mina fynd på resan och under veckan går det att läsa om här…

Den snudd på misslyckade

Posted on april 23, 2015 av Kai Martin

Jag vet, det blir en form av koketterande då jag skriver om mitt köpstopp som blir alltmer fruktlöst. Jag har under året spenderat pengar, som kunde gått till annat, ja kanske välgörande ändamål, istället för plagg jag egentligen inte behöver. Men det är ju också så att ett behov är ju något som är svårt att skaka av sig; ett slags upprepat mönster, ett beteende som kroppen närmast som en pavlovsk hund reagerar på, en betingad reflex.

Visst har jag blivit bättre, men ändå inte tillräckligt för att skryta och när jag vid en promenad nere på stan ramlar in på Stadsmissionens Ebbe & Haldis för att ”bara titta”, blir det ju lite för mycket då jag hittar:

1. Ett par grårrutiga Tigerbyxor – 120 kronor

2. En Filippa K-skjorta, kortärmad – 80 kronor

3. En businessskjorta, Eton – 80 kronor

4. En Armani collezioni-kostym – 320 kronor

5. En Kenzoslips – 20 kronor

Plagg svåra att motstå för en klädolist. Foto: KAI MARTIN

Kostymen tillsammans med skjortan och den ljuvligt blommiga slipsen matchar inte bara perfekt, allt sitter som om det vore skräddarsytt. Filippa K-skjorta spänner över min bringa på ett sätt som inte bara är orsakat av ett gott leverne med Z. Men jag tänker på min lillkille, fotomodellssnygg och med inte lika stor spännvidd över bröstet som jag. (När han senare får den blir det verkligen som en dröm, han klär i den som vore den sydd för honom.)

Jag slår till, får slipsen på köpet och går hem 600 kronor fattigare, men några plagg snyggare.

Förra veckan hade jag dessutom fallit till föga på Reningsborg och hittat en tämligen corny, men också kaxig skjorta – en högkragad Hawks & Curtis, svartvitmodellerad i mönstret med fyrkantiga knappar, röda detaljer och sömmar – som liksom hängde och bad om att bli köpt av mig för 85 kronor. Kanske verkar det snobbigt med märkesnämningarna, men faktum är att det oftast är av god kvalitet och därmed ger det inte bara valuta för de förhållandevis små summor som jag handlar för utan också längre brukstid. Jag försöker dessutom hitta plagg som är någorlunda klassiska, men med en personlig touch som passar mig och sitter väl. Det gör också att användandet kommer bestå och glädjen för plaggen likaså.

Kaxig skjorta med personlig touch. Foto: KAI MARTIN

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on april 9, 2015 av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.

Det är detaljerna som gör kläderna

Posted on april 2, 2015 av Kai Martin

Inte bara jag, även Z kämpar om utrymmena i våra garderober. Lusten att hitta nytt parat med svårigheten att göra sig av med redan inhandlat skapar problem.

För mig handlar det om sedan länge införda köpstoppet, som haltar i sin perfektion, men som ändå visar på en bättre ståndaktighet än mitt i köphetsens stim.

Så när vi gör våra vändor på loppisar och secondhand retas köpnerven, men alltså inte bara hos mig.

Z gjorde sin inköp förra veckan, några blusar och någon kofta. När jag skulle sortera dem för tvätt noterade jag en liten detalj i en av blusarna. Sådant som gör att jag blir förtjust, för plagget får en inre personlighet som höjer affektionsvärdet, som kan vara nog så viktigt.

Små detaljer som förtjusar klädinköpen. Foto: KAI MARTIN

”Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall” står det på etiketten, som också ger uppgifter om kvalitet och tvättråd.

Samma sak med den bruna Van Gilskostymen som jag köpte på en loppmarknad utanför Köpenhamn (den som blivit en favorit och som ligger bakom att vi nu håller på att spränga våra garderober och bankkonton).

Förutom att den bara kostade 150 danska kronor, passade till en då precis införskaffad Bosskjorta, brun med retromönster, så var den också välsydd, fylld av detaljer som fodret sömnad på insidan och de små meddelanden som ger kostymen ett speciellt värde för mig.

En kostym för all dagar, men fredagar allra mest. Foto: KAI MARTIN

Till höger står det på en liten etikett ”My Friday suit” och till vänster, på en smula större ”Tailored fit” i rubriken och sedan ”Just to be sure! Two spare buttons to keep you always comfortable to botton up your jacket. Where its with care and pleasure! plus två extra knappar inrammade av streckade cirklar. Trevligt.

Små och stora detaljer som gör kläderna personliga. Foto: KAI MARTIN

Abba – mer än ett museum

Posted on april 1, 2015 av Kai Martin

Egentligen var jag aldrig speciellt förtjust i Abba. Emellanåt lät kvartetten som ett dansband, som ”I do, I do, I do, I do”, ibland underhållande, som i ”Waterloo”. Men berörd, nej, det blev jag aldrig riktigt och det var med förundran som artister som Elvis Costello på sent 70-tal hyllade det svenska bandet.

Jag såg visserligen Abba i Scandinavium vid ”Arrival”-turnén 1976, minns ljudet helikopterns rotorblad, men övriga intryck är sparsamma så här långt efteråt.

I mitt rätta element. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Nej, det är klart att det inte går att undvika Sveriges största musikexport. Abba har betytt otroligt mycket för det som kommit att kallas det svenska musikundret. Men jag var alltså länge kallsinnig… till jag kom till London och en het, brittsommardag fick biljetter till ”Mamma Mia” och blev fast där och då 2001. Musikalen hade gått något år och fängslat en allt växande publik. Jag blev förtjust, rördes av det banala temat, men kanske mest av musiken.

Min respekt för Benny Andersson, Björn Ulvæus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad har ökat sedan dess.

När jag nu får chansen att ta en titt på Abbamuseet på Djurgården i Stockholm är det med förtjusning. Visst, trånga trappor och ett kapprum som är snålt på utrymme, men desto mer generöst väl inne i environgerna.

Här finns Abbamaterial från när och fjärran, högt och lågt, nördigt och allmänt. Från starten i folkparkerna till de stora scenerna.

Kostymerna till framträdandet vid genombrottet med ”Waterloo” i Brighton för 46 år sedan finns där, men gör mig brydd. Agnethas blå byxor är lila. Jag överraskas också av de knappar som sitter på bandmedlemmarnas kläder. Agnetha har en med ”My generation” och några badges med Beatles. Minns inte det, men när jag sedan längre in i utställningen får se de verkliga kläderna är det andra märken som hon bar. Bäddat för historiskt trubbel, som bara en Abba-kännare av rang kan reda ut.

Det är trångt om saligheten, ty många är kallade till detta tempel. Det är inte lätt att få en stund över för begrundande, men jag fastnar inför en dagbok som Benny Andersson skrev för Expressen inför Melodifestivalen i Brighton. Och jag hittar ett fel med mina granskande ögon, som jag är osäker på är ett direkt citat från publiceringen 1974 eller om det helt enkelt blivit galet då texten skulle upp i museets salonger.

Finn ett fel… Foto: KAI MARTIN

Benny Andersson skriver om sviten som de fyra bodde i, som ”Napoleon-vinsten”. Den engelska texten ger fog för min misstänksamhet; det ska ju vara Napoleon-sviten, förstås.

En tapet från 70-talet på Abba-museet, väldigt lik mönstret på den Bosskjorta

som jag hade på mig vid framträdandet på Liseberg sommaren 2014.

Men i övrigt är utställningen mäktig och historiens vingslag slår tungt som helikopterns rotorblad, med intervjuer från människor i Abbas direkta närhet (musiker, assistenter, tekniker) och lockande interaktion, där man kan bli Abbas femte medlem.

Det är ett dyrt besök – mer än två hundra kronor per besök – som svider en smula. Men när jag kommer in i separatutställningen om Svenska Oberoende Musikproducenter första 40 år. När jag läser på väggen ser jag Kai Martin & Stick! namn nämnt och det känns rimligt att så här 37 år efter bildandet av bandet hamna på museum.

Ankomst i ”Arrivel”-helikoptern. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Svek och kärlek i Stockholm

Posted on mars 30, 2015 av Kai Martin

Det känns naturligtvis som en ironi när reklamen på spårvagnarna i Göteborg flaggar för Orups show. Vi är på väg till huvudstaden, Z och jag, och har köpt biljetter till showen på Hamburgerbörs, men kvällen innan nås vi av beskedet att showen är inställd. Orup själv har dragit på sig någon skit och är indisponibel.

Klassisk man på klassisk mark med klassisk vy. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stockholm är kyligt och kanske visade SJ att tåget drog sig för att dra dit, för vi kom inte iväg förrän 55 minuter efter utsatt tid. Men väl på tåget gick det undan, vi kom fram, tog tunnelbana till Medborgarplatsen och hotellet på Tjärehovsgatan, en anrik byggnad med tunga trappor att gå uppför, ingen hiss, men ett rum som är intimt och trevligt.

Vi installerar oss, packar upp och beger oss sedan ut på Söders gator, promenerar Götgatan mot Slussen, släntrar in i en del affärer som vi också släntrar ur. Jag har ett mål, men det vet Z inget om.

Istället för den planerade showen med Orup har jag lyckats bjuda in oss på middag på Östermalm, där en vän bor.

Vi kommer till Östermalmstorg fotledes, utan Grand hotel vinkar en kvinna intensivt på andra sidan övergångsstället. Jag är tveksam, är det någon jag känner. Både ja och nej, visar det sig. Hon är Z:s vän, en kvinna som vi träffade för ett år sedan på Stefan Anderssons föreställning ”Made in China” på Kajskjul 8; de har träffats någon gång sedan dess.

Det blir lite samtal och sedan vidare mot målet efter en avstickare till både systemet och Åhléns. Först när jag knappar in portkoden till huset där vännen bor, går ljuset upp för Z vart vi är på väg. Hon blir genast förtjust, men då vi ringer på är det ingen som öppnar.

Den knarrande hissen är på väg upp, stannar på det våningsplan vi befinner oss på och ut släntrar en ung man i huvtröja, uppdragen över huvudet. Vi känner igen honom som vännens yngste son, som säger hej och sonika öppnar dörren som är olåst.

Värden är på plats i köket, förbereder maten, fixar en dry martini och snart är samtalet igång. Middagen, lammstek och potatischips plus sallad, är superb och vinet till likaså. Vi blir yra, vimsar på i minnenas korridorer, stämmer av livet och rundar av tidigt, för vår vän att ett åtagande dagen efter och behöver vara sober och städad.

Vi tar tunnelbanan till Slussen, går därifrån, fortsätter till Kvarnen på Medborgarplatsen för en öl, klassiskt ställe, åtminstone för Bajernfans. Vi fortsätter våra femhundra meter till hotellet, knoppar in och en ny dag väntar.

Det är sol, Stockholm är som vackrast och vi promenerar efter en sen frukost trots att vi vaknat tidigt.

Götgatan, Slussen, Västerlånggatan, Drottninggatan hela vägen upp till Tegnérlunden, instudering av Strindbergcitaten mitt i gatan, lite irrande innan vi hittar Scalateatern, som vi ska besöka, kaffe på Dansens hus med en torftigt gjord salamimacka och ett kaffe som är till smaken beige.

Grotesco väntar. Stolleprov från en komikergrupp som vet att roa och som saknar gränser fullständigt. Det är i Monty Pythontradition parat med Hasseåtagehumor, men uppdaterat, crazy och bitvist giftigt.

Föreställningen börjar egentligen innan den börjar. När publiken är på väg att sätta sig går skådespelarna runt i roller som stökig publik, kränkt konstnär eller en chaufför från Taxi Göteborg. Den sistnämnde är naturligtvis Per Andersson komikeresset från Balltorp, som bjuder den som vill på en hutt sprit ur sin plunta. När han kommer till mig håller han masken (vi har träffats många gånger), men när han bjuder andra gången får jag en vänskaplig klapp på axeln, men inget erbjudande om skjuts till Göteborg.

Grotesco, groteskt kul. Foto: KAI MARTIN

Z och jag sitter på två olika platser enär det var de sista som fanns att köpa. Men jag upptäcker, då föreställningen väl är igång, att platsen framför mig är ledig, så jag lyckas kalla på Z som kommer så småningom.

Vi är roade, övriga också och den till galenskap gränsande showen håller både ett högt tempo och en iver att vara uppdaterad.

Vi är på en matiné och ute strålar storstaden i kalla vindar och vi tajmar en buss bums efter och tar oss till Söder för nya äventyr.

Tiffany på Götgatan må vara en turistfälla, men bookmakern jag får mig till livs tillsammans med en Staropramen är utsökt och mer än mättande. Z tar en rätt med oxjärpar och couscous, som slinker ner den med.

Vi går efter maten upp mot Södra Teatern där vi fått platser till Anna Järvinens turnéfinal.

Jag har aldrig varit där och är nyfiken. Vi kommer väldigt mycket för mycket i tid, sitter och tittar på folk, går runt en smula innan dörrarna öppnas och vi släpps in i salongen som till viss del påminner om Stora Teatern i Göteborg, men i ett mindre format.

Ett förband inleder som vi inte vet vad det är. En kvinna med mörk röst sjunger fräckt, men hemlighetsfullt. Musiken är märklig, men inte ointressant. En keyboardist kompar tillsammans med en syntman i höghatt, en saxofonist och, så småningom, en sångerska.

Frontfiguren visar sig senare vara Christopher Sander, som jag sett i bandet Ingenting. Men, nej, jag kan inte förknippa honom med hans historia.

Anna Järvinen – ett själsligt famntag.

När Anna Järvinen kommer in på scen för sitt framträdande är det mer bekant (recension här).

Jag har inte hört henne på några år, men är väldigt förtjust i hennes musik och hennes sång. Jag blir det snabbt igen; hon sjunger innerligt, berör mig starkt och jag befinner mig som i ett själsligt famntag som är ljuvt.

Z tycker också om musiken, men stör sig på det flummiga intrycket som mellansnacket ger. Jag är benägen att hålla med henne.

Stockholmskvällen väntar, men vi drar oss tillbaka efter att ha köpt lördagsgodis och lägger oss och tittar på tv.

Söndagen bjuder på kallt och rått Stockholmsväder, med regn som tränger igenom allt och som är intensivt, ihållande och skoningslöst. Jag är glad för min rock, som består av vattenavstötande material.

Bistert i Stockholm – men där bakom väntar Gröna Lund som får besök av Kai Martin & Stick! i sommar.

Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss mot Djurgården med färja från Slussen, en vacker, nätt liten färd och där någonstans då vi närmar oss finns Gröna Lund. Men nöjesplatsen får vänta till i sommar då Kai Martin & Stick! ska spela där.

Istället tar vi sikte mot Wasahallen, inte så långt från Wasamuséet, där en loppis hålls. Jo, vi är svaga för det, men blir väl lite besvikna. Av utlovade 100 utställare kanske det är 50 och kvaliteten är si så där. Men Z hittar en Gudrun Sjödénklänning för en spottstyver och en oljerock till Babour; hon prutar på båda.

Vi fikar, tar oss därifrån och går in på Abbamuséet, ett stycke svensk musikhistoria, som jag skriver om på annan plats.

Tar spårvagnen över Djurgårdsbron, knatar upp till Karlaplan i det otjänliga vädret och tar T-banan till Zinkensdamm, slinker n på Herr Judit, andrahandsbutiken på Hornsgatan, är nära att köpa en kavaj med löstagbart foder, som sitter som klippt och skuren. Z frågar vad de skulle tänkas ta för hennes oljerock och det visar sig att hon skulle kunna göra sig en nätt vinst om hon sålde den där, men än mer på Tradera.

Vi knatar mot Slussen, kikar in på Stadsmissionen, går över gatan för att äta Kalf & Hansen, den danske kocken och krögaren, och äter en bit god mat. Tar oss åter över gatan till Röda korset där jag provar en oanvänd, snyggt passande Oscar Jacobsonsvid som dock är daterad och dessvärre för dyr. Sirkostymen som jag också provar, har ett fantastiskt tyg, sitter bra och det kittlar. Jag står över.

Vi tar oss till hotellet medan regnet pressas mot oss, hämtar våra väskor, tar oss till Centralen, tar en kaffe, väntar in tåget, som tidsenligt tar oss tillbaka till Göteborg där regnet inte finns.

En kostym från förr

Posted on mars 26, 2015 av Kai Martin

Onsdagsnöjet för Z och mig är att gå på second hand. En sväng på Erikshjälpen i Högsbo för att bara kika. Ibland blir det mer än så, men köpstoppet för mig är i allra högsta grad gällande och jag tummar bara på det i ytterst svaga ögonblick.

Som när det hänger en blyertsgrå, svagt rutmönstrad Oscar Jacobsonkavaj för 50 kronor, som inte bara sitter perfekt, den hamnar i min hand också och senare på mig då vi ska se Thåström senare på kvällen, som jag skrivit om här.

Emellanåt stannar vi för en fika, kikar på folk, lyssnar på röster eller pratar med varandra eller allt på en gång.

Så tar vi oss vidare till Reningsborg, bort mot Näset, och tar ett svep där. De har ett specialställ med lite mer exklusivt, där vi gör vårt första stopp.

Som ny men från anno dazumal. Foto: KAI MARTIN

Där hänger en Sir-kostym, tredelad, i min storlek. Dessutom på en galge från Ferdinand Lundqvist, det vill säga det varuhus som fanns innan NK tog över någon gång i skiftet 60-/70-tal. Jag minns Ferdinand Lundqvist, hur han satt i en fåtölj nedanför trappan i entréhallen och välkomnade sina gäster. Man hälsade och gick in i varuhusets alla möjligheter. En tradition som jag föreslagit min vän, varuhuschefen på NK i Göteborg, att ta upp.

Nå, kostymen är alltså i min storlek, galgen skvallrar om att sviden kan vara något daterad och det gör definitivt plagget också. Slagen är überbreda, byxorna likaså… Men det är klart att den ska prövas.

Redan innan jag tar på mig byxorna ser Z:s argusögon att de har lagt in i linningen. Det finns och ta av, om man säger så.

Jo, kostymen är fortfarande fräsch. Men byxorna är väldigt tajta, så mycket att de inte går runt midjan och jag orkar inte låta någon ägna tid att lägga ut, enär jag själv inte kan göra en sådan detalj. Men västen sitter perfekt och kavajen också, men jag tycker den är för daterad och, nej, det är inte min stil. Så beslutet är lätt.

Z hittar desto mer och slutligen jag också. En Baracuta sportjacka, blå med muddar, som ny för 150 kronor (ny kostar den 339 pund, cirka 3000 sek). Men den betalar Z, så den kanske inte räknas…