Mats Lernebys aldrig sinande flöde
Att träffa frilansjournalisten – och författaren – Mats Lerneby är som att hamna i ett flöde, en störtflod av händelser, kunskaper, anekdoter…
Aldrig kan väl denna källan sina, aldrig kan väl dessa fingrar sluta att fungera förenade med hjärnans önskan att slå ner verklighet med fantasi.
När jag träffar honom en sensommardag på Villa bel Parc i Slottsskogen möter jag en rastlös man, stark, brunbränd, vader spända efter år av träning, överarmar som skvallrar om gym, sol i ansiktet och i blicken, kortärmad och -byxad.
Han har sin roman ”Dessertören” sin hand. Det är om den vi ska prata, men i detta flöde, denna springflod, blir det så mycket mer.
Jo, han har skrivit böcker förut. Rättar sagt, hans ”Disamore – makten, maffian och fotbollen” (med Malena Johansson) kom 2010. En faktaspäckade, imiterad bok om just makten, maffian och fotbollen med Italien i fokus. Men det här är något annat, utan att han släpper greppet om Italien.
Med ”Desertören” sällar han sig till mina före detta GT-kollegor Stefan Nilsson (”I flyktens skugga” 2013 och ”Hämndens spel” 2014) och Jan Sprangers (”En boxares fall” 2014, på väg med uppföljaren), det vill säga Göteborgsjournalister som skriver kriminalromaner (skrev om dem här).
Jag är, som alltid, imponerad av modet att skriva en bok. Men Mats Lerneby avfärdar alla frågor om hjältemod.
– Det var inte så. Jag visste att jag kunde. Jag har ju skrivit långa reportage i både Offside och Filter plus ”Disamore – makten, maffian och fotbollen”. Jag hade precis jobbat ”Här är ditt liv” för SVT, en jätteproduktion och var på väg in i min skilsmässa. Jag hyrde ett hus på Österlen för att jag hade tid över.
Från att ha varit noga med sin research i sina jobb fick istället fantasin festa fritt.
Med fria tyglar dansade det iväg till 55 sidor och ett embryo till ”Desertören” var född.
Mats Lerneby är född 1972 och är uppvuxen i Göteborg, i Bräcke på Hisingen närmare bestämt, och i en eternitklädd egnahemskåk, för att precisera ytterligare.
Men bland de andra föräldrarna med anknytning till varv och Volvo stack Mats Lernebys mamma och pappa ut lite extra, som KPLM(r)-sympatisörer.
– Det gav en annorlunda uppväxt med mig som pionjär på sommarläger där vi sjöng märkliga sånger, säger han och ler snett.
På 80-talet gick föräldrarna ur partiet, pionjärlivet försvann i fjärran. Istället bands kompisbanden, som i mångt och mycket fostrat Mats Lerneby.
– Vi var ett gäng som höll ihop. Tre av oss läste böcker och hade en enorm kunskapstörst, säger han.
Så småningom började han spela musik, punken blev alltmer väsentlig och Clash i synnerhet.
– När jag träffade Krånne (Michael Krohne, musiker) öppnades en helt ny värld. Genom honom träffade jag bröderna Birro (vi skriver tidigt 90-tal). Där klev jag in i en torktumlare med svartklubbar och storhetsvansinne där jag, som de, drömde om att bli poet…
Skrivandet hade slagit rot, men ur storhetsvansinnet kom också en ambition som växte.
– Jag bodde Stockholm 1993–94 och skulle bli popstjärna på riktigt. Jag hade kontakt med ett skivbolag som ville göra mig till en svensk Jon Bon Jovi.
Det var inte riktigt den vägen Mats Lerneby önskade gå. Istället fortsatte skrivandet och uppvaknandet.
–När jag kom tillbaka till Göteborg och bröderna Birro och Krånne var det som om festandet gått in i väggen. Jag ville mer och sökte till Kalix folkhögskola för att bli journalist, hamnade sedan på GP som nyhetsreporter…
Jo, livet är ett flöde för Mats Lerneby, som 2002 förenades med Marcus Birro, då han blev turnéledare för Riksteatern.
Italien hade lockat och blivit ett allt mer givet resmål.
– Jag minns mitt första Romderby och såg folk som grät då spelarna kom in på planen. Jag undrade hur det kunde bli så starka känslor, kollade bakåt och fick ett alltmer starkt intresse för den italienska fotbollen, förklarar han.
Med Peter Birro i Neapel blev det resor dit för både inspiration, kontakter och faktainhämtande.
Allt finns i ”Desertören”, allt flöde av information. Men, som sagt, som författare lite en egenkomponerad historia är Mats Lerneby en fri man som skriver vad han vill.
– Jag släppte det där med faktakontrollen rätt snabbt. Jag vill inte göra ett statement, utan underhållning. Jag gillar Michael Connelly, som är både kunnig och rapp i prosan.
Ett ögonblick av stillhet och fullständig stolthet. Foto: KAI MARTIN
Nu står Mats Lerneby på Bok- och Biblioteksmässan för att sälja sin bok. När jag träffar honom är han villig att göra vad som helst för uppmärksamhet.
– Vill de att jag springer naken genom mässan springer jag naken genom mässan, säger han med ett ivrigt leende, samtidigt som han erkänner.
– Jag är inte så van vid marknadsföring.
Men boken är klar. Och han är stolt över den. Från den första förlagskontakten och redaktören som skrubbade manus för fyra år sedan till att den blivit färdigskriven och nu utgiven.
– Jag ville inte skriva om en bok om en trött kommissarie i en trött stad där någon hänt i en trött fiskeby. Jag ville skriva om Europa och handlar det om Europa är jag speciellt duktig på Italien, som ju är ett slags motsats till Sverige. Så det har kommit att bli en bok om trafficking och flyktingar.
Han berättar att det är första delen i en trilogi. Så planen är att åter åka ner till Italien för att skriva grunden till den andra delen.
– Bok två ska handla om organiserad brottslighet, säger han och börjar plötsligt prata utan att andas.
För enligt Mats Lerneby är den italienska maffian i växande med barn som utbildar sig på Oxford för att sedan komma in i finanssystemet och om det finns det mycket att berätta.
Jo, Mats Lerneby är en aldrig sinande källa av berättelser. Och då har jag ändå inte skrivit en rad om hur vi en gång möttes i mitten på 90-talet som fotbollsspelare i Pusher BK, division 6-laget i Göteborg, en historia som kanske kräver sin egen text. Precis som den om hur han blev vän med Missions Wayne Hussey…
kaimartinblog 