Jag vill drabbas av febern. Vill känna känsla av att det här kommer bli något spektakulärt. Något att minnas och prata om.

Men jag är tveksam om det blir i egenskap av svensk, för jag tycker det darrar.

Under några förmiddagar har jag kikat på Henrik Lundqvist då han tränat i Frölundaborg.

Dels på egen hand med några proffs (läs mer här), dels med Frölunda.

Kungen i mål. Foto: KAI MARTIN

Jag var också ner i veckan och såg Tre Kronors träning i Scandinavium. Det är ju svårt att missa när väl etablerade spelare i NHL, som bröderna Sedin, Loui Eriksson, Patric Hörnqvist, Erik Karlsson, Carl Hagelin, Viktor Hedman, Anton Strålman, Nicklas Bäckström med flera. Och framför allt målvakterna Johnas Enroth, Jacob Markström och Henrik Lundqvist.

Men det var en avslagen tillställning, som gjorde mig tveksam. Av en enda anledning, faktiskt. Och den är att energi skapar man, den dyker inte upp. Ett lag förtjänar alltså den energi laget tillför genom dess tränare. Det är något som Frölundas Roger Rönnberg trummar på med envetenhet och därför är också deras träningar mer underhållande än detta petande.

Ja, jag är medveten om att det bara är en träning, men inför publik knappt 1200 berusar inte spelet och det i sin tur bekymrar mig.

Enroth och Markström vid träningen i tisdags. Foto: KAI MARTIN

Så kommer då torsdagens kamp mot ärkerivalerna Finland i Helsingfors och pulsen ökar en smula, men emellanåt bländande spel varvas med märkliga misstag. Jacob Markström är stabil, håller nollan den tid han får stå (cirka 30 minuter). När Jhonas Enroth kommer in startar osäkerheten som ger förlusten. Han släpper ett enkelt mål vid den första stolpe som han skulle ha täckt och Finland vinner i förlängningen med 3–2.

Så Scandinavium, då.

Ja, Henrik Lundqvist vilade i torsdags och ska enligt plan matchas i 60 minuter. Chicagos Marcus Krüger fick en smäll i första matchen och är borta. Skadan riskerar att hindra honom från spel överhuvudtaget i World Cup.

Men det är ett Sverige som är mer på tårna än i torsdags. Kedjan med Henrik och Daniel Sedin med Loui Eriksson firar triumfer med två mål, som förre Frölundaspelaren elegant smeker in bakom Tukka Rask.

Denne Rask som fått agera intensivt när Tre Kronor pepprat honom innan första målet kom.

Hans kollega i det andra målet hade det desto lugnare där första räddning kom först efter 15 minuters spel. Undantaget är bortdömt mål för en väldigt hög klubba i matchens inledning. Totalt blev det två räddningar mot desto fler (19?) för Rask i första. Matchens 29–14 säger en del.

I andra perioden intensifieras finnarnas spel och chanserna kommer närmast på studs.

Men det är Sverige som utökar ledningen till 3–0 genom hårt slitande Patric Hörnqvist, som erövrar pucken offensivt och vallar in pucken via finsk skridsko.

Då har Henrik Lundqvist fått agera några gånger och gör det med den täthet och förmåga att suga in pucken, som mer och mer börjat känneteckna hans spel.

Men när finnarna åter får ett powerplay dröjer det inte länge innan Rasmus Ristolainen prickskjuter i slottet ett skott som Henrik Lundqvist inte kan vara nöjd med att släppa.

Nästa reducering mer två sekunder kvar av andra är inte så mycket att snacka om. Lekfulla finnar ökar passningstempot och lurar det svenska försvaret och Lundqvist, som inte hinner över då Mikko Koivu prickskjuter högt upp.

Men det var det här med energin. Den saknas. Emellanåt finns det ett distinkt spel hos svenskarna med fyndiga lösningar offensivt och stabilt bakåt. Men tempot är lågt och framför allt vid powerplay.

Ja, Tre Kronor vinner med 6–3. Men utan att övertyga och utan att tjusa. Och Henrik Lundqvist…?

Nej, precis som vid träningarna är det en bit kvar till den optimala kapaciteten.

En bit kvar till max för Henrik Lundqvist, både på träning och match. Foto: KAI MARTIN