Det är lätt att ha stor respekt för Ida Redig. Åtminstone för mig.

Första gången jag träffade henne var hon en singersongwriter med ambitioner på väg att släppa sitt första album. Sedan har hennes karriär tagit helt andra vägar.

Varför? Därför att hon helt enkelt vill. För att hennes skapande är rikt och ingenting får hindra henne. Hon är dessutom så självständig, eller indiependent, som man någonsin kan tänka sig.

Musiken är hennes livsnerv. För att klara av att försörja sig på den är hon målmedveten och driven, modelljobb följs av jobb för reklamfilmer som ger uttrymme för musiken hon gör i ett ständigt flöde.

Så uppträdande, förstås.

Ida Redig tar plats. Foto: KAI MARTIN

När musikmagasinet Gaffa bjuder på en intim tillställning i samband med releasen av juninumret är det Ida Redig som oförskräckt och utmanande ställer sig i ett rum stort som ett vardagsrum och ger järnet. Att publiken står decimeter ifrån henne förskräcker inte.

Ja, det är lätt att bli förtjust och hon tar plats både kaxigt och självständigt. De nya låtarna på svenska blir bara bättre och bättre och när hon presenterar sitt allra senast alster (jag missade förstås titeln, tagen av hur den gick rätt in i hjärtat och själen).

Jag har sett henne vid några tillfällen och alltså också gjort intervjuer med henne; det är en kvinna med obändig vilja och målinriktning samt en stark integritet. Jag gillar det.

Vi försökte…

Bättre än de flesta. Det var ärligt talat mer än ett försök. Det var ambitiöst, välkomponerat, väl spelat och inspelat, arrangerat och producerat.

Det är i dag ett år och en dag sedan releasefesten på Musikens hus för Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel], då då vi spelade albumet i dess helhet efter att postpunkvännerna Commando M Pigg hade värmt upp oss och publiken.

Vi visade där och då att vi är ett band som fortfarande och ja, kanske än mer i dag, bjuder musik som skakar om, berör och är effektiv i sin genre.

Det blev ytterligare tre spelningar 2016, två i Stockholm och en i Uddevalla (som går att läsa om här och här).

Vi bevisar att vi kan, även under inte alltid gynnsamma omständigheter.

Kai Martin & Stick! gjorde 2016 en fantastisk skivcomeback. Men det är det där med uppmärksamhet.

Jo, skivan skickades ut till recensenter, men få nappade. De givna kontakter som fanns ekade tomma i gensvar. När Ronny tillhör de tävlande i ”På spåret” på hösten klipps kommentaren om banden Extra! och Kai Martin & Stick! bort.

Jag har länge varit viss om vilket enormt slit promotionenmänniskor lägger ned på att skapa uppmärksamhet kring en produkt; nu blev det ytterligare tydligt. Det är en konst och inte ens om utrymme ges i medier är det en garanti för framgång.

Ja, Kai Martin & Stick! har gjort sitt in- och avtryck i svensk musik. För det är jag stolt.

Förvisso i något slags marginal, men hellre det än inte alls.

[utan titel] har inte blivit sämre av det år som har gått; tvärt om. Det är fortfarande ett magnifikt album, som borde locka en större publik och som borde sälja mer. Främst för att det hade gett utrymme för ytterligare inspelningar och utgivningar.

Det var som sagt ett ambitiöst projekt och sådant kostar och då det kostar tar det en stund att landa hem pengarna igen. Vi får se hur det går.

Men albumet finns för de lata att lyssna på Spotify. För de mer nogräknade har några välsorterade skivbutiker i landet den till försäljning och för nätköpare finns den på bengans.se.

Och fortfarande är Johan Carléns video på ”Strändernas svall”, det inledande spåret på det första albumet på 31 år från Kai Martin & Stick!, en stark historia.

Mycket sturm und drang, men så är också bandet en orkester med stora gester till ett stort hjärta.

Konsert:

DOGSMILE

Rutinerat och passionerat äkta par, Ingemar och Elisabeth Karlsson. Foto: KAI MARTIN

Kom bar, Göteborg

Bäst: Intimiteten.

Sämst: Några låtar till hade varit perfekt.

Fråga: Debutvinyl efter ungefär 25 år – sedan då…?

Nej, det är inga valpar det handlar om, trots att detta är en releasespelning för deras första vinylalbum ”We walk the streets with you”.

Och det är definitivt inget band där man behöver några tricks för att få medlemmarna att lära sig sitta; det är rutinerat, ambitiöst och finstämt. Helt enkelt eftersom gruppen Dogsmile består av musiker från orkestrar som Camouflage/Tapirerna, Brand, Aptit, Alien och Easy.

Ja, det kan ju tänkas att åren har gjort att inspirationen sinat, men för låtskrivarna Ingemar Karlsson (i huvudsak) och Ingvar Larsson är det snarare tvärtom.

Dogsmile har funnits sedan Tapirerna kastade in handduken 1993. 1995 kom en cd med en knippe låtar från bandet som då var en kvartett (paren Ingemar Karlsson-Elisabeth Johansson – de gifte sig senare – och Ingvar Larsson-Camilla Engman). Så paus några år och nystart då bandet var en trio med äkta paret Karlsson och Tinna Möller från Brand 2000, då även en demo spelades in om fem spår. Så kom trummisen Tommy Dannefjord från indiepopbandet Easy för fem år sedan och två år senare gjorde Ingvar Larsson comeback.

Så nu. Ett album och en låtskatt efter flitigt komponerande genom åren.

Där Camouflage var postpunk, dramatik och Cureflört, Tapirerna mer popiga, är Dogsmile nedtonat, vemodigt, mollstämt. Allt väl sammanhållet med strama, vackra arrangemang till ett pulserande beat.

Det är sällan som musiken släpper på förlåten och springer i väg i lösa tyglar, men då så sker ger det desto större effekt.

Dogsmile kan sin sak, gör det smart och med innerlighet. Inte bara på skiva. Utan även på den här intima spelningen, som förutom låtar från den faktiskt långa karriären också bjöd på ”Fiska stjärnor” som fint första extranummer– låten som Camouflage gav ut på albumet ”Lalala” (1988) efter en inspirationssejour i portugisiska fiskebyn Sesimbra året innan.

Jag bodde under sju fantastiska år på Nordhemsgatan 22 med utsikt över Andra Långgatan, en livfull gata fylld av butiker och en och annan porraffär.

Det var däremot då klent med utbudet av restauranger; en hamburgerrestaurang runt hörnet, en jugoslav tvärs över, en pizzeria och kines i kvarteren intill. Ingen högre standard, alltså. Men självklart fanns Linnégatan nära med ett rikare utbud. Så ingen panik i ungkarlslivet, fast jag helst lagade min egen mat.

Andra Långgatan var en charmfull gata med ett flöde av passerande människor. Från mitt fönster kunde jag studera folklivet von oben och kunde också stirra ut mot KF-bageriets trista lastbrygga, som i den veva jag flyttade kom att stå allt mer tom eftersom bageriet flyttade ut till Hisings Backa.

Detta hörne av Andra Långgatan och Nordhemsgatan har fortsatt vara en dump, ett avskuret hus utan charm, en offentlig pissoar i skymningen, en bortglömd ände av ett hus som kanske förtjänar det bättre och om inte det så åtminstone grannarna.

Så plötsligt började det hända saker.

En byggnation och sakta men säker tog en restaurang form, som tagit vid där vinbaren Vinky slutade, den som låg på Andra Långgatan lite närmare mot Järntorget.

20 april slog restaurang Tvinky upp dörrarna i fantastiska lokaler, som definitivt har gett detta bortglömda hörne en uppskattande extrem makeover.

Precis som med Vinky är det fokus på vin (allt vin går att få på glas), men maten förlorar inte i slagkraft för det. Med en uteservering tillgodoser stället de vädermässigt goda dagarna. Men inomhus är det precis, om inte mer, trivsamt.

Värdparet Fredrik och Marie Lundberg är stolta över Tvinky. Foto: KAI MARTIN

De som driver stället är förre nöjesarrangören Fredrik Lundberg (Nöjet) som tillsammans med hustrun Marie Lundberg, som ju basade över Vinky, och kollegan Jon Axelsson (New Yaki på Avenyn och nu senast Hovås golfklubb).

En dryg mil från Tvinky ligger nya Hovås, ett område som efter några års byggkaos kring gamla Kodakhuset nu börjar bjuda upp till trivsam byggnation. Att redan innan allt stått kvar satsa på en restaurang kan verka riskfyllt. Men det har inte hindra Maria och Caroline Karlsten från att satsa på fina krogen Sorelle, som förutom restaurangen med egenimporterade viner också rymmer en spatiös sportbar i källaren med möjlighet till bland annat bowling.

Nyligen firade Sorelle att vinet Satiro från familjen Neras vingård nära Comosjön i Italien finns på Systembolaget.

God mat och dryck på Sorelle bistro som bjuder på fler möjligheter i Nya Hovås.

Det gjordes naturligtvis med en vinprovning, som gav prov på restaurangens känsla för de italienska dryckerna, men också för kökets förmåga att bjuda på utmärkt italiensk tradition.

Smakfulla viner, där Satiro nu mer ingår i Systembolagets sortiment.

Ja, det är klart att med Sorelle nästgårds får de inflyttade i Nya Hovås nära till en utmärkt restaurang med många möjligheter, men för göteborgarna är det heller inte långt till ”Italien” och Rosa express mot Billdal från Marklandsgatan bjuder en enkel resväg – åt båda hållen.

Musikal:

THE PHANTOM OF THE OPERA (sista föreställningen 14 maj 2017)

!!!!!

En formidabel musikal i alla beståndsdelar.

Cirkus, Stockholm

Bäst: Peter Jöback är i sitt esse och toppar sig själv i en formidabel produktion.

Sämst: Om jag letar så… hm, kanske entrén med auktionen var lite seg.

Fråga: Hur ska Peter Jöback toppa detta?

Sent ska syndaren vakna. Men faktum är att jag har haft svårt att få tillfälle att ta mig till Stockholm för att se uppsättningen av ”Fantomen på operan” på Cirkus.

Denna musikal som  har gått  över 30 år i London och nära lika många i New York. Denna magnifika musikal av Andrew Lloyd Webber, som har haft Peter Jöback i huvudrollen både i West End och på Broadway.

Det blev alltså till slut självaste finalen av detta musikaliska drama med – förstås – Peter Jöback som självaste fantomen på hemmaplan. Han är dessutom delproducent och har varit ytterst noga med att välja rätt personer till rollerna, ingen tid har spillts, noggrannhet in i minsta detalj. Och det syns. Och det hörs.

Svenska Maria Björnson var scenograf och kostymör redan på världspremiären 1986 och hennes lyskraft har inte slocknat i produktionen. Maken till bländverk och detaljrikedom i scenografi, kostym och mask har jag sällan sett. Det är helt magnifikt; ett stordåd som det inte går att stirra sig mätt på.

Scenografi, kostym och mask imponerar stort.

Till detta en ensemblen som alltså är handplockad och det skapar i sin tur en nerv och riktighet, som snabbt kryper in under huden, söker sig in i själ och hjärta.

Det är humor när så krävs. Det är allvar när allvaret ska vara på plats. Det är gråt, fnitter, desperation, elakheter, spydigheter, ömsinthet och galenskap – allt på sin plats, allt noga, men levande gestaltat till fantasirik och samtidigt traditionstrogen koreografi.

Så sångarna! Ja, här har alla huvudrollen. Men kanske mest tre:

Karolina Andersson som divan Carlotta Giudicelli är driven, på pricken och med en röst som klarar allt i en svårsjungen roll.

Emmi Christensson (Falkenbergstösen har hållit Jöback sällskap i West End) gör sin Christine Daaé med sprödhet och styrka, har en klar och glittrande vacker röst, som stämmer väl med rollen. Helt enkelt briljant.

Peter Jöback blir Fantomen på Operan – hans främsta insats på scen så här långt.

Så Peter Jöback… Oj, är tar han mig med storm. Jag som ändå tidigare varit imponerad av honom, slås fullständigt ut av detta hans framförande. Ja, jag har tyckt att andra roller har varit en smula för mycket Jöback och för lite den specifika rollen. Men här! Peter Jöback fullkomligt kliver in i Fantomen på Operan, blir besatt av honom och den vackra rösten blir förvandlad till obehaglig, men inte desto mindre storartad. Jag har aldrig sett och hört honom bättre.

Till detta alltså ett överdåd i scenografi, kostym och mask till Lloyd Webbers magnifika musik och en story som är drastisk och habil. Detta gör mig lycklig och tacksam. Så fantastiskt! Så enastående bra.

23 september har Göteborgsoperans version av musikalen premiär. Det ska bli spännande att se hur den klarar sig efter att Jöback & co kramat ut allt gott och ont ur den på Cirkus inför 300000 betalande.

Jag har mött honom på Andra Långgatan med en desperation efter öl att blicken fuktats. Har sett hur han med ungdomlig hybris vält scenen som livet självt. Stunder har funnits när han i intervjuer har varit så kristallklar i sin ambition att ingenting har varit möjligt och allting har varit förklarligt. Det finns också ögonblick då jag, precis som musikjournalisten Fredrik Strage nämnde i reportaget om Henrik Berggren, faderligt önskat ta hand om det band som brände ljusen i båda ändar och hade det funnits fler hade de tänt dem också.

Efterlängtad comeback. Foto: KAI MARTIN

Det var så med Broder Daniel, en uppflammande glöd där bara nuet var viktigt och allt annat egalt. Det var också så med Broder Daniel att de som inte var med var emot; det var ett band med ett brödraskap som satte allt annat i alienation, men där sammanhållning inom bandet var starkt.

När Henrik Berggren kommer ut som solist är det något som skett efter väntans tider.

Den grandiosa finalen på Broder Daniel under en mollstämd afton på Way Out West 2008 hade ju föregåtts av gitarristen Anders Göthbergs dramatiska självmord, som skakat om allt och alla i sina grundvalar – en händelse jag skrev om här i samband med releasen av låten ”Run, Andy, run”  som kom på självaste dödsdagen.

Med känslor in i och utanpå. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren hade spunnit på tankar om ett soloalbum redan innan dess och rätta mig om jag har fel, men gjorde någon spelningar på egen hand (Popaganda 2011). Inledningslåten på soloalbumet ”Wolf’s heart”, ”Hold on to your dreams”, fanns med den där magiska, tragiska augustikvällen 2008, smögs in i setlistan för att sedan bida sin tid innan den spelades in.

Så en vårdag för två år sedan mötte jag Theodor Jensen och Lars ”Pop-Lars” Malmros på väg till Charlie Storms studio, där de skulle lägga grunderna på det som skulle komma att bli Henrik Berggrens soloalbum ”Wolf’s heart”. Den studio där Kai Martin & Stick! senare skulle komma att grundlägga och avsluta arbetet med comebackplattan [utan titel] (2016) och där Håkan Hellström la inspelningen av ”Du gamla du fria”.

Vinnande. Foto: KAI MARTIN

Så fick jag mer eller mindre av en slump höra om Henrik Berggrens releasefest på Pustervik, om att han kanske skulle spela och det var något jag inte ville missa.

Genom kontakter lyckades jag kom in i den redan överfulla lokalen, sprängfylld av förväntan och en dj som spelade Broder Daniel-, Håkan- och Henrik Berggrenlåtar inför den haussade, eventuella spelningen.

Jo, det finns en längtan efter hans musik, efter han texter, efter hans förmåga att beskriva sitt själsliv så att det också speglar andras; måhända naivt emellanåt, men ändå känslomässigt starkt.

För precis som med Håkan Hellström verkar Henrik Berggren i något slags Peter Panvärld, men med en väsentligt mycket mer mollanstruken norm, med ett sturm und drang, som en ung Werhters lidande som håller sällskap med en Oscar Wild i ett dandysällskap i en spaning efter den tid som flytt; Henrik Berggrens jakt efter madeleinkakan.

Jag får uppgifter om att Henrik Berggren kanske inte alls skulle klara av att spela. Att ingen hörde av honom under dagen. Hans allmäntillstånd är sedan intervjuer känt, han lider av ett trötthetssyndrom där paradoxalt amfetamin är medicinen för att hålla sömnen stången.

20.30 är tiden som är utsatt för spelningen. Bakom draperier i lokalen som fylls på med förväntan och sorlande människor mullrar det växande introljuden i en loop, men det dröjer innan instrumenten hörs för ett nervöst soundcheck; lite trummor, någon gitarr som plockar över strängarna. Så väntan…

Ridån går isär…

Så börjar bandet spela ”Hold on to your dreams”. Henrik Berggren kommer sakta in, sjunger… fantastiskt. Iklädd sin lite chica hatt, en cape, en vit kravatt, randig tröja som går över höfterna, en jeansjacka som skymtar under capen.

Strålkastarljuset gör honom gott. Det ger honom energi. Han kom till Pustervik. Trots frågorna om. Så nu står han där med tröttheten som ett hotande monster och kramar ur den lilla kraft han har och han gör det med sådan fokus, omgiven av sina brothers in arms: Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed (som ju också var med på Broder Daniels final 2008), trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard.

Band som ger tillit, låtlista som ger mersmak. Foto: KAI MARTIN

Det låter starkt, känslomässigt, alltså. Bandet är så koncentrerat, energistint, kompakt och backar verkligen Henrik Berggren i minsta detalj. Sångaren själv är den sköre keruben, som äter scennärvaron med ändå måste smyga bakåt för att sätta sig på pallen som stöttande står en bit in på scenen.

Inledningen följs av ”Wild child”, låten som förenar Broder Daniel med Melody Club och Lustans Lakejer i sin vemodiga discomarsch. Tredje låten, andra singeln ”To my brother, Johnny”, hinner inte börja förrän publiken sluten den i sitt grepp. Så ”Shoreline” på det, Broder Daniels anthem. Final med ”Run, Andy, run” så skör, spröd och stark att ilningarna löper hela vägen in i själen.

Skör och stark. Foto: KAI MARTIN

Henrik Berggren går av. En efter en lämnar bandmedlemmarna scenen, kvar står Henning Fürst och låter syntackorden svepa om och om igen.

Väntan kommer och väntan går. Bandet kliver på igen och Henrik Berggren, som lämnat capen och nu blottar sin jeansjacka med Broder Daniel-logon på vänster ärm.

En manifesterande ”When we where winning” följs av frustrerad och kraftfull ”Work”.

På låtlistan står det att också ”Crown” (”You wore the crown; I played the clown” skulle spelats, som inledning på andra set. Men omständigheterna medger inte det.

Efteråt är förväntningarna i uppseglande, så mycket har givits, så mycket har bjudits, så mycket har skett, så mycket har känts. Men med dem också det hotande oromolnen; har Henrik Berggren orken, kraften att klara en hel spelning…?

Orkar Henrik Berggren en fortsättning på sin lovande comeback. Foto: KAI MARTIN

Här blev det sju låtar och kanske ska det heller inte vara mer på en releasefest.

Men Henrik Berggrens uppoffring var total, hans tillstånd så skört, hans styrka en dag till dag-händelse, om jag har förstått det rätt. Blir det mer…?

Planerade spelningar för Henrik Berggren med band:

24/5 Stockholm (Gröna Lund)

1/7 Norrköping (Bråvalla)

7/7 Borlänge (Peace & Love)

21/7 Göteborg (Liseberg)

29/7 Östersund (Storsjöyran)

17/8 Malmö (Malmöfestivalen).

Med Thomas Petersson på scen är det bäddat för spring i dörrar, högt tempo, skrik och förvecklingskomedi.

Annika Andersson är heller inte den som backar för samma spel på scen.

Men det blir något annat med Sverigepremiären av ”Minns du mig?” på Lisebergsteatern i höst.

– Det här blir mer som en sitcom, fast mer i personernas huvuden, försöker Thomas Petersson förklara.

Tillsammans med Ica-reklamveteranerna Robin Stegmar och Joanna Eriksson kommer Thomas Petersson och Annika Andersson bli en stabil komedikombo på Lisebergsteaterns scen.

Med premiär den 22 september har kvartetten tillsammans med regissör Pär Nymark sommaren på sig att slipa formen i denna nyskrivna komedi, som alltså får sin Sverigepremiär.

Men komedi? Med ett sällskap impregnerad av fars och spring-i-dörrar, högt tempo och galna utfall…

– Det kommer ju bli roligt att göra något annat. Jag är personligen förtjust i komedier, säger Annika Andersson när hon tillsammans med Thomas Petersson och Robin Stegmar bjuder på kaffe i Lisebergsteaterns foajé.

– Att vi sedan bara är fyra på scen gör ju det mer intimt än farsen. Det är något jag inte gjort innan. I farsen är det ju minst sex personer på scen, förklarar hon vidare.

Siktar på sittkomedi. Robin Stegmar, Annika Andersson och Thomas Petersson spelar tillsammans med Joanna Eriksson i nya komedin ”Minns du mig?” med premiär i höst. Foto: KAI MARTIN

För energistinne Thomas Petersson blir det definitivt en utmaning, som ska antas. Det uppskruvade tempot i sina ståuppföreställningar, något han tagit med sig i de farser han spelat, ska han alltså försöka tygla.

– Ja, det här blir nog första pjäsen utan skrik, försöker han.

– Men nej, det är nog ingen typisk Thomas Peterssonroll jag har här.

– Ja, och alla rollerna passar perfekt för oss, fortsätter Annika Andersson.

– Den här rollen är mer nära dig privat, Thomas, och för mig också.

”Minns du mig?” är en amerikansk pjäs författad av Sam Bobrick med premiär 2011.

– Vi letade efter något nyskrivet som heller inte varit sönderspelat. Dessutom för en liten ensemble. Den här har inte gått på Broadway utan har turnerat med god respons. Det gör den annorlunda, berättar Thomas Petersson, som förklarar att det är producenten Christoffer Bendixen som hittat den. Han och Thomas Petersson har dessutom översatt och bearbetat texten.

– Vi har alla läst den på engelska och dessutom sett en fruktansvärt dålig version på Youtube, så nu vet vi hur vi inte ska göra. Tvärt om känner jag att vi kommer göra det här bra, säger Tomas Petersson.

Han och Annika Andersson är ju erkända komiker. För Robin Stegmar är komedi honom inte främmande, men hans repertoar är bredare. Efter revyer som ”Dixie comedy cabaret” med Per Andersson och några uppsättningar på Vallarna tar han med förtjusning sig an ”Minns du mig?”.

– Det är är en roll som ligger nära mig. Det var faktiskt ett tag sedan och efter att ha läst manus är ju upplevelsen att det här kommer bli kul, förklarar han.

Så fars eller komedi? Ja, med hjälp av de tre närvarande skådespelarna och regissör Pär Nymark görs ett försök att reda ut begreppen.

– En fars är normala personer i onormala situationer. En komedi är onormala människor i normala situationer, försöker Pär Nymark.

– En fars måste spelas på fullaste allvar, menar Robin Stegmar.

Vilket får Annika Andersson att utbrista:

– Då vet jag inte vad det är som vi ska spela!

Men ”Minns du mig?” utspelar sig i äktenskaplig miljö, där kärleken har ersatts av rutiner och utflugna barn bäddar för nya möjligheter.

– Vardagskomiken finns ju i alla relationer, säger Annika Andersson.

– Så där tror jag igenkänningsfaktorn är viktig.

– Ja, plus frågan ”Var det så här det skulle vara?”, skjuter Thomas Petersson in.

De tre närvarande av skådespelarna lever i trygga relationer. Robin Stegmar är gift. Annika Andersson är det två gånger, med samma man.

– Ja, vi gjorde det i Las Vegas också. Ett Elvisbröllop för några år sedan. Barnen var med, erkänner hon fnissande.

Thomas Petersson är skild sedan tidigare men lever i en relation med livskamraten Anna-Karin Palmgren, där de i sommar ska permanenta den genom giftermål.

Det är alltså inte utan att det kommer finnas osedvanligt med äktenskaplig rutin i äktenskapskomedin ”Minns du mig?” när den sätts upp i höst.

Fakta ”Minns du mig?”

Sverigepremiär 22 september.

Biljetter börjar säljas 27 april.

Spelas på Lisebergsteatern med en tänkt spelperiod fram till 29 oktober.

Författare: Sam Bobrick.

Översättning och bearbetning: Christoffer Bendixen och Thomas Petersson.

Regi: Pär Nymark.

I rollerna: Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Joanna Eriksson.

Scenografi: Fredrik Dillberg.

Mask och peruk: Tiina Bengtsson.