I gott slag. Mölndalsrevyn är tillbaka och roar med emfas, men kan bättre. Foto: PRESSBILD
Mölndalsrevyn, Kulturhuset Möllan, Mölndal
Bäst: ”Pengafällan” ligger i tio i topp av det jag sett på Mölndalsrevyn under dryg 20 år.
Sämst: Teknikstrul med mikrofonerna är aldrig klädsamt.
Fråga: Finns det verkligen så lite av nyhetsvärde i Mölndals stad att man inte kan spinna fler nummer av det…?
Som så många andra revygäng fick också Mölndalsrevyn se sin tänkta premiär i början av januari ryka all världens kos. Men ge upp? Nej, det gör aldrig detta smittsam roande gäng. Dessvärre kom premiären först 25 mars och därefter trist få speltillfällen. För min del kom annat emellan just vid premiären, så det fick bli först nu.
Mölndalsrevyn är ett entusiastiskt gäng, som sällan gör något dåligt. Det är nu mer också ett rutinerat aktörer på scenen med Karin Mickelbo och Lena Gustafsson som underbart galna primadonnor, som aldrig verkar sluta njuta av att stå på scen.
Det är också deras kärringar som både drar de största lasset, men också de största skratten. De kan, de vet, det gör varje stund på scen till en njutning.
Roliga kärringar. Sara Sanzén, Karin Mickelbo och Lena Gustafsson trivs på scenen. Foto: PRESSBILDER
Men färskingarna Manda Strid Bomander (tre säsonger) och Sara Sanzén (sedan 2016) står inte långt efter. Den förstnämnda är i musikalklass, klarar sin sång med bravur och koreografin med stil, finns med i revyns skrivargrupp. En talang att hålla hårt i för Mölndalsrevyn. Så också med Sara Sanzén, som med sina torra karaktärer, har både botten och humor. Hennes ”Möllans fria teater” med hela ensemblen är alltid en favorit, men i år långt mycket bättre än tidigare. Här bjuds, fiktivt, Per Andersson in (länge en given aktör i Mölndalsrevyn) i berättelsen och musikalen baserad på musik från ”Mamma Mia!”. Det blir både överraskningar och en skrattfest. Jag säger ”Pappa Pia!”, så får ni lista ut intrigen själva.
Som alltid binds sketcherna samma med en ramberättelse. Nu från Mölndals kommunkontor och politikerna från de olika partierna som både ska hålla sams och driva Mölndals stad framåt. Nu med en idé om ett påhittat jubileum. Dessa återkommande sketcher skiftar i kvalitet, men för mycket politik blir heller aldrig riktigt roligt i revy sammanhang.
Märkligt är också att en kommun av Mölndals dignitet saknar nyheter att hänga upp denna nummerrevy på. Nog måste det väl där gå att skaffa en större lokal förankring…?
Kul kriminella. Med medbestämmanderätt och Vab får den organiserade brottsligheten problem. Foto: PRESSBILD
Men det finns fina toppar, som gör Mölndalsrevyn till en ytterst roande tillställning. Nämnda ”Möllans fria teater” precis som Mickelbos och Gustafssons kärringar. Men också ”Organiserad brottslighet”, där MC-klubben från Kållered får problem med både fackavtal och vabbande. Bäst för kvällen är ändå ”Pengafällan”, David Johansson Axbergs nummer där ”Lyxfällan” vänds ut och in. Strategiskt sparsamme ynglingen (Anton Nordin) uppmanas av programledaren (Lars Magnus Larsson) att spendera mer och mer oförsiktigt. Listigt och vansinnigt roligt med en klang av mörk botten. Skickligt och ett nummer som hamnar i tio i topp från vad jag sett och hört under drygt 20 år med Mölndalsrevyn.
Så 2022 roar Mölndals revyn. Men oroar en smula också. Jag tycker helt enkelt att man måste spetsa ramberättelsen, om den nu är viktigt, en del. En kritik jag vill minnas att jag haft förut.
Mölndalsrevyn (premiär 25 mars, spelas till och med 15 april).
Regi och bearbetning: Erik Ståhlberg
Med: Manda Strid Bomander, Lena Gustafsson, Lars Magnus Larsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.
Orkester 99,9: Andreas Nordanstig, kapellmästare, keyboard, gitarr, Bengt Bengan Holm, trummor, Janschie Börjesson, gitarr, och Börje Nilsson-Mäki, bas.
Spelglädje. Ensemble i Falkenbergsrevyn kan det där om att delad glädje är dubbel glädje. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Falkenbergsrevyn.
Falkenbergs stadsteater.
Bäst: Den osvikliga entusiasmen och spelglädjen.
Sämst: Saknar regissör Andreas Sköld på scen.
Fråga: Slår något revygäng Falkenbergsrevyn i klassen Bäst i Sverige…?
5 januari i år. Äntligen premiär. Galaklädseln är framplockad. Siktet är inställt. Efter knöliga covidår ska skickliga Falkenbergsrevyn få underhålla sin publik och jag är en av de lyckligt lottade. Visst. Restriktionerna håller allt och alla på halster. Riktlinjer för hur publiken ska sitta och när var och en ska in – och ut – är stränga. Men ingen premiär utan hinder. Anna Carlsson, den skickliga komediennen, skadar sig dagar innan och få köra första föreställningarna på kryckor. Dessutom, ingen större sak för någon i Falkenberg, men jag drar på mig covid och får stanna hemma.
Men… efter fem föreställningar drar regeringen ned ridån – igen – för Nöjessverige. Falkenbergsrevyn får läggas i malpåse ihärdigt väntande på att åter få stå på scen. Även jag bidar min tid, men när revygänget är snabba ur startblocken, och bara efter en repdag kastar sig upp på scenen 11 februari, är jag desto mer saktfärdig.
Men skam den som ger sig. Av 62 spelade föreställningar med största möjliga utmaning ska det ju gå att pricka in någon. Så varför inte en torsdag i april…?
Det är alltså en intrimmad ensemble jag får se. Ett gäng som kan sina repliker, sin koreografi och som sätter sångerna utan darr på stämma eller manschett. Å andra sidan är Falkenbergsrevyn en samling revyveteraner, som kan sin sak. Bara Daniel Träff är ny och har placerat Andreas Sköld, lika lång som rolig, som regissör. Nå, det går utmärkt det med.
”Dubbeldosen” vilar inte på hanen. Snabbt betar man av både Stefan Löfven och covid för att i fortsatt rask takt svepa över nyhets- och händelseåret 2021. Av bara farten får man också med OS och Nils van der Poels framgångar.
Hyllning. Povel Ramel – 100 år i år – hyllas. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Inget undgår revygänget som med stilsäkerhet blandar humor med väl utvalda melodier till de pricksäkert skrivna texterna. Musikerna Bertil Schough, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin och Karin Hildingsson rör sig lika ogenerat över genrer och smarta arrangemang som de kliver in i olika nummer som humoristiska karaktärer. Hela ensemblen har vässade röster och sätter stämmor med bravur. Ta bara Povel Ramel-potpurriet och à capella-hyllningen av Abba i främsta Real Group-klass.
Att gänget sedan överraskar med att i ”Rauka rör” – om Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland – välja Daði Freyr and his band Gagnamagniðs låt ”Think about things” som låt och koreografisk inspiration är rent genialiskt. Den låt som, enligt mitt tycke, skulle vunnit det Eurovison i Rotterdam 2020 som aldrig blev av.
Galet roligt. Ewa Roos och Eva Rydberg…? Nej, ”Rena rama ding dong” görs kärleksfullt av Linnéa Lexfors och Anna Carlsson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDBYRÅN
Nu stannar det inte där. Padelvurmen i Sverige blir med ”Joddlarkärlek” till ”Padeljoddel”, en rasande skicklig – och rolig – tungvrickande sång. Anna Carlsson och Linnéa Lexfors hyllar Ewa Roos och Eva Rydberg och deras ”Rena rama ding dong” där den förstnämnda fullkomligt excellerar i en spastisk, gymnastisk röst- och porträttlik Rydberg mot den mindre mobila Roos i Linnéa Lexfors version.
Mycket musik i enastående nummer – jag räknar till nära 60 låtar! – och underhållande sketcher under knappt två timmar. Makalöst skickligt och mycket roande. Visst, vi – i synnerhet jag – fick vänta på Falkenbergsrevyn. Men det var det värt.
Fotonot: Falkenbergsrevyn spelas till och med 23 april.
Falkenbergsrevyn
Regissör: Andreas Sköld.
Koreografi: Emil Söder.
Kapellmästare: Bernt Bengtsson.
Scenografi, ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.
Peruk och mask: Tiina Bengtsson.
Kostym: Caroline Eriksson.
På scen: Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Håkan Runevad, Karin Hildingsson, Lena Petersson och Linnéa Lexfors samt scentekniker Karin Svensson i enstaka nummer.
Fartfyllt. Division of Laura Lee firade att albumet ”Black city” fyllde 20 år. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: 650.
Bäst: ”LAX” är en oerhört bra låt.
Sämst: Longörerna mellan låtarna drog ned på tempot.
Fråga: När kommer den definitiva urladdningen…?
Vänersborgsbandet Division of Laura Lee har haft Göteborg som bas sedan 1999. Gruppen fyller 25 år i år och har friskt larmat under den tiden, förvisso med en del utsträckta pauser, utan att ha splittrats. Hela tiden kreativt. Hela tiden med siktet inställt på framåt. Som med nyligen utgivna ep:n ”Last night”. Ivrig nocierock, alltid med punkig attityd och energi. Alltid med melodi i larmet.
4 februari 2002 kom debutalbumet ”Black city”, det som bäddade för en internationell karriär framför allt med USA som spelmarknad. Klart att bandet ville fira det, även om restriktionerna omöjliggjorde just 4 februari. Istället 1 april och ett snudd på utsålt Pustervik. Läge för fullt ställ, alltså, när killarna – för kvällen med gästerna, forne Division of Lara Lee-gitarristen David Hultesjö och Johanna Hellqvist, keyboard och sång – spelar ”Black city” från inledande ”Need to get some” till albumets final ”Wild and crazy”.
Men trots att bandet är taggat och förtjust över möjligheten att vädra musik det inte har spelat på lång tid, så kommer aldrig den där energikicken, turbon som sätter både ton och fart. Jo, det låter intensivt, tätt och energistinnt. Men jag saknar det där drivet, som gör att bandet riskerar att trilla över kanten. Visst, hårt arbete ger en vild och exalterad publik och bandet landar ”Back city” med mer än godkänt. Men med vetskapen om att de är 20 år äldre än då det begav sig med releasen skulle jag ändå vilja ha bandet lite mer wild and crazy. En kapacitet jag vet finns och som jag sett och hört. Kanske kommer det 8 april när Division of Laura Lee för första gången på väldigt länge spelar i Vänersborg, där allt startade 1997.
Innerlig. Daniel Lemma bjuder på ett tillbakalutat sväng som värmer. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg
Publik: Fullt på salong och balkong.
Bäst: Låtarna från nya albumet ”Sörgårdens tak” är än vassare live.
Sämst: Nej.
Sämst: Var det någon låt som inte avslutade med ett ritardando…?
”If i used to love you” – genombrottslåten från 2001 har – inte definierat Daniel Lemmas karriär, om än öppnat upp för den. Hans musik och låtskatt är nämligen så mycket rikare än så. Bland flödet av egenproducerad musik har han också sjungit både Taube och Boye, så nej, svenskan är inget nytt språk att sjunga för honom. Så även om det var en överraskning när de svenskspråkiga singlarna kom för ett år sedan som föregick albumet ”Sörgårdens tak” från i höstas, var det en smula självklart.
Detta album, som jag håller för ett av 2021 års allra bästa, är ytterligare ett musikaliskt steg för Daniel Lemma, som med själ och hjärta fyller låt efter låt med innerlighet och nerv. Ett slags frisk energi och ett underbart sväng som klär honom sällsynt bra.
Pandemin har omöjliggjort för honom och hans band – Stefan Sporsén (keyboard, sång och trumpet), Mats Eriksson, (gitarr), Chris Montgomery (trummor), Julia Falthin (bas och sång) och Dan Helgesen (Hammond och sång) – att samlas för att framför musiken live. Hög tid nu, med andra ord.
Daniel Lemma vilar inte på hanen. Titellåten ”Sörgårdens tak” inleder och egentligen borde det redan då ha blivit en sång- och dansfest, för det svänger ned i minsta beståndsdel. Det är souligt, funkigt, tillbakalutat och med en omedelbar innerlighet. Allt framför med stort självförtroende oavsett om det handlar om det nya materialet eller en avklädd och nedtonad ”If I used to love you”.
Huvudpersonen är välklädd, leende avslappnad, har en förmåga att väva samman kvällen med sitt mellansnack, bjuder in och bjuder ut så att ingen behöver gå lottlös känslomässigt en sådan här kväll. Med Daniel Lemma på scen igen får man soul inne, soul i hjärtat och soul i sinne.
Allt ska med. Carita Jonson och Jan Ericson bjuder på en intensiv och roande ”Amman” på Hagateatern. Foto: KAI MARTIN
Jan Ericsons förkärlek för amman genom historien i allmänhet och kulturhistorien i synnerhet ska inte underskattas. Den slipade scenräven får nu sitt lystmäte tillsammans med sidekicken, musikern Carita Jonson i Anders T Olssons pjäs ”Amman”. Det är snudd på en monolog, men som hela tiden balanseras av Carita Jonsons stillsamt komiska inspel och val av musik (örhängen blandat med egenkomponerat) till Anders T Olssons fyndiga sångtexter. Hon jordnära mot Jan Ericsons mer yviga spel.
Det blir en föreställning om en och en halv timme som på samma gång är inbjudande, rolig, eftertänksam och förvirrande. Här ska allt med i ett slags odyssé om ammans marginaliserande i historien och i pjäser från de gamla grekerna till Shakespeare, Tjechov och Strindberg. Allt nedmortlat i sina beståndsdelar tillsammans med Jan Ericsons egen resa i livet för att hitta sin egen form.
Det handlar om ett slags förening av teater och kabaré. Repliker blandas med sånger i en dynamisk rörelse.
Jo, det bjuds på förlösande skratt och trivsam underhållning. Paret Ericson-Jonson är snabba att bjuda in publiken redan innan, och senare under, föreställningen. Ingen kommer undan.
Men… en portion förvirring, alltså. För lika ofta som jag låter munnen öppnas till både leende och skratt formas den till något som ska tolkas som förvåning. För vad vill pjäsen mer än att sätta en marginaliserad amma och en spelsugen Jan Ericson i centrum? Ett bitvis rörigt manus ger egentligen inget svar på frågan.
AMMAN
Hagateatern, premiär 11 mars. Spelas till och med 8 april.
Regi: Sara Klingvall Regiassistent: Julia Njord Jönsson Manus och sångtexter: Andreas T Olsson Manuspraktikanter: Dorian Andersson & Saga Runsten Baserat på ett pjäsförslag av: Beate Persdotter Løken Skådespelare: Jan Ericson & Carita Jonson Musik: Carita Jonson Sufflör: Saga Runsten Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen Ljusdesign: Max Mitle Tekniker: Amanda Nord Maskdesign: Linda Bill
Många Chaplin. Erik Holmströms tolkning av Charlie Chaplins film ”Moderna tider” kräver många Chaplin. Foto: MATS BÄCKER
Folkteatern
Av Charlie Chaplin i fri tolkning av Erik Holmström och Pontus Lundkvist.
Manus: Erik Holmström och Pontus Lundkvist.
Dramaturg: Eva-Maria Benavente Dahlin.
I rollerna. Andreas Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hult, Ruben Lopez, Malin Morgan, Anna Lundström samt musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.
Musik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.
Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.
Scenografi och kostym: Maja Kall.
Mask och peruk: Sun Åberg.
Charlie Chaplins ”Moderna tider” är på samma gång en stark, samhällskritisk film om ett konsumtionssamhälle präglat av stress (också ett dagsaktuellt ämne) som en komedi och romantisk historia. När nu svenske manusförfattare och regissören Erik Holmström utmanar originalet i sin fria tolkning är det för att spänna bågen och samtidigt hylla originalet.
Redan i foajén sätter Folkteatern prägeln på premiären med att dela ut kubbar till publiken. Alla ska denna afton vara sin egen Chaplin och det blir många. Det dröjer heller inte innan den första Chaplin dyker upp på estraden i en trogen, inledande scen kopplade till filmen; den om hur Chaplin står på det accelererande löpandet bandet. Ruben Lopez gör en porträttlik och notoriskt motorisk Chaplin med stor, glädjande igenkänningsfaktor.
Men Erik Holmström vill mer. Tillsammans med serieskaparen Pontus Lundqvist och dramaturgen Eva-Maria Benavente Dahlin har ett ordrikt manus skapats fyllt av existentiella frågor. Lägg till detta att Chaplin, alla med skilda karaktärsdrag, dyker upp från olika slags framtider ur en tidslucka. Originalet, fabriksarbetaren, möter alltså sig själv i fem olika framtids-Chaplin. Addera dessutom att musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén sällar sig till Chaplinsällskapet på sitt eget vis. Rörigt…? Nja, en smula. Men inte så mycket på grund av karaktärerna.
Jag nämnde ordrikt och här är det ett flöde av ord och repliker som vävs samman till handlingen som bjuder upp till allvar, sång, expressiv musik, dråplig humor, slapstick och ”dans”. Det blir alltså ett slags totalteater fullmatad med extra allt. Men där romantiken har fått stryka på foten.
Löpandet bandet har sin centrala roll i pjäsen. Maskineriet som aldrig slutar arbeta likaså. Det slukar sin offer (läs Chaplin) och i ett slags splatterestetik flyger kroppsdelar. Mot slutet handlar det mer om att kropparna som mals sönder kastas ut som plast: påsar, pet-flaskor, leksaker, gummibåtar… Kanske ett försök att väva in miljökritik och handlingen. Oklart annars varför.
Musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén är, förutom musiker och sångare, satta att vara den dramatiska kören som driver historien framåt med punkig energi och uppkäftighet. Men deras roll blir i andra akten alltmer tourettesanfrätt och därmed alltför ansträngt komisk. Detta det ansträngda sprider sig sedan som en farsot genom föreställning, där den mörka humorn får ge vika för det vilsna allvaret och fortsatt ordrika replikerna.
Men det är klart. Samtliga Chaplin har något att säga, men eftersom det är uppskrivet på de manschetter som alla tappat blir det svårt att komma ihåg vad. Totalen blir ett sammelsurium och ytterligare en koppling till filmen där Charlie Chaplins ”Manschettvisan” är fylld av nonsensord. Synd att det för starkt också genomsyrar denna Folkteaterns ambitiösa uppsättning, som hade vunnit på att kapas. De dryga tre timmarna föreställning nu bjuder är helt enkelt för drygt.
Förvecklingar. En härligt tilltrasslad intrig skapar utmärkt humör på kvartersscenen 2lång (här Frida Sundström och Johan Carlberg som äkta paret Jacquline och Bernard). Foto: KAI MARTIN
Kvartersscenen 2lång.
Publik: utsålt.
Av: Marc Camoletti.
I rollerna: Frida Sundström, Johan Carlberg, Magnus Hjelm, Sofia Henningsson och Tobias Rosén.
Regi: Åsa Gustafsson.
Översättning från originalmanus: Johan Carlberg, Magnus Hjelm och Tobias Rosén.
Bäst: Högt, drivet tempo med ständiga förvecklingar.
Sämst: Första akten är för lång.
Fråga: Hur är det möjligt att fars kan fortsätta koka utmärkt, underhållande soppa på en spik (läs otrohetsaffärer)…?
Franskschweiziska dramatikern Marc Camoletti (1923–2003) hade även italienska rötter. Bara i sitt ursprung kan man alltså ana förvecklingar värdig en farskonstnär, något som ju kom att bli hans signum. Bland succéerna finns ”Boeing-Boeing” (1960) och ”Dubbel trubbel” (”Pyjamas pour six” 1985) , som jag senast såg med bland andra Thomas Petersson och Birgitta Rydberg på Lisebergsteatern 2018. Rörigt och roande då. Med ny titel på samma fars blir resultatet lika rörigt och och lika roande.
Kvartersscenen 2lång bjuder upp till en föreställning i rasande fart, som aldrig tappar tempo och aldrig förlorar det tillknölat humoristiska.
Här har man valt en twist i det sedvanliga otrohetsaffärerna, som alltid desperat ska försöka döljas, mellan man och hustru med lite homohumor. Krystat? Måhända. Men det funkar. I en tid då skratt behövs, och kan vara förlösande, är det svårt att inte skratta rätt ut åt dårskapen i intrigerna som rör ihop denna fullkomligt galna farssoppa.
Ja, här springs i dörrar. Ja, här är missförstånden i legio. Ja, här är desperata lösningar en väg ut utan att vara lösningen.
Mimik och stora gester. Inget ska undgå publiken i rörigt roande farsen ”Lilla fransyskan” med bland andra Frida Sundström och Sofia Henningsson. Foto: KAI MARTIN
Ensemblen (Frida Sundström, Johan Carlberg, Magnus Hjelm, Sofia Henningsson och Tobias Rosén) njuter uppenbart av sin stund på scenen. Det är driven replikföring, snabba scenvändningar, slapstick, , stora gester, mimik och överdrivna känslor som passar för en fars.
Inte en lugn stund, alltså. Jo, första akten är för lång. Men totalt sett har ”Lilla fransyskan” stort underhållningsvärde på en liten kvartetsscen i närområdet (Linnéstaden) med sin absurda fars, i motsats till den grymma verkligheten inte så hemskt långt ifrån där vi bor.
Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.
Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.
En frestare. Foto: KAI MARTIN
När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.
Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.
Början på ett äventyr. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!
Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.
På plats. Foto: KAI MARTIN
Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.
Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.
Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.
Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.
Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.
Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.
Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.
Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.
Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.
Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.
En av mina allra närmaste vänner är Anna. En kärleksfull vänrelation sedan 80-talets första år, som består, är trygg, bejakande, självklar. Hon bodde då i Göteborg, kom från Umeå, har återvänt till den staden, flyttat till Malmö, återvänt till Umeå. Vi har setts under åren, men kanske egentligen för klent för att vara riktigt vettigt. Enklast har det ju varit när vi har kunnat ses i Malmö, där finns hennes son, min gudson och hans familj som för snart två år sedan välsignades med en dotter. Så var jag där sommaren 2018 med bad på Ribersborgs kallbadhus en vackert gråmulen dag där vi cyklade genom staden från centralen. Två år senare, i maj när göken förmodligen gol, for Anna, Z och jag från Göteborg till Malmö för första besöket till den lilla som var blott några månader gammal. Restriktioner förbjöd närhet och beröring, men vi fick se undret och Anna fick träffa sitt barnbarn. I somras på väg till Köpenhamn tog vi en sväng om Malmö, hälsade på Anna som hälsade på sin sons familj och jag ville förstås träffa honom, men person jag håller nära och kär. Men när var jag i Umeå senast…?
Jo, det skulle visa sig med en allt annan än klädsam genans.
Annas mamma gick bort på nyårsdagen. Passande för en underbar kvinna som älskade nyårsafton och fyrverkerier. Hon lät helt enkelt vänta på sin sorti till tolvslaget klingat ut och ett nytt år inletts. Jag höll av henne och hon var en varm, innerlig människa som inte bara stickade värmande sockar till mig utan också gjorde de bästa av kroppkakor.
Min avsikt har hela tiden under de senaste två åren varit att åka upp till Umeå, träffa henne och, förstås, Anna och kanske få chansen att besöka Norrlandsoperan för någon föreställning som Anna har varit involverad i som kostymör.
Men som med så mycket annat gällande mig har jag skjutit upp allt för en det ena, än det andra.
Jag, som inte bara missat (har inget bra skäl) gudsonens dop 1985 eller Annas bröllop några år senare (inte heller där finns det godtagbara skäl), hade varit på Annas 40-årsfest sommaren 2002. Innan dess hade jag gjort besök hösten -85 och i mars -86. Inte så frekvent, med andra ord. Istället är det alltså Anna som stått för fliten i resandet söderut, som möjliggjort våra möten.
Inflygning. Foto: KAI MARTIN
Nu gick det inte att vänta längre. En begravning är en begravning och en begravning ska man respektera för att akta och hedra den avliden, men också akta och hedra dennes familj. Jag bokade biljett, insåg att jag nu mer kan utnyttja seniorrabatt och tar ett tidigt plan till Umeå den sista av januaris fredagar. Det är samma dag som begravningen, ett litet risktagande, alltså, men planet håller avgångstiderna både från Landvetter och Bromma och jag landar enligt tidtabell. Inflygningen är magnifik, i fjärran skymtar Holmön, under oss skymtar Holmsund. Umeälven ligger frusen, pudrad av snö, vinterdagen bjuder på blå himmel och strålande sol, utanför ankomsthallen väntar ett gäng taxibilar och jag väljer en av dem där jag meddelar chauffören vilken adress jag ska till. ”Var ligger det?”, frågar han och jag svarar ”Det vet du.”, eftersom det är hans skyldighet. Han tar hängbron över älven mot Gimonäs, passerar Sofiehem… namn jag känner igen och kommer efter tio minuters färd till rätt adress.
Gudsonen med familj är där. Anna, förstås. Jag skiftar kläder snabbt, för vi ska iväg till kapellet och hjälpa till att ordna kring begravningen. Min skräddare har ordnat ärmlängden på min kavaj, tillhörande en Bosskostym jag köpte för åtta år sedan (secondhand), vit Arketskjorta (secondhand) till, en Amanda Christensenslips, svart (secondhand) och en Paul Smith-väst (secondhand), svart botten med aningen folkloristiskt, blommigt motiv. Den spänner lite oroväckande över isterbuken. Men det går bra. På fötterna ett par Paul Smith-skor, svarta (secondhand) och för att hålla värmen, min fantastiska Tenson Himalaya-jacka.
Klädd. Boss möter Paul Smith och Amanda Christensen. Foto: KAI MARTIN
Vi väntar på en taxi som ska ta oss rätt, men som inte kommer. Anna ringer och företaget hittar inte beställningen, undrar om hon verkligen ringt det nummer som hon ringt (svårt att ringa något annat än det hon ringt och beställt bilen på flera timmar tidigare. Så kommer det en bil, slutligen, och utan ursäkter ska han ta oss mot kyrkogården och kapellet, som han inte vet var det ligger.
Han kör fort över alla vägbulor och gnäller över dem samtidigt, hittar så småningom Norra Kyrkogården, men vill släppa av oss utanför murarna, en bit att gå till trons kapell. Det är inte Anna intresserad av, som skadat foten, och till slut snirklar chauffören sig in på kyrkogården mot kapellet och vi kan äntligen börja ordna inför begravningsakten.
Förenade i sorgen. Foto: KAI MARTIN
Annas mamma var inte bara en fena på att sticka, hon vävde trasmattor också. Vackert färgglada. En försvarlig mängd av dem är med och vi lägger dem som en väg upp mot altaret och bordet där urnan kommer stå. Kapellet är ritat av Gunnar Jacobsson, restes 1952 och är rent, avskalat med fönster som vackert släpper in ljus i lokalen på ett närmast skirt och poetiskt vis.
Det blir en fin, borgerlig, ceremoni, där den avlidnas tre döttrar var och en för sig hedrar sin mamma på sitt vis. Officianten är en vän till Anna, sköter sitt uppdrag med innerlighet, dikter läses, ”När lillan kom till jorden” sjungs och vi tar farväl av en varm, hjärtlig människa. En taxibuss tar oss, med god service, tillbaka; den unga familjen, Anna och jag. Efteråt träffas vi i en samlingslokal nära Annas hem, äter smörgåstårta, dricker vin, pratar och låter timmarna gå till det blir sen kväll.
Klassiker. Foto: KAI MARTIN
Anna har ordnat med en övernattningslägenhet i det av Ralph Erskine-ritade, drygt 30 år gamla bostadsområdet, öster om centrum, nära Umeälven. Jag somnar, efter att ha bäddat, vid midnatt och sover tungt efter en lång dag. Vaknar lagom tidigt, tittar på hyllningen av Henrik Lundqvist innan jag går upp till Anna och gudsonens familj för frukost och planering av dagen.
Den lilla är sjuk och dessutom kraftigt skeptisk mot göteborgaren som kom inflygandes dygnet tidigare. Jag bidar min tid. Låter barnet komma till mig av nyfikenhet. Inte av tvång. Vi gör oss redo för en promenad, in mot centrum, i sällskap med den unga familjen, Anna, hennes storasyster och jag. Temperaturen denna gråa dag ligger kring nollstrecket, och vi går på snöklädda gator och trottoarer längs Östra Strandgatan, uppför Residensgatan, möter djärva cyklister i halkan och en och annan joggare innan vi når Residenset, som har sin historia men som efter ryssar och bränder har stått intakt sedan 1890-talet med tillbyggnad 1934. Vi passerar vackra Scharinska villan, som vittnar om en familj med ekonomiska resurser, och magnifika Moritzka gården, viker av vid Vänortsparken innan vi når centrum, där man på håll hör en politiker prata utan avbrott och utan publik (skulle det visa sig). Vi gör lite ärenden, gudsonen smiter in på anrika Burmans musik, hans flickvän och barn sovande i barnvagnen slår följe med mig efter secondhandkläder eller vintage. Men flickebarnet vaknar, så vi skiljs åt, för att hon åter ska få ro genom sin moders vyssjande och långsamt promenerande med barnvagn. Jag hittar en Röda korset-butik, på Rådhusesplanaden, och ställer mig snällt i kön eftersom blott sju personer åt gången får vara i lokalen. När det är min tur går jag in i butiken, scannar vant av och hittar ett rum med herrkläder, men får nu vänta på en ung man som har ockuperat stället. Jag hittar ett par snygga, fodrade läderhandskar, provar senare en skjorta (en grannlaga uppgift med att ta av alla vinterkläder), men väljer slutligen att endast köpa handskarna för 120 kronor till välgörenhet.
Sakta vi gå genom stan. Foto: KAI MARTIN
Efter ett besök på Systemet sluter jag upp med Anna, som sitter på O’Learys vid busstorget på Skolgatan, släcker törsten med en Pepsi, tänker på Michael Jackson, dricker upp och så småningom går vi iväg till Guitars the museum, där vi bokat tid för visning klockan 15.00. Vi blir guidade av Max Fenders basist Anders Östman, Tove Styrkes pappa, och får en svindlande resa i gitarrens historia, både lokalt, nationellt och internationellt, men kanske framför allt i tvillingarna Samuel och Michael Åhdéns flitiga samlande av instrument, som gett detta imponerande museum. Bröderna har också samlat lite tidstypiska prylar och banne mig om jag inte hittar en liknande CCM-mask, en Jacques Plante-modell, som jag hade i mitten av 70-talet.
Ståtlig samling. Foto: KAI MARTIN
Anna och jag blir fullmatade av historier, den ena mer svindlande än den andra, parallellt med information om gitarrbyggen: Hagström, Fender, Gibson… ja, också sådant som från det lokalt byggda akustiska gitarrerna från Granström & Sundquist.
Fåfängans jakt på vintage. Foto: KAI MARTIN
Vi stapplar ut efter den exklusiva sejouren och söker oss mot en vintagebutik som ska ha kläder som kanske kan locka. Vi går fler, får ringa för att hamna rätt och får oss en rejäl promenad, som kanske inte är det bästa för Annas ömmande, stukade fot. Inte blir det bättre av att butiken är en lumpbod, få kläder och mycket prylar som inte är värt något närmare öga. Vi travar vidare, tar en buss österut och kliver av något kvarter ovanför restaurang Gröna Älgen, som ska ha Umeås bästa pizza, men som också ligger nära Annas mamma hem och var en restaurang hon gillade och frekventerade flitigt. Vi är först i sällskapet i en övrigt fullsatt restaurang. Bord är bokat, vi slår oss ner och väntar in Annas systrar, den yngsta med familj, och gudsonen med familj. Vi är ett stort sällskap. Vi väljer lite olika maträtter och jag dricker vin till min À la Parma, San Marzano tomatsås, mozzarella, soltorkade tomater, toppad med parmaskinka, ruccola och Västerbottensost, som smakar mums. Det är något av ett hipsterställe, hippt, men vad vet jag, jag är ny i stan. Så bryter vi upp, promenerar de några och hundra meterna hem, dricker lite mer vin, samtalar och så går jag ner, i den kalla vinternatten, ned till mitt tillfälliga boende för en godnatts sömn.
Det är min sista dag i Umeå, för den här gången. Det är redan klart att jag ska återvända, nu med Z, när Anna fyller 60 år i sommar. Men första ska jag städa ur lägenheten och ägnar en timme åt att packa och göra fint. Sedan förenas jag med packningen och familjen för frukost. Somnar en stund på soffan, till den lillas förtjusning, som hittat sitt eget namn på mig: Kalle Martin, innan vi tar en promenad i kylan för att gå några knappa hundra meter till Bildmuseet. Det är en vacker byggnad med genomtänkt arkitektur, generös med fönster som skapar bildkonst genom utsikten. Listigt. Vi börjar längst ned med att hänga av oss och tar oss sedan högst upp och betar nogsamt av plan för plan, utställning för utställning med fascinerande bilder av sydafrikanske fotografen Zanele Munoli, nordiska arkitekters skapande, Umeåkonstnären Iwo Myrin med mera. BIldmuseet är spännande och det är både lätt att känna sig välkommen och vilja komma tillbaka.
Sevärt. Foto: KAI MARTIN
Den unga familjen har gått hem och lagt sitt barn, så när Anna och jag kommer dit byter vi av dem och låter de unga tu gå på konstnärstur på egen hand. När de vänder åter är det dags för mig att bege mig mot flygbussen. Stormen Malik har härjat och jag är osäker på hur flygen går, men vill ändå var där i tid. Det blir en promenad till busstorget vid Skolgatan, läser av att bussen ska gå 17.00 från hållplats O, har skaffat biljett via en app och är redo. Men klockan går och plötsligt, men minuter kvar, inser jag att jag står vid C, som skymd bakom en pelare kan tas för ett O. Jag hastar rätt och hinner med en hårsmån till bussen och kommer till flygplatsen för att konstatera att flyget är försenat. Innebär det att jag missar anslutningsflyg till Göteborg från Bromma. Ingen vet säker. Jag bidar min tid, äter en Caesars sallad, dricker rött vin till, letar efter möjlighet till vatten, men efter att jag har serverats är serveringspersonalen spårlöst försvunnen. Jag läser lokaltidningen, läser ur min medhavda bok och snart är det dags för avfärd. Stormen har mojnat men rycker och sliter ändå i planet vid take off. Uppe i lyften går resan lugnt, jag ser ett mörkt Sverige passera förbi, ser kustlinjen med flämtande ljus innan vi tar Stockholm med storm, flyger in från öster västerut, över Lidingö, Djurgården med Gröna Lund, Stadshuset, Kungsholmen, Alvik och sedan Bromma flygplats, en knyckig landning och i all hast till det, tack och lov, väntande Göteborgsflyget. Ny resa och Svealand blir Götaland och orter jag inte kan identifiera passerar revy under mig. Jag skymtar Lidköping, Läckö slott och hinner förstå att vi tar en vid sväng för att flyga in söder ifrån på Landvetter. Så ut, så möte med Z som hämtar mig, så hem.
När punken krockade med proggen – historien om Fiendens Musik och Lunds rockscen 1977–1981
Av Karl G Jönsson
Musikhistoria. Karl G Jönsson har med ”En spark rätt i skallen” hittat en föredömlig ton och skapat initierad musikhistoria om bandet Fiendens Musik.
Det finns ju alltid tider när musik skapar band och släktskap i konstnärskap, kreativitet, yttrande och ton. För Kai Martin & Stick!, som startade april 1978, förenades vi mer med grupper som TT Reuter, Viva!, Brända Barn, Garbochock och Comsic Overdose – de sistnämnda som vi turnerade mycket med – än med många andra band från den tiden.
Det fanns också ett slags släktskap med Fiendens Musik. Inte så konstigt. På samma sätt som de bildades vi av medlemmar från en brokig bakgrund som blev en smältdegel av konstruktiv vilja att spela, skapa, synas och höras. Generationskamrater, lite äldre än de yngre punkarna, men likt förbannat en del av den tidens energi och uttryck samt i ett storts uppror mot rådande tid; mot progg, mot tungrodd hård- och symfonirock.
Om Fiendens Musik har Karl G Jönsson skrivit en utmärkt, föredömlig och initierad biografi. Inte så konstigt. Han var bandet textskrivare, tillhörde det journalistkollektiv som delar av bandet var sprungna ur. Med det sagt finns det givna beståndsdelar turen bra musikbiografi ska skrivas: en duglig journalist, närhet till arkivmaterial inklusive fotografier. Lägg till att Mats Bäcker, en av landets främsta rockfotografer, fanns med i bandet som saxofonist, så har ni ingredienser för något bra.
Men det ska skrivas också. Det ska harmoniera, finnas tempo, en röd tråd, storys värda att berättas, motstånd, medgång, uppgång, fall och en dynamik. Det har ”En spark rätt i skallen”.
Titeln är bandets första singel och tillika genombrottslåt från 1978, en rakt upp berättad händelse om en misshandel i Göteborg som kunde kostat Karl G Jönsson livet.
Det här en bok som handlar om tiden då, om spänningarna mellan en totalitär syn på kultur som yttersta vänstern hade, och som i viss mån var förhärskande, och ett nytt garde som ville slå sig fri. Namnet Fiendens Musik var listigt taget från en pamflett signerad SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) med titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, det vill säga rockmusik var reaktionär och imperialistisk eftersom den kom från USA. (Att den rest en vid resa med slavtransporterna från Afrika till USA nämns inte.)
Det var en politiskt polariserad tid, en tid för uppbrott, uppror och utbrott. Punken stod för den.
Nej, det ska sägas att Fiendens Musik aldrig var något punkband, men – precis som Kai Martin & Stick! – var gruppen ett uttryck för uppbrott, uppror och utbrott. Ingen skulle berätta vad som skulle spelas. Ingen skulle förklara vad som var rätt eller fel.
Fiendens Musik startade 1977 förenade i glädjen över att vilja, mer än kunna, spela musik. Om detta har det alltså nu berättats.
Karl G Jönsson sätter allt i ett prydligt levande sammanhang. Alla bandmedlemmarna får komma till tals. Därmed blir det en levande historia om ett band berättat genom olika infallsvinklar. Tillsammans med tidningsklipp – sura kritiker och hyllande dito – blandas med berättelser om vägarna från och till scener, till och från låtar, medlemmars in- och utträde. Dessutom kommentar från fans, de som tidigt upptäckte bandet och blev det troget.
”En spark rätt i skallen” är en kulturgärning, men också en utmärkt komponerad biografi om ett bands tillblivelse, uppgång och splittring. Allt snyggt placerad i sin kontext i en komplicerad, men också underbart kreativ, tid.
Låt mig också säga, att Kai Martin & Stick! finns med i boken och i synnerhet en passage som jag själv delvis har bidragit till. Misshandeln i Lund pingstafton 1980 då ett gäng raggare överföll vårt nattkvarter hemma hos Henrik Venant, stark musikprofil i Lund då och TT Reuters sångare och låtskrivare, vid Bantorget.
Tyvärr haltar historiebeskrivingen just där. Förvisso blir det så med olika minnesbilder som ska samsas till något gemensamt. Men… I boken står att det skedde i november 1979, efter Kai Martin & Stick!:s första spelning i Lund i Stadsbibliotekets hörsal. Korrekt är att det var alltså halv två på natten efter vår spelning i en tillfällig konsertlokal i arrangemang av notoriskt ihärdige Henrik Ventant på pingstdagen. Jag skrev följande till Karl G Jönsson, när han efterfrågade en text om händelse (så lite onödigt med felet), varav (förstås) bara en bråkdel är med i boken:
”Lund hade på kort tid blivit ett favoritställe för Kai Martin & Stick!. Efter att TT Reuter imponerat stor på scen under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979 knöts band banden emellan. Något som senare på hösten, genom driftige Henrik Venants försorg, gav det en spelning i Stadsbibliotekets lokaler i studentstaden.
Senare bestämdes att Kai Martin & Stick!:s andra singel – ‘Måndag måndag’/’Slav i vår tid’ – skulle spelas in med just Venant som producent tillsammans med gruppen och ges ut på hans skivbolag Heartwork records. I februari 1980 gjordes inspelningarna och allt mer knöts Lund, Kai Martin & Stick!, Heartwork och Henrik Venant samman. Jag gjorde på egen hand flera resor ned, vilket resulterade i medverkan på både Rädslas och Cortex inspelningar. När Clash skulle besöka Olympen tog jag tåget ned. Vi skulle spela i Malmö på fredagen den 23 maj för att dagen efter gästa en av Henrik Venants scener i centrala Lund.
Malmö och Kai Martin & Stick! var aldrig en ekvation som gick ihop. Den här gången hamnade vi på något slags studentdisco i ett studentcampus. Att vi gick på till DJ:ns val av Sylvia Vrethammars ‘Viva Espana’, säger väl rätt mycket om hur malplacé vi var.
Våren var dramatisk för Kai Martin & Stick! – och kreativ. Vi fick en förfrågan om att medverka på Strandeds första LP, samlingsalbumet ‘Popjob’, och gjorde inspelningar för det. Sent i april åkte vi till Arvika för att visa upp oss för skivbolaget Silence, som visat intresse. Vi hade alltså ett gäng oberoende skivbolag som lockade. På vägen till Arvika var bandet uppdelat i två fordon. Det som Tony Vibrato, Ronny Rock Svensson och jag åkte i hamnade i ett accelererande aprilväder, som gav blixthalka. Utanför Ucklum körde vi av vägen, voltade ned i ett dike, men klarade oss utan en skråma. Bärgare och bilbyte gjorde det möjligt att åka vidare till Arvika och sedan till Silences studio i Koppom; vi fick ja från dem, en skiva skulle spelas in i augusti. Snabba ryck.
Efter spelningen i Malmö åkte vi till Lund för att bo hos Henrik Venant vid Bantorget. Vi var hungriga, tog vägen om Mårtenstorget till en korvkiosk där. Det var kö, trots den sena timmen, och plötsligt kommer en kille i jeansjacka och moppemustasch för att tränga sig före. Han vänder sig om mot oss, tar fram sin kuk, varpå vår gitarrist Peter Bryx ropar ”Hit med senapen!”. Ridå för provokatören, skratt i kön. Kanske var det där det började… jag har funderat mycket på det.
Dagen efter, pingstafton, spelar vi framgångsrikt i den av Henrik Venant ordnade konserten. Det är en tidig konsert och jag går till en pizzeria mittemot Henrik Venants bostad vid Bantorget. Äter och dricker ett glas mjölk, hör på sportradion om att New York Islanders har tagit sitt första Stanley Cup och bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt; dagarna i Lund har krävt sin tribut. Men mer skulle komma. Jag somnar i min soffsäck placerad i soffan som stod i det innersta rummet i Henrik Venants hus. Övriga medlemmar i bandet har mer energi och vid halv tvåtiden går de 25 meter till korvkiosken nära järnvägen för att köpa nattamat. Ronny Svensson går därifrån med två Pucko i sin hand.
Killarna kommer in i huset, stänger dörren, men hinner inte sätta sig förrän en gemensam attack utifrån krossar samtliga fönster på gatuplan. Dörren öppnas och in stormar ett gäng raggare. Samtliga bandmedlemmar, förutom Rasta-Kaj och jag, flyr ut på gården. Ronny försöker klättra på stegen över planket till den granngården, men inser att han har sina flaskor med chokladdrycken i sin hand. Slänger dem hastigt för att se den 202 centimeter långe Romer Explensch slå världsrekord i höjdhopp och utan stege tas sig över till grannarna, som i sin tur tror att de är attackerade.
Raggarna har avancerat in i lägenheten. Inne på toaletten har Garbochocks Anna Gustavsson låst in sig och river i rädsla och panik ned allt. På vinden trycker ytterligare två personer i sällskapet utan att bli upptäckta. Det blir emellertid jag, som överfalls av två raggare varav den mest aktive slår mig med en gummibatong. Huvudet tar de första och mesta slagen för att sedan bli höger arm som jag lyckats slita upp ur sovsäcken. Jag skriker desperat och undrar vad jag har gjort. Får till svar ett sammanbitet ”Håll käften, din jävla punkare!”. Han kommenderar mig att stå upp och då överöser både mig med slag, som jag desperat försöker skydda mig från.
Så är det över. Som av ett trollslag. Jag är kraftig nedblodad, ur huvudet pumpar blodet, kletar ned väggar, soffan är en röra, sovsäcken söndersliten. I det angränsande rummet finns Henrik Venants ex, Susanne, deras gemensamma baby och Stry Terrarie, som då var tillsammans med henne. De sitter upp som en parafras av den galne Fröding, ser mig går som en vålnad in i det lilla köket där Rasta-Kaj hukar vid kylskåpet.
Plötsligt kommer det in en satt kille i skinnjacka, säger att han är polis, att allt är över. Jag förstår att han tillsammans med en kollega sett överfallet, hur raggarna attackerade, men också hur några få av dem dröjt sig kvar i huset. Två av dem mina misshandlare. En som slog sönder vardagsrummet. De var civilklädda poliser och jag misstänker att de inte var i tjänst. Mannen som kom in i lägenheten såg jag aldrig senare, det var – förmodligen – hans kollega som vittnade i rätten senare på hösten samma år.
Bandet samlas, Anna Gustavsson kommer ut från toaletten, de gömda på vinden visar sig, lugnet lägras, men jag är i chock. En taxi tillkallas för att köra mig till Universitetssjukhuset. När jag sitter i den ser jag mig själv stå utanför och titta in på mig, kroppen darrar, Tony Vibrato är mitt sällskap.
På sjukhuset kommer läkaren som ska sätta några stygn i skallen och i armen, som är kraftigt svullen. Ingenting är brutet. Läkaren tittar på mig, som då hade en frisyr där jag var kortklipp på ena sidan och hade längre på den andra med tillhörande lugg. ‘Varför ska ni se ut på det där viset?’, säger han till mig, som om det vore mitt fel att jag blev misshandlad. Väl tillbaka hos Henrik Venant tog vi beslutet att åka hem till Göteborg. Misshandeln satte sin spår. Under en paus i inspelningen av vårt debutalbum ”Biomusik” i augusti åkte vi in till Arvika för att gå på bio. Efter det ville de andra ta en fika. Nedanför såg jag raggarna cruisa med sina amerikanare och jag bröt ihop. Vi åkte tillbaka till Koppom och Silences studio. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, gick i terapi, hade funderingar på att klä mig i grått, inte synas. Men jag insåg att jag skulle dö själsligt och repade mod. Rädslan blev jag aldrig av med, även om den har klingat av. Vi besökte Lund många gånger efter händelsen, men sov aldrig över hos Henrik Venant så länge han bodde vid Bantorget.”