Biografi:

EN SPARK RÄTT I SKALLEN

När punken krockade med proggen – historien om Fiendens Musik och Lunds rockscen 1977–1981

Av Karl G Jönsson

Det finns ju alltid tider när musik skapar band och släktskap i konstnärskap, kreativitet, yttrande och ton. För Kai Martin & Stick!, som startade april 1978, förenades vi mer med grupper som TT Reuter, Viva!, Brända Barn, Garbochock och Comsic Overdose – de sistnämnda som vi turnerade mycket med – än med många andra band från den tiden.

Det fanns också ett slags släktskap med Fiendens Musik. Inte så konstigt. På samma sätt som de bildades vi av medlemmar från en brokig bakgrund som blev en smältdegel av konstruktiv vilja att spela, skapa, synas och höras. Generationskamrater, lite äldre än de yngre punkarna, men likt förbannat en del av den tidens energi och uttryck samt i ett storts uppror mot rådande tid; mot progg, mot tungrodd hård- och symfonirock.

Om Fiendens Musik har Karl G Jönsson skrivit en utmärkt, föredömlig och initierad biografi. Inte så konstigt. Han var bandet textskrivare, tillhörde det journalistkollektiv som delar av bandet var sprungna ur. Med det sagt finns det givna beståndsdelar turen bra musikbiografi ska skrivas: en duglig journalist, närhet till arkivmaterial inklusive fotografier. Lägg till att Mats Bäcker, en av landets främsta rockfotografer, fanns med i bandet som saxofonist, så har ni ingredienser för något bra.

Men det ska skrivas också. Det ska harmoniera, finnas tempo, en röd tråd, storys värda att berättas, motstånd, medgång, uppgång, fall och en dynamik. Det har ”En spark rätt i skallen”.

Titeln är bandets första singel och tillika genombrottslåt från 1978, en rakt upp berättad händelse om en misshandel i Göteborg som kunde kostat Karl G Jönsson livet.

Det här en bok som handlar om tiden då, om spänningarna mellan en totalitär syn på kultur som yttersta vänstern hade, och som i viss mån var förhärskande, och ett nytt garde som ville slå sig fri. Namnet Fiendens Musik var listigt taget från en pamflett signerad SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) med titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, det vill säga rockmusik var reaktionär och imperialistisk eftersom den kom från USA. (Att den rest en vid resa med slavtransporterna från Afrika till USA nämns inte.)

Det var en politiskt polariserad tid, en tid för uppbrott, uppror och utbrott. Punken stod för den.

Nej, det ska sägas att Fiendens Musik aldrig var något punkband, men – precis som Kai Martin & Stick! – var gruppen ett uttryck för uppbrott, uppror och utbrott. Ingen skulle berätta vad som skulle spelas. Ingen skulle förklara vad som var rätt eller fel.

Fiendens Musik startade 1977 förenade i glädjen över att vilja, mer än kunna, spela musik. Om detta har det alltså nu berättats.

Karl G Jönsson sätter allt i ett prydligt levande sammanhang. Alla bandmedlemmarna får komma till tals. Därmed blir det en levande historia om ett band berättat genom olika infallsvinklar. Tillsammans med tidningsklipp – sura kritiker och hyllande dito – blandas med berättelser om vägarna från och till scener, till och från låtar, medlemmars in- och utträde. Dessutom kommentar från fans, de som tidigt upptäckte bandet och blev det troget.

”En spark rätt i skallen” är en kulturgärning, men också en utmärkt komponerad biografi om ett bands tillblivelse, uppgång och splittring. Allt snyggt placerad i sin kontext i en komplicerad, men också underbart kreativ, tid.

Låt mig också säga, att Kai Martin & Stick! finns med i boken och i synnerhet en passage som jag själv delvis har bidragit till. Misshandeln i Lund pingstafton 1980 då ett gäng raggare överföll vårt nattkvarter hemma hos Henrik Venant, stark musikprofil i Lund då och TT Reuters sångare och låtskrivare, vid Bantorget.

Tyvärr haltar historiebeskrivingen just där. Förvisso blir det så med olika minnesbilder som ska samsas till något gemensamt. Men… I boken står att det skedde i november 1979, efter Kai Martin & Stick!:s första spelning i Lund i Stadsbibliotekets hörsal. Korrekt är att det var alltså halv två på natten efter vår spelning i en tillfällig konsertlokal i arrangemang av notoriskt ihärdige Henrik Ventant på pingstdagen. Jag skrev följande till Karl G Jönsson, när han efterfrågade en text om händelse (så lite onödigt med felet), varav (förstås) bara en bråkdel är med i boken:

”Lund hade på kort tid blivit ett favoritställe för Kai Martin & Stick!. Efter att TT Reuter imponerat stor på scen under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979 knöts band banden emellan. Något som senare på hösten, genom driftige Henrik Venants försorg, gav det en spelning i Stadsbibliotekets lokaler i studentstaden.

Senare bestämdes att Kai Martin & Stick!:s andra singel – ‘Måndag måndag’/’Slav i vår tid’ – skulle spelas in med just Venant som producent tillsammans med gruppen och ges ut på hans skivbolag Heartwork records. I februari 1980 gjordes inspelningarna och allt mer knöts Lund, Kai Martin & Stick!, Heartwork och Henrik Venant samman. Jag gjorde på egen hand flera resor ned, vilket resulterade i medverkan på både Rädslas och Cortex inspelningar. När Clash skulle besöka Olympen tog jag tåget ned. Vi skulle spela i Malmö på fredagen den 23 maj för att dagen efter gästa en av Henrik Venants scener i centrala Lund.

Malmö och Kai Martin & Stick! var aldrig en ekvation som gick ihop. Den här gången hamnade vi på något slags studentdisco i ett studentcampus. Att vi gick på till DJ:ns val av Sylvia Vrethammars ‘Viva Espana’, säger väl rätt mycket om hur malplacé vi var.

Våren var dramatisk för Kai Martin & Stick! – och kreativ. Vi fick en förfrågan om att medverka på Strandeds första LP, samlingsalbumet ‘Popjob’, och gjorde inspelningar för det. Sent i april åkte vi till Arvika för att visa upp oss för skivbolaget Silence, som visat intresse. Vi hade alltså ett gäng oberoende skivbolag som lockade. På vägen till Arvika var bandet uppdelat i två fordon. Det som Tony Vibrato, Ronny Rock Svensson och jag åkte i hamnade i ett accelererande aprilväder, som gav blixthalka. Utanför Ucklum körde vi av vägen, voltade ned i ett dike, men klarade oss utan en skråma. Bärgare och bilbyte gjorde det möjligt att åka vidare till Arvika och sedan till Silences studio i Koppom; vi fick ja från dem, en skiva skulle spelas in i augusti. Snabba ryck.

Efter spelningen i Malmö åkte vi till Lund för att bo hos Henrik Venant vid Bantorget. Vi var hungriga, tog vägen om Mårtenstorget till en korvkiosk där. Det var kö, trots den sena timmen, och plötsligt kommer en kille i jeansjacka och moppemustasch för att tränga sig före. Han vänder sig om mot oss, tar fram sin kuk, varpå vår gitarrist Peter Bryx ropar ”Hit med senapen!”. Ridå för provokatören, skratt i kön. Kanske var det där det började… jag har funderat mycket på det.

Dagen efter, pingstafton, spelar vi framgångsrikt i den av Henrik Venant ordnade konserten. Det är en tidig konsert och jag går till en pizzeria mittemot Henrik Venants bostad vid Bantorget. Äter och dricker ett glas mjölk, hör på sportradion om att New York Islanders har tagit sitt första Stanley Cup och bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt; dagarna i Lund har krävt sin tribut. Men mer skulle komma. Jag somnar i min soffsäck placerad i soffan som stod i det innersta rummet i Henrik Venants hus. Övriga medlemmar i bandet har mer energi och vid halv tvåtiden går de 25 meter till korvkiosken nära järnvägen för att köpa nattamat. Ronny Svensson går därifrån med två Pucko i sin hand.

Killarna kommer in i huset, stänger dörren, men hinner inte sätta sig förrän en gemensam attack utifrån krossar samtliga fönster på gatuplan. Dörren öppnas och in stormar ett gäng raggare. Samtliga bandmedlemmar, förutom Rasta-Kaj och jag, flyr ut på gården. Ronny försöker klättra på stegen över planket till den granngården, men inser att han har sina flaskor med chokladdrycken i sin hand. Slänger dem hastigt för att se den 202 centimeter långe Romer Explensch slå världsrekord i höjdhopp och utan stege tas sig över till grannarna, som i sin tur tror att de är attackerade.

Raggarna har avancerat in i lägenheten. Inne på toaletten har Garbochocks Anna Gustavsson låst in sig och river i rädsla och panik ned allt. På vinden trycker ytterligare två personer i sällskapet utan att bli upptäckta. Det blir emellertid jag, som överfalls av två raggare varav den mest aktive slår mig med en gummibatong. Huvudet tar de första och mesta slagen för att sedan bli höger arm som jag lyckats slita upp ur sovsäcken. Jag skriker desperat och undrar vad jag har gjort. Får till svar ett sammanbitet ”Håll käften, din jävla punkare!”. Han kommenderar mig att stå upp och då överöser både mig med slag, som jag desperat försöker skydda mig från.

Så är det över. Som av ett trollslag. Jag är kraftig nedblodad, ur huvudet pumpar blodet, kletar ned väggar, soffan är en röra, sovsäcken söndersliten. I det angränsande rummet finns Henrik Venants ex, Susanne, deras gemensamma baby och Stry Terrarie, som då var tillsammans med henne. De sitter upp som en parafras av den galne Fröding, ser mig går som en vålnad in i det lilla köket där Rasta-Kaj hukar vid kylskåpet.

Plötsligt kommer det in en satt kille i skinnjacka, säger att han är polis, att allt är över. Jag förstår att han tillsammans med en kollega sett överfallet, hur raggarna attackerade, men också hur några få av dem dröjt sig kvar i huset. Två av dem mina misshandlare. En som slog sönder vardagsrummet. De var civilklädda poliser och jag misstänker att de inte var i tjänst. Mannen som kom in i lägenheten såg jag aldrig senare, det var – förmodligen – hans kollega som vittnade i rätten senare på hösten samma år.

Bandet samlas, Anna Gustavsson kommer ut från toaletten, de gömda på vinden visar sig, lugnet lägras, men jag är i chock. En taxi tillkallas för att köra mig till Universitetssjukhuset. När jag sitter i den ser jag mig själv stå utanför och titta in på mig, kroppen darrar, Tony Vibrato är mitt sällskap.

På sjukhuset kommer läkaren som ska sätta några stygn i skallen och i armen, som är kraftigt svullen. Ingenting är brutet. Läkaren tittar på mig, som då hade en frisyr där jag var kortklipp på ena sidan och hade längre på den andra med tillhörande lugg. ‘Varför ska ni se ut på det där viset?’, säger han till mig, som om det vore mitt fel att jag blev misshandlad. Väl tillbaka hos Henrik Venant tog vi beslutet att åka hem till Göteborg. Misshandeln satte sin spår. Under en paus i inspelningen av vårt debutalbum ”Biomusik” i augusti åkte vi in till Arvika för att gå på bio. Efter det ville de andra ta en fika. Nedanför såg jag raggarna cruisa med sina amerikanare och jag bröt ihop. Vi åkte tillbaka till Koppom och Silences studio. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, gick i terapi, hade funderingar på att klä mig i grått, inte synas. Men jag insåg att jag skulle dö själsligt och repade mod. Rädslan blev jag aldrig av med, även om den har klingat av. Vi besökte Lund många gånger efter händelsen, men sov aldrig över hos Henrik Venant så länge han bodde vid Bantorget.”