Dogsmile firar release med ett leende

Konsert:

DOGSMILE

!!!!

Trogna postpunken. Dogsmile med rötterna i Camouflage och Tapirerna är trogna sin postpunk. Nu har bandet firat sitt nya album – ”Temple of songs” – som presenterade i Pusterviks matsal. Foto: KAI MARTIN

Pusterviks matsal, Göteborg.

Bäst: De nya låtarna klarar sig utmärkt live.

Sämst: Lite mer berättande mellansnack hade inte skadat.

Fråga: Hur mycket musik finns det i Ingemar Karlsson…?

När Dogsmile kommer med sitt första renodlade album på 30 år är det inte utan stolhet. Det är förstås imponerande att gruppen, som är sprungna ur de svenska postpunkbandet Camouflage och Tapirerna, fortfarande är aktiv (förvisso efter några en paus under alla åren). Men även för att man – främst genom gitarristen och sångaren Ingemar Karlsson – vägrar snegla tillbaka. Det handlar hela tiden om att göra nytt material. Fylla på. Utvecklas utan att förlora fortfästet.

Så kan Dogsmile ta avstamp från the Cure någonstans kring ”Seventeen seconds” och Lloyd Cole & the Commotions debut utan att tappa bort sitt eget DNA. Så kan Ingemar Karlsson med säker hand föra in sina Robert Fripp-influenser i både komposition och gitarrspel. Allting adderas bara till en helhet.

Så är han också medveten om att han saknar Camouflage-/Tapirerna-sångaren Ola Jörhalls (1959–2012) utryck och dramatik. Istället blir det mer lågmält och en smula annorlunda melodiskt, men utan att förlora musikens styrka. Tillsammans med Tinna Jörhall Möller (sång och melodica) blir det en annan klang och en annan kraft.

Kraft och klang. Tillsammans med Ingemar Karlsson utgör Tinna Jörhall Möller en stark och klangfull sångduo i Dogsmile.
Foto: KAI MARTIN

Dogsmile 2023 är ett slags ljuv förening av de tidigare nämnda banden, men utan nostalgi. Där finns också en sömlös liering med Easy, där indiebandet gitarrist Anders Petersson och trummis Tommy Dannefjord ingår i Dogsmile och Dogsmiles keyboardist Ingvar Larsson nu mer är en del av Easy.

De förstnämnda Easy-medlemmarna har elegant tagit allt mer plats. Framför allt upplever jag Tommy Dannefjords trumspel som väldigt levande och mindre av en takthållare. Det bidrar både till låtarnas dynamik och dramatik, där Elisabeth J Karlsson grooviga basspel finner både trygghet och flärd.

Denna Dogsmiles releasespelning tog förtjänstfullt sin avstamp från det nya albumet. Med förtjusning utan att förlora skärpan. Förvisso har bandet börjat vädra sina forna gruppers musik på scen. Men inte denna gången. Nu blev det helt utan Camouflage.

Så bra det också.

Dogsmile, Pusterviks matsal, 16 december 2023. Låtlista:

  1. I was you
  2. Lovers/haters
  3. Temple of songs
  4. Nightbird
  5. I’m not sure
  6. Hamburg
  7. Junction
  8. Head in the sky
  9. Ride a pony
  10. Fancy places
  11. The hunter
  12. Human kindness
  13. Stay (extranummer)
  14. Sound of tomorrow

Franska Trion blottar julens mörka vrår

Konsert:

JUL MED FRANSKA TRION

!!!

Allt annat än glitter. Franska Trion med Matti Ollikainens mörka låtar visar på en annan sida av julen.
Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Fullsatt, cirka 900 personer.

Bäst: ”Är det konstigt” – episk, sorglig.

Sämst: En mer stringent och kortare konsert hade varit tipp topp.

Fråga: Hur blir Franska Trions jul…?

Med albumet ”Våra mest älskade julsånger” (2011) satte Franska Trion på något vis standarden för både sin och sin publiks jultradition. Med gruppens perpetuum mobile, låtskrivaren, pianisten och sångaren Matti Ollikainen som ackompanjatör, kapellmästare och låtskrivare i Alana Ayckbourns pjäs ”En fröjdefull jul” (recension här!) på Göteborgs stadsteater i december 2015 förstärktes lieringen mellan Franska Trion och jul.

Men Göteborgsgruppen är fjärran den glittrigt kolorerade versionen som amerikanske musiker ägnat sig från Bing Crosby och framåt. Oavsett om det handlar om traditionell julmusik, så som vi känner den här i Sverige eller om det är Franska Trions egenhändigt komponerade musik är det framfört med sorgkant med fransiga ramar.

Med Matti Ollikainen öppnas ett mörker, en dörr som blottar tragedi, ensamhet, fylla och trasighet. Inte alls på det lätt romantiska vis som i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” – Tage Danielssons och Per Åhlins varma tecknade film, som blivit tradition för så många svenskar sedan den första gången visades 1975.

Matti Ollikainens fattigkvarter är vibrerande i kölden, som går in i själen.

I ”Jul med Franska Trion” – turnén de traditionellt kör i december” – finns julen närvarande, men inte nödvändigtvis. Visst inleder man med ”Nu tändas tusen juleljus” och emellanåt interfolieras låtar som ”Oh helga natt” (fantastiskt entusiatisk allsång där alla vill övertrumfa varandra) och ”Nej, se det snöar”. Och nog kunde gruppen famna detta sitt julalbum från 2011, men väljer och vrakar bland musiken de flitigt gjort sedan albumdebuten ”Gnistorna frestade oss” 2005.

Ja, Matti Ollikainens kantiga, attackerande pianospel är i förgrunden tillsammans med hans skeva, uttrycksfulla sång. Den som gör varje textrad en tjänst och skapar en tydlighet i de bluesiga temata, som de är färgade av. Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo med sitt vackra Gene Crupa-liknande trumset är bländande musiker, som följsamt och lekfullt ackompanjerar Matti Ollikainens humör och inspiration för dagen.

Jag är på den sista av två på Pustervik (16/12), som också är den sista av totalt nio i december av ”Jul med Franska Trion”. Men det som kunde ha blivit en urladdning, blir ”bara” bra. Som om bandet inte riktigt orkar det där extra. Gott så, ändå.

Tyngdlös dans som fascinerar

Dans:

IN A HEARTBEAT

Upphäver tyngdlagen. I danskompostionen ”Waltz with the beast” är Arika Yamada en av dansarna som upphäver tyngdlagen. Foto: LENNART SJÖBERG

Dans som ett slags tourettes syndrom… finns det? Tveklöst är det en fråga som kommer till mig när jag, sist ut i den sista kvällen med Göteborgsoperans danskompanis föreställning ”In a heartbeat” ser dansarnas hängivenhet och magiska konst. Hur dansarna är tvungna till rörelser. Ett måste.

Kvällen är uppdelad i två föreställningar med ”Waltz with the beast” som inleder, där koreografen Tom Weinberger inte bara har skapat en fantastisk dansupplevelse i flera akter, utan också är mannen bakom regin, dramaturgin och manus. Ja, manus. För trots dansarna ivriga och fantastiska förmåga att kreera och uttrycka sig med rörelse är de här också knutna till både sång och repliker. Tillsammans med kompositör Matan Daskals stramt stiliserade musik blir det ett slags gränsöverskridande nutida dans, som inte flörtar med vare sig teater eller musikal. Snarare hittar den sin egen nisch.

Allt inleds emellertid ljudlöst med Riley O’Flynn, som växlar mellan närmast klassisk balett och rent spastiska rörelser endast i sällskap av en stol på den avskalade, snygg ljussatta scenen. Det är där tanken om tourettes först dyker upp. Men den slår man sedan följe genom de olika skeden som ”Waltz with the beast” går igenom.

Det är som alltid fascinerande hur Danskompaniets dansare var och en för sig tillsammans bildar både en helhet och starkt individuella moment. Gemensamt är det starka. Som solister bländande.

Starka tillsammans. Göteborgsoperans danskompani är en solid grupp dansare som tillsammans ger kraft, men så här var och en av dansarna även som solister. Foto: LENNART SJÖBERG

Var och en tar plats i ”Waltz with the beast”. Framför allt karaktärerna – en passionerad man, den som ställer frågor, den en gång drömmande kvinnan, den enkle mannen; Nostalgia, Harmony, Suffering, Truth, Drama, The quiet, The director/narrator. Men kanske i synnerhet Arika Yamada och hennes Suffering (Lidande). Hon bryter sig ur kollektivet, sätter sig fram en kamera, som i kulissen projicerar skeendet hur hon sminkar sitt ansikte vitt, ögonlocken blå och läpparna röda. Framför håller de övriga dansarna ihop i sin svindlande koreografi, som bär på både modern gymnastik och dans från den högre skolan. Tyngdlöst och jordnära i samma andetag.

Arika Yamada fortsätter senare, mot finalen, i en naken solodans där hon använder vattenpussar på scen för att glida in och ut ur scenen. Ett oupphörande fascinerande nummer, som är både djärvt, vackert, känslosamt och stringent.

Dans som stilleben. Koreografen och kompositören Hofesh Shechters ”Wild poetry” blandar dans som stilleben och olika genrer som jazzdans. Foto: LENNART SJÖBERG

I foajén hänger nederländske, ikonförklarade Anton Corbijns utställning med foton på Göteborgsoperans danskompani )skrev om det här!). Fascinerande, förstås, hur Göteborgsoperan lyckats knyta till sig denna mästerfotograf inom framför allt musikvärlden.

Men att fånga rörelse kräver sin fotograf och det är en ytterst svår konst. Det är en av flera tankar som slår mig denna afton. För Danskompaniets föreställningar är så komplexa med koreografier som i många stycken utmanar inte bara dansarna själva utan också både publiken och scenen. Det är mycket som sker som ska uppfattas.

Koreografen Hofesh Shechter har till sin föreställning ”Wild poetry” också skapat musiken, som i mångt och mycket påminner om Bristolscenen med band som Massive Attack och triphopartisten Tricky. Shechter har tidigare gjort succé med sin ”Contemporay dance”. Med ”Wild poetry” arbetar han vidare med sin sinnrika koreografi, som man aldrig kan titta sig trött på. Hans – och dansarnas förmåga – till detaljer i rörelser skiftar ständigt. Så kan han fånga allt som i en stillebenen som i explosiva rörelser; båda skeende som med emfas visar vilka sinnrika kläder som designern Osnat Kelner skapat och som tillsammans med ljusdesignern Tom Visser hittar estetiskt tilltalande danskonst.

Men finalen, med den växande musiken från Bob Dylans ”Forever young” känns en smula haltande där dansen slutar i mörker ett antal takter innan musiken klingar ut.

In a heartbeat (Waltz with the beast och Wild poetry), Göteborgsoperan, premiär 3 november. Denna recension från föreställningen 12/12, som också är säsongens sista.

Waltz with the beast

Koreograf, regi, dramaturg och manus: Tom Weinberger.

Kompositör: Matan Daskal.

Scenografi och ljusdesign: Petri Tuhkanen.

Kostym: Bregje van Balen.

Ljud: Jonathan Assarsson.

Dansare: Benjamin Behrends, Filippo Buonamassa, Tsung-Hsien Chen, Zachary Engquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Bettina Jurák, Mikaela Kelly, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Johanna Wernmo och Arika Yamada.

Wild poetry

Koreografi och kompositör: Hofesh Shechter.

Kostym: Osnat Kelner.

Ljusdesign: Tom Visser.

Dansare: Mei Chen, Zander Constant, Miguel Duarte, Valentin Durand, Emilía Gísladottír, Viola Esmaralda Grappiola, Hiroki Ichinose, Da Young Kim, Janine Koertge, Ivo Mateus, August Palayer, Duncan C Schultz, Iris Telting, Lee-Yuan Tu, Josephine Weisse och Amanda Åkesson.

Minnen från Oslo

Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.

Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbar inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.

Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firades i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag av syskonbarnen ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.

Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.

En strålande plan. Men…

När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.

Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.

På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN

Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.

Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.

Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där vårt hotell ligger nära.

Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.

Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligtvis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.

I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.

Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.

Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.

Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.

Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?

Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi hann beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.

Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.

Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.

Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.

Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalistens huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.

Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.

Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).

Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.

Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men dels var det fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.

Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.

Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.

Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.

Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.

Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.

”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)

Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.

Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.

Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skiljs åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.

Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.

Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.

P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.

Älskade Bröderna Brothers tillbaka med strålande show

Show:

BRÖDERNA BROTHERS I MYSRÖRSBELYSNING

!!!!

Underhållningsglädje. Bröderna Alf, Rolf och Ralf är tillbaka på scen med ny varm show. Foto: KAI MARTIN

Musikens hus, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Att överhuvudtaget få se Bröderna Brothers på scen igen.

Sämst: Nej, ingenting ikväll. Bara glädje.

Fråga: Får man längta ett år framåt i tiden för nästa show…?

Men… som jag har längtat. Ja, som vi har längtat. Publiken och (!) Bröderna Brothers. De kärleksfulla, underhållande, varmt humoristiska bröderna Alf (Robert W Ljung), Ralf (Per Umaerus) och Rolf (Sverker Stenbäcken) förstärkta av kusin Douglas (Stefan Sandberg), morbror Glenn (Michael Krönlein) samt nytillskottet, grannen Gordon (Henrik Pihlquist) – nyinflyttad från innergården.

Förra årets show blev ju inställd på grund av sjukdom med sorgligt kort varsel. Hälsan först, förstås. Men det var trist att missa en tradition av underhållning, som den som Bröderna Brothers hållit med noggrannhet kring jul sedan starten 1986. Det är jag övertygad om att både bandet och vi i publiken tyckte.

Desto större glädje med Bröderna Brothers väl på scen. Här fanns ett gäng kramgoa låtar urtrollade från Bröderna Brothers magiska hatt. ”Sanningens minut”, ”We är back – vi spelar mycket lägre nu”, ”Skitsnack” och ”Vi var gamla redan då”. Gammal och nytt i ett varmt famntag. Musik som är bedrägligt enkel pop, men med en fiffighet i både harmonik, texter och arrangemang. Ja, Bröderna Brother spänner över mer musik än pop. De kan med skicklighet sväva ut i funk, soul och rock med svindlande solon av framför allt kusin Douglas på saxofon eller elgitarr.

Det fullkomligt spritter om killarna på scen. Ingen tid ska spillas. Här ska varje minut utnyttjas. Så blir det också den här gången – ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” – mer av en vitt spännande konsert då sketcherna har fått stå tillbaka. Inga Vardagsakrobater, ingen radioföljetong med kommissarie MacKenzie , inga Family Fives, the Others eller frikyrkliga the Betels. Men vi får hårdrockbandet thö (!) Alphabets bestående av 28 medlemmar, åtminstone Falköpingsbandets låtar som Bröderna Brothers hängivet – och skickligt – gör covers på.

Bröderna Brothers har precis varit på turné i Danmark där de har spelar var för sig på olika ställen i grannlandet. Broder Alf har utvecklat en grumlig danska, som fullkomligt spiller över, och broder Alf tar fram dragspelet för att stämma upp i fina ”Mig kun mig og en lille en”, som vid låtens slut kommer omfatta alla sex på scen.

I sin jakt på Vardagsakrobaterna, som har gått i idé i hemstaden Düsseldorf, blir det också framträdande i just där där en sketch – ”Es klinget” – faktiskt dubbas till tyska. Vi får en snabbspolning av en opera i 14 akter, ett triangeldrama som slutar lyckligt. Vi bjudes på ”Nu är det strul igen” av allestädes frånvarande Stig Westlin och wailningsskola med wailningsplikt – allt hämtat från sajten world wide wail.

Jo, de kan det där med att underhålla. De kan det där med att med en varm humor hålla en hård, kall och grym värld på avstånd för några timmar. Man bär med sig avslutningslåtarna ”Andra Lång” och ”Rumphugget” ut till spårvagnshållplatsen och hem. Stänger om sig och bevarar den där omfamnande känslan av innerlig och intelligent underhållning ett tag till. Tack.

Ömsint och fullmatad ”Monicas vals”

Teater:

MONICAS VALS

Starkt porträtt. Karrin de Frumerie har varit noga i sin instudering av Monica Zetterlunds sång och hennes liv och har format ett starkt och närvarande porträtt i ”Monicas vals”. Foto: OLA KJELBYE

Moncia Zetterlunds bar på ett levnadsöde av rang. Djupt rotade i den svenska folksjälen, hyllad för sin sång och sitt scenagerande. Men också med ett liv där självföraktet och -tvivlet parades lusten för män, alkohol och musik i en virvlande karusell. Den nöjesturen tog henne långt, rotade henne som en ytterst folkkär artist som hade ynnesten att jobba med inte bara svenska artister som Povel Ramel, Hans Alfredson och Tage Danielsson utan internationellt aktade jazzpianisten Bill Evans. Lägg till hennes otaliga medverkande i revyer, shower med kollegorna Birgitta Andersson, Monica Nielsen och Catrin Westerlund (de två sistnämnda dryckessystrar dessutom), alla konserter samt, för att inte tala om, hennes medverkan som Ulrika, sockenhoran, i Jan Troells ”Utvandrarna”-svit 1971. Den som gav henne en Guldbagge.

Det är klart att om detta ska de berättas om inte bara i biografier utan också på scen. Klas Abrahamssons pjäs ”Monicas vals”, nu på Göteborgs stadsteater, spelades för första gången av Malmö stadsteater 2018. En pjäs som famnar mycket, intensivt, liderligt och ömt kärleksfullt.

I Ragna Weis regi på Stadsteatern i Göteborg ska allt med. Den sinnrika scenografin, signerad Helga Bumsch, använder stora cirklar som tidshjul och titthål in i historien, vridscenen får arbeta med allt från folkparksuppträdande till jazzklubbar, loger och hemmasoffan. Den som inledningsvis är hotfullt insvept av rök, som tagen av den ödesdigra branden som Monica Zetterlund i maj 2005 som tog hennes liv.

Persongalleriet är rikt. Ja, översvallande. Förutom Monica Zetterlund räknar jag till nära 40 karaktärer som skildras. Allt från hennes föräldrar och dottern Eva-Lena till Liv Ullmann, Sonya Hedenbratt, Catrine Westerlund, Monica Nielsen, Vilgot Sjöman, Alla Edwall till svenska legendarer som Arne Domnérus, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Jan Troell och internationella storheter som Miles Davis, bill Evans, Marlon Brando, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men märkligt nog ingen Hans Alfredson eller Povel Ramel.

Karin de Frumerie är ensam om att endast spela Monica Zetterlund, den centrala rollen som också förtjänstfullt görs av Carina M Johansson (som den äldre Monica Z) och Eline Høyer (som den yngre Monica Z). Ibland tillsammans sömlöst genom tidens och ålderns skiften. Ibland enskilt.

Karin de Frumerie har uppenbarligen gjort en intensiv instudering av Monica Zetterlunds sång för att skapa detta ömsinta och levande porträtt. Nej, inte med den fascinerande styrka, framför allt i sången, som Edda Magnason gjorde i filmen ”Monica Z” (2013). Men tillräckligt starkt och hängivet för att tränga in på djupet i rollen som Monica Zetterlund. Hon förlorar inte sin egen ton i något kopierande, men vårdar intonationen, fraseringarna och pauseringarna med en försiktigt vårdad känsla. Skickligt.

Ja, det är förstås som att gå på nattgammal is att porträttera en svensk ikon av Monica Zetterlunds rang.

Tillsammans med fantastiska orkestern – Dan Evmark, piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor – hittar föreställning en vördnadsfull musikalisk inramning. Och den är inte oväsentlig. Totalt handlar det om 24 låtar under föreställningen (tre timmar och tio minuter inklusive paus).

Här får inte bara Karin de Frumerie och för all del också Carina M Johansson och Eline Høyer slita ont. Ensemblen rusar in och ut ur sina roller som spöklika staffagefigurer, som agerar allt från påträngande publik till någon av de alla roller som ska kretsa kring Monica Zetterlund.

Första akten är intensiv. Ja, närmast stressig i sitt försök att få med allt från bakgrund, barndom och karriär. Vissa karaktärer måste presenteras innan replikerna kommer, som om man inte riktigt är övertygad om publikens kunnande. Men andra akten är furstlig. Här är tempot märkligt nog lägre. Eftertänksamheten större och Monica Zetterlunds liv och funderingar får liksom stanna kvar och andas. Scenen från ”Utvandrarna” där Ulrika på båten anklagas av Kristina för att bära löss är måhända snabbbuskis men framför allt skicklig, underhållande och skrattframkallande i sitt allvar (Eline Høyer gör Liv Ullmans Kristina med bravur). Det blixtrar bara till, som en snapshot.

Likadant med scenen där Sonya Hedenbratt (Carina M Johansson) och Monica Nielsen (HannahAlem Davidson) möter Monica Zetterlund (Karin de Frumerie) i ett revynummer. Så rappt och kärleksfullt skildrat under ett ögonblick.

Ja, i ”Monicas vals” möter vi en Monica Zetterlund som tvivlar på sig själv, som kämpar mot demoner, men som också står upp för sig själv och sin karriär. Driven av sin nyfikenhet och lust. Men i allvaret och mörket saknar jag hennes talang som komedienne . Monica Zetterlund var så mycket. Så även om ”Monica vals” greppar över mycket finns det glipor som skulle kunna förstärkt bilden av denna ikon.

Monica vals, Göteborgs stadsteater, premiär 1 december 2023 (

Av: Klas Abrahamsson.

Regi: Ragna Wei.

Scenografi: Helga Bumsch.

Kostym: Maja Mirković.

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus och video: Ikka Häikiö.

Ljud: Tova Östman,

Koreografi: Lidia Wos.

Medverkande: Karin de Frumerie (Monica Zetterlund), Carina M Johansson (Monica Zetterlund, Ella Fitzgerald, Greta Nilsson, Sonya Hedenbratt och Catrin Westerlund), Elina Høyer (Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Liv Ullmann), Hannah Alem Davidson (Ella Fitzgerald, Elvi, Eva-Lena och Monica Nielsen), Emil Ljungestig (Torbjörn, Bill Evans, Ib Glindemann, Allan Edwall och Vilgot Sjöman), Sven Boräng (Bengt Nilsson, Sture Åkerberg, Arne Domnérus, Gösta Terseus, Bo Löfberg och Vilhelm Moberg), Johan Hafezi (Göte Wilhelmson, Televerkets personal, Kurt Järnberg, John Levy, Beppe Wolgers, Max von Sydow och Marlon Brando) och Ashkan Ghods (Louis Armstrong, Topsy Lindblom, Leonard Feather, Miles Davis, Svante Foerster, Tage Danielsson och Jan Troell).

Musiker: Dan Evmark, kapellmästare/piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor.

Låtlista:

  1. Vindarna sucka uti skogarna
  2. Come rain or come shine
  3. I’m a fool to want you
  4. Do you know what it means to miss New Orleans.
  5. What can I say after I say I’m sorry
  6. Nothing at all
  7. Waltz for Debby/Monicas vals
  8. Once upon a summertime
  9. Walking my baby back home/Sakta vi gå genom stan
  10. Chega da saudade/Siv Larssons dagbok
  11. Konstigt
  12. What a little moonshine can do/Vad en liten gumma kan gno
  13. Dat dere/Va e det där
  14. Vart tog vinet vägen?
  15. O pato/Biff à la Petterlund
  16. So long big time
  17. Take five/New York
  18. Den sista jäntan
  19. A hundred years from today/Vi passar så bra isär
  20. Where did they go?/Var blev ni av ljuva drömmar?
  21. It could happen to you
  22. Om natten
  23. Gröna små äpplen/Litte green apples
  24. Under vinrankan

Falska illusioner med sexistisk touch

Show:

THE MAGIC OF ALEXX ALEXXANDER

!!

Inte så magiskt. Norske magikern Alexx Alexxander spänner bågen utan att träffa rätt. Foto: PRESSBILD

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Kanske 300.

Bäst: Svävande människor är alltid fascinerande.

Sämst: Tre lättklädda unga damer som assistenter och dansare känns extremt fel 2023.

Fråga: Hur ska det gå att trolla bort Hollywoods bokstäver, som är hans kommande mål…?

Enligt egen utsago kommer han från ett 20-tal utsålda föreställningar i Los Angeles. Det är väl värt att applådera. Men då den norske magikern och illusionisten Alexx Alexxander gör debut i Göteborg med sin show ”The magic of Alexx Alexxander” med tillägget ”the new era of magic” blir det aningen för lökigt för att fascinera.

Inledningsvis får vi på tv-skärmar se hur han trollar bort Oslo vattenreservoir Maridalsvannet inför häpna inbjudna på plats. Ett inspelat inslag precis som då han sedan sätter han sig på sin MC för att åka mot showen i Göteborg. En inte speciellt fartfylld eller tuff tur. Plötsligt står han med sin båge på Lisebergsteaterns scen. Vi som har sett Labero (inte mindre lökigt) skrattar generat.

39-åringen har charm, ser ut som en ung Peter Stordalen (även i klädval) eller en äppelkindad Joakim Thåström utan den osande farligheten som den svenske artisten har. Det blir rart utan fart. Självklart är han fingerfärdig. Han gör closeuptrick med den äran. Skojar till det med ringar som slås samman och sedan isär. Gör sin egen variant på den itusågade damen. Trollar bort både sig själv och några av sina assistenter.

Fascinerar. Svävande damer – och säkert herrar – fascinerar alltid. Alexx Alexxander kan konsten. Foto: PRESSBILD

Men det största tricket är hur han gör en illusion av sig själv som en Las Vegas-artist där de tre assistenterna och tillika dansarna förvandlas till kuttersmycken satta på scen att behaga mannen, myten, magikern. Men han är ju bara en gutt från Tønsberg. Unga, lättklädda damer på scen känns som från en svunnen tid. Det blir sexistiskt trist och efter åtminstone tio danser för mycket där damerna smeksamt kretsar kring huvudföremålet börjar det damma. Lägg till ett för långsamt tempo och unkna skämt om att trolla bort svärmor, så blir det en daterad föreställning.

Synd. För jag menar det där med att Alexx Alexxander har charm – och humor. Han har kunnandet också. Men trollar bort sig för mycket i en myt om sig själv som inte känns trovärdig.

The magic of Alexx Alexxander – the new era of magic, Lisebergsteatern, premiär 30 november 2023. Spelas även 1, 2, 3, 8, 9 och 10 december.

Regissör: Tim Tønnessen.

Manus: Simen Sand.

Scenografi: T Garshol

Koreografi: Christer Tornell, Rebekka Flaarønning och Madeleine Berglen.

Kostym: Mats Lysell.

På scen: Alexx Alexxander med assistenter/dansare Rebekka Flaarøing, Madeleine Berglen och Aurora Berta.

Orup ensam i Göteborg

Solokvist. För första gången i sin artistkarriär ska Orup stå ensam på scen. Hösten 2024 blir det på Draken Live med showen ”Orup bara”, som först har premiär i Stockholm i januari. Foto: KAI MARTIN

Han har en enastående karriär, Thomas ”Orup” Eriksson. Från den första hiten med Intermezzo över Ubangi och Thereisno Orchestra till solokarriären, som format hans artistkarriär tillsammans med framgångarna i GES.

Men när han i januari ställer sig ensam på scen på Rival i Stockholm för en show är det en ny utmaning.

– Jag har alltid uppskattat livesituationen. Men att stå ensam på scen har jag aldrig gjort. Det kommer bli en utmaning, säger han, som hösten 2024 är redo för Draken Live i Göteborg.

Han är på besök på sin kommande arbetsplats Draken Live i det nya hotellet Draken vid Järntorget. 19 september är premiär för showen ”Orup bara”, som är planerad att ges torsdagar till och med lördagar fram till 14 december.

Men först Stockholm och Rival 18 januari och 34 spelningar fram.

Han är elegant klädd, kanske den genom tiderna mest välklädde soloartisten i svensk pophistoria (Tages leder med råge som grupp under sin tid på 60-talet). Men då jag frågar honom vilka märken han bär, den rosa kostymen, den blurrade, svartvita skjortan och de blank putsade bootsen… ja, då blir han svaret skyldig.

– Haha, där fick du mig. Jag har en assisten som köper mina kläder. Sedan väljer jag vad jag tycker är snyggt. Men det här…?

Han vränger kavajen och visar:

– Jaha, en Jack & Jones.

– Men på scen kommer jag skifta kläder för varje kväll. Det blir 35 byten totalt. Ny outfit för varje show, berättar han.

– Ja, inte för att jag tror att någon kommer gå på alla showerna, men för att jag vill ha den förändringen för mig själv och för att det ser bättre ut på sociala medier.

Jo, han hänger där. I våras, efter någon längre tids radioskugga, dök plötsligt Orup upp på bland annat sitt Instamgramkonto Oruphansomsjunger. Ensam vid pianot eller med gitarr och trummaskin sjöng han klassiker från Mott the Hoople och David Bowie bland med sina egna hits.

En presentation som förstås hade en tanke bakom.

– ”Orup bara” har funnits i mina tankar länge. Jag pratade om något avskalat med Niklas Strömstedt och Anders Glenmark, men de var inte så pigga på det. Så jag bestämde mig för att göra det här ensam. Det är första gången jag gör det. Jag har alltid uppskattat livssituationen. Men ensam på scen har jag aldrig stått. Det blir en utmaning men belöningen blir större om det går hem. Men jag ska erkänna att det finns dagar när jag tänkt att vad i h-e har jag gett mig in på.

Sedan genombrottet med ”Jag blir hellre jagad av vargar” 1987 har Orup radat upp hitlåtar och därmed etablerat sig som en av Sveriges främsta och mest folkkära artister. Det var uppenbart när jag såg GES på Dalhalla i juli 2018 hur publiken kunde varenda låt från hans låtskatt som presenterade.

Men hur väljer han låtlista till sin show – det finns ju en räcka låtar att välja av…?

– Jag har ritat upp en tidslinje. Jag har försökt hitta en dynamik och energimässigt vill jag ha lågt och högt, förklarar han som självklart kommer välja sina hitlåtar i detta hans nya sammanhang.

Han är redo. Hösten 2024 kommer showen ”Orup bara” till Draken live. Foto: KAI MARTIN

Orup har inte förlorat sin glädje i musiken. Men det är framför allt live som han trivs bäst.

– I början var det ett nödvändigt ont. Men det har ändrats. Nu har jag kul på scen, även om det här kommer bli annorlunda.

Ja, för med ”Orup bara” blir han sin egen ackompanjatör.

– På scen kommer jag ha piano, Wurlitzer, gitarr och en Roland trummaskin.

Kommer du det bli skillnad på showen i Stockholm och den i Göteborg?

– Nej, det är inte tanken. Men det är klart att det är ju olika platser och olika förutsättningar.

Just nu repar han mycket och lever med sin show dygnet om. Problem med texter…? Nej, inte Orup, inte.

– Det är ju popmusik jag skriver och då ska det vara texter som är lätta att komma ihåg, säger han frankt.

Av låtarna du väljer att spela, kommer det smyga sig in någon ny låt?

– Nej, jag har inte skrivit ny musik sedan 2019. Jag har slutat med det. Det är ändå ingen som är intresserad av att jag gör det. Jag vet att man säger att musiker skriver musik för sig själva, men det gör inte jag. Jag skriver för att andra ska lyssna på det. Allt annat är en lögn. När man nu släpper musik drunknar den i andras releaser. Det är verkligen tufft och inte så kul att komma med musik om ingen bryr sig.

Lite skillnad på hans första år som soloartist då hit följdes av hit och framgång på framgång, som gjort honom till den etablerade artist han nu är, 65 år gammal.

– Men de först sex år var jobbiga. Jag är tacksam att jag var 28 när jag slog igenom och hade en viss erfarenhet. Då var jag glad om det skulle hålla i fem år. Det var under de första sex åren väldigt stressande gällande låtskrivandet.

Så fokus på gammalt beprövat om än i ett nytt sammanhang och med ny kostymer för varje kväll. ”Orup bara” kan bli så mycket mer.

Fakta Orup:

Namn: Thomas ”Orup” Eriksson.

Ålder: 65, fyller 29 november.

Yrke: Artist och låtskrivare.

Familj: Fru och barn 9 och 11, 22, 23 och 31.

Bor: på Söder, Stockholm.

Aktuell: Med showen ”Orup bara”, premiär på Rival, Stockholm 18 januari. Showen kommer till Göteborg med premiär 19 september.

Nattsvart utforskning av teaterns möjligheter

Teater:

#3 FÖRSÖK OM A OCH SEN OM B

Tredje gången. Av Iggy Malmborgs tre mikropjäser utgör ”#3 försök om A och sen om B” den sista – delvis utspelad i totalt mörker. Foto: OLA KJELBYE

I programbladet frågar sig manusförfattaren och regissören Iggy Malmberg sig ”Det ena ska ske efter det andra och det går inte att spola tillbaka eller börja om. Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?”. Detta om hans tredje mikropjäs ”#3 försök om A och sen om B”, som föregåtts av monologen ”# försök om skådespelarens paradox” (monolog), och ””# försök om urvattning”. I den första ger sig skådespelaren (Jesper Söderblom) sig i kast med upprepningen. Den som hen möter varje kväll i en pjäs. I den andra undersöker de tre skådespelarna (Eline Høyer, Mattias Nordkvist och Victoria Olmarker) hur man ger liv åt en minimerat manus.

Nu alltså det repetitiva satt i skenet att ingenting på teaterscenen går att spola tillbaka och börja om.

Det sker i ögonblick, som en diabildsvisning där man glimtvis – efter speakerröst – får anvisningar om vad som sker på scen. Korta stunder av ljus däremellan mörker. Det skärper sinnena. Ljudet av steg hörs.Knarrande steg. Knaster som från en grammofonskiva där pickupen inte har lyfts upp efter lyssningen. Men skådespelarrösten säger att det ska föreställa ljudet från en gammal film.

Iggy Malmbergs tre mikropjäser är snabbt skapade. Med bara två veckors repetitionstid och bara två föreställningar av var och en. Kvickt in. Lika raskt ut.

Det är ett försök att både utforska teatern och leka med pjäsernas innehåll, möjligheter och teman. Det är inte utan humor, men som åskådare i denna den tredje pjäsen i raden gäller också att vara utrustad med en god portion tålamod. Förvisso under blott cirka 50 minuter, men när en betydande del av pjäsen utspelar sig i mörker kan det mycket väl bli nattsvart i mer än en bemärkelse.

Nu krånglar sig både Iggy Malmberg och det tre skådespelarna – Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström – undan detta i en djärv balansgång där just humorn räddar det hela. Men om man får svar på frågan ”Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?” vet i katten. Mer att en efterföljande diskussion i ämnet hade öppnat för en intressant debatt. Den blev jag utan.

#3 försök om A och sen om B”, premiär 28 november 2023, Göteborgs stadsteater, Lilla scenen. (Samtliga tre pjäserna i ”Försök” kommer spelas vid ett och samma tillfälle 2 och 3 december, föreställningarna är redan utsålda.)

Koncept, text och regi: Iggy Malmberg.

Koreografi: Beck Heiberg.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Medverkande: Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström.

Deckare ur ett – nästan – Göteborgsperspektiv

Delvis läsvärt. Fem romaner i deckargenren med skiftande kvalitet – från lysande till mindre bra. Alla – nästan – ur ett Göteborgsperspektiv.

Peter Gissy: Den stora hemligheten (Hoi förlag)

Idoge Peter Gissy driver rastlöst vidare i sitt skrivande. Han är nu uppe i ett 50-tal böcker i olika genrer, men hans faiblesse för just thrillers är nog ändå hans största. Den här gången har han tagit avstamp i sin egen historia om fader okänd och sina sydettyska rötter, det vill säga de tyskar i Tjeckoslovakien som efter kriget sågs som andrahands medborgare. 76-årige Peter Gissy fick som 29-åring på sin mors dödsbädd reda på att den han trodde var hans pappa inte var det. Ovetskapen har gnagt i honom. Med ”Den stora hemligheten” tar han avstamp i detta, men låter nyexaminerade rättspsykologen Annie Mallman var diktarjaget. I två snyggt ihopvävda parallella historier – dels jakten på de sydettyska rötterna, dels på en serievåldtäktsman i Göteborg – har Annie Mallman att göra. Både på plats i Göteborg, såväl i barndomens Skåne med en åldrad och allt mer dement pappa som i Sydtjeckien. Peter Gissy är en fena på intriger och håller tempot väl uppe i ”Den stora hemligheten”, som mycket väl kan vara den första i serien om Annie Mallman.

Anna Ihrén: Guldstaden (LB förlag)

”Guldstaden” är Anna Ihréns fjärde roman i den så kallade Jubileumsserien. Göteborg är i fokus och med denna hennes serie också stadens 400-årsjubileum. Staden pyntar och fejar inför det stora firandet, men glansen solkas av att en tonårspojke i ett av Göteborgs mest utsatta områden hittas mördad. Anna Ihrén ska ha en eloge av att våga skriva om gängkriminalitetsproblematiken. Förfärande få deckarförfattare i landet gör det, så vitt jag vet. Men i ”Guldstaden” hamnar på något sätt mordet i skymundan för intrigerna hos de poliser som utreder fallet. Jag tappar snabbt intresset för dessa deras kärleksrelationer och karriärspositioner. Visst har hon en bra story här med ett delvis oväntat slut. Men jag tycker att Anna Ihrén slarvar bort den dramatiska handlingen i ”Guldstaden”.

Per Rune: Syndaren (Nona)

”Syndaren” om förre Säpo-agenten Erik Feldt är Per Runes romandebut. Författarnamnet är pseudonym för Per-Rune Nilsson, före detta fallskärmsjägare och med meriter inom Säpo med inriktning de operativa enheterna kontraterror och kontraspionage. Rötterna i Arvidsjaur och sitt boende i Göteborg – förutom det generella kunnandet inom agentvärlden och sin nuvarande roll som koncernsäkerhetschef – förenas i Erik Feldt. Han som dragit sig tillbaka i vildmarken i Norrbotten efter traumatiska upplevelser i tjänst. Men då hans dotter, den unga åklagaren Ulrika Ericsson, skjuts vid ett attentat efter en gängrelaterade rättegång… ja, då dras Erik Feldt snabbt in i dramat. Per Rune kan sin dramatik, kan alla schatteringar inom säkerhetspolisen och polisarbetet generell och spinner en intensivt vibrerande thrillertråd inte helt olik Jan Guillous svit om Carl Hamilton. Erik Feldt är ensam, men inte utan medhjälpare. Han är smart och strategisk. Men hjälper det i jakten på att hitta den som satte attentatsmännen på uppdraget…? Göteborg är i centrum, precis som fjällstugan och spanska solkusten likaså. Glimtar från Erik Feldts dramatiska bakgrund i mellanöstern skymtar för att ge ett slags förståelse för vem han är i jakten på förövarna. Det ska bli intressant att följa dennes fortsatta eskapader.

Mohlin Nyström: Den tysta fågeln (Norstedts)

Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström har gett sig ut på en rejäl resa sedan uppväxten i Åmål. Peter Mohlin har sedan ung vuxen ålder haft Göteborg som bas, men är sedan en tid bosatt utanför Lissabon. Kollegan och vännen Peter Nyström, kanske en mer rastlös individ gällande boende, har lämnat Göteborg för Malmö. Tillsammans har de sedan debutromanen ”Det sista livet” (2020) hållit fast vid dramatiken som kretsar kring förre detta FBI-agenten John Adderley. Där har Karlstad blivit staden som han inkognito bor och verkar som kriminalpolis i. Självklart spinner den tredje boken i serien, ”Den tysta fågeln”, vidare på den forne agentens liv både på såväl det privata planet och i yrkeslivet. Samtidigt som han försöker undvika den hotande faran från onda krafter från USA, som vill hämnas, slits han mellan jobbet och dess utmaningar och den överraskande, och ofrivilliga, rollen som förmyndare för sin unga brorsdotter. Mohlin Nyström kan sin dramatik. De kan sin miljö, som den här gången hamnar i ett lika fiktivt Grums som det Karlstad de skapat. Vi som har följt John Adderley genom de tidigare romanerna möter ett persongalleri vi är bekanta med, som nu adderats av nya. Återigen en bladvändare, rappt skriven med stilistisk pondus, där den givna utgången snyggt alltid öppnar för en annan.

Tony Fischier: Ett stråk av karma

Flitige Tony Fischer håller inte bara sin serie om kommissarie Niklas Ragnvik vid Göteborgspolisen igång. Han har också sedan debuten med ”Mannen som försvann” (2021) och de följande böckerna ”I mästarens skugga” (2022) och ”Den sjunde kretsen” (2023) också kommit med boken ”Svart vecka” (2023) om privatdetektiv Anders Johansson. Så lite överraskande kanske att han redan är framme vid sin fjärde roman i Ragnvik-sviten. Detta dessutom utan att tumma på kvaliteten. I ”Ett stråk av karma” har Niklas Ragnvik tagit ett steg tillbaka i storyn. Så också hans flickvän Maxine Adlerkrantz. Istället är det kollegan Markus Hauer, nyss tillbakakommen efter sjukskrivning, som hamnar i fokus både på det personliga planet som i yrket. Händelser i något slags närtid vävs snyggt samman med dåtid. Tony Fischier kan med mästerlig hand skapa förvecklingar som få andra. Till detta med en nerv och intensitet, som bjuder på thrillerkraft och läsglädje boken igenom. I ” Ett stråk av karma” fräser det i trådarna som sprakar mot finalens detonation. Det är oerhört skickligt och som Tony Fischier plägar göra porträtteras den göteborgska överklassen i allt annan än smickrande drag. Väl färdigläst sitter man och kippar efter andan väl medveten om att Tony Fischier snart har skrivit färdigt nästa bok i serien.