Författare: Kai Martin

Morgonmötet i oputsade skor

Posted on av Kai Martin

Har blivit kallad och blir man det kommer man.

Dagens Media har bjudit in och vem är jag att tacka nej…

Så jag kliver upp tidigt, för det är frukost som vankas på Posthotellet, som inledning till föredragen som ska hållas.

Rakning, tvagning och tandborstning, på med en off white Eatonskjorta, en ockrafärgad Silja Exclusiveslips – loppisfynd – och Ralph Laurentvästen från Woodburry Common, NY, för ett år sedan, DKNY-kostymen inköpt på Macys vid samma tillfälle precis som de svarta par Blundstone och Stetsonkepsen jag har på fötter och huvud.

Försöker med andra ord vara anständig, men det är ju jag det.

Nej, det är ingen dresscode. Jag väljer själv, tar vagnen ner och möter de andra i auditoriet där kläderna är lika skiftande som vid de flesta sådana tillfällen. Men, det är klart, ingen är väl stassad som jag.

Kaien

Stassad kille med kläder – bland annat – från New York.

Anförandet inleds av chefredaktören till tidningen, en hyfsat ung man i jeans som inte ens klär en 14-åring, illa sittande skjorta tillika kavaj, men värst av allt, skorna, eller snarare bootsen, är så illa putsade så slarvet sticker i mina ögon.

Jag förstår det inte, han är en representant för sin tidning och ser ut som en luns. Jag lovar, ingen kvinna i den positionen skulle ens tänka tanke att se så slarvigt klädd ut i en dylik situation.

Föredragshållarna avlöser varandra, alla män: JCDecaux vd, oklanderlig klädd, MCDonaldskille från Göteborg, helt okej klädd även han, uselt förberedd, och creative director Jocke Jonason, som kör samma bohemstil som chefredaktören, men med större bärighet, om man säger så.

Han är dessutom underhållande, men begår samma misstag som JCDececaux-vd:n, det vill säga det smöras om Göteborg, hur förträffligt trevligt det är att vara på Sveriges framsida. Cheezus! Varför?

Föredragen handlar om utomhusreklam i stort, men info kommer också hur hur vi fördelar vår tid på olika punkter räknat i antal ledig tid – alltså undantaget arbetstid (åtta timmar) och sömn (åtta timmar): print (15 minuter), TV (2,5 timmar), online (1,5 timme), radio (40 minuter), mobil (70 minuter), utomhus (två timmar). Detta kontra de investeringar olika media gör: print (två timmar), TV (2,8 timmar), online (1,7 timme), radio (40 minuter), mobil (nio minuter), utomhus (16 minuter).

Jo, reklambolagen kommer toksatsa på utomhusreklam och Dagens Media skriver i sitt nya nummer om utomhusreklamen som det nya TV, eftersom människor rör sig så mycket. Till det hör att andelen stadsbor fram till 2030 väntas öka väsentligt, så att större delen av jordens befolkning kommer bosätta sig i städerna – en hemsk utveckling förstås.

Klart att det inte finns tid att klä sig ordentligt eller hinna  putsa sina skor med sådana bekymmer.

Det är aldrig slut förrän den feta damen sjunger

Posted on av Kai Martin

Ibland blir längtan så stark att det enda att göra är att sätta sig i bilen och åka norrut.

Nu väntade Skarpe Nord, en perfekt vinterkväll, kyla i luften och dunflingor som lätt virvlade i luften.

Köer på E6:an och tokfullt på parkeringen gjorde att jag kom sent in i matchen, IFK Kungälv ledde då med 1–0 och när jag väl kommit in dröjde det inte länge förrän laget utökade sin ledning med 2–0 i 25 minuten, efter en höra som Mathias Johansson rakar in. Man kan kalla den en variant, för annars så säkre, lagkapten Mikael Lindberg föll och måhända lurade han där IFK Vänersborgs försvarsmur, men inövat var det inte.

645@70Kungälvs Simon Artig jublar. Arkivfoto: JAN WIRIDÉN

Det var fartfylld bandy, kanske inte så välspelad, men utbyte av småchanser titt som tätt. Tillslut kommer reducering, bara fyra minuter efter 2–0-målet. Ett, från min vinkel, enkelt kantskott, närmast från förlängda mållinjen, som Kungälvmålvakten Jesper Thimfors styr in. Målet signeras IFK Vänersborgstalangen Nils Berner och ger luft i lungorna för bortalaget. Kort tid efter kvitterar gästerna genom Emil Viklund, som passade till det första, och IFK Kungälv ser lätt slokörade efter att lite väl enkelt inte bara släppt in två mål, IFK Vänersborg i matchen utan också bjudit in gästerna genom sitt svängdörrsförsvar.

Det ger också en straff, efter att Emil Viklund rivits ner i slutminuten av första halvlek. Normalt säkre Joakim Hedqvist skjuter bredvid Thimfors mål – Vänersborgskanonens tredje straffmiss den här säsongen.

När andra halvlek börjar är det gästerna som dominerar samtidigt som snön faller mer intensivt, men lika lätt som tidigare.

Det är några minusgrader och är något av ett drömväder för sporten, eller som en kollega säger ”med sådant här väder behövs inga hallar”; nu lever vi inte riktigt i den verkligen i Västsverige.

IFK Vänersborg kommer ut och dominerar tillställningen. Men tränaren Stefan Karlsson är inte nöjd. Bara några minuter in i halvleken kallar han till time out, tar ett taktiskt snack med laget och 64:e minuten håller sig Emil Viklund, det snart 24-årigegeniet, framme och ger IFK Vänersborg ledningen.

Bland kollegorna pratas det om att det antingen slutar 2–4 eller 3–3, en profetia, ska det visa sig.

Trots att IFK Vänersborg dominerar och sluter tätt i försvaret, som gör att hemmalaget förgäves försöker lobba sig till anfall. Men domaren har lagt till fem minuter och i fjäder tilläggsminuten kvitterar rutinerade Ted Skoglund i en tilltrasslad situation. Ett resultat som håller matchen ut.

Vid pissoaren får jag sedan höra sanningarna, som man alltid får, av två IFK Vänersborgssupportrar:

”Det här håller inte i elitserien. Man måste alltid komma upp i 100 procent. Ja, 120 procent, om man ska lyckas.”

”Nej, idag kom de bara upp i knappt 70 procent. Det var inte vackert.”

”Ja, det måste skärpa sig nu då slutspelet närmar sig.”

Och så är det ju. IFK Vänersborg har genom tränaren Stefan Karlsson fått ordning på spelet, är utmanare till vilket lag som helst. Men, för att citera supportarna vid pissoaren det krävs ”120 procent, om man ska lyckas”.

För IFK Kungälv var det en viktigt poäng i bottenstriden kring strecket upp till de två ingenmanslandsplatserna. Men slutspelet är kört för kexlaget.

Krossade förhoppningar för Frölunda

Posted on av Kai Martin

Frölunda är verkligen ett lag som kan få sina supportrar – och förmodligen ledning – att pendla mellan hopp och förtvivlan.

I matchen mot Luleå har laget allt i sina händer efter två utmärkta perioder och mål efter bara några sekunder i inledningen av denna CHL-final.

2–0 i Göteborgslagets favör efter två perioder och det gällde bara att knyta ihop säcken.

Men hockey är spel i över tre perioder eller mer, om man inte som jag håller till i lägsta divisionen och spelar två perioder.

I tredje har Luleå börjat hitta sina positioner och därmed börjar Frölundas marginaler att krympa. Till det blir misspassen lite för ofta för gästerna i Luleå och det straffar sig.

Ja, det är en olycklig utvisning – fem minuter plus 20 minuter – för en tackling som inte såg så allvarlig ut även om Oscar Fantenberg lyfter i momentet när han trycker Karl Fabricius mot planket. Men, och det är det som domarna missbedömer, det är Fabricius egen klubba som träffar över hans käke. Och Oliver Bohms crosschecking, som gav reduceringen tidigare…? Tja, gångjärn på Luleåspelaren och domarna pekar med hela handen. Då spelkänsla där, tycker jag.

Inte så vackert och trist med överspelande hockeyspelare, det som jag hatar i fotbollen. Nu gav det fördel Luleå, som dessutom kunde göra både tre och fyra mål (tom kasse) innan laget kunde lyfta CHL-bucklan och tillskottet i form av prispengarna på en ansenlig summa.

Ett pris som var som vikt för Frölunda, men som slarvades bort och återigen, laget har problem på målvaktsposten.

Linus Fernström kan växla mellan att vara oerhört tät och noggrann i sitt spel och uppvisa fullständig inkontinens.

De tre målen som han är inne på är inte otagbara, de rinner igenom och framför allt 2–2-målet… Ja, där täpper han inte till ordentligt vid stolpen.

Ska Frölunda bli ett vinnande lag måste målvakterna upp i nivå, om och om igen. Det är tufft, kräver ett starkt psyke, för varje misstag blir så tydligt på den positionen och det är inte första gången puckar mellan benen sniglar sig in i mål på Linus Fernström. Jag har inte statistiken, men helt klart är att detta är något som motståndarna är medvetna om och som Frölundas målvaktstränare Kristoffer Martin måste gnugga vidare på med sin adept.

Smickrande drömmar

Posted on av Kai Martin

På Nätet kan man göra upptäckter.

Så då jag hittar projektet Maskinpop från Vislanda blir jag glad. Framför allt och förstås för att gänget gör en version av Kai Martin & Stick!:s ”Jag dansar inte” – den låt som gitarristen Peter Bryx och jag först av alla de som vi skrev för bandet efter att vi träffats 1978.

01stick2Kai Martin & Stick! 7 oktober 1978. Debuten. Foto: Lauri Dammert

Maskinpops version på Soundcloud är syntig och påminner kanske mer om det hemliga spår på debutalbumet ”Biomusik”, där vi gör ”Jag dansar inte” tillsammans med Cosmic Overdose, som någon dessutom gjort en fantastisk video till.

Men det är en vital, rolig variant av låten, som uppenbarligen smittar.

För i natt drömde jag om en spelning med Kai Martin & Stick! som var en ren sensation. Det var fullsmockat med människor och när vi spelar ”Jag dansar inte” som extranummer är allsången total. Problemet är bara att bandet slutar spela mitt i. Vi kommer aldrig till andra versen och vi står och diskuterar hur vi ska fortsätta, ljuset tänds och kvar står några ivriga entusiaster som väntar på mer, men de är blott en handfull, lokalen något slags sliten gymnastiksal och allt var bara en dröm – i dubbel bemärkelse.

Byström lämnar en tidning i kris

Posted on av Kai Martin

Det kunde ha varit som en tanke, när jag igår träffade en tidigare medarbetare på GP som säger två saker av vikt men också ryktesvis.

1. GP har vänt in och ut på fickorna, nu försöker de också göra sig av med byxorna.

2. En tidigare högt uppsatt chef inom koncernen höll sitt 50-årskalas på lokal för 400 gäster – företaget fick ta kostnaden.

Rykten är som skvaller. Man ska ta dem med en nypa salt. Men ibland kantrar det över och blir till skakningar från nedre däck, som ger en aning om något annalkande.

Gabriel Byström sysslar inte med skvaller och förtal. Men det är just sådan vidlyftighet i punkt två som Gabriel Byström har kritiserat sitt eget företag för. Klart och tydligt har hans ställningstagande varit, ägaren Peter Hjörnes svar har varit mer desperata och duckande.

Gabriel

Gabriel Byström lämnar sin tjänst som chef för GP:s kultur. Foto: GP

Nu lämnar denne kloke och välskrivande redaktör sin tjänst för jobbet som chef på Radio Skaraborg.

Jag minns Gabriel Byström som en rätt trött nöjesskribent när han kom till GP och banne mig och han inte nickade till när han satt framför mig på Oasis Globenkonsert 1997 (i och för sig förståligt, det var en trist konsert).

Men han har knappast nickat till sedan dess och definitivt inte sedan han för drygt åtta år sedan tillträdde som chef för kultur, gränslöst och sedermera nöje. Tvärt om, han har utvecklats som stilist och han håller huvudet både kallt och högt när det krisar. Med klarsynthet lyfter han frågorna, analyserar, förklarar och har åsikter som det går att spegla sig och lära sig av.

Som GP:s finansiella kris.

Jo, svenska tidningsvärlden är i limbo. Få vågar satsa och det gäller GP i synnerhet. Det företag som förköpte sig, blev större än vad som var nyttigt och nu betalar ett surt pris i form av allt knappare resurser.

Nej, jag vill inte se GP med brallorna nere, jag vill inte ens att GP säljer sina byxor. Jag vill att GP ska stå som en fri och modig tidning, väl rustad, som vågar kritisera och verka i ett trängre mediaklimat där snabba klipp är lika med många klick.

Nu förlorar tidningen sin i särklass vassaste penna och starkaste röst. Någon ny kommer självklart kliva fram – oklart vem – men klarar denne att hålla Gabriel Byströms stolta vajande fana när det blåser kallt och snålt…?

Eller söker GP en lydig knähund utan bett och stil?

Bara GP:s ledning kan räta ut de frågetecknen, men till det krävs en stor portion kurage och självrannsakan.

För när Gabriel Byström nyligen fick Aftonbladets Axel Liffner-stipendium, så var det en viktig markering om journalisternas viktiga roll i samhället; att våga granska, orka vara en nagel i ögat – även på sin egen ledning och ägare – och bara verka för det fria ordet. Byström har blivit rösten som svenska journalister behöver när mediaklimatet är ansträngt. Må han inte tystna i sin nya roll.

En dag till bredden fylld av minnen

Posted on av Kai Martin

Lördag. Vi tar paus från filmtittande, Z och jag.

Mornar oss med en stilla frukost, men bryter upp för dagen väntar.

Vi börjar städa och plocka undan, målmedvetet, koreograferat, som om vi vet den andres rörelse i olika delar i hemmet. Tiden går, hemmet blir finare och finare, till slut åker jag och handlar dirigerad av en omfattade inköpslista signerad Z.

Vi ska ha gäster.

Det är min gudmor som kommer på besök, en fartfylld 85-åring som funnits i hela mitt liv och som framför allt varit min mammas bästa vän i ur och skur sedan tioårsåldern. Med är hennes lillebror med fru.

Ja, det är klart, det är bäddat för minnen.

Hemmet är fyllt av ting som ger det, arv från mina mor- och farföräldrar samt mina föräldrar. Saker som kommer från Z:s sida.

Vi satsar på lätt mat, mycket sallad, getostknyten (som senare får namnet chèvrepuffar) med flytande honung och valnötter, några skivor Milanosalami, Parmaskinka och rökt rostbiff, men vi inleder med Z:s morotssoppa, som är ljuvlig, och till det mitt i all hast bakade bröd, som smakar mums. Välkomstdrinken består av Moët & Chandon, ett chabli till soppan och ett bordaux till middagen. Kaffe till den danska efterrätten och mycket Pellegrino vid sidan om.

Z har dukat, kreerat vardagsbordet vackert; det är en inbjudande miljö att äta i.

Kanske kan någon tycka att det är trist att sitta och äta med någon som är 85, 80 och 65 år i en fallande åldersskala. Men i mitt liv har vi alltid i familjen umgåtts över generationsgränserna, för mig är det självklart och den här middagen har väntat alldeles för länge.

Det blir en fantastisk sittning med samtal i timmar, som spänner över allt från dagsaktuella ämnen till hågkomster från minnenas korridorer. Perspektiv vidgas och min gudmors fantasieggande berättelser om sina reser öppnar panoramor.

Jag har inga föräldrar kvar, Z har förlorat sin mor, hennes nära 90-åriga väninna har flyttat tillbaka till Danmark; tiden är alltså givet knapp att få till dessa möten, för att få förmånen att tilldelas dessa människors erfarenhet och berättelser.

Jag är tacksam för middagen, inte bara för att maten var god, utan mest för stunden som gav alla samtal.

Mer middagar med vänner, släktingar, nyfunna och okända anbefalles härmed.

Tre norska och en dansk – filmfestivalen fredag

Posted on av Kai Martin

Ibland är det skönt att börja dagen med något lättsamt. Norska filmen ”Beatles” i regi av danske Peter Flinth (”Arn” med flera)  är en nostalgisk söt pärla, som utspelar sig i Oslo på 60-talet. Beatles är drömmen, John, Paul, George och Ringo det ouppnåeliga målet. För de norska gutterna Kim, Seb, Gunnar och Ola i 16-årsåldern är det ändå det mesta samtalsämnet, långt före tjejer… Men de fingrar på sina instrument och de börjar också röra vid unga – och äldre – kvinnor. Vuxenlivet dröjer fortfarande runt hörnet, men närmar sig. Det är en finstämd film och hopp, kärlek, vänskap och ungdom med Oslo klätts av i sin moderna dräkt och fullständigt och häpnadsväckande kastats tillbaka till 60-talet på det mest förtjusande sätt. Född 1956 är det lätt att gilla och minnas, snacken på skolgården, banden som skapades ur fantasin, drömmarna och hur de krossades; jag för att jag var blond, det var ju ingen i Beatles. Jag fick bilda ett eget band senare, men då hade jag färgat håret.

Beatles

Oslos svar på Beatles.

Danska Susanne Bier viker inte undan för inträngande dramatik. Kanske är hennes ”En chance til” hennes allra starkaste. Filmen som berör tunga ämnen som ett spädbarns död, kvinnomisshandel, postdepression efter graviditet, missbrukarmisär borde fulla skålen till råge med känslor. Men Susanne Bier driver historien med fast, intensiv hand och har skapat en film som äter sig in i sinnena och klarar att styra undan den bottenlösa förtvivlans mot just en chans till. Marie Bonnevie och Nikolaj Coster-Waldau får måla upp hela sitt känsloregister, som de äkta paret med sitt lilla barn. Men missbrukarparet Nikolaj Lie Kaas och May Andersen, hyllad fotomodell, ligger inte långt efter. En hemsk och stark film.

A Second Chance

Falsk familjelycka i ”En chance til”

”Kvinnor i for store herreskjorter”, baserad på feministiska Gunhild Øyehaugs roman ”Vänta, blinka”, är en rar norsk film av debuterande Yngvild Sve Flikke. Med humor och värme bjuds på ett antal vitt skilda kvinnorporträtt, som alla vidrör vid varandra – inte alltid utan varandras vetskap. Kvinnofrigörelse och feminism finns som ett spinnande, men inte överskuggande, tema, där uppgörelsen med sig själv är central. Färska skådespelaren Inga Ibsdotter Lilleaas är en sensation som den unga feministiska poeten Sigrid.

Women in oversized men's shirt

Inga Ibsdotter Lilleaas är ett fynd i norska filmen ”Kvinner i for store herreskjorter.

Fredagen avslutas med journalisten och krönikören Ronnie Sandahl, som långfilmsdebuterar med ”Svenskjävel”. Unga svenskan Dino (Bianca Kronlöf, som även är med i festivalaktuella ”Verden vener”) lever ett kollektivliv i centrala Oslo, ständigt på jakt efter jobb och pengar. Hon möter förre tennisproffset Steffen (Henrik Rafaelsen), restaurangägare, rik och försmådd boendes i ett överklassområde med en femårig dotter och en i tonåren. Filmen spelar på ett sedan tidigare givet tema, är därför lite förutsägbar, men Bianca Kronlöf är driven i sin roll som vilsen 23-åring i jakten på identitet och självständighet. Stark och empatisk, fyndig och slagfärdig med ett öga för individer och repliker som de allt för självgoda överklassmänniskorna – eller för all del de jämngamla svenskarna i kollektivet – inte har.

von Brömssen nära döden

Posted on av Kai Martin

TOMAS VON BRÖMSSEN

!!!

Tomas von Brömssens sista revy

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: Utsålt, som i princip hela vårens föreställningar

von Brömssen

Gammalt och nytt i Tomas von Brömssens sista revy. Foto: MATS BÄCKER

Han inleder lite smygande. Ja, till och med lätt blasé. När han kommer in från parkett, talar till publiken inför fortfarande tänd salong och säger att han är glad för att alla är här. Men… han är ju van vid en större publik.

Jo, han fångar salongen med en gång. Han är sådan Tomas von Brömssen. Och publiken förstår naturligtvis omedelbart att han syftar på sitt gästspel på Håkan Hellströms Ullevikonsert i somras inför nära 70000, men som von Brömssen i sin show gör till att Håkan hjälpte honom lite grand.

Mm, modest humor som naglar fast publiken.

Och Håkan Hellström, förresten. Det är ju han som har lärt scenisk tajming av Tomas von Brömssen. Den där förmågan att bara stå still på scen och hämta in förväntningarna och sin publik. Låta tystnaden tala och ta tid.

Nu har von Brömssen lånat av Hellström. Entrén med att smyga in nerifrån och så småningom upp på scen är så typiskt Hellström. Så gjorde han i Scandinavium i december 2013. Så gjorde han på Ullevi 7 juni 2014. Så gör Tomas von Brömssen 29 januari 2015.

Jo, ”Tomas von Brömssens sista revy” – det låter ödesmättat och tungt. Och ja, det finns element av allvar i denna showen. Precis som vid portalen till Stampens kyrkogård med inskriften ”Tänk på döden”, så är det det som Tomas von Brömssen, några och sjuttio, gör.

Men det är klart att det är humorn som vinner när han bjuder på denna nya show med gamla karaktärer och några nya.

Till sin hjälp på scen har han Rudy Addo och Malin Stenbäck – unga, friska kvinnor som kontrasterar den åldrande aktören – och den gamle vapendragaren Sven-Eric Dahlberg med orkester.

Här passerar fäbodstintan revy med sina lockrop. Här kommer den förmätne servitören Yngve, som kallats till pärleporten. Här finns den tyste mimclowen med sina försiktiga gester. Tomas von Brömssen låter sina karaktärer synas, för när han väl ska bli ihågkommen är det kanske just mest för dem och inte för Tomas von Brömssen. Så ur skuggorna hörs också Sten-Åke Cederhök och Povel Ramel, ekon från förr men starka i minnet.

Premiären bjuder på skratt, musik och ömsinthet, men också en dos av vemod och allvar.

Jag tror aldrig jag har sett någon show när Tomas von Brömssen inte äger scenen med självklarhet. Men den här gången finns det ett slags fördröjning, en tveksamhet inför skratten och poängerna, ungefär som hans västgöta komiker i rullstol på hemmet. Eller pastorn som förvirrar sig i metaforer. Plastiskt rolig med lösnäsa och peruk, men det tar inte riktigt skruv efter den inledande surprisen.

Men efter den inledande, lite darriga första akten hämtar han hem sin första show av ”Tomas von Brömssen sista revy” i den andra. Och det kommer mer. Var så säker.

För jag vet att Tomas von Brömssens föreställningar sällan är riktigt ”färdiga” i definitiv tajming och känsla förrän några föreställningar in. Det är sådan man kanske får leva med som premiärlejon.

Filmfestivalen – onsdag

Posted on av Kai Martin

Jason Reitman gör ett slags ”Short cuts” med sin ”Men, women & children”, många möten, många beröringspunkter människorna emellan, men till skillnad från ”Short cuts” i rak berättarföljd.

Det är en varm, försiktigt humoristisk film inte utan dramatik. Ängsliga föräldrar vakar överdrivet och nervöst över sina tonårsbarn, vuxna klarar inte av att kommunicera, unga människor gör det i cyberrymden eller med SMS.

Alla söker ömhet, närhet och förståelse – men väldigt få lyckas.

Adam Sandler gör ett lågmält porträtt av den porrsurfande och runkande mannen i ett hopplöst äktenskap. Olivia Crocicchias utmanande tonårstjej är briljant. Men det är Ansel Elgort som den vemodige 15-åringen som övergetts av sin mamma, som ger det starkaste intrycket. Han är enastående bra – igen!

Men ett aber med filmen är det väldigt vita medelklassperspektivet, som här känns oerhört onödigt. Två afroamerikaner är med, den ene en älskare med Barry Whiteröst, den andre en flanig skolpsykolog som aldrig hört talas om IRL…

Homesick

Ine Marie Wilman och Simon J Berger i det psykologiska dramat ”De nærmeste”.

Jag var väldigt förtjust i norskan Anne Sewitskys ”Sykt lykkelig” (”Happy happy”) från 2010. En film och svårigheter i äktenskap och brist på både kärlek och kommunikation som tog World Cinema Grand Jury Prize i Sundance Film Festival 2011. Nya ”De nærmeste” är svindlande stark med Ine Marie Wilman i ett nervigt porträtt av Charlotte, en ung kvinna som söker tillhörighet. När hon träffar sin halvbror Henrik (Simon J Berger), som hon aldrig tidigare har mött, uppvuxen i skilda länder, blir det ett destruktivt möte som det slår gnistor om. Det är ett psykologiskt drama på gränsen till sammanbrott, skildrat med en hudnära och skoningslös känsla.

Bandyfesten – Filmfestivalen – tisdag

Posted on av Kai Martin

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är duon som kan vara lite för mycket för sitt eget bästa. Men faktum är att Fredrik Wikingsson plockade poäng med sitt sommarprogram, sänt från sin mormors äldreboende, i somras.

Då hade paret redan gjort sin kanske största insats någonsin, den som nu blivit filmen ”Filip & Fredrik presenterar Trevlig folk”.

När jag hörde om Borlänge- och integrationsprojektet att dra igång ett somaliskt landslag i bandy, redo att spela i VM i sibiriska Irkutsk, lät det både lovvärt, fantasieggande och fullständigt galet. Men varför inte.

Hammar och Wikingsson har följt det hela, från första samlingen längs med den svåra vägen till att laget faktiskt kom till Irkutsk.

Det är en vacker film, en ömsint, lågmäld och gripande dokumentär, som är gjord med stor empati och en mild humor med Filip & Fredrik som försiktiga betraktare. De väljer att låta andra tala, att låta filmen, bilderna vara tydliga.

”Filip & Fredrik presenterar Trevlig folk” är förmodligen den viktigaste filmen som kommit i Sverige. För här redovisas en vilja att handgripligen ta tag i integrationsproblematiken. Genom entusiasten Patrik Anderssson och bandylegendaren Pelle Fosshaug skapas möten mellan de somaliska killarna och denna så traditionsrika sport; det blir det bästa av möten, de somaliska killarna får en status och de växer i svenskarna ögon. Patrik Andersson är redan på gång med nästa projekt, att få invandrartjejer att spela bandy. Nio i det somaliska landslaget går nu på bandygymnasiet i Borlänge och självklart kommer de delta i nästa bandy-VM.

Fransmannen Alix Delaportes ”Le dernier coup de Marteau” (”Den sista hammarens slag”) håller en lågmäld ton i sin berättelse om den cancersjuka mamman, som lever med sin begåvade, känslige och skicklige fotbollsspelande tonårsson.

Det är en ömsint historia med ett barn som tar stort ansvar och som söker upp sin far, den världsberömde dirigenten. Mahlers musik har en inte helt oväsentlig del i filmen, som trots tema bjuder på hopp, kärlek och ljus.

Miss Julie

Jessica Chastain som fröken Julie i Liv Ullmanns intensiva dram ”Miss Julie”.

Liv Ullmann hyllades både på invigningen av Filmfestivalen och på Guldbaggegalan i måndags. Sjävklart. Denne aktris har både bredd, djup och en blick som känns. Med ”Miss Julie”, baserad på Strindbergs ”Fröken Julie”, står hon som regissör och bjuder på ett starkt drama, som möjligen spänner över lite för lång tid. Men den är gjort med poetisk känsla och med skådespeleri av högsta klass, brutal och känslosam i samma andetag filmad i irländsk slottsmiljö som bara den är bedövande vacker.

Finska bidraget till Dragon award är regissören Jukka-Pekka Valkeapääs ”He ovat paenneet” (”De har rymt”). Han som 2009 vann tävlingen med sin ”The visiter”. Nu har han gjort ett slags roadmovie, en tonårsflicka som rymmer från hemmet hon är satt på. Tillsammans med sin kumpan, en ung, stammande man som fått jobb på hemmet, flyr de från allt och alla. Det är en triptyk med tre tydliga bilder: flykten, infångandet och finalen. Men från första aktens flykt och äventyr till den brutala, obegripliga andra akten blir det för mycket frågetecken som aldrig rätas ut i slutet.