Det regnade verkligen på nationaldagen. Göteborgs symfoniker i Slottsskogen fick kämpa med sitt firande inför de hågade, som samlats för traditionen som bjuder på gratiskonserten på den gräsmatta som Way Out West förvandlar till en festivalplats.

Så dagen efter, strålande sol, ett charmigt Göteborg, ett glittrande västkustskt leende. Ja, plötsligt kunde inte förutsättningarna vara bättre.

Nej, jag minns inte det där med vädret. Jag blir påmind om det då jag ser filmen ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014”. För det handlar inte bara om en konsertfilm rätt upp och ner, den är så mycket mer och bjuder på bakgrund och, som vanligt, som det också var i ”2 steg från Håkan” från 2011, ett starkt fanperspektiv.

Så mycket mer än bara en konsert med Håkan Hellström. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag inbillar mig att det har varit ett krav från Håkan Hellström själv, för han är medveten om att utan sin supporterskara skulle denna framgångsresa inte sett ut som den gjort, och jag gillar det. De små berättelserna som kantar vägen till Ullevikonserten blir pärlor i det grandiosa diadem som strålar och prålar den här kvällen.

Mina förväntningar inför konserten var egentligen inte så stora. Jag vet vad bandet kan leverera, jag känner Håkan Hellströms kapacitet. Jag har sett honom otaliga gånger sedan 2000, genombrottsåret, och framåt. Jag tidigare än så, men då i band.

Han har en förmåga att nå alla, något som gick överraskande snabbt. Men det var definitivt inte så de första skälvande spelningarna. Å andra sidan tog det blott några månader innan han lärt sig den svåra konsten att tjusa sin publik. Det har blivit så mycket bättre sedan dess.

Men…

De konserter som jag har sett på Slottsskogsvallen har inte tumlat om mig, jag har inte drabbats av den där känsloeuforin som jag skämts bort med tidigare. Jag trodde att den retningen i nerven var över för min del, att jag skämts bort så till den mildra grad att jag blivit blasé. Men då jag såg honom för ett år sedan i Scandinavium, så insåg jag den fanns där. Det var en enastående spelning av en artist som inte bara förmår att beröra, men som också är så noga med alla detaljer på scenen att han bara kan jämföras med de största – och då pratar jag om internationellt snitt.

Jag tvekade inte inför att han skulle klara sitt uppdrag på Ullevis scen. Men skulle han nå ut…?

Det blev en fantastisk konsert, en upplevelse som jag är oändligt glad att jag gick på. Spelningen hade tagit sitt avstamp i Scandinaviumkonserten, lite samma mellansnack och aningen likadant upplägg. Men på Ullevi blev allt så mycket större och det stod snart tydligt att han klarade denna utmaning med grace, värme, känsla och mersmak.

Visst, min spontana känsla direkt efteråt, var att musikaliskt var det kanske inte den bästa av Håkankonserter som jag bevittnat. Men känslomässigt var det starkt, stort och mäktigt.

Det var inte bara jag som var emotionellt berusad; att jag fick en kram av Håkan Mild och ett leende och handslag av Tobias Hysén är väl ett tecken på det.

Filmen fångar allt detta och så mycket mer – och när den nu backar bandet för mig, återskapar den där dagen, så kommer alla känslorna på en och samma gång.

I vardagsrummet hemma ligger både vinylen och cd:n ”Håkan boma ye (live)” ouppackade av något slags respekt för den kvällen. Som om den och jag slutit ett heligt förbund, där känslorna är förseglade, slutna och ska så vara i ett ljuvt minne.

Med ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014” bryter jag ju oundvikligt detta, men samtidigt med att minnesluckorna slås upp på vid gavel får jag så mycket mer.

Och det där om att konserten inte musikaliskt var i nivå… tja, vad ska jag säga. Då jag ser klippen från alla dessa vinklar och vrår, ser Håkan Hellströms perspektiv ut mot arenan, närkontakten, denna så enastående och speciella närkontakt med publiken… ja, då baxnar jag.

Jag tänker samtidigt: vad är det som alla Håkan haters missar? Vad är det som förskräcker och skapar distans, ovilja och ja, hat…? Nej, jag kan bara ruska på huvudet. Det är synd om dem som inte var där, det är synd om dem som inte fixar denne makalöse artist. Men det är deras beslut. Så låt det vara vid det.

Musikalisk är det en fullträff. Bandet är formidabelt, gästerna på pricken. Sångmässigt är Håkan Hellström i sitt esse – från start till mål. Han ger allt, han dansar, han showar, han underhåller, han njuter och han ser banne mig varenda en av alla de (oss) som var på plats den 7 juni 2014.

Det. Är. Större. Än. Stort.

Och i allt, bara Håkan.

Fascinerande och fantastiskt!

Fotnot: Den 15 Juli spelar Bob Dylan i ösregn i Trädgårdsföreningen. Dagen efter spelar jag med Kai Martin & Stick! på Taubescenen på Liseberg – i strålande väder. Det är inte bara Håkan som har tumme med vädergudarna…

Molières 1600-talskomedi blir humor 350 år senare med bland andra Johan Ulveson. Foto: OLA KJELBYE

Tartuffe på Göteborgs stadsteater (premiär 12 december 2014)

Författare: JB Molière (översättning: Allan Bergstrand)

Regi: Tobias Theorell.

Rollerna: Eric Ericson (Tartuffe), Fredrik Evers (Cléante, Orgons svåger), Nina Haber (Mariane, Orgons dotter), Inger Hayman (madame Perelle, Orgons mor), Carina M Johansson (Dorine, husa), Adam Lundgren (Valère, Marines trolovade), Tova Magnusson (Elmire, Orgons hustru), Thomas Nystedt (fogde och kejsare), David Rangborg (Damis, Orgons son), Johan Ulveson (Orgon).

Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Alex Tarragüel Rubio. Ljus: Ellen Ruge. Musikarr: Gustav Nordmark.

Att i sinnebilden söka ett Versaille 1664, dess magnifika storslagenhet och överdåd och samtidigt, i denna miljö, låta sig roas av Molières komedi ”Tartuffe”… ja, låter det sig göras?

Göteborgs stadsteater har antagit utmaningen att åtminstone försöka, men i en uppdaterad version som ändå flörtar rejält med den tiden gällande både gester och manér.

Vi pratar alltså ett humoristiskt drama i fem akter skrivet på alexandrin, rimmat, packat och klart.

Med andra ord ett rejält stycke text att läsa in, där meningarna ska skulptureras om och transformeras till något slags talspråk. Jag kan lova att redan här har ensemblen lyckats mer än väl. Skådespelarna har antagit utmaningen och det skapar en energi som gör att jag sitter och väntar på att rimmen ska mötas, resultatet blir redan tidigt humor. Ja, redan från inledningen med Inger Haymans paranta madam Pernelle, som i technodunket (jo, kanske lite överdrivet tema att förena modern musik med klassiskt; så var det både ”Tre systrar” för ett år sedan och ”Sylvi” i våras), som håller ett brandtal till Tartuffe. Denne man som blivit en vattendelar i familjen; varmt aktad av Orgon (Johan Ulveson) och hans mamma, madame Pernelle; djupt avskydd av de andra familjemedlemmarna.

Denna maktkamp blir också pjäsens motor, som spinner frustande lustfullt på Göteborgs stadsteater.

Humbugen Tartuffe (Eric Ericson) utger sig för att vara en from man och förför den rike, men desillusioniserade Orgon, vars familj lever ett lättljefyllt liv, fjärran kristen askes. En svajande maktkamp tar alltså sin början redan initialt. Den trappas upp rejält när Organ vill gifta bort sin dotter Mariane (Nina Haber) med Tartuffe, trots att han tidigare lovat bort henne till hennes kärlek Valère (Adam Lundgren).

I scenografen Magdalena Åbergs magnifika, strama men levande scenrum med höga, kala väggar i brunbetsad fanér, magnifika dörrar och i övrigt ståndsmässigt strikta miljö blir det fars, spring i dessa dörrar som sig bör och skratt på ett sätt som inte är helt vanligt på Göteborgs stadsteater.

Jag gillar det.

Johan Ulveson är som klippt och skuren i sin roll. Han kan spelet, har pondus att vänta på sina repliker, stå och sippa efter luft lagom länge innan de levereras och pendlar skickligt mellan förmäten, bedragen och maktgalet berusad.

Carina M Johansson roll Dorine, husan som hör allt och agerar sanningssägare, är briljant. Frustande verbal och mimisk elastisk. Tova Magnusson, Fredrik Evers, David Ragnborg… ja, alla gör de den här pjäsen till stor underhållning och bjuder en kväll som formligen dansar iväg.

Jo, det finns överspel, men det är också poängen. Vi i publiken ska inte missa någonting och jag tackar för det. ”Tartuffe” är en klassiker om bigotteri och en charlatan som fungerar väl i modern tid, det har regissör Tobias Theorell förstått och spinner på det. Och jag fullkomligt älskar finalen och Thomas Nystedts entré där plötsligt tiden från då pjäsen skrevs skrider in, den tid som lät sig så förfäras av denna Molières pjäs, att författaren inte blev begravd i vigd jord efter att han avlidit. Religion var även på 1600-talet något allvarligt och svårt att skämta om, trots att det egentligen är så lätt.

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

!!!!

Film om Laleh Poukarim av Fredrik Egerstrand & Kalle Gustafsson Jerneholm

Gränslös och underbar – för Laleh är inte världen stor nog (från Way Out West 2012). Foto: KAI MARTIN

Jag försöker minnas när jag först träffade henne. Mer än tio år sedan…? I samband med en intervju med unga Göteborgskvinnor som spelade musik och som i Musik i Västs regi skulle ut på en gemensam turné (en inflikad fotnot här – jag hittade när det var och det går att läsa om här). Det var fyra, kanske fem kvinnor. Alla flitiga framför mig, villiga att berätta. Alla utom en, som satt vid pianot, lite förstrött, frånvarande.

Jag fick senare, precis då intervjun i Musik i Västs lokaler på Vallgatan i centrala Göteborg, reda på att den tysta kvinna hette Laleh och ja, jag borde haft koll på att hon varit med i ”Jalla! Jalla!”, där hon som 17-18-åring hade en roll. Men där och då sas det att hon redan hade skivkontrakt.

Ytterligare senare fick jag höra från skvbolaget Warner om denna märkliga, starka och självständiga kvinna som dikterade sina egna villkor till sitt debutalbum. Det tog sin tid innan den kom, men skivbolaget hade förtroende för hennes skapande och det lönade sig; ”Laleh” kom 2005, blev en succé och vid Grammisgalan året efter hyllades hon flitigt.

Jag fick nytt tillfälle att träffa henne i samband med debuten. En fotograf och jag mötte henne vid ett fik på Axel Dahlströms torg i Högsbo. Hon ville inte bli bjuden på någonting, men fick en bulle som hon förstrött plockade bort sockret på samtidigt som hon berättade om skivan, om sin musik och om sitt liv; och ingenting fick någonsin riktigt rim och reson. Som om varje mening försvann i hennes tankar.

Så har det också känts med hennes intervjuer i andra sammanhang och, ja, mellansnack på hennes konserter. Men i musiken är hon både gränslös och knivskarp, där finns ett universum av kraft och energi, ett ständigt brinnande fokus.

Det märks i filmen ”Jag är inte bredd att dö än” – en fantastisk dokumentär av Fredrik Egerstrand och förre Soundtrack Of Our Livesbasisten Kalle Gustafsson Jerneholm. När de första scenerna när hon sluter ögonen för att lyssna in repetitionerna med några symfoniker, nya arrangemang av hennes musik, ett nytt musikalisk möte där hennes visioner ska stötas med andras tolkningar. Det är vackert och jag ser hur hon både uppslukas, känner efter och fångar passager som i vissa ögonblick lockar, men som i andra bränner och inte fungerar.

Laleh är extraordinär. Hon är så stor i sin själ och förunderlig. Så mycket som denna nu 32-åriga kvinna har fått vara med om. Från flykten från sitt hemland Iran till Vitryssland och Östberlin till Sverige. Om förlusten av först sin bror, sedan sin far och för något år sedan sin älskade mamma.

Nej, hon är nog egentligen inte förunderlig men vidunderlig. Hon är större än världen, med en själ som rymmer så mycket.

”Jag är inte bredd att dö än” visar så mycket av det som den mäktar med; resten får man smaka på mellan bilderna, mellan raderna, i gesterna, i glimten från hennes ögonvrå.

Jag har alltså sett och träffat Laleh många gånger, men aldrig mött denna uppriktighet, denna nakenhet. Hon blir inte mindre spännande för det och hennes musik blir än mer grandios.

Det kände jag i och för sig på Götaplatsen i somras, då hon med band mötte Göteborgs symfoniker inför 40000. Jag var där, på scen, som konferencier. Presenterade, men höll mig i bakgrunden annars. Det var större än det riktigt gick att begripa, men Laleh var tagen av allvaret, hon höll på sitt artisteri, lät sin musik gifta sig på ett fantastiskt sätt med det ståtliga, magnifika arrangemangen och hon berörde för att hon berörde själv. Precis som i filmen, som är både glädjefull och sorgsen.

HELLMANS DRENGAR

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg (utsålt)

Underhållande Drengar. Foto: KAI MARTIN

Kören Hellmans Drengar firar 20 år i vår och killarna, ledda av Claes Nyström, har som tradition att bjuda på julhyss, -sång, -pyssel och -humor. i år har det blivit ”Mjuka klappar & hårda paket 2014” på Lorensbergsteatern. Något av en tradition det med.

Den nära 60 man starka kören är speciell. Den har sin bas (ja tenorer också) i Allan Hellmans förening för homosexuella, startad 1951. Då, i en tid, när homosexualitet fortfarande var förbjudet, var naturligtvis det här något extra ordinärt och synnerligen djärvt. Just modet är något som Hellmans Drengar har tagit fasta på, för här finns en vilja att ändra på perspektiv, tilltal och förståelse. Ett sätt att ändra på givna normer och därmed göra världen lite större, lite bättre för alla.

Det görs alltså sedan nästan 20 år tillbaka till musik. Det är vackert så.

På scen blir det lika brokigt som kören är. Det är högt och lågt, smalt och brett, väldigt bra och lite mindre dugligt. Men alltid gjort med en förförande charm oavsett om det handlar om sång eller koreografi.

Tillsammans med gästsolisterna Sara Korsgren Norrby och, förre Hellmans Drengen, Markus Gustafsson blir det ett rikt utbud av just allsköns julgodis – inte sällan med körens egna texter till mer kända melodier. När Hellmans Drengar dessutom vinnlägger sig om att skapa annorlunda arrangemang blir det lite extra allt.

Men första akten är vilsen, där sånginsatserna parat (kanske) med nervositet ställer till det. Om det sedan är stärkande glögg i pausen som gör att allt blir så mycket bättre, ska jag låta vara osagt. Men inledningen med Drengarna som alla vill vara Lucia är fantastisk och så fortsätter det med medleyt där jakten på den försvunna skinkan är lika svindlande som miljöer och kostymbytena.

Markus Gustafsson är en skönsjungande ung man, som förstås sticker ut lite extra i glittret. Men även Karl Johan Borg gör så, när han får tillfälle att göra Roxettes ”It must have been love” i en version som minner om Bronski Beats Jimmy Somerville.

Ja, det blir mycket musik och mycket sång. Lustfyllt, men aldrig utan innehåll. För för Hellmans Drengar är det alltid något mer och detta deras evangelium är alltid värt att lyssna på.

GENTLEMEN

!!

Regissör: Mikael Marcimain.

Manus: Klas Östergren efter densammes roman.

Foto: Jallo Faber.

I rollerna bl a: David Dencik, David Fukamachi Regnfors, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason…

”Gentlemen” – en skön film med yta.

Att se Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergen fascinerande och märkliga roman ”Gentlemen” från 1980 är i mångt och mycket som att kliva in i romanen.

Filmen åskådliggör och ljudlägger boken, figurerna och stämningarna. Det är detaljrikt, noga utmejslat med ett skarpt öga scen för scen. Egentligen är det bara dofterna som saknas – rent ytligt.

Men det är också problemet med ”Gentlemen”, för där boken har djup och spännvidd blir filmen bara ett pråligt utanpåverk och kanske värst av allt endast för dem som läst boken.

Rollistan är oändlig, budgeten (med svenska mått mätt) gigantisk och skiftningarna mellan 40- och 60-tal i svartvitt och 70-talet i murrig brunton är läcker. Jallo Fabers ska hyllas för fotot, där stämningarna är just lugubra då så kräver.

Kostymer och miljöer är kittlande och den spatiösa och för handlingen så väsentliga lägenheten på Hornsgatan i Stockholm är den som författaren Klas Östergren beskriver – åtminstone är det känslan.

Och han har ju varit med som manusförfattare, har alltså haft sitt finger med i spelet. Men det är också uppenbart att Klas Östergren inte klarat av att döda några darlingar; allt ska med också i manuset.

Märkligt nog blir inte detta allt mer, istället vattnas storyn ut, bihistorier får uppmärksamhet utan att bära, trådar rullas ut utan att fästas och det blir inte ett skarpt nätverk, ett hållbart, brokigt täcke utan tunt, skirt om än vackert.

Visst görs filmens centralfigurer – David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi Regnfors som Klas Östergren – utmärkt. Men där finns också en distans i agerandet som gör att jag aldrig tar dem till mig.

Romanens betydelsefulla kvinna, Maud, blir i filmen en staffagefigur, ett kuttersmycke som aldrig blir begriplig och som bara är med för att hon är vacker, vilket ju är onödigt med tanke på den kapacitet som Ruth Vega Fernandez besitter.

Filmen är lång (141 minuter), men känns ändå inte så. Motsägelsefullt, kanske. Men jag tror att just skönheten i scenerna är filmens räddning; den är behagfull, fin att titta på, men vad ”Gentlemen” handlar om får jag läsa om i boken.

STALINS MAMMA

!!!!

Teater Uno, Göteborg

I rollen som Stalins mamma: Lisbeth Johansson

Regi: Carl Harlén

Ensam är stark – Lisbeth Johansson i rollen som Stalins mamma i pjäsen med samma namn, är långt ifrån ett sömnpiller.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är naturligtvis på tok för länge sedan som jag såg Lisbeth Johansson på scen. ”Färgarekriget” på 80-talet i Angered eller kanske något sjörövardrama på en båt i Göteborgs skärgård. Jag vet, dåligt, framför allt för att denna underskattade skådespelare är strålande, stark och värd att ses flera gånger om – inte bara i förbiilande roller i tv-serier som i ”Gynekologen i Askim”.

Malin Lindroths nyskrivna pjäs ”Stalins mamma” är ett exempel på det. En pjäs som i all anspråkslöshet satts upp på lilla Teater Uno, men som snabbt kontrasterar allt vad anspråkslöst heter, blir till sprängkraft och från några tänkta föreställningar blir till en publiksuccé som nu kommer rulla in över nya året.

Det handlar alltså om Stalins mamma, den sovjetiske diktatorn som rensat och rensar ut det år 1936, som pjäsen utgår från.

Lisbeth Johansson är ensam på scen, men ensam – betonar och visar hon med emfas – är stark. Från den snarkande inledningen till en laddad dryg timme som dansar i väg i dramatik, historik och dynamisk sprängkraft.

Hon tar Malin Lindroths manus i sin mun, tuggar, sväljer, smälter och spottar sedan ur sig en så furiöst laddad text att det är svårt att inte låta sig gripas.

Teater Unos lokal vid Esperantoplatsen blir verkligen det förseglade rum där Stalins mamma, Ketevan Geladze (1858–1937), levde i det kaukasiska palatset efter att hennes son, Josef Stalin (1978–1953), blivit ledare för Sovjetunionen.

Det vankas middag med klaustrofobiska förtecken. Fönstren är isolerade mot kylan såväl som mot insyn. På bordet står porslin, bestick och glas för endast en person; en mor väntar på sin hyllade, älskade, hatade och fruktade son.

Men känslan är att fler än en är bjuden och väntan på Josef Stalin blir en ensam kvinnas väntan på en Godot; en absurd väntan, ett lidande, ett rannsakande med en rejäl dos av förföljelsemani och rädsla samt någon dos ömsinthet interfolierad.

Historien sveper som en stark vind över pjäsen och den ger luft och kraft åt Lisbeth Johanssons begåvning. Rummet blir hennes, hon berättar sitt liv, sin stolthet, sin svaghet, sin kärlek, sin strid för livet och för sitt barn – det av tre födda som hon fick behålla och som blev en despot.

Jo, pjäsen inleds och avslutas med en snarkning. Men innehållet däremellan är ingen parentes och så långt ifrån ett sömnpiller som tänkas kan. Malin Lindroths starka kvinnoporträtt har med Lisbeth Johanssons grymma och inkännande roll blivit än starkare.

Fotnot: Pjäsen spelas på Teater Uno 17, 18, 19, 20 och 21 januari 2015.