Molières 1600-talskomedi blir humor 350 år senare med bland andra Johan Ulveson. Foto: OLA KJELBYE

Tartuffe på Göteborgs stadsteater (premiär 12 december 2014)

Författare: JB Molière (översättning: Allan Bergstrand)

Regi: Tobias Theorell.

Rollerna: Eric Ericson (Tartuffe), Fredrik Evers (Cléante, Orgons svåger), Nina Haber (Mariane, Orgons dotter), Inger Hayman (madame Perelle, Orgons mor), Carina M Johansson (Dorine, husa), Adam Lundgren (Valère, Marines trolovade), Tova Magnusson (Elmire, Orgons hustru), Thomas Nystedt (fogde och kejsare), David Rangborg (Damis, Orgons son), Johan Ulveson (Orgon).

Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Alex Tarragüel Rubio. Ljus: Ellen Ruge. Musikarr: Gustav Nordmark.

Att i sinnebilden söka ett Versaille 1664, dess magnifika storslagenhet och överdåd och samtidigt, i denna miljö, låta sig roas av Molières komedi ”Tartuffe”… ja, låter det sig göras?

Göteborgs stadsteater har antagit utmaningen att åtminstone försöka, men i en uppdaterad version som ändå flörtar rejält med den tiden gällande både gester och manér.

Vi pratar alltså ett humoristiskt drama i fem akter skrivet på alexandrin, rimmat, packat och klart.

Med andra ord ett rejält stycke text att läsa in, där meningarna ska skulptureras om och transformeras till något slags talspråk. Jag kan lova att redan här har ensemblen lyckats mer än väl. Skådespelarna har antagit utmaningen och det skapar en energi som gör att jag sitter och väntar på att rimmen ska mötas, resultatet blir redan tidigt humor. Ja, redan från inledningen med Inger Haymans paranta madam Pernelle, som i technodunket (jo, kanske lite överdrivet tema att förena modern musik med klassiskt; så var det både ”Tre systrar” för ett år sedan och ”Sylvi” i våras), som håller ett brandtal till Tartuffe. Denne man som blivit en vattendelar i familjen; varmt aktad av Orgon (Johan Ulveson) och hans mamma, madame Pernelle; djupt avskydd av de andra familjemedlemmarna.

Denna maktkamp blir också pjäsens motor, som spinner frustande lustfullt på Göteborgs stadsteater.

Humbugen Tartuffe (Eric Ericson) utger sig för att vara en from man och förför den rike, men desillusioniserade Orgon, vars familj lever ett lättljefyllt liv, fjärran kristen askes. En svajande maktkamp tar alltså sin början redan initialt. Den trappas upp rejält när Organ vill gifta bort sin dotter Mariane (Nina Haber) med Tartuffe, trots att han tidigare lovat bort henne till hennes kärlek Valère (Adam Lundgren).

I scenografen Magdalena Åbergs magnifika, strama men levande scenrum med höga, kala väggar i brunbetsad fanér, magnifika dörrar och i övrigt ståndsmässigt strikta miljö blir det fars, spring i dessa dörrar som sig bör och skratt på ett sätt som inte är helt vanligt på Göteborgs stadsteater.

Jag gillar det.

Johan Ulveson är som klippt och skuren i sin roll. Han kan spelet, har pondus att vänta på sina repliker, stå och sippa efter luft lagom länge innan de levereras och pendlar skickligt mellan förmäten, bedragen och maktgalet berusad.

Carina M Johansson roll Dorine, husan som hör allt och agerar sanningssägare, är briljant. Frustande verbal och mimisk elastisk. Tova Magnusson, Fredrik Evers, David Ragnborg… ja, alla gör de den här pjäsen till stor underhållning och bjuder en kväll som formligen dansar iväg.

Jo, det finns överspel, men det är också poängen. Vi i publiken ska inte missa någonting och jag tackar för det. ”Tartuffe” är en klassiker om bigotteri och en charlatan som fungerar väl i modern tid, det har regissör Tobias Theorell förstått och spinner på det. Och jag fullkomligt älskar finalen och Thomas Nystedts entré där plötsligt tiden från då pjäsen skrevs skrider in, den tid som lät sig så förfäras av denna Molières pjäs, att författaren inte blev begravd i vigd jord efter att han avlidit. Religion var även på 1600-talet något allvarligt och svårt att skämta om, trots att det egentligen är så lätt.