Jag är konfunderad.

Svensk press är i en kraftig regression. Pappersupplagorna sviker, läsarna likaså, parat med ett allt klenare förtroende för det som publiceras.

Självklart är att ägarna måste reagera, självklart måste mediaföretaget skrida till handling.

Men sättet, visionerna, domderandet…?

Jag förstår det inte.

De prenumeranter som fortfarande njuter av en papperstidning, de lösnummerköpare som gör det, lämnas allt oftare i sticket. Med en allt tunnare produkt glesas också tålamodet ut. Den omhuldade lokaljournalistiken blir en parentes, ett skrap på ytan. Klickfesten är lotten i tombolan, som ger lycka. Men för stunden. För ytan och glittret är nu, men är det bestående…? Är det värdet? Är det sensmoralen av den fria pressen, av det fria ordet, som vi trots allt har fömånen att åtnjuta 2014 i Sverige…?

Med allt färre journalister, drabbade av allt större besparingar och fler uppgifter fördelat på var och en, premieras inte journalistiken. Det ger sämre artiklar, mer skott från höften-journalistik, pang, pang, shoff, shoff!

Men det är inte mer yta vid behöver 2014. Det är mer insikt, mer klokskap. Mer guidning i en förvirrad tid.

Ja, jag vet. Nätet är öppet för både klok- och galenskap. Det går att hitta det mesta med rätt sökmotor, rätt inställning och vilja. Men hur är det nu med dagstidningarna…? Har där inte i en samlad produkt bjudit på kunskap, nyheter, överraskningar, eftertanke parat med  förströelse… En artikel på ena sidan har bjudit in till läsning om något helt annat på nästa.

Vad jag inte förstår är varför tidningsägarna och publicisterna lämnar sin produkt, som något som katten släpat in.

Varför skolar man inte in nya, unga läsare? Varför talar man inte om för skolorna fördelen med en tidning, sprider ordet om kvalitet, om styrkan med det fria ordet…? Jag förstår det inte. Den ängslan som nu finns är snarast paralyserande och pekar inte ut något riktning mot framtiden.

Det gör inte heller politikernas tveksamhet inför presskrisen. Som om de tar en lättnadens suck av att kunna slippa adekvata granskningar, men glömmer av ljuset i demokratin, lampan som söker sig in i skuggområden, fingrarna som lyfter på stenar, frågorna som ställs för att få svaren inga annan ställer.

Med presskrisen kommer inte bara politikerna själva slippa att släpas i smutsen, kriminaliteten får större spelrum, hotas mindre och den luften i ett samhälle där vem som helst är fri att tala ut, våga stå upp, förpestas och blir kvävande.

Farligt, förstås. Och inte så smart.

Sak samma med kulturutskottets bristande förståelse när budgeten till kulturtidskrifter föreslås krympa med, häpnadsväckande, 75 procent.

Att ha en sådan stark brist på förståelse för kulturens kraft och den näring den ger i samhället är skrämmande och, värst av allt, fördummande. För alla.