Tom Ljungman och Anna Åström – utmärkta som unga Daniel och Fanny i ”Viva Hate”. Foto: SVT

Med första avsnittet framför mina ögon döda pekoralen och humorn det allvar som borde gå som ett stråk igenom SVT:s julsatsning ”Viva Hate”.

I andra avsnittet hämtade regissör Jens Lien hem Peter Birros manus, men ännu inte helt för att övertyga. Och dessutom, jag får krupp på filmklippare som gör om en stad till något obegripligt. Jag vill inte att Daniel ska gå ut från sin lägenhet nära Stigbergstorget för att gå mot sitt mål Musikens hus, 50 meter ner på Hängmatta, plötsligt se honom sitta på en spårvagn för att ta bakvägen in på Haga bion i Linnestan. Jo, jag förstår också att det är en fiktiv värld med fiktiva människor, men ibland blir det bara löjligt.

Men låt mig slå fast en sak: Tom Ljungman är fantastisk som den unge, sökande, passionerad Daniel. Anna Åström är briljant som den drivna, känsloladdade Fanny. Tillsammans blir ”Viva Hate” värd och jag känner igen mig i dem – min blinda, hängivna kärlek och den svåra konsten att övertyga om denna. Och ja, jag känner igen Fanny – jag var tillsammans med henne på 80-talet under något år. Hennes brinnande feminism, hennes hat och attacker mot Andra Långgatans porrbutiker, hennes skörhet och desperation parat med en fullständig övertygelse.

Men nu sista delen avslutad är det dags för en summering:

Nej, Jens Lien lyckas inte fullt ut. Men ”Viva Hate” tar sig. Peter Birros manus likaså. Det är besvärande med både pekoral och den översvallande humorn, men jag har kunnat ta den ju mer serien har avancerat.

Spelet mellan bröderna, den kriminelle Tommy (Anastasios Soulis) som ständigt strular till det för Daniel, fungerar inte riktigt. Det är en relation som står och stampar, precis som deras möten med gangstern Sören (Peter Andersson). De momenten hade kunnat stötts och blöts några vändor.

Men Daniels osvikliga drömmar om Viva Hate tillsammans med sångaren Morgan (Wilhelm Johansson) är starka.

Fast jag ser inte bröderna Peter och Marcus Birro i detta, inte deras flammande poesi i de svarta, skälvande inledningsåren av 1990. Jag ser Håkan Hellström, ung drömmande, vilsen och stark. Jag ser Broder Daniel, detta underbara kaosband, som verkligen byggde sin musik på sturm und drang. Och jag ser en tv-serie, som hamnar som en väv med ”Tjenare Kungen” och ”Känn ingen sorg”, som väsentliga trådar för helheten. Inte bara för att Adam Lundgren (Pål i ”Känn ingen sorg”) dyker upp som hyfsat porträttlik Thåström (för övrigt gör ju Simon J Berger en deus ex machina i rollen som en lika porträttlik Björn Afzelius).

Och ja, till slut kom kvinnorna in – som stark och svaga, precis som livet självt.

BRÖDERNA BROTHERS

!!!!

Bar Kom & Musik, Göteborg

Bröderna Brothers som pojkbandet The Others – humor med hjärta. Foto: KAI MARTIN

Jag vet inte i hur många år som bröderna Alf, Ralf och Rolf har gjort mina mellandagar. Musikalisk humor med finess och skruv, som en ständigt uppdaterad Robert Broberg, ett aldrig sinande möte mellan HasseåTages, som Galenskaparna i ständigt ordvrängande med After Shave. Eller som allt detta och lite mer, lite mindre, lite mer finurligt. Humor utan ironi, men med värme. Kanske inte så konstigt att Bröderna Brothers aldrig slagit någon annanstans än i Göteborg och vad synd om Sverige.

Nu var det, efter några säsonger i träda, dags igen. Lokalen är ju förträfflig; de skönsjungande tvillingarna Karin och Maria Forsman (den sistnämnda med tillägget Larsson), som återupplivat Bar Kom & Musik på ny adress, Karl Johansgatan 152 i Sandarna.

Det är knôkfullt. Z och jag skulle inte fått plats, men som en av systrarna säger ”Är det bara två går det alltid att få in”.

Vi är glada för det, men blir snart också överraskade.

För inte är det Bröderna Brothers som ställer sig på scen. Istället är det förbandet The Others, ett hopplockat Ståkkholmsband – Dågge, A-type, Råll-On, Y-front och G-son – av i botten trubadurer. Arroganta med bred stockholmsaccent, trots att de erkänner att de bara bott i Stockholm sedan i maj, nedlåtande mot Göteborg…

Ja, ni förstår. det blir hur bra som helst.

The Others – det nya pojkbandet från Ståkkholm – Y-front, Dågge, Råll-On och A-type. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är ju så, för de fantastiska tre – Per Umærus (Ralf), Sverker Stenbäcken (Rolf) och Robert W Ljung (Alf) – tillsammans med Stefan Sandberg (kusin Douglas) och Michael Krönlein (morbror Glenn), är världen bara inte nog, den är dessutom en lek och aldrig utan allvar. Det blir vackrast så och det här är humor som passar mig. Det är underfundigt, sprittande, svängigt, kittlande och populärmusik i sin allra vackraste prydno.

The Others är bara ett nytt sätt att tänja på gränserna, att bjuda sin hängivna publik på lite mer och extra allt. Och ja, det är underhållande från start till mål – till och med den film (väldigt märklig) om Bröderna Brothers som The Others tonsätter direkt från scen blir ren och skär underhållning.

Självklart stannar inte The Others framträdande vid det. De unga trubadurerna bjuder på erfarenheter från sin danska turné, där de reste var och en för sig för att dra in mer pengar, men spelade hela tiden en och samma låt samt gästspel från systrarna Forsman. Ja, det är välpaketerad underhållning så här efter jul.

Karin och Maria Forsman med The Others. Foto: KAI MARTIN

Så paus. Utrymme för bensträckare, vätskepåfyllning eller – tömning. Sedan Bröderna Brothers, som är The Others – fast tvärt om. Ödmjuka, varma, positiva och inbjudande, dessutom med det torrtrista frikyrkliga The Betels på scen, som inte kan låta bli att svänga trots att lagom är bäst..

Gamla slagdängor möter publiken som ömsinta kramar vänner emellan efter att inte ha setts på några år. Det är smittsamt och trivsamt med bara en enda negativ invändning; efter några intensiva, totalt utsålda föreställningar är det över dag för nyår.

Det är ju inte utan. Peter Birro har skämt bort oss med tv-serier av rang. ”Hammarkullen”, ”Det nya landet”, ”Upp till kamp” – alldeles fantastiska, löst formade kring verkligheten med en förmåga att suga tag, engagera och entusiasmera. På samma vis är manuset till succéfilmen ”Monica Z” gjort – en röd tråd av verklighet och dokumentär, som spinner friskt och ivrigt en story som kittlar.

Foto: SVT

Så det är ju inte utan att julserien 2014, ”Viva Hate” lockar. Peter Birros avstamp från sin egen uppväxt/ungdom tillsammans med sin bror Marcus, dessa enfant terribles i den göteborgska nöjesvärlden, där de med bandet The Christer Petterssons skulle slå världen med häpnad på samma sätt som en Socker-Conny ville med sitt järnrör.

Det blev väl aldrig så, bröderna Birro var begåvade, men också vidhäftade med både munläder och en förmåga att dra för många skrönor och odla för mycket myten om sig själva. Det blev mycket av allt, men lite av substans där, då när 1990 var ungt.

Jag hade själv klivit av rocktåget till viss del, Kai Martin & Stick! var en del av 70- och 80-talen, och varje gång bröderna träffade mig började de citera ”Passerade dagar från igår” – inledningslåten på ”Röd plåt”. Men det var inte det bandet som satte mest avtryck på Birro brothers, det var Imperiet och Morrissey. Därav namnet på bandet i tv-serien, som ju bär Morrisseys debutalbums namn.

Och tv-serien…?

Den börjar med humor och ett väldigt stort släktskap med ”Tjenare Kungen”, Ulf Malmros film. Men handlade den senare om unga kvinnor som startar ett punkband är den förstnämndas inledande avsnitt bara pojkar, pojkar, pojkar och en rejäl dos utanförskap.

Där hade Peter Birro kunde spinna på något riktigt, något äkta. Men väldigt snart är det humorn som vinner mark, där tragiken kunde fått näring och gett serien frukt.

Nu blir ”Viva Hate” och historien om några killar som vill slå världen med häpnad istället något som närmar sig slapstick. Dråplig humor, oavsett om det handlar om bandets livs första spelning, hotfull kriminell miljö eller mötet mellan flippad storebror och egocentrisk mamma.

Det blir aldrig på allvar och, som Bryan Ferry sjunger ”boys will be boys will be bo-o-o-ys”, vilket i sin tur faktiskt gör ”Viva Hate” inledningsvis tråkig med ett persongalleri med människor som bara är karikatyrer.

Jag tror inte det var regissör Jens Liens eller Peter Birros avsikt.

Bröderna Gert, Hans och Jonas Ruckman har i drygt tio år huserat i sina vackra lokaler nere vid vattnet vid Nya Varvet. Julborden med tillhörande show har varit en tradition – Peter Apelgren har haft några sanslöst galna aftnar och år tillsammans med bland annat Stefan Livh i god Rally-anda, Lasse Kronér, Sara Löfgren, Jessica Andersson, Jenny Silver, Stefan Odelberg, Winter Wonder Band, Partypatrullen… Ja, det är några gäng som har passerat revy på scenen inför hungriga och underhållningssugna gäster.

Men nu kör bröderna Ruckman för sista gången. Deras eminenta sillar läggs in för gott, julbordet packas ihop. Nya ägare tar över efter årsskiftet, nya traditioner kommer ta vid.

Sist ut på scen är underhållarna och sångarna Peter Eriksson och Christian Dybeck tillsammans med gitarristen Mikael Myllynen och keyboardisten/dragspelaren Rolf Ivréus.

Julhumor på Ruckmans – ett erbjudan ingen kunde tacka nej till är nu över.

De här duktiga på teman, i år kanske bättre än någonsin. Dybecks sanslöst roliga fulla kocken är förpassad till köket, men hans vakt gör entré och ställer till en smärre oreda. Fast det är en ny karaktär, den i Göteborg boende italienske maffiosen don Vito Marrone, som tar mest utrymme.

Det är med fullt fokus på ”Gudfader”-filmerna, en travesti på Marlon Brandos don Corleone i allt från stämningar till spelet på scen. Men allt är skruvat, galet och underhållande med filmer som adderar allt lite extra.

De fyra på scenen kramar det bästa ur varandra denna deras sista kväll på Ruckmans, publiken är med på noterna och en del lite mer än andra. Fram till klockan åtta stod ett bord trekvartsfullt. Vi pratar alltså om ett 30-tal lediga platser längst fram i mitten vid scen.

Peter Eriksson, utmärkt värd för kvällen som elegant och humoristiskt vågar näpsa ett helt hantverkargäng och få dem att förstå att det kan vara klokt att inte ösa på med drickat, tycker att vi ska bua då gänget kommer sent omsider.

Det sker, men vilken entré detta gäng gör. Kvinnor och män, däribland Häckens mittfältare Martin Eriksson och IFK:s och Gais:s förre sportchef Mats Persson, är utklädda som gangstrar direkt hämtade från ”Boardwalk empire”. Väldigt snyggt. En ung kvinna har en polisuniform som är väldigt petit med strumpeband och hotpants som får de manliga klientelet att snurra extra på huvudena. Hon bytta kaxigt plats från ena till andra sidan genom att helt sonika kliva över bordet. Ville någon gripas var hon villig, lika villig som hon lät män till stor förnöjelse smaka på hennes batong.

Ja, det var en sån kväll.

Avslutande afton på Ruckmans, som blev vild med eftersläckning och yster stämning. Bröderna Ruckman var nöjda, en epok är slut, lite sorgligt, förstås, men de har haft sitt etablissemang länge och troget. Dags för andra att ta över.

Då kan man kanske har fördragsamhet med att personalen i yran blev förvirrad och tog 40 minuter på sig att leverera notan, trots att jag var den förste som bad om den.

Med ”Gift – ett livsfarligt ämne” gjorde Anna Mannheimer och Peter Apelgren sanslös humor av parrelationer och familjeliv.

”Kids” är den naturliga avknoppningen från detta.

Den 19 december var det absolut sista chansen att se den föreställning som följt äkta paret i ett och ett halvt år – en intensiv tid med livets oberäkneligheter i bakfickan som sura överraskningar. (Annas mamma, regissören Carin Mannheimer avled ju hastigt efter kort tids sjukdom i somras.)

Z och jag hade lyckas få biljetter från arrangören (det var inte tänkt så, biljetterna var bara bokade genom denne med planen att betala på plats). Men väl där ställdes ett villkor, ”Du får biljetterna, men med uppgiften att ta denna kamera och fota under föreställningen eller också…” Nja, det är inte ett ordagrant citat, men ni förstår temat.

Jag såg ett hästhuvud i min säng då den tunga kameraväskan räcktes över. Jag hade alltså fått ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. En systemkamera på två olika objektiv och en teknik jag inte riktigt behärskade. Jag tackade ja… Vad mer kan en enkel människa göra. Showen ville jag ju inte missa.

Kameran var Peter Apelgrens, han hade någon idé om att bilderna skulle tas någonstans från i mitten av salongen med publikens huvuden suddigt exponerade för fokus på scen. Jag vet inte resultatet, men att jag inte skulle behöver plåta hela föreställningen och det tackar jag för. Det tar ju, så att säga, skärpan ur upplevelsen.

Jo, ”Kids är en omtumlande humoristisk upplevelse. En saltomortal i högt uppskruvat tempo med improvisationer från båda, men kanske mest Peter Apelgren. Han den flyhänte berättaren utan ramar och gränser, hon den lite mer satiriske, bitska och balanserande. Det är ett fullständigt lysande par på scen.

Vi får en humoristisk resa från klimakterievallningar till avhållsamheten som ska rädda vår jord (men inte mänskligheten). Däremellan lämnas barnen ut skoningslöst och roligt. Inget är för lågt eller högt, inget för grunt eller djupt.

Nu får ”Kids” vila och paret Mannheimer–Apelgren likaså. Det är dem väl unt och för säkerhets skull var Z och jag tvungna att tacka efteråt, det gav Z en gigantisk bukett som tack-men-själv-tack. Peter Apelgren tyckte det räckte med en av de två som paret fått för sina insatser på Draken.

På Trädgår’n har Stefan & Kim, Gladys del Pilar, Bosson, pianisterna Anna Persson och Angeli Palm (den senare från ”Så ska det låta”) och Maria Lundqvist hållit musikmaskinen och humorlådan igång. Allt i regi av rutinerade Anders Butta Börjesson. Det handlar alltså om en julshow med ambition och klass.

Ösigt och gnistrande julshow på Trädgår’n.

Showen Stars of Christmas är helt enkelt en välpackad, helproffsig show från start till mål med ingredienser långt över ett vanligt julbord.

Här finns smällkarameller från James Bond och ”Carmen”, Kalle Anka på julafton i en livehyllning späckade med allt från Beyoncé, Michael Jackson till Håkan Hellström. Jo, kapellmästare Mattias Frisk har fått slita hårt med arrangemangen, men får definitivt plus i kanten.

Med så många tunga artister kan det lätt kantra på scen. Men balansen är god och avvägningen och portionerandet av utrymme på scen likaså. Alla ska med och lite till. Gott så.

Bosson får göra sin ”One in a million” och sin stiliga Michael Jacksonhyllning, Gladys del Pilar sin ”Never let it go” (Afro-dites schlagerbidrag från 2002), Stefan & Kim sina humorvisslande uppvisningar med klassiskt, rock och till och med indiskt (men där får jag alltid känslan av att dessa utmärkta musiker någon gång inte orkat traggla skalor som de borde, det blir något besvärande hafsigt över musikkomedin). Högt och lågt, alltså.

Men självklart är det Maria Lundqvist som stjäl mest plats, det bara blir så. Hon har en känsla för humor och allvar, en taktkänsla och en närvaro som är lite mer. Självklart ramlar Sally in och tar över, river stället och sliter upp män i alla åldrar på scen – och några kvinnor – i något slags dråpligt julspel med balett. Jo, Sally är fortfarande sanslös.

Stars of Christmas gör sitt första år. Det är ett bra paket, som duger att slås in igen för att öppnas med lite uppfräschningar nästa år. För det här är en påkostad julshow med mersmak, som jag gärna öppnar åter nästa år.

Det hände sig vid den tiden, att något jag väntat väldigt länge på blev en verklighet.

När 80-talet gick över i 90-talet erkände jag för mig själv att låtskrivarådran sinat, att jag skulle bida min tid och inte tro att jag var något. Jag hade i den veva varit i Koppom, i Silencestudion där Kai Martin & Stick! spelat in samtliga sina fyra album och gjort en demo tillsammans med Henrik Cederberg. Den var fullständigt livlös och stum, främst beroende på bristen på kvalitet i materialet. Att jag fick ett prydligt nej från Kjell Andersson på EMI var helt i sin ordning.

Musiken fick istället sin förströelse i engagemanget som sångare i Glenn-Yngves, coverbandet som spelade låtar som oavsett original alltid lät som något av Ramones. Det var en befrielse för en pretentiös.

Jo, det trillade ner någon låt då och då. Musikern Olle Niklasson hjälpte mig med inspelningen av en demo, varav åtminstone en låt dröjde sig kvar i sitt väsentligt mycket lägre tempo än det som ursprungligen var: ”Du skulle varit här”.

Vi gjorde också en mer ambitiös inspelning i Helikopters studio i Musikens hus med Sven Jansson som tekniker.

Efter att jag hade varit i Stockholm hösten 1993 för en intervju med Svante Thuresson, kungen över allt vokalt i Sverige, då han var i färd med sin comebackplatta, åkte jag hem förtjust över mötet med en idol och förebild (även om det inte märks på sitt sätt att sjunga). I höjd med Katrineholm genomfors jag av ett stycke melodi och några rader text. Det blev i alla hast låten ”Dum” i en genre som jag aldrig tidigare hanterat.

Någon tid in på 1994 hade Jimmy Lagnefors, filmmusikkompositör då boende i hemstaden Göteborg, pillat lite på låten, hjälpt mig att ta låten från mitt huvud till något mer skissartat tydligt. Han i sin tur kontaktade en person, som hade byggt upp en studio tillsammans med en vän i dennes pojkrum i en egnahemsvilla på Hisingen. Någon dag i mars 1994 blir jag uppringd av Jimmy, som ber mig komma för att sjunga in min låt – ”Kan jag komma över lunchen, vi har lite tid över…?”. Jag slänger mig in i bilen, tar mig till adressen och möter för första gången Håkan Lundberg och ”Dum” blir en demo, som kittlar mina ambitioner.

Året efter eller kanske 1996 står jag och stryker skjortor till ackompanjemang av ZTV:s ”Knesset” med Kristian Luuk. Signaturmelodin, Temptations ”Hey girl (I like your style)”, gick rätt in; jag stängde av ljudet, satte mig vid pianot och skrev en låt med en text om det stukade tillstånd jag kände då. Det blev ”Jag är glad”.

Tegelsten för tegelsten lades för något framtida. Men mina drömmar var milda.

Ändå kom det fler och fler låtar. Efter en äktenskaplig kris skrevs balladen ”Kom nära mig” och ”När man glömmer vara på”, en bossanova, minsann.

Våren 1999 var jag inbjuden till Smask – Sveriges musikakademikers sångkåntest – där jag för första gången sprang på mæestro Mattias Bylund.

Vid ett senare tillfälle fick jag se honom som orkesterledare, även det på Musikhögskolan, och jag kände där och då, att det här är min man. Honom ska jag ha! Han svängde katten, fick orkestern att spinna och musiken att leva.

Jag sprang på honom vid olika tillfällen, men respekten för denne musikaliske gigant fick mig att tveka; ville han, orkade han bry sig, skulle han hinna, var det ens intressant…?

Innan sommaren berättade jag för honom att jag hade något som jag ville fråga honom om, men att jag tänkte ta det efter sommaren då jag skulle fattat mod.

Han skrattade och sa ok; det skulle dröja till i oktober innan mötet blev av. Jag bjöd honom på en kinakrog nära Avenyn, förklarade mitt ärende och han sa ja och jag svarade, att det vore nog bra om han hörde min låtar först. Jag hade då adderat några bidrag till låtskatten, bland annat ”En vinterdag”, en jazzig historia i 5/8-delar med drag av både Dave Brubeck och Povel Ramel. Vad är det som håller på att hända i min hjärna, vet jag att jag tänkte. Det här var ju långt över min kapacitet.

Nå, Mattias Bylund och jag gick upp till Artisten, lånade ett piano. Jag spelade några låtar, spelade andra från mina demor och Mattias framhärdade med sitt ja. Men han var också tydlig med att han inte hade tid just nu. Han skulle höra av sig när det lugnat ner sig.

I början på mars ringde han. En studio var bokad den 30 mars tillsammans med en orkester bestående av Michael Engström, bas, Magnus Sjölander, trummor, och Lars Granath på gitarr. Bakom spakarna skulle Kars Gunér att sitta. Ett gäng som det var lätt att komma överens med då det väl var dags, men efter det plötsliga beskedet om dagen D var jag fortfarande skakig.

Vi kom dit vid fyra tiden. Mattias hade arrat fem låtar. Klockan sex var inspelningarna igång efter snabb riggning och soundcheck. Halv nio, eller kanske halv tio var musikerna klara med sina grunder. Dags för sång och lite pålägg från Mattias sida. Halv tre på natten var en mix klar, jag fick en bränd cd i handen (det kändes nästan som en riktig release) och Karl Gunér ringde färjan och sa att vi ville åka till fastlandet (nåja, Hisingen).

Jag hade svårt att somna, vaknade med familjen på morgon inför bestyren att åka till dagis, skola och jobb. Jag spelade cd:n med låtarna ”Din älskare”, ”När man glömmer vara på”, ”En vinterdag”, ”Dum” och ”Kom nära mig”. Det blev genast en sensation i familjen, där min yngste son blev oerhört förtjust i beatsen och melodien ”Kom nära mig”.

Jag var stolt.

Mattias passade mig som hand i handske. Han lyfte upp min hjärna, analyserade den och sa om det melodier som jag filurade på ”Så här” och spelade sedan det som fanns i mina tankar. Fantastiskt!

Det blev fler demoinspelningar efter det och när vi våren 2003 gjort en, så dröjde det inte jag fick höra resultatet. Under sommaren ringde Mattias plötsligt och sa att han kunde komma förbi jobbet, men han hade lite bråttom. Han ringer, står nedanför GT-huset vid Järntorget, där tidningen då låg, jag går ner itll hans Volvo V70 med tonade rutor, som glider ner, ut sträcks en hand som i en knarkdeal och jag får en cd, Mattias kör iväg snabbt efter ett kort hej.

Resultatet på cd är himlastormande. Han har producerat, hans dåvarande hustru hade körat, Michael hade lagt på bas, det var fantastiskt. Jag ringde upp honom och sa ”Nu gör vi platta” och vi satte snart igång.

Dels blev det grunden från någras av demorna som gjorts under gång, dels blev det någon nyinspelning. Vi fläskade på med stråkar och blås och när allt var färdigt, så kände jag att det kunde räcka så. Jag var så oändligt stolt.

Plattan graverades av Anders Lind, musikgurun från Silence, Koppom, fotot hade tagit några år tidigare av mästerfotograf Oscar Mattsson, cd-häftet gjordes av Peter Birgerstam – människor som står mig nära.

Vi tävlade lite, Mattias och jag, om vem som skulle komma med releasen först; han med sin förstfödde son eller jag med min soloplatta. Han vann, men den 15 december hade jag skivorna i min hand, började på egen hand distribuera, skicka till radion och knacka på hos grannar och vänner för att sälja ”Sol på svenska”, vars titel har sin förklaring.

På 90-talet hade jag en infekterad debatt med Stefan Livh, programledare på P3 och P4, om svenskar och kunna sjunga soul. Jag hävdade att jag kunde det, han var starkt emot den uppfattningen. När jag sansat mig och fått perspektiv på saken, insåg jag att han hade rätt. Det krävdes ett liv, en träning och hängivenhet för att sjunga soul. Den besatt inte jag.

Så istället för ”Soul på svenska”, ja, en parafras på ”Jazz på svenska”, fick det blir ”Sol på svenska” – ett album inspirerat av Peter LeMarc, Bo Kaspers Orkester, Orup, Mauro Scocco, Svante Thuresson, förstås, Hasseåtage, Povel Ramel… på mitt sätt, då och nu. För jag är fortfarande stolt över denna min platta.

Jag hade på några år skrivit över 30 låtar. De flesta från albumet är från den tiden, ”Du skulle varit här” är äldst, skriven 1988.

1. Ge mig lite hopp.

2. När man glömmer vara på

3. Dum

4. En vinterdag

5. En annan dag

6. Glad

7. Galen

8. Går runt jorden

9. Kom nära mig

10. Dans på Risö

11. Du är så vacker

12. Vi lever på hoppet

13. Du skulle ha varit här

Musiker: Keyboard, programmering mm, produktion, arrangemang – Mattias Bylund, trummor/slagverk – Magnus Sjölander, Karl Gunér och Miko Rezler, bas – Michael Engström, kör – Anna Bylund, Mikael Henkelman, stråkar – Martin och Irene Bylund samt Gregor Wybraniec, gitarr – Stefan Ekstedt och Magnus Sjöqvist, blås – Sven Fridolfsson och Erik Rosenqvist, saxofon – Wojtek Goral, munspel – Åsa Gustafsson, akustisk gitarr – Josef Zammel.

Tekniker: Karl Gunér, Mattias Bylund och William Alexandersson.

Mix: Mattias Bylund, Karl Gunér och Tobias Lindell.

Sång, kör, text & musik samt exekutiv producent och arrangör: Kai Martin