Det hände sig vid den tiden, att något jag väntat väldigt länge på blev en verklighet.

När 80-talet gick över i 90-talet erkände jag för mig själv att låtskrivarådran sinat, att jag skulle bida min tid och inte tro att jag var något. Jag hade i den veva varit i Koppom, i Silencestudion där Kai Martin & Stick! spelat in samtliga sina fyra album och gjort en demo tillsammans med Henrik Cederberg. Den var fullständigt livlös och stum, främst beroende på bristen på kvalitet i materialet. Att jag fick ett prydligt nej från Kjell Andersson på EMI var helt i sin ordning.

Musiken fick istället sin förströelse i engagemanget som sångare i Glenn-Yngves, coverbandet som spelade låtar som oavsett original alltid lät som något av Ramones. Det var en befrielse för en pretentiös.

Jo, det trillade ner någon låt då och då. Musikern Olle Niklasson hjälpte mig med inspelningen av en demo, varav åtminstone en låt dröjde sig kvar i sitt väsentligt mycket lägre tempo än det som ursprungligen var: ”Du skulle varit här”.

Vi gjorde också en mer ambitiös inspelning i Helikopters studio i Musikens hus med Sven Jansson som tekniker.

Efter att jag hade varit i Stockholm hösten 1993 för en intervju med Svante Thuresson, kungen över allt vokalt i Sverige, då han var i färd med sin comebackplatta, åkte jag hem förtjust över mötet med en idol och förebild (även om det inte märks på sitt sätt att sjunga). I höjd med Katrineholm genomfors jag av ett stycke melodi och några rader text. Det blev i alla hast låten ”Dum” i en genre som jag aldrig tidigare hanterat.

Någon tid in på 1994 hade Jimmy Lagnefors, filmmusikkompositör då boende i hemstaden Göteborg, pillat lite på låten, hjälpt mig att ta låten från mitt huvud till något mer skissartat tydligt. Han i sin tur kontaktade en person, som hade byggt upp en studio tillsammans med en vän i dennes pojkrum i en egnahemsvilla på Hisingen. Någon dag i mars 1994 blir jag uppringd av Jimmy, som ber mig komma för att sjunga in min låt – ”Kan jag komma över lunchen, vi har lite tid över…?”. Jag slänger mig in i bilen, tar mig till adressen och möter för första gången Håkan Lundberg och ”Dum” blir en demo, som kittlar mina ambitioner.

Året efter eller kanske 1996 står jag och stryker skjortor till ackompanjemang av ZTV:s ”Knesset” med Kristian Luuk. Signaturmelodin, Temptations ”Hey girl (I like your style)”, gick rätt in; jag stängde av ljudet, satte mig vid pianot och skrev en låt med en text om det stukade tillstånd jag kände då. Det blev ”Jag är glad”.

Tegelsten för tegelsten lades för något framtida. Men mina drömmar var milda.

Ändå kom det fler och fler låtar. Efter en äktenskaplig kris skrevs balladen ”Kom nära mig” och ”När man glömmer vara på”, en bossanova, minsann.

Våren 1999 var jag inbjuden till Smask – Sveriges musikakademikers sångkåntest – där jag för första gången sprang på mæestro Mattias Bylund.

Vid ett senare tillfälle fick jag se honom som orkesterledare, även det på Musikhögskolan, och jag kände där och då, att det här är min man. Honom ska jag ha! Han svängde katten, fick orkestern att spinna och musiken att leva.

Jag sprang på honom vid olika tillfällen, men respekten för denne musikaliske gigant fick mig att tveka; ville han, orkade han bry sig, skulle han hinna, var det ens intressant…?

Innan sommaren berättade jag för honom att jag hade något som jag ville fråga honom om, men att jag tänkte ta det efter sommaren då jag skulle fattat mod.

Han skrattade och sa ok; det skulle dröja till i oktober innan mötet blev av. Jag bjöd honom på en kinakrog nära Avenyn, förklarade mitt ärende och han sa ja och jag svarade, att det vore nog bra om han hörde min låtar först. Jag hade då adderat några bidrag till låtskatten, bland annat ”En vinterdag”, en jazzig historia i 5/8-delar med drag av både Dave Brubeck och Povel Ramel. Vad är det som håller på att hända i min hjärna, vet jag att jag tänkte. Det här var ju långt över min kapacitet.

Nå, Mattias Bylund och jag gick upp till Artisten, lånade ett piano. Jag spelade några låtar, spelade andra från mina demor och Mattias framhärdade med sitt ja. Men han var också tydlig med att han inte hade tid just nu. Han skulle höra av sig när det lugnat ner sig.

I början på mars ringde han. En studio var bokad den 30 mars tillsammans med en orkester bestående av Michael Engström, bas, Magnus Sjölander, trummor, och Lars Granath på gitarr. Bakom spakarna skulle Kars Gunér att sitta. Ett gäng som det var lätt att komma överens med då det väl var dags, men efter det plötsliga beskedet om dagen D var jag fortfarande skakig.

Vi kom dit vid fyra tiden. Mattias hade arrat fem låtar. Klockan sex var inspelningarna igång efter snabb riggning och soundcheck. Halv nio, eller kanske halv tio var musikerna klara med sina grunder. Dags för sång och lite pålägg från Mattias sida. Halv tre på natten var en mix klar, jag fick en bränd cd i handen (det kändes nästan som en riktig release) och Karl Gunér ringde färjan och sa att vi ville åka till fastlandet (nåja, Hisingen).

Jag hade svårt att somna, vaknade med familjen på morgon inför bestyren att åka till dagis, skola och jobb. Jag spelade cd:n med låtarna ”Din älskare”, ”När man glömmer vara på”, ”En vinterdag”, ”Dum” och ”Kom nära mig”. Det blev genast en sensation i familjen, där min yngste son blev oerhört förtjust i beatsen och melodien ”Kom nära mig”.

Jag var stolt.

Mattias passade mig som hand i handske. Han lyfte upp min hjärna, analyserade den och sa om det melodier som jag filurade på ”Så här” och spelade sedan det som fanns i mina tankar. Fantastiskt!

Det blev fler demoinspelningar efter det och när vi våren 2003 gjort en, så dröjde det inte jag fick höra resultatet. Under sommaren ringde Mattias plötsligt och sa att han kunde komma förbi jobbet, men han hade lite bråttom. Han ringer, står nedanför GT-huset vid Järntorget, där tidningen då låg, jag går ner itll hans Volvo V70 med tonade rutor, som glider ner, ut sträcks en hand som i en knarkdeal och jag får en cd, Mattias kör iväg snabbt efter ett kort hej.

Resultatet på cd är himlastormande. Han har producerat, hans dåvarande hustru hade körat, Michael hade lagt på bas, det var fantastiskt. Jag ringde upp honom och sa ”Nu gör vi platta” och vi satte snart igång.

Dels blev det grunden från någras av demorna som gjorts under gång, dels blev det någon nyinspelning. Vi fläskade på med stråkar och blås och när allt var färdigt, så kände jag att det kunde räcka så. Jag var så oändligt stolt.

Plattan graverades av Anders Lind, musikgurun från Silence, Koppom, fotot hade tagit några år tidigare av mästerfotograf Oscar Mattsson, cd-häftet gjordes av Peter Birgerstam – människor som står mig nära.

Vi tävlade lite, Mattias och jag, om vem som skulle komma med releasen först; han med sin förstfödde son eller jag med min soloplatta. Han vann, men den 15 december hade jag skivorna i min hand, började på egen hand distribuera, skicka till radion och knacka på hos grannar och vänner för att sälja ”Sol på svenska”, vars titel har sin förklaring.

På 90-talet hade jag en infekterad debatt med Stefan Livh, programledare på P3 och P4, om svenskar och kunna sjunga soul. Jag hävdade att jag kunde det, han var starkt emot den uppfattningen. När jag sansat mig och fått perspektiv på saken, insåg jag att han hade rätt. Det krävdes ett liv, en träning och hängivenhet för att sjunga soul. Den besatt inte jag.

Så istället för ”Soul på svenska”, ja, en parafras på ”Jazz på svenska”, fick det blir ”Sol på svenska” – ett album inspirerat av Peter LeMarc, Bo Kaspers Orkester, Orup, Mauro Scocco, Svante Thuresson, förstås, Hasseåtage, Povel Ramel… på mitt sätt, då och nu. För jag är fortfarande stolt över denna min platta.

Jag hade på några år skrivit över 30 låtar. De flesta från albumet är från den tiden, ”Du skulle varit här” är äldst, skriven 1988.

1. Ge mig lite hopp.

2. När man glömmer vara på

3. Dum

4. En vinterdag

5. En annan dag

6. Glad

7. Galen

8. Går runt jorden

9. Kom nära mig

10. Dans på Risö

11. Du är så vacker

12. Vi lever på hoppet

13. Du skulle ha varit här

Musiker: Keyboard, programmering mm, produktion, arrangemang – Mattias Bylund, trummor/slagverk – Magnus Sjölander, Karl Gunér och Miko Rezler, bas – Michael Engström, kör – Anna Bylund, Mikael Henkelman, stråkar – Martin och Irene Bylund samt Gregor Wybraniec, gitarr – Stefan Ekstedt och Magnus Sjöqvist, blås – Sven Fridolfsson och Erik Rosenqvist, saxofon – Wojtek Goral, munspel – Åsa Gustafsson, akustisk gitarr – Josef Zammel.

Tekniker: Karl Gunér, Mattias Bylund och William Alexandersson.

Mix: Mattias Bylund, Karl Gunér och Tobias Lindell.

Sång, kör, text & musik samt exekutiv producent och arrangör: Kai Martin