Från gift till kids

Med ”Gift – ett livsfarligt ämne” gjorde Anna Mannheimer och Peter Apelgren sanslös humor av parrelationer och familjeliv.

”Kids” är den naturliga avknoppningen från detta.

Den 19 december var det absolut sista chansen att se den föreställning som följt äkta paret i ett och ett halvt år – en intensiv tid med livets oberäkneligheter i bakfickan som sura överraskningar. (Annas mamma, regissören Carin Mannheimer avled ju hastigt efter kort tids sjukdom i somras.)

Z och jag hade lyckas få biljetter från arrangören (det var inte tänkt så, biljetterna var bara bokade genom denne med planen att betala på plats). Men väl där ställdes ett villkor, ”Du får biljetterna, men med uppgiften att ta denna kamera och fota under föreställningen eller också…” Nja, det är inte ett ordagrant citat, men ni förstår temat.

Jag såg ett hästhuvud i min säng då den tunga kameraväskan räcktes över. Jag hade alltså fått ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. En systemkamera på två olika objektiv och en teknik jag inte riktigt behärskade. Jag tackade ja… Vad mer kan en enkel människa göra. Showen ville jag ju inte missa.

Kameran var Peter Apelgrens, han hade någon idé om att bilderna skulle tas någonstans från i mitten av salongen med publikens huvuden suddigt exponerade för fokus på scen. Jag vet inte resultatet, men att jag inte skulle behöver plåta hela föreställningen och det tackar jag för. Det tar ju, så att säga, skärpan ur upplevelsen.

Jo, ”Kids är en omtumlande humoristisk upplevelse. En saltomortal i högt uppskruvat tempo med improvisationer från båda, men kanske mest Peter Apelgren. Han den flyhänte berättaren utan ramar och gränser, hon den lite mer satiriske, bitska och balanserande. Det är ett fullständigt lysande par på scen.

Vi får en humoristisk resa från klimakterievallningar till avhållsamheten som ska rädda vår jord (men inte mänskligheten). Däremellan lämnas barnen ut skoningslöst och roligt. Inget är för lågt eller högt, inget för grunt eller djupt.

Nu får ”Kids” vila och paret Mannheimer–Apelgren likaså. Det är dem väl unt och för säkerhets skull var Z och jag tvungna att tacka efteråt, det gav Z en gigantisk bukett som tack-men-själv-tack. Peter Apelgren tyckte det räckte med en av de två som paret fått för sina insatser på Draken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s