TOMAS VON BRÖMSSEN

!!!

Tomas von Brömssens sista revy

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: Utsålt, som i princip hela vårens föreställningar

Gammalt och nytt i Tomas von Brömssens sista revy. Foto: MATS BÄCKER

Han inleder lite smygande. Ja, till och med lätt blasé. När han kommer in från parkett, talar till publiken inför fortfarande tänd salong och säger att han är glad för att alla är här. Men… han är ju van vid en större publik.

Jo, han fångar salongen med en gång. Han är sådan Tomas von Brömssen. Och publiken förstår naturligtvis omedelbart att han syftar på sitt gästspel på Håkan Hellströms Ullevikonsert i somras inför nära 70000, men som von Brömssen i sin show gör till att Håkan hjälpte honom lite grand.

Mm, modest humor som naglar fast publiken.

Och Håkan Hellström, förresten. Det är ju han som har lärt scenisk tajming av Tomas von Brömssen. Den där förmågan att bara stå still på scen och hämta in förväntningarna och sin publik. Låta tystnaden tala och ta tid.

Nu har von Brömssen lånat av Hellström. Entrén med att smyga in nerifrån och så småningom upp på scen är så typiskt Hellström. Så gjorde han i Scandinavium i december 2013. Så gjorde han på Ullevi 7 juni 2014. Så gör Tomas von Brömssen 29 januari 2015.

Jo, ”Tomas von Brömssens sista revy” – det låter ödesmättat och tungt. Och ja, det finns element av allvar i denna showen. Precis som vid portalen till Stampens kyrkogård med inskriften ”Tänk på döden”, så är det det som Tomas von Brömssen, några och sjuttio, gör.

Men det är klart att det är humorn som vinner när han bjuder på denna nya show med gamla karaktärer och några nya.

Till sin hjälp på scen har han Rudy Addo och Malin Stenbäck – unga, friska kvinnor som kontrasterar den åldrande aktören – och den gamle vapendragaren Sven-Eric Dahlberg med orkester.

Här passerar fäbodstintan revy med sina lockrop. Här kommer den förmätne servitören Yngve, som kallats till pärleporten. Här finns den tyste mimclowen med sina försiktiga gester. Tomas von Brömssen låter sina karaktärer synas, för när han väl ska bli ihågkommen är det kanske just mest för dem och inte för Tomas von Brömssen. Så ur skuggorna hörs också Sten-Åke Cederhök och Povel Ramel, ekon från förr men starka i minnet.

Premiären bjuder på skratt, musik och ömsinthet, men också en dos av vemod och allvar.

Jag tror aldrig jag har sett någon show när Tomas von Brömssen inte äger scenen med självklarhet. Men den här gången finns det ett slags fördröjning, en tveksamhet inför skratten och poängerna, ungefär som hans västgöta komiker i rullstol på hemmet. Eller pastorn som förvirrar sig i metaforer. Plastiskt rolig med lösnäsa och peruk, men det tar inte riktigt skruv efter den inledande surprisen.

Men efter den inledande, lite darriga första akten hämtar han hem sin första show av ”Tomas von Brömssen sista revy” i den andra. Och det kommer mer. Var så säker.

För jag vet att Tomas von Brömssens föreställningar sällan är riktigt ”färdiga” i definitiv tajming och känsla förrän några föreställningar in. Det är sådan man kanske får leva med som premiärlejon.

Jason Reitman gör ett slags ”Short cuts” med sin ”Men, women & children”, många möten, många beröringspunkter människorna emellan, men till skillnad från ”Short cuts” i rak berättarföljd.

Det är en varm, försiktigt humoristisk film inte utan dramatik. Ängsliga föräldrar vakar överdrivet och nervöst över sina tonårsbarn, vuxna klarar inte av att kommunicera, unga människor gör det i cyberrymden eller med SMS.

Alla söker ömhet, närhet och förståelse – men väldigt få lyckas.

Adam Sandler gör ett lågmält porträtt av den porrsurfande och runkande mannen i ett hopplöst äktenskap. Olivia Crocicchias utmanande tonårstjej är briljant. Men det är Ansel Elgort som den vemodige 15-åringen som övergetts av sin mamma, som ger det starkaste intrycket. Han är enastående bra – igen!

Men ett aber med filmen är det väldigt vita medelklassperspektivet, som här känns oerhört onödigt. Två afroamerikaner är med, den ene en älskare med Barry Whiteröst, den andre en flanig skolpsykolog som aldrig hört talas om IRL…

Ine Marie Wilman och Simon J Berger i det psykologiska dramat ”De nærmeste”.

Jag var väldigt förtjust i norskan Anne Sewitskys ”Sykt lykkelig” (”Happy happy”) från 2010. En film och svårigheter i äktenskap och brist på både kärlek och kommunikation som tog World Cinema Grand Jury Prize i Sundance Film Festival 2011. Nya ”De nærmeste” är svindlande stark med Ine Marie Wilman i ett nervigt porträtt av Charlotte, en ung kvinna som söker tillhörighet. När hon träffar sin halvbror Henrik (Simon J Berger), som hon aldrig tidigare har mött, uppvuxen i skilda länder, blir det ett destruktivt möte som det slår gnistor om. Det är ett psykologiskt drama på gränsen till sammanbrott, skildrat med en hudnära och skoningslös känsla.

Kortfilmer kan ge en fingervisning om kommande stor regissörer och filmskapare.

Som Lukas Modyssons ”Bara prata” lite med Cecilia Frode och Sten Ljunggren i rollerna, som kom året före genombrottet med ”Fucking Åmål”, men som för mig är en film som dröjts sig kvar.

På filmfestivalen är det något av en tradition att se Startsladden – den här gången med filmerna ”Audition”, ”Cupcake”, ”Värn”, ”Mommy”, ”Stoerre vaerie”, ”Punkt 9: val av andre vice talman”, ”Pojkarna” och ”Jag vill nå dig”.

En scen ur ”Mommy”.

Det handlar om filmer i huvudsak med svenska filmmakare, men också danska.

Några stöter jag på vid ytterligare tillfällen under festivalen, som förfilmer till någon av långfilmerna på Draken.

Det är intensivt att gå ut och in i filmerna och dess handlingar. Några fastnar, andra irriterar. Men över lag är kvaliteten god. Jag retade mig på ”Audition”, Lovisa Siréns film när den visades på premiärdagen. Men vid titten nu hittade jag kvaliteten; en regissör som söker skådespelare, män, som hon vill driva till nervigt spel för att göra en trovärdig gestaltning.

Jane Magnussons ”Cupcake” är dokumentärnära, två kvinnor som delar cell på ett fängelse och har etablerat en relation. Men när vi kommer in i handlingen är det bara timmar kvar till frigivningen av den ena. Det blir en knapp kvarts starkt drama, men förtvivlan och ångest som vibrerande hänger kvar.

”Värn” är John Skoogs dokumentär om ett värn byggt i Skåne av en särling. Berättarröster ger förklaring till de långsamma tagningarna som följer byggnaden inifrån och ut i närbild. Sövande tråkig, tycker jag. Men… det är John Skoog som tilldelas kortfilmspriset Startsladden för sin film och priset, värt cirka en halv miljon kronor i form av filmteknik och kontanter, är ett av världens största kortfilmspriser.

Då är jag mer överens med Publikens val, som gick till ”Stoerre vaerie (Norra Storfjället)” i regi av Amanda Kernell. En stillsam betraktelse av en kvinna som oundvikligen förenas med sin samiska bakgrund.

Danska Milad Alamis ”Mommy” är hjärtskärande. En tonårsmamma med en femårig dotter, där mamman inte klarar att tacka nej till ungdomens frestelser, men också försöker vara närvarande med sitt barn. Det är en plågsam, tankeväckande film.

Riksdagens arbete är väl knappast något som kan klassas som humoristiskt. Men Maximilien van Aertryck klarar det med sin ”Punk 9: val av andre vice talman”. En fluga på riksdagsväggen som följer spelet kring valet av SD:s Björn Söder.

I ”Pojkarna” är det återigen internering som är temat. Men här ett ungdomsfängelse. Isabella Carbonell har hittat en story som är gripande och som mycket väl kunde utvecklats till mer än sina 15 minuter.

”Jag vill nå dig”, Victor Lindgrens film, skildrar två systrar som hamnar mellan omogna föräldrar, som inte klarar att kommunicera. Varm och tankeväckande, även den.

Lisa Carlehed och Peter Plaugborg i ”I dine hænder”.

Jag har, varje festival, som mål att försöka följa samtliga av de Dragon awardnominerade bidragen, det vill säga de nordiska filmerna som tävlar om priset på en miljon kronor.

Först ut blir danska ”I dine hænder”, som utspelar sig, precis som premiärfilmen ””Nøgle hus spejl” – även den med i Dragon award – på institution. Svenskan Maria (Lisa Carlehed) jobbar på ett hem med svårt sjuka patienter. Hon faller för den cyniske och bittre mannen Niels (Peter Plaugborg), som längtar efter att dö. När han lyckas övertyga sin familj om att få åka till en dödsklinik i Schweiz blir det Maria som blir hans ledsagare. Till bland annat ackompanjemang av Nick Caves ”Into your arms” (som också är filmens brittiska titel) åker man med på denna resa mot döden. Lisa Carlehed gör en fantastisk insats, som är så nervig och hudnära att jag häpnar. Peter Plaugborg är inte steget långt efter. Men det är också tufft att se en film helt utan hopp.

Hafsteinn Gunnar Sigurðssons ”París Norðursins” (Paris i norr) skjutsar mig till Island med emfas, till det svindlande landskapet, till människorna. Men filmen om en man som försöker fly från sitt kraschande äktenskap och sitt alkoholmissbruk biter aldrig riktigt tag.

För några år sedan såg jag danske regissör Michael Noers intensiva fängelsedrama ”R”, som också vann det nordiska priset på Göteborgs filmfestival. En film som dröjde sig kvar länge som en isande kall vind, bitande i skinnet.

Han och hans team kan med andra ord göra stark film.

Kärleksdrama på dansksvenska.

Men när han nu åter möter människor placerade, verksamma eller boende i en institution är det mer stillsamhet och eftertänksamhet; inte det våldsamma, explosiva mötena som i ”R”. Istället är det om en kvinna boende på ett äldreboende, hur hon tar hand om sin flerfaldigt strokedrabbade man i det gemensamma rummet, de tradiga, dagliga rutinerna, hur livet blir ett fängelse, kärleken ett tvång, livet en skuggplats.

”Nyckel hus spegel” tickar på i all sin stillsamhet, men filmen (med den internationella titeln ”Key house mirror”) är stark och skapar ett drama som berör.

Jo, jag har har mina föräldrars ålderdom och äldreboende tydligt på näthinnan, jag känner lukterna i korridorerna och kan dessutom även den danska miljön efter många besök där, för att hälsa på min hustrus släkt.

Det påverkar mig naturligtvis och det gör självklart mig till en perfekt målgrupp för denna film med enastående bra skådespeleri från Ghita Nørby och Sven Wollter.

Ja, precis som på mammas äldreboende möts två människor, blir förälskade och binds samman i närhet och kärlek. Sven Wollters karaktär flyttar in och initialt känner jag att filmen snart kommer ta en vändning mot ”Gökboet” med Wollter som en McMurphy, en spjuver som tar plats, charmar alla och skapar kaos.

Det blir inte riktigt så. Istället utvecklar sig filmen med demensen som en hotande skugga, men där hoppet och kärleken aldrig viker.

Jag tänker på det, när jag nu går in i en fas av babysjuka – jag ser spädbarn överallt och längtar efter barnbarn! – , att samma aktning och försiktighet som vi visar de små ska vi också visa våra äldre. Jag försökte finnas mycket för mina föräldrar när de så väl behövde det; en självklarhet för att de också funnits för mig. Det var ett sätt att betala tillbaka, men också av kärlek och med vetskapen om att det en dag är över.

Så när hippa Michael Noer gör ”Nøgle hus spejl” är det för sin dementa mormor, för den relation till henne som fortfarande betyder mycket för honom och henne, för aktning av historien och kärlek till en anmoder. Det är vackert, som kärleken alltid är.

När Göteborgs filmfestival startade var kulturminister Alice Bah Kuhnke på plats.

Inte en självklarhet för nytillträdda ministrar på posten.

Minns Lena Adelsohn Liljeroth, som hade några skäl och ursäkter att inte komma till festivalen 2007, då hon precis blivit minister. Men då det egentligen handlade om att hon inte hade en aning om Göteborgs filmfestivals dignitet.

Men skandalomsusade och överraskningen på posten, Alice Bah Kuhnke, var alltså där; kanske inte så konstigt. Hon gillar film, har varit på festivalen tidigare och vet hur det är att vara en i publiken, svepas med i handling, röras av skådespel,  bländas av ljuset, gripas av en historia…

Fast hennes inledningstal till Göteborgs filmfestival kunde ha blivit bättre.

Inte för att hennes tal mot främlingsfientlighet, mot homofoba och manschauvinistiska kulturer inom och utanför film och för yttrandefrihet med bland annat stöd för den i Stockholm hotade filmen ”The vissel” kunde ha varit bättre.

Nej, Filmfestivalledningen hade helt enkelt inte gett henne de bästa förutsättningarna.

Invigningen hölls på engelska, lite oklart varför, men möjligtvis för att den streamas och därmed vill vara internationellt tillgänglig.

Blott en timme innan kulturministern ska hålla sitt tal får hon information om att det ska hållas på just engelska. Hon tar sikte på denna volley och löser situationen med glans, även om nödvändiga humoristiska vändningar går förlorade i den hastigt översatta texten.

Jag pratade med henne efteråt, på festen som hölls i Auktionsverkets salar, och hon gav ett avslappnat intryck, men var heller inte helt förtjust i den situation som uppstod och var kanske egentligen mest bekymrad över att just de inskjutna skämten aldrig fick någon plats i den snabba översättningen och tvingades att göra.

Men hennes tal var starkt om än i en salong som kunde ge henne bisvar i det hon sa och om det blåste i höstas då hon tillsattes, kan jag känna så här efter detta mitt första möte med henne, att nog gjorde hon ett väsentligt mycket starkare intryck än vad den förre kulturministern gav.

De kan det där, britterna. Skapa historiska dramer eller komedier, förflytta en handling tillbaka några tiotal år eller mer, ja, flera hundra år. Deras tv- och filmproduktioner visar det gång efter annat. Det är tydligt, effektivt, trovärdigt och väldigt snyggt.

Jag har klurat lite på det och förstår att det måste bero på att britterna inte har förändrat sitt samhälle, sina byggnader eller omgivningar i någon större väsentlig grad. Det går alltid att hitta miljöer som är gångbara, från gamla slott och herresäten till pittoreska byar där man kan leva i idyll eller granne med en massmördare. I städerna är husen slitna och känns som om de var det även om de har byggt under efterkrigstiden.

Pride – en film att gilla.

Så när jag faller för ”Pride”, den nyligen utkomna filmen om ett gaygäng i London som vill stödja de brittiska kolarbetarnas långt utdragna strejk 1984 och den konflikt med Thatcherregimen, så faller snabbt det mesta på plats.

Oavsett om vi landar i London -84 eller ute i den walesiska gruvbyn, som får oväntat och oannonserat stöd, så är miljön på pricken. För i Storbritannien har så mycket stått stilla, även beträffande utseende och alldagligt mode.

”Pride” är en måbrafilm, en komedi med verklighetsbakgrund då det blir som bäst. Den är heller inte utan allvar, även om den som mest stryker kring de ämnena lite grand som en strykrädd katt; vi kan liksom bara ana avgrunden i det svarta, i det svåra, i misären, rädslan som drabbar både bögarna och de traditionella yrkena som gruvarbetarnas i början och mitten av 80-talet i Storbritannien.

Jo, jag skrattar mycket. För det är en varmt rörande film, lite i traditionen av ”Allt eller inget”, ett underdogperspektiv där det omöjliga görs och där finalen stärker.

Jag gillar det i sina beskärda doser.

REVY

!!!!

Möllan rouge

Medverkande: Sandra Andersson, Lena Gustavsson, Henrik Bladlund, Andreas Nygård,Karin Mickelbo, Ulla Karin Olsén, Jimmy Tingstedt och Kent Vickel samt bandet Hybritts.

Regi: Erik Stålberg,

Plats: Möllan, Mölndal

Storslagen och rapp Mölndalsrevy. Foto: KAI MARTIN

Att skryta med att jag har, i stort sett varje gång, låtit mig roas av Mölndalsrevyn sedan 1999 har jag inte mycket för. Det här gänget har varit scenen trogen sedan Håkan Hellströms födelseår och är med andra ord ett sällskap med rutin och förmåga att nå över scenkanten.

Självklart har, precis som de nummer som spelats, skådisarna passerat revy. Men kärntruppen Karin Mickelbo, Ulla Karin Olsén och Lena Gustafsson har åtminstone vad jag kan erinra mig hållit god form sedan slutet av 90-talet.

I år är Mölndalsrevyn tillbaka på Möllan i centrala Mölndal efter många år i Teaterhuset. I den nyrenoverade salongens mjuka säten får publiken en dos underhållning som redan från start heter duga.

En av revyrävarna, Conny Källström, har i all hast tvingats ställa in sin medverkan på grund av benbrott – andra gången detta sker, men då till sjukhusrevyn ”Vårdlöst” 2010 lyckades han halta upp på scen, så alltså inte denna gång. Istället har Kent Vickell kommit in med kort varsel. Det både märks och gör ingenting, för Kent Vickell förmår göra sin insats med en klackspark, glimt i ögat och med ett jädrar anamma som är vinnande.

”Möllan rouge” är en revy som håller väl med en ensemble som gillar att stå på scen och som levererar väl. Det är få, om ens några, svaga nummer. Humorn är lokal, kanske mer än på många år, men med ett större perspektiv.

Mölndalsrevyn – en show med bett (här Karin Mickelbo som Uruguays spelare Suarez) Foto: KAI MARTIN

Här ryms u-båtsjakten med en Jimmy Åkesson som kommer ut som feminist i rosa glasögon. Manusförfattarna har varit på hugget oavsett om det handlar om Suarez bett i VM-fotbollen eller Melodikrysset, som ju haft problem med tävlande som fuskat med hjälp av appar.

Humor under ytan. Kent Vickell som ryss som konfronteras med Karin Mickelbos våta dröm. Foto: KAI MARTIN

Första akten dansar iväg och andra akten håller minst lika hög fart, kostymbytena är många och kläderna är lika avancerade som manuskvaliteten är hög. Jag får känslan av att man i år valt att lägga mer pengar på kostym än scenografi, för  kostymör Doris Kjærs kreationer har klass och är sevärda i sig.

Kostymfest. Foto: KAI MARTIN

”Möllan rouge” är en fest för revyälskare. Här kan man få sitt lystmäte och trots premiärens lite för grova teknikmissar är det här en revy som är lätt att rekommendera.

Lisa Lindgren och Carina Boberg har det tufft på jobbet. Foto: OLA KJÆLBY

”Profeten i Västra Götalands län” blev en mindre lyckad föreställning av Sofia Fredéns pjäs på Göteborgs stadsteater. Inte bara för att Peter Apelgren i huvudrollen kollapsade precis efter premiären, utan kanske mest för att detta nyskrivna drama helt enkelt inte höll måttet. Med hennes ”After work”, som nu spelas på Studion på samma teater, är det bättre ordning på scenerna.

Det är ett stramt spelat kammardrama mellan de fem kvinnliga skådespelarna på scen. De gör alla entré i tur och ordning, strikt koreograferat, som ett slags presentation av rollerna, till Julee Cruises låt ”Floating” (minns hennes sång i ”Twin Peaks”), en låt som blir som ett psykotiskt tema i pjäsen.

Alex Tarragüel Rubios scenografi och kostym är enkel och effektiv, precis som Nora Nilssons handfasta regi. Det är ett pressat drama på knappt en och en halvtimme som innehåller maktspel, rädsla och absurd humor med inslag av den jobbutslagning som pågår i Sverige, ja, kanske västvärlden, just nu.

”After work” blir ett drama utan vinnare, men blir i förlängningen en föreställning som väcker frågor och debatt. Det är starkt så och kvintetten Carina Boberg, Anna Granquist, Martina Käll (som ersatt Josefin Neldén efter jul), Mia Höglund-Melin och Lisa Lindgren gör kärva och skarpa porträtt av kvinnorna i hierarkin på en arbetsplats försatt i kris.