Det har naturligtvis dröjt alldeles för länge för min del att komma till Villa Villekulla, Villas fina hemmaarena i Lidköping.

Jag har fått följa laget på distans, titta på de matcher som erbjudits på teve, följt laget – och de andra i den västsvenska bandyregionen – i tidningar, bloggar och de resultat som presenterats.

För Villas del har det varit resultat som inte riktigt har gått enligt klubbens och supportrarnas förväntningar.

Det var alltså dags att på plats se hur det ser ut, om det mönster jag tyckt mig skönja stämmer.

Jo, det är en bit att ta sig från Göteborg, men E45 upp till Trollhättan bjuder på en behaglig resa, väg 44 är en hyfsat kamerabefriad och resan tar cirka en och en halv timme. Jag har avicerat min ankost, kände mig välkomnad och då jag parkerat bilen och kliver in i arenan är det som om mina lungor får syre.

Ja, jag har längtat efter bandy och denna afton utlovas det högklassig sådan mellan Villa och Sandviken, det ständigt så svåra motståndet för Västgötaklubben som nådde ett oavgjort resultat vid det tidigare mötet på bortaplan den här säsongen.

Det mesta är sig likt, men Villa startar av någon anledning och sedan oklar tid tillbaka på ”fel” planhalva och spelet, ja, det har ju uppenbarligen inte stämt. Ändå har laget hållit sin förlustnolla i Villa Villekulla intakt. Det är starkt.

Villa ligger och darrar precis ovanför kvalstrecket. Klubben har skrapat ihop magra 21 poäng hittills, medan Sandviken paraderar i topp med 30.

Men det är Vilda Villa som börjar bäst, även om jag känner att det spel som laget presterat de två senaste säsongerna mer har varit ängsligt än just vilt. Men det ska bli, enligt den radiointervju som Johan Sixtensson, en av lagets två tränare, ger innan match, cowboybandy.

Två misstag hos mästarklubben och Villa hugger direkt: 1–0 i sjätte minuten av den notoriske prickskytten David Karlsson. 2–0 i den elfte av speleleganten Daniel Andersson och då har Villas nytillskott David Borvall (fd Gais och IFK Kungälv), som hämtades från syskonföreningen Lidköping AIK i december, glänst i målet och räddat bland annat ett friläge från Patrik Nilsson, skytteligans ledare.

Målet är en bjudning från Sandvikens Dennis Henriksen, som tappar både skär och boll, som Villa inte är sent att utnyttja.

Visst känns det som om Villa vill visa upp sig från sin bästa sida och det gör laget. Förra årets nytillskott, halven Lars Fall, är klockren i sina uppspel, skapar farligheter och hittar David Karlsson, Daniel Andersson och Jesper Bryngelson på topp. Det ser bra ut. Anfallskonkurrenten, löftet, 23-årige Tim Persson är placerad som mittfältare och det känns som en position som passar den spelintelligente ynglingen.

Sandviken reducerar då Linus Forslund åler fri efter en elegant djupledsboll av Ted Haraldsson, men då har laget haft bud på fler och Villa ha bjudit på en försvarsmur av rang där ingen kroppsdel har kommit undan i försöket att freda målet.

I 22 minuten drar Jesper Eriksson iväg ett skott från distans som han hinner jubla åt innan han förtvivlat konstaterar att den går i ribban och ut.

Därefter får Borvall presenterar sig mer än en gång och herregud vilken publikfavorit han är och vilken utmanare till ordinarie målvakt Jakob Säleby han har blivit.

Det blir så småningom 3–1 när Jesper Bryngelson fräckt snor bollen och det är resultatet i paus. Villa håller klass, Sandviken spelar inte med det självförtroende jag är van vid och när dessutom Joakim Bergman krockar med Daniel Andersson, ståtar laget med bara en (!) avbytare (SAIK:s juniorlag möter Vetlanda och kan inte bidraga).

Det är alltså bäddat för Villa inför andra. Bara att gasa och köra ifrån de tröttkörda SAIK-spelarna.

Det blir tvärt om. Villa kommer in och bjuder på ett spel i bedräglig slow motion. Med det inser Sandviken att de kan möta hemmalaget högt upp, Villa vänder tillbaka, tappar fart och en ny reducering kommer efter att annars så utmärkte Tim Persson spelat rätt i gapet på Dennis Henriksen som bjuder Daniel Mossberg på en framspelning som han förvaltar väl. Och, jo, Villa utökar kort därefter, en närmast poetiskt anfall där Lars Falls vackert avvägda långlyra smeks ner av Daniel Andersson, som placerar bollen under 19-årige Martin Falk i SAIK-målet.

Villa kan glädjas åt det målet i en dryg minut innan Patrik Nilsson låter sin kanon tala. 4–3 är en präktig kanon och när laget kvitterar i drygt 60 minuter in i matchen tar Villas tränar team timeout.

Men andrummet med 5–4 från Mattias Johansson blir bara konstgjord andning. Där Sandviken är trygga i sitt spel, vet att de kan vända och att de har resterande tid som en resurs, är det precis tvärt om för Villa. Spelet blir ängsligt, laget vänder åt fel håll, passar fel, fattar beslut som inte bidrar och när annars så pricksäkre David Karlsson väljer att vänta vid klockrena lägen… ja, då går det inte.

Sandviken kvitterar, går förbi både en och två gånger innan matchen är över.

Villa klubbchef Jonas Johansson skakar på huvudet efteråt och jag försöker tröst med att laget kommer klara sig till slutspel. Men han är osäker ”Det är bara tre poäng ner till Vetlanda”, säger han med oroliga ögon.

Matchen mot bottenlaget Ljusdal i morgon är oerhört viktig, som varje match, förstås. Men nu lite viktigare än någonsin.

Villa har att jobba med. Laget måste naturligtvis först och främst tro på sin kapacitet. Men spelet måste också bli bättre. Sandviken och Västerås, topplagen i elitserien, har en förmåga att snabbt, på ryskt vis, vända på spelet; oavsett var laget är på banan. Det skapar snabba omställningar som är ett ständigt hot mot motståndarna. Finge jag önska skulle Villa dit också, inte, som nu, vända hem då osäkerheten kommer.

Och, jo, jag vet, laget har haft skadebekymmer. Men det finns naturligtvis så mycket kvalitet i den digra truppen att Villa ska klara av det. Nu är det upp till bevis.