Midissommar – också en tradition

Jag har varit med det här kamratgänget och morgonmotionärerna i 15 år. Klivit upp i ottan för glädjen att spela hockey, tagit på mig finaste sviden för att hänga med grabbarna på herrmiddagar, har dukat fram och dukat av till det julbord som av traditionen bjuds. Men ingenting, absolut ingenting går upp emot att spela ishockey i midsommartid, något som gjort av hävd och tradition sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan året innan jag började.

Vi lyckas alltså att ragga tag på is i juni och sträcker med andra ord vår säsong från ljuva augusti till ljuvliga juli. Ja, något år har vi spelat en bit in i juli, men det gav å andra sidan undertecknad ett vådligt ryggskott, som slutade med färdtjänstransport till sjukhus.

Upp1.jpg.exporting

Röda i aktion i midsommartid. 

Så när Uppbackarnas Röda ställs mot Vita är det inte bara traditionen som bärs tung utan också prestigen. Vem ska vinna och med hur mycket? Det är raffinerat och förra året vann vita en jämn kamp, men var då också förstärkta av en Frölundajunior som den gångna säsongen debuterat i A-laget. I år, skulle det visa sig, var han med Röda, det vill säga det lag som jag ingår i.

Men det hjälpte föga inledningsvis, när Röda bara ställde upp med fyra man på banan och Vita kunde utnyttja övertaget med att prickskjuta in 1–0 med ett distinkt skott från det så kallade slottet.

Nå, Vita fick sitt handikapp, men Röda tog snart kommandot i föreställningen. Kanske just tack vare den begåvade Frölundajunioren, som i år fick spela med sin far och som tidigare i år kunde prisa sig själv för silver i J20 efter en knapp förlust mot Djurgården. Det är det som är det vackra i den här sammansättningen av spelare; här samsas en tonårig spelare med sina pappor, mindre rutinerade spelare möter några som har elitmeriter, en snickare spelar med en advokat, en kirurg möter en finanshaj…

Ungefär samtidigt som Röda tar tag i taktpinnen börjar mitt spel stämma och jag gör räddningar som ger laget chansen, så som målvakters agerande plägar göra nära det ska gå vägen.

Visst, det blir bedrägligt öde emellanåt i försvarszonen med markeringar som inte bara gud glömde utan de fem spelarna som är på isen i försvarande lag. Men det är underhållningen, det är motion och när röken väl skingrats och Röda står som segrare är (nog) alla glada och nöjda – och, ja, slutresultatet 12–8 visar på ett generöst spel av all starkaraktär.

Men om vi alla är stjärnor med vår motionshockey så är vi det i synnerhet på midsommar – ett gott gäng.

Upp2

Glada vinnare och glada förlorare.

Än mer glada och nöjda blir det förstås efter dusch och ombyte, när vi samlas för midsommarlunchen med efterföljande prisutdelning. Uppbackarna har funnits sedan 1969, men med midsommartraditionen kom också priset Nisses brynja (han som startade Uppbackarna, Nisse, bar alltid en klassisk brynja, som underställ på den tiden han spelade), som går till en spelare som med förtjänst agerat för Uppbackarnas bästa genom att ha varit flitig på såväl is som vid sociala sammankomster. Jag fick det för några år sedan och blev mycket smickrade.

Upp3

Prisat pris.

I år gick det till en slitvarg, en försvarsrese som spelar i det tysta men som kommer i ur och skur oavsett om det handlar om att spela på isen eller närvara vid herrmiddagar. Jag har spelat hockey med honom sedan 1983 och det blir ju några år vid det här laget och vi ska kampera ytterligare några till är planen.

Upp5

Pristagare med prisutdelare.

Uppbackarna har också ett vandringspris, som går till Frölundas främste spelare under säsong, ett pris som vi länge kunde dela ut i Scandinavium, men dessvärre har laget de senaste åren inte premierat detta pris och i takt SHL-lagets ovilja har Uppbackarnas ambition att dela ut det bleknat.

Men det finns några fina namn som fått det. Eller vad sägs om Niklas Andersson, Henrik Lundqvist, Ronnie Sundin, Joel Lundqvist, Jonas Johnson…

Upp4

Vandringspris med fina pristagare.

En sväng i modets korridorer – eller a second hand man

Traditionen bjuder Erikshjälpen och Reningsborg på onsdagar.

Så också denna onsdag. Jag möts i hällregnet av min hustru, som kommer från jobbet. Hon är trött till medvetslöshetens gräns. Men vi tar oss till Högsbo, till Erikshjälpen och går igenom utbudet där. Jag hittar en kavaj, en rutig Filippa K för 70 kronor, som jag tror skulle passa sonen d ä (för den passar inte hans trinda far) och därför tar jag bild och skickar till honom. Men svaret uteblir, så jag ringer och efter lite dividerande bestämmer han sig för att säga ja. Ett gäng herrskjortor, bra kvalitet, Stenström, Eton, Sand, Tiger hänger exponerade. Men i stl 39, en storlek för liten (numera), i och för sig rätt för sönerna, men modellen passar dem inte, vågar jag konstatera. Jag provar en lila Stenström med udda detaljer och orange knappar, men… nej, det spänner för mycket och dessutom, garderoben är, som alla vet, full.

Mode1

Filippa K-fynd. 70 kronor. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en liten fika, för hustrun är på en sträng, självvald diet, pratar lite, tittar lite på folk och går ut i det allt annat än skäna junivädret, där regnet envetet och hårt slår i backen. Jag kör mot Frölunda, men svänger inte av mot Näset utan rattar vidare mot Frölunda torg, styr sedan till Stadsmissionen i höghusens skugga.

Jag tänkte helt enkelt addera ytterligare ett second handställe på vår onsdagsresa.

Redan då jag kliver in i butiken ser jag sen; en kritstrecksrandig kostym med speciell touch. Dessvärre är den i storlek 48, ett format som jag har lämnat. Men jag provar kavajen och den passar. Det är en Pierre Cardin, lustigt nog för detta franska märke (väl?!), med etiketter och varufakta på tyska, till en kostnad av 500 kronor. När jag tar kostymen till provrummet har Z gått bakom disk där nya kläder hänger, hon håller upp en skinnrock, lårlång, en Boss med kvalitet som smälter när jag låter fingrarna smeka materialet. Jag tar med din in i provrummet och kommer ut som en ny man.

På Erikshjälpen hade jag köpt en smal Atlas Designslips (10 kronor), som jag knöt och bar till min lilarutiga Sandskjorta, förövrigt inhandlad just i Stadsmissionen Frölundas butik för någon månad sedan för 20 kronor, och tillsammans med kostymen blir detta en smash hit. Bossrocken är esset över i:et, visserligen även den 500 kronor, men jag kan inte låta bli.

Mode3

Stilfull Pierre Cardinkostym (500 kronor), Bossrock i skinn (500 kronor) kravatt, Zegna (25 kronor) Foto: KAI MARTIN

Reningsborg blir en besvikelse. Ingenting som vi inte redan sett och ratat finns där, ingenting nytt som lockar. Jag hittar en lustig skjorta i fluorescerande grönt i syntetmaterial, men det är inte det som roar, men märket som är ”Journalist”. Jo, jag tackar.

Mode2

En Journalist i tiden. Foto: KAI MARTIN

Vi scannar igenom den stora butiken och är på väg ut när ögat fastnar på ett skyltdockehuvud där en scarf, eller snarare kravatt är knuten runt halsen. Det visar sig vara en Zegna av finaste kvalitet, helt ny med etiketten kvar, till en kostnad av 25 kronor. Så, onsdagen för mannen belagd med köpförbud blir dyr: kostym 500 kronor, rock 500 kronor och accessoarer 35 kronor.

Men, som min äldsta kusin sa tröstande, Kai, det går till välgörande ändamål.

Jo, visst och dessutom blir jag snygg.

Chicago, Chicago – a wonderful team

Ägnar mig åt nattmanglingen för att se sjätte matchen i finalserien om Stanley Cup mellan Chicago Blackhawks och Tampa Bay Lightnings. Chicago, som vann bucklan 2010 och 2013, har chansen att för första gången vinna på hemmaplan sedan 1938! Laget leders med 3–2 i matchserien som varit kittlande jämn med uddamålsresultat i varje match.

3 juni 2015 Tampa–Chicago 1–2

6 juni 2015 Tampa–Chicago 4–3

8 juni Chicago–Tampa 2–3

10 juni Chicago–Tampa 2–1

13 juni Tampa–Chicago 1–2

15 juni Chicago–Tampa 2–0

Det har varit två lag som vacklat, krängt och hängt mot repen som punchiga boxare. Men där än den ena, än den andra gått till blixtrande attack med krafter som ingen såg komma.

Chicago har en rutin från sådana här matchserier, saken har inte sett samma ut för Tampa med ett ungt, hungrigt lag.

Målvaktsduellerna mellan Chicagos Corey Crawford och Tampas Ben Bishop har varit pendlande underhållning, där Bishop haft en skada i ljumsken som emellanåt gjort att han tvingats från sin plats till förmån för reservkeepern, 20-årige Vasilevskij. Och Crawford har gjort himlastormande misstag, som borde gett laget djup förtvivlan. Men när nu den sjätte matchen spelas är han omutlig, positionssäker och reflexsnabb, som en vinnande keeper ska vara.

Med målvaktsduellen har ju också backkampen mellan de svenska försvarsessen Johnny Oduya och Niklas Hjalmarsson i Chicago mot Tampas Anton Strålman och Victor Hedman. Det är inte utan förtjusning, framför allt då målvaktsspelet vacklat, som jag sett hur dessa backresar med finess, stil, kämpaglöd, blixtrande skridskoåkning parat med en offervilja som emellan varit smärtsamt hänsynslös agerat på isen.

Victor Hedman har varit en gigant på isen, så skicklig med puck, så driven med sin skridskoåkning och se elegant med sitt spelsinne.

Men i det som kom att bli den sista matchen räckte han alltså inte till. Chicago hade fått vittring på den där segern, den tredje på sex säsonger. Jo, det var ett böljande spel fram och tillbaka men där Chicago tog kommandot, något som skotten 13–4 i första vittnar om. I andra jämnas spelet ut till 10–7, men det är Chicago som trycker in ledningsmålet efter drygt 17 minuter spelade.

Där börjar Tampaspelarnas blickar än mer vackla och irra. Förtvivlan över missade chanser eller över tillfällen som inte bjuds av det hårdföra, resoluta Chicagoförsvaret blir allt tydligare. Kraften sinar, sakta som en droppande kran för att slutligen, med 2–0-målet i det som skulle kunna ha varit Tampas forcering för en kvittering fem minuter från slutet, sina helt.

Hockey några dagar innan midsommar. Den främst av alla slutspel är över. Och jag älskar det.

Det finns många som klagar på hockeyns säsong. Jag förstår inte det. Gillar man ett spel så håller det väl över årets tolv månader…?

Fotboll, så många har som favoritsport, spelas året om, utomhus, oavsett väder. Hockey kan också spelas året om, men inomhus, väderbeständigt.

Så att Stanley Cup avgörs några dagar innan midsommar… tja, spelar det någon roll.

Grattis, Chicago.

Antikrundan

Har lovat storkillen att flytta. Efter att ha varit inneboende för sitt pluggande i Skövde har han blivit med lägenhet i ett av Skövdes högsta hus. Låter bra, nu kan han stänga dörren om sig, möblera efter sitt huvud och bjuda hem när han så önskar.

Klart att pappa hjälper till att flytta.

Z har fixat släpet, en monstervagn som rymmer mycket och det ska behövas.

Vi börjar med att hämta saker som ska till lillkillen, som bor i storebrors lägenhet medan han är student i Skövde. Därefter hämtar vi en stor säng hos hans mamma plus lite pryttlar till, därefter åker vi till hans lägenhet där alltså hans lillebror nu huserar, tömmer den på soffa, fåtölj, kläder, kökssaker, bokhylla, tavlor med mera. Vi fyller vagnen, bär också in ett bord och två fåtöljer till lillkillen innan vi beger oss.

Storkillen har en idé om att åka förbi Lilla Edet och Antikladan där, för han är i behov av några lampor, ett soffbord och kanske något till. Han letar fram färdbeskrivningen och vi beger oss med Z som sällskap.

Lilla Edet är ju en omväg, men den får vi ta för ärendet. Vagnen är gigantisk, men passar ändå Volvon och känns välskött, även om Z tar plastlukten för ölspel och fantiserar om sprit- och ölresor till Bordershop i Puttgarden från tidigare brukare av vagnen.

Vi guidar oss rätt och när vi ska parkera får jag panik, jag hatar att backa med släp och kommer fel gång efter annan; jag vet att jag ska göra tvärt om, men har man gjort tvärt om i hela sitt liv och ska göra det rätt blir det galet. Jag ger upp, löser en annan parkering, drar åt handbromsen och sluter upp med son och hustru.

Antikrundan1

En antik man på antikrundan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ladan är verkligen full med allsköns antika ting och det är en trevlig runda vi gör där i minnenas korridorer. Grabben hittar somt, ratar annat och det som Z och jag föreslår väljer han definitivt bort; han har sin egen smak och gott nog är det.

Vi kommer därifrån med en kista som ska fungera om bord och förråd, två lampor och lite annat och drar vidare mot Skövde med omvägen över Trollhättan.

Jag har kört vägen förut, men då tagit sikte mot Lidköping och bandy. Nu blir det över Grästorp och då har gänget i bilen somnat djupt. Men redan innan så skrek alla om mat, så vid anrika Tre Älgar kör jag in och stannar för mat.

Tre Älgar… så många gånger jag har farit förbi detta lastbilshak. Nu är det alltså dags.

Sällskapet vaknar, tumlar ur bilen och in på etablissemanget i Grästorps utkant. Z och jag väljer en cornflakesdraperad fläskschnitzel och klyftpotatis till bearnaissås. Storkillen tar en entrecôte med stekt potatis. Medan vi väntar hämtar vi sallad, sätter oss ute och äter denna vissna sallad. Maten ropas upp och Z och storkillen hämtar densamma, Z schnitzel är genomdränkt i såsen och uppläggningen är dyster och kärlekslös. Jag äter min portion till hälften och låter mig ändå mättas, vi tar kaffe och samtalar.

Antikrundan2

Mat på vägkrog. Foto: KAI MARTIN

Efter att ha fyllt på godisdepåerna och jag har köpt en glass far vi vidare, mot Vara, mot Skara, mot Skövde…

Vi åker till lägenheten där Storkillen varit inneboende, hämtar hans saker där och åker till hans nya boende. Tömmer släpet, tittar på lägenheten, åker upp ytterligare några våningar till en balkong och ser på utsikter över Västergötlandsmetropolen.

Så åker vi hem, regnet kommer och ökar takten. I Vårgårda stannar vi för en macka på farten, kaffe och dricka. Vi far vidare, hämtar upp lillkillen, som ska hjälpa oss med att bära in den något mindre säng som tjänat som sitt syfte sedan i höstas, men som nu ska in i hans mammas lägenhet…

Sista biten tillbaka till Göteborg går fint, göromålen betas av och släpet återbördas utan problem med en timme till godo. Lillkillen transporteras hem till sig. På tillbakavägen stannar vi vid en butik. Z går in i ösregnet för att införskaffa lite kvällsmat, hem och vi dukar upp, äter gott, tittar på teve innan tröttheten slår till med kraft.

En lång dags färd mot säng är över…

Ett brutet ben räddar en Foo Fighter

Hand upp direkt. Jag vet.

Min relation till Foo Fighters är inte varm, omsvepande eller kalenderbitande. Har något album hemma, har lyssnat, har sett ”Sonic highways”, har underhållits, gillar Dave Grohls energi och bandets sätt, några låtar är bra, men det mest är massmedialt brus.

Och ja, jag blev överraskad över bokningen på Ullevi och bestämde mig först för en vecka sedan att gå, för gig på Ullevi är ju ändå ett gig på Ullevi och om vi inte haft vår och sommar en endaste dag, så brukar just den detaljen lösa sig när det väl blir konsert på Nordens största arena.

Så, ja, jag är på plats. Så tidigt att jag får se Ghost agera förband, visa på en god portion humor, fina riff, inte så dumma låtar och på ett agerande som placerar dem långt från så här stora arenor. Gott så.

Z är med och vi minglar runt i pausen, smuttar på någon öl

Foo1

Skål och god sol. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag samtalar med kollegor, som sedan börjar ägna sig åt sitt jobb, det  vill säga att ta bylinebilder från arenan, så att ingen ska misstänka att de inte varit på plats. Jag reser mig upp, går runt, träffar en ung målvaktstalang som jag spelat hockey med, tjatar med honom, träffar en nygammal chef för Ullevi och pratar med honom, Henrik Lundqvist kommer och jag hälsar, tackar för underhållningen och orerar om hur förtjust jag är i hans spelutveckling, även om jag beklagar respasset mot Tampa för hans Rangers. Jag pratar för mycket, men han lyssnar artigt och vi skiljs åt som vänner. Z och jag drabbas av hunger, beställer i den fulla baren, men den är inte hälften så full som det brukar vara på Ullevikonserter och det är heller inte lika frekvent med gäster.

Någon knackar på min rygg, det visar sig vara den genomsympatiske Stefan Selakovic som är där i sällskap av bland annat Sebastian Eriksson, som jag inte hälsar på då han står i baren i ett bar snygga Ray Ban och bjuder sitt sällskap på drinkar.

Maten kommer och bandet börjar och med det kommer snart ryktet. Dave Grohl har ramlat av scen och brutit foten. Konserten ska avbrytas. Vi slänger i oss maten och förutom att maten är sen är också bandet ute på scen före nio, som var en tid jag hörde att det skulle gå på.

FooBirger1

The show must go on…! Foto: PETER BIRGERSTAM

Vi raskar ut på arenan för att mötas av horder av människor som släntrar ut till förmodligen det dyraste after skiband som någonsin skådats. För Foo Fighters fortsätter utan sin frontman, trummisen Taylor Hawkins kör på känt the Bandmanér både sång och takt; det fungerar utmärkt. Men det är ett vilset band som inte vet på något råd än att försöka ackompanjera sortin från publiken. Ändå, och det ska sägas, så vägrar den största skaran människor att lämna arenan.

Dave Grohl låg i fotodiket (fast jag är tveksam till att det verkligen var fotodiket med tanke på så lite bilder som tagits från den vinkeln) och säger 1. Jag har brutit benen. 2. Jag kommer tillbaka. Han har varit på scen i två, eller åtminstone nästan två, nummer, bryter benet efter ett fall, men vill fortsätta spela… Wow, liksom!

Och…! Han gjorde verkligen det. Taylor Hawkins får besked, efter lite coverharvande med bandet, av någon scenansvarig/tourmanager om att sångaren är på väg tillbaka på scenen, att bandet trots allt kan fortsätta sin show som fått detta märkliga avbrott på grund av ett benbrott.

Jo, Dave Grohl bärs in på scenen med ett bandagerat ben och en läkare som fixerar hans brutna fot/ben. Foo Fighterssångaren placeras på en plaststol och har en annan bredvid sig för dryck. Amerikanska artister säger ju alltid ”the show must go on” och det gäller verkligen här. De brukar ju också säga ”break a leg” innan showtime, så Grohl lever verkligen upp till bägge…

Foo2

Nedfallen, utburen, inkommen men aldrig bortkommen. Foto: KAI MARTIN

Så föreställningen fortsätter. Läkaren sitter med ett stadigt grepp om Dave Grohls fot, och sångaren själv skrattar, skriker, vrålar och kastar med huvudet, men på rock’n’rollvis, för det går egentligen inte att avgöra om han verkligen har ont. Det är klart att han har och det är klart att han har fått smärtstillande, men jag tror också att han är kickad av endorfiner, som i sin tur kan låta smärtan vänta för att så småningom slå tillbaka med besked.

Foo4

Fixerad fot och smärtfylld blick. Foto: KAI MARTIN

Efter en 20 minuter av tokröj från en sittande Dave Grohl inför en tokentusiastisk publik, som naturligtvis är medveten om det unika med den här spelningen, ber han om ursäkt, han måste av scen för att gipsas, men lovar att komma igen.

Mer after ski, men Dave Grohl kommer tillbaka, nu med gipsat ben och denna gång utan en läkare som sällskap. Han placeras på sin plaststol och håller på både show och hov; han verkar trivas med det absurda och det är ett liv och ett kiv på scen som når långt ut på arenan.

Foo5

Kryckig sång. Foto: KAI MARTIN

Med kryckor vandrar han ut på den långa tunga som han skulle rusat ut som en furie – nu för att sjunga akustiska ”My hero” och ”Time like this”. Publiken är i extas.

Så kryckorna tillbaka till stolen och resten av showen, där bandet bjuder till men publiken tar över.

Jo, det blir röj, det blir något utöver det vanliga.

Dave Grohl gör förstås en heroisk, om än kanske dumdristig, insats, som spelar med en så svår skada. Men det blir minnervärt och publiken fick valuta för pengarna till slut.

FooBirger2

Dagens hjälte, bunden till sin stol… Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag…? Nja, dyra slantar och visst var jag med om något minnesvärt. Men musikaliskt tycker jag inte det håller, showmässigt att det inte varit någonting utan Grohls fall. Krasst.

Visst, bandet öser, slamrar och larmar. Det finns i detta grungeeko något vitalt och friskt, men jag hittar för få låtar, för lite karaktärer hos de övriga bandmedlemmarna, för lite show, för lite av för mycket…

Så, det var en jäkla tur att Dave Grohl bröt benet, annars hade jag gått.

Sämre än Crawford

NHL-målvakternas spelstil är ju något, förstås, att drömma om. Jag studerar dem, det som skiljer dem åt, kvaliteter och mindre goda sidor.

Nu är det ju bara två kombattanter kvar, som krigar om Stanley Cup och målvakterna som parkerar mellan stolparna är Ben Bishop, 201 cm lång, men lika blixtrande snabb som är han är positionsstark, för Tampa Bay Lightnings och Corey Crawford, dryga decimetern kortare än Bishop, mer oberäknelig och irrationell i sitt spel. Men han ståtar med lagets senaste Stanley Cup 2013, då hans spel var vinnande. I år…? Nej, det vet i katten.

I förra matchen blev hans misstag ödesdigra, i den senaste likaså. Återigen förmår han inte täppa till vid stolparna på ett sätt som vore rimligt på den nivån som han spelar.

Så gick vinsten till Tampa i första matchen på bortaplan och laget har nu 2–1 i matchserien, som fortsätter i natt då Tampa Bay Lightnings tar sig an Chicago Blackhawks på hemmaplan.

När jag  åker ut på isen för lite motionshockey är det nog så prestigladdat. Röda mot vita i en Sisyfoskamp, än vinner det ena laget, än det andra. Jag är fortfarande barnslig på det viset att jag gillar att göra snygga räddningar, spela vacker hockey i målet och vara noggrann.

Denna morgon går det så där.

Kaihockey

Ur position. En ögonblicksbild från morgonhockey, men denna gång för nio år sedan nästan på dagen. Spelaren till höger om mig är förra proffset Fredrik Sjöström (Phoenix, New York Rangers, Calgary, Toronto, Färjestad, Frölunda med flera).

Första målet är en tavla från min sida. Ett skott från min högerkant, som jag inte hamnar rätt i positionen på och släpper lättvindigt in vid min vänsterstolpe. Ajabaja, Kai.

Tredje målet är från andra hållet och än värre då jag släpper det mellan kroppen och stolpen, bara för att jag inte är tillräckligt snabb att placera mig där jag ska vara.

Jag får en utskällning, rätt så onödigt av en back, för jag vet så väl mina egna misstag och säger ilskt till honom att ”Vi kan väl vara överens om att jag håller reda på mina misstag och tar ansvar för dem, så gör du det med dina”. En stund senare begår han verkligen ett horribelt misstag som ger ett mål till motståndarna, åker och sätter sig utan ett ljud från vare sig honom eller mig.

Visst, jag spelar upp mig. Men samtidigt gnager de där skitmålen, som också blir avgörande på så vis att vi förlorar kampen.

Ja, jag gör några rejält fantastiska räddningar, visar för mig själv (och kanske de andra) att jag duger. Men, som sagt, några mål skulle jag nypt och det retar mig.

Ny match i morgon, för fortfarande pågår det prestigefyllda mötet mellan röda och vita ett tag till.

En dag och en man och en stad

En man vaknar tidigt på morgonen. Ja, så tidigt att han vaknar en stund innan hans hustru vaknar och hon behöver vakna verkligt tidigt, för det kräver hennes arbete med de tider som hon har.

Han ligger och ser solens strålar, något som denna vår och ytterst bleka sommar kan räknas som en raritet, smita in mellan de neddragna persiennerna. Det verkar bli en fin dag, tänker mannen, medan hans hustru snusar sött vid hans sida, jämna, fina andetag; andas in, andas ut. Hon väcks inte av sitt alarm på mobilen, utan har för vana att reagera precis innan det slår på och kan därför inte störa sin man, som hon tror ligger och sover vid hans sida, så som han borde.

Hon går upp, gör sig i ordning i badrummet, äter en hastig frukost och går in i sovrummet för att ge sin man en kyss i nacken, som hon brukar, innan hon åker. Mannen har faktiskt vänt om, slumrat till och kyssen får en milt uppvaknande effekt, en ljuv vibration av den kärlek som finns mellan paret sedan dess att de träffades för ett antal år sedan.

Mannen och kvinnan lever i en god, kärleksfull relation.

Kvinnan lämnar huset, mannen fattar en bok som han håller på och läser, lyckas läsa slut den tämligen tunna romanen av deckarkaraktär och hinner tänka, innan frukost, att det där knappast var den där författarens starkaste alster.

FRUKOSTEN

Mannen gör i ordning inte bara sig själv utan också sin frukost. Han har för dagen klätt sig i kostymen, en svid inköpt under den senaste New Yorkresan vid ett besök på det anrika varuhuset Maceys. Kostymen är gråblå, svagt smårutig och till den bär han en rosarutig skjorta; alltså ingenting av de loppis- och secondhandfynd som mannen annars stolt bär, enär han gillar att hitta kläder med speciellt signatur och av god kvalitet.

Morgonen är definitivt god, frukosten likaså; yogurth med frukt, müsli, ekologiska russin och valnötter; ingredienser som han läst ska främja hälsan, tarmarna och hålla cancer på avstånd. Till detta dricker han en försvarlig mängd te med mjölk i (först mjölk, sedan te; något han också har fått för sig är korrekt i tedrickarsammanhang) och för dagen har han inte mindre än två rostade smörgåsar med marmelad på och två rågbrödssmörgåsar med leverpastej respektive ost på. En försvarlig morgonmat, med andra ord.

Under tiden som tevattnet kokat har mannen effektivt tömt diskmaskinen.

Han har redan innan frukost både klätt och rakat sig, något som egentligen inte är så vanligt. Men mannen inväntar hantverkare, som skulle kommit för en och en halv månad sedan, men som av olika anledningar har dröjt med att komma.

Både barnen har i hast lämnat huset utan att äta frukost i vanlig ordning. En vana han har svårt att förstå, men de är åtminstone noga med att passa tider och är exemplariska i skolan.

Han hinner borsta tänder och dristar sig till att gå på toaletten, även om han är övertygad om att det är just då som det kommer ringa på dörren.

Det sker inte, istället kan han fortsätta sina morgonbestyr i lugn och ro, för att sedan sätta sig framför teven och åtminstone se en period av nattens NHL-hockey, där det handlar om slutspel i jakten på den åtråvärda Stanley Cup-pokalen.

Under tiden som han tittar på matchen tittar han också på klockan och bestämmer sig slutligen för att ringa chefen för hantverkarna. Det tutar upptaget, men ihärdigt slår mannen ytterligare en signal och får svar. Hantverkarchefen är uppriktigt generad över att han har glömt bort löftet om att komma, han gör upp med mannen om att komma näst på följande dag.

Mannen stänger av teven, tar på sig skor och tar med sin väska där han lägger en av de kepsar han har, i dag den så passande sommarkepsen av linnekaraktär, för solen strålar och det kan anas en värme som inte varit så flitig denna köldslagna, regnvåta och blåsiga vår.

CYKELTUREN

Han sätter på larmet, går ut ur huset, öppnar garageporten, tar ut cykeln ur det mer än välfyllda garaget, som är packat i väntan på att hantverkarna ska komma och göra färdigt det jobb som utlovats i källaren.

Han knäpper på sig hjälmen, spänner spännen runt kostymbyxorna och slänger ena benet vigt över cykelramen samtidigt som den fjärrstyrda garageporten sluts bakom honom i den stund han beger sig ner på stan.

Han inleder sin av olika göromål fyllda dag med att åka till en psykolog, helt enkelt för ett inledande samtal för att få bukt på den besvärande trötthet som drabbar mannen. Det har varit så i perioder, en stressfylld tid på det jobb som mannen inte längre arbetar på gav en sjukskrivning över ett par månader och senare bestämde sig mannen för att tacka ja till ett avgångsvederlag och är nu arbetssökande. Men den där tröttheten besvärar honom fortfarande; nej, inte frekvent. Året har så här långt varit fint, men i maj slog den till och förvånade nog mannen en smula.

Lokalen där mannen träffar psykologen är mörk på grund av neddragna persienner, två fåtöljer står ställda mot varandra med ett bord emellan. Några lampor lyser upp den annars dunkla, prydliga lägenheten. Samtalet börjar och mannen har inga problem att tala för sig och den inledande kontakten med terapeuten görs. En timme raskar i väg och mannen befinner sig snart ute på gatan igen, sätter sig på sin cykel och beger sig ner på stan.

Vid en brant backes slut tar också cykelbanan abrupt slut. Det är inte ovanligt att det i den här staden skyltas bristfälligt för cyklister, att utmarkerade cykelbanor plötsligt upphör. Men här handlar det om att några gatuarbetare satt upp staket mitt i vägbanan med påföljd att cykelbanan inte längre finns. För bilar visar man med pilar på alternativa färdvägar, men för cyklister sker inte sånt; förmodligen för att arbetarna själva inte cyklar och inte har en aning om att det vore en vettig idé, eller också menar de att cyklister ändå är anarkister i trafiken; det får gå som det går.

STADSPROMENADEN

Mannen ställer så småningom sin cykel vid ett av stadens torg, promenerar sen ner för stadens gator, går in i ett varuhus för att gå in i en annan, besöker en affär för att gästa nästa. Han är på jakt efter cederolja, eller åtminstone galgar av cederträ, för han har sett illavarslande flyfän i huset och framför allt där han har sin samling av kostymer, kavajer och rockar; material som mal gillar och som mannen inte gillar att mal gillar. Cederträ är något mal inte tycker om, har mannen läst, och det är bra.

Han hittar inte vad han söker, men får åtminstone fatt på cederträblock, som han köper två förpackningar av.

Mannen fortsätter sin promenad på stan, kommer ner till ett prylvaruhus som inte har vad mannen efterfrågar. Men han köper åtminstone en kantsax för att kunna göra iordning i den allt mer eftersatta trädgården.

Mannen fortsätter ut på stadens gator och får genom ett slags intuition infallet att gå in i ett varuhus beläget i en sedan länge nedlagd biograf. Även detta är en butik som erbjuder allsköns meningslösheter, men där hänger de facto galgar i cederträ, tre för de facila priset av 79 kronor; mannen köper tre förpackningar, som doftar vad de lovar.

I den nedlaga biografen finns också, på det som tidigare var balkong, en skivaffär. Mannen går upp dit och köper, helt otidsenligt i en tid av nedladdning och gratislyssande, två cd-skivor; en med en artist som han håller kär, en sångerska med stark karaktär, speciella låtar och en fantastisk röst, en med ett band där gruppens sångerska har ett genuint intensivt uttryck.

Mannen fortsätter ut i solen, promenerar runt och kikar in i olika affärer en smula planlöst. Han tittar in i en secondhandbutik, men utan att finna något. Går in i nästa, men är nöjd. Han går ner mot sin cykel, träffar en kvinna som han känner och pratar med henne; hon förklarar att hon inte bara har missat en lunchdejt och att hennes telefon plötsligt lagt av, hon har dessutom sorg då hennes mamma har gått bort. De står och pratar om det och skiljs sedan åt.

SNUSNÄSDUKEN

Mannen cyklar vidare och åker för att hämta ut biljetter till ett större evenemang i staden; det är dyra biljetter, men han vill överraska sin hustru och hoppas, trots att det inte är något av hans favoritorkestrar som ska spela, på en fin kväll när det väl är dags. Han parkerar sin cykel, kommer i samspråk med en vän och arrangör i staden, de båda småpratar en stund, en musiker kommer förbi och stannar till för en stunds samtal, innan alla bryter upp. Mannen köper sin bokade biljetter och går sedan in i ett varuhus med second handprylar. Ingenting faller mannen i smaken, å andra sidan har han sina garderober fyllda, men köper ändå en grön snusnäsduk i siden med vita prickar för 50 kronor.

På vägen från varuhuset, precis efter att han har låst upp sin cykel och promenerat mot cykelbanan, träffar han en ung vacker kvinna som mannen känner sedan tidigare. Hon är producent för en filminspelning och berättar om den. Det blir åter en stunds trevligt samtal i den milda vinden i det strålande solskenet innan de båda skiljs åt med en kram.

TRÄDGÅRDEN

Han cyklar hem,  känner sig hungrig och värmer rester i mikrovågsugnen. Tröttheten sköljer över honom och han går och lägger sig, sover i jämt en halvtimme, går upp, tittat på de två resterande perioderna av nattens NHL-hockey, samtalar med sin hustru och tar sedan på sig arbetskläder och går ut i trädgården. Där rensar han i rabatter, knyter upp väl yviga grenar till björnbärsbusken och klipper gräsmattan.

När han kikar på klockan inser att han det är dags att hämta bilen, som hustrun parkerat utanför den zon med vägtullar som staden inrättat för att få inkomster till ett gigantiskt järn- och pendeltågsprojekt, som staden definitivt behöver för att få bort den trafikinfarkt som allt som oftast inträffar vid rusningstrafik.

Han tar av sig arbetskläderna, tar på sig vardagskläderna (kostymen har han sedan tidigare tagit av sig, hängt på den från Maceys medhavda galgen och hängt ut för vädring på balkongen) och larmar åter huset för att sedan bege sig av. Han har med sig återvinningsmaterial, som papp, plast och metall för att lämna i containrarna som finns på vägen.

Han sitter i bilen en stund för att få tiden att gå, kikar i sin smartphone, läser artiklar och kollar Facebook. Så startar han bilen, kommer hem till det fortfarande tomma huset; dottern tränar, sonen och hustrun är på stan. Hon kommer hem och serverar sin man medhavd sushi, som mannen får till middag. De samtalar om dagen, hon berättar om sin arbetsdag, mannen säger inte så mycket, men säger att han har köpt galgar av cederträ, något som hon redan har noterat.

Han går upp och hänger upp plagg på de nyinköpta galgarna, lägger cederblocken i de klädpåsar som kostymerna hänger i och hoppas att malen inte ska trivas.

Det är fortfarande ljust då han hustru kommer och säger att hon är trött, vilket är begripligt, hon har haft en lång dag. Hon går och lägger sig långt tidigare än vad hon brukar. Mannen sitter kvar vid sin dator, tittar runt lite grand, skriver i sin blogg, betalar räkningar och känner att även han börjar bli trött.

Det är fortfarande ljust ute då mannen går för att borsta tänderna.

Kläder! Kläder! Kläder!

Jag är hopplös. Det står allt klarare för varje dag som går av 2015.

Frestelserna finns där lurande och jag slukar de försåtliga beten som läggs ut.

Nå, jag är inte helt självupptagen. Jag letar efter plagg till andra än mig själv och när jag finner ett par italienska 2Dayskor, spetsiga, mörkt bruna, sparsmakad design med läckra sömmar och dessutom precis nysulade och till det facila priset 55 kronor… ja, vem är då jag att tacka nej. De är i storlek 42 och det kan gå på någon av mina söners fötter.

IMG_0051

Fyndhörnan – Oscar Jacobsonkavaj 150 kronor, Bosskjorta 90 kronor, Paul Smithskjorta 90 kronor, Filipa K-skjorta 90 kronor, en äldre Oscar Jacobsonskjorta 50 kronor, 2Dayskor 55 kronor. Foto: KAI MARTIN

På Erikshjälpen, där vi befinner oss, hittar jag också en äldre men obegagnad Oscar Jacobsonskjorta (70-tal…? Åtminstone skvallrar VDN-faktalappen om det), som jag snor åt mig för en spottstyver.

Vi tar oss vidare på vår sedvanliga runda och hamnar på Reningsborg. Där hänger en utsökt kritstrecksrandig Massimo Duttikostym i storlek 48, perfekt att hänga på mina fotomodellssnygga söner. Z hittar en läcker rutig, mörkt blå kostym med fantasifullt, blommigt foder. Vi hittar inga uppgifter på ursprung eller storlek, vilket gör att vi nog anar att det handlar om en egendesign. Vi måttar och tror att den också skulle passa en av sönerna.

Där hänger också en Oscar Jacobsonkavaj, mörkt blå med svaga kritstreck, som råkar sitta perfekt på mig – 150 kronor. En läcker Filippa K-skjorta i vit, lite crêpig bomull i medium lockar – 90 kronor, precis som en Bosskjorta i algodonbomull, ett läckert tyg som ger sidenkänsla så där flammande som det kan vara – 90 kronor – och en Paul Smithskjorta som jag sneglat på tidigare för  90 kronor.

Det blir en affär av det hela, men kostymerna står vi över eftersom snabba telefonförhandlingar ger vid handen att det inte är intressant.

Senare i veckan kommer grabbarna hem. Skorna passar knappt för den ena och är för trånga för den andre. Det blir inget, trots att de går att lästa ut. Synd på fina dojjor, men då jag provar dem förstår jag att det där med 42 nog är missvisande; det handlar snarare om ett par 41:or.

Filippa K-skjortan och en tidigare, rutig,  av samma märke, inhandlad för en knapp månad sedan tas emellertid villigt emot. Men den läckra Bosskoftan, inköpt vid samma tillfälle, och en ärmlös tischa ratas. Det är inte helt lätt att köpa till killarna, åtminstone inte nu för tiden med en accelererande personlig smak och stil (vad de nu kan ha fått det ifrån…).

Så köpstoppet… Ja, det är nu som det är med det.

Flugan på väggen i Blackhawks omklädningsrum

Det är inte utan att jag undrar hur tongångarna gick direkt efter Chicagos Blackhawks förlust i andra bortamatchen mot Tampa Lightnings i finalserien.

Precis som i första matchen var det Tampa som tog kommandot, men Chicago går aldrig att räkna ut. Så den där 1–0-ledningen vältes raskt över ända i andra perioden, kvittering drygt tre minuter in och ledning  och sedan var det verkligen ge och ta där Tampa kommer ikapp och sedan förbi, Chicago kvitterar innan Tampa slutligen avgör matchen.

Rapp underhållning för den opartiske, klang- och jubelföreställning för Tampafansen och laget, förstås, som kvitterar matchserien. Men hur lät det i Chicagos omklädningsrum efteråt…?

Jag tror inte att målvakten Corey Crawford, som knappast kunde vara stolt över sina 83,3 i räddningsprocent. Men han kunde heller vara speciellt nöjd över sin insats. När Tampa vänder tillbaka till sin fördel är det genom två misstag från Crawfords sida.

Nikita Kucherovs 2–2-mål var i och för sig en styrning på Jason Garrisons skott från blå, men Crawford är inte på plats, är usel i sin positionering och skottet kan han definitivt ta om han agerar rätt. Det sänder naturligtvis dåliga signaler till sitt eget lag, men det ska bli värre.

När talangen Tyler Johnson virkar in 3–2 från ingen vinkel alls, så är Crawfords agerande under all kritik. Visst, pucken studsar oturligt och via Crawfords rygg, men han ska vara limmad vid sin, i det här fallet, högerstolpe, det finns inget annat.

Här ger han bort segern, även om Chicago senare kvitterar.

Visst, Corey Crawford är en målvakt med en helt egen stil, gör enastående parader men parar dessvärre dessa med rena rama tavlor. Jo, laget är vant vid sin målvakt och när han väl står på huvudet är det lätt att ta sig för pannan. Så var det när laget senast var  i final och knep pokalen framför näsan på Boston 2013.

Och, ja, det är bara andra matchen i serien, där hans lag vann den första och då gick det vägen med besked för Crawford.

Men inte desto mindre, så undrar jag vad Corey Crawford hade att säga till sina lagkamrater efteråt och vad sa de till honom…? Hur påverkar det nästkommande match (natten till tisdag)? Fyra mål på 24 skott är inte godkänt i ett finalspel och med ett såpass starkt försvarsorienterat lag som Chicago.

Chicagos blixtvändning

Hamnade för någon dag sedan framför teven och fick se när Chicago Blackhawks vände den sjätte matchen mot Boston till ett avgörande och segrare i matchserien om Stanley Cup 2013. Hur laget gnetade på trots att Boston ledde med uddamålet, hur spelarna struntade i trötthet och Bostonlirarnas förvissning om att de skulle ta sitt lag till en sjunde match.

Det blev inte så. Chicago kvitterade och sekunderna senare, tror det var 15, så hade gjort målet som innebar segern och nya inskriptioner i den åtråvärda bucklan som delar av laget kunde lyfta tre år tidigare.

Nej, det här är ett lag som man aldrig kan räkna ut och det vet nog Tampa Lightnings. Så jag tror inte Floridalaget någonsin kände tillförsikt med sin 1–0-ledning på hemmaplan då den första av matcherna i finalserien skulle avgöras.

Precis som i den där avgörande matchen i Boston för två år sedan kom också Chicago tillbaka.

Efter 4.31 i första hade Alex Killorn gett sitt lag ledningen på pass från Anton Strålman, som spelar sin andra finalserie på två år men jagar sin första Stanley Cup (förlust med Rangers förra året), och Valtteri Filippula.

Precis som mot Rangers i semifinalserien spelade detta unga och offensivt så glada lag strikt försvarshockey. Chicago kom inte åt och såg heller inte ut att ha någon lösning på hemmalagets defensiv.

Den retliga nollan höll i sig i den andra perioden, men Tampa lyckades heller inte utöka sin ledning, för även Chicago vet att spela väl i sitt försvarsspel.

Men så kom då kvitteringen. 13.28 ordnade Teuvo Terävainen 1–1 med ett lätt, närmast slumpartat skott som letatde sig in från blå bakom Ben Bishop.

Teuvo Terävainen låg också bakom segermålet då han spelar fram Antoine Vermette, som två minuter efter kvitteringen ordnar 2–1.

Nej, anrika Chicago går aldrig att räkna ut, trots att laget kan se både punchigt och ibland slutkört ut. Det i sin tur kan sätta griller i huvudet på unga Tampa Lightnings, som jag tror kommer få tufft i den här matchserien.