Ägnar mig åt nattmanglingen för att se sjätte matchen i finalserien om Stanley Cup mellan Chicago Blackhawks och Tampa Bay Lightnings. Chicago, som vann bucklan 2010 och 2013, har chansen att för första gången vinna på hemmaplan sedan 1938! Laget leders med 3–2 i matchserien som varit kittlande jämn med uddamålsresultat i varje match.

3 juni 2015 Tampa–Chicago 1–2

6 juni 2015 Tampa–Chicago 4–3

8 juni Chicago–Tampa 2–3

10 juni Chicago–Tampa 2–1

13 juni Tampa–Chicago 1–2

15 juni Chicago–Tampa 2–0

Det har varit två lag som vacklat, krängt och hängt mot repen som punchiga boxare. Men där än den ena, än den andra gått till blixtrande attack med krafter som ingen såg komma.

Chicago har en rutin från sådana här matchserier, saken har inte sett samma ut för Tampa med ett ungt, hungrigt lag.

Målvaktsduellerna mellan Chicagos Corey Crawford och Tampas Ben Bishop har varit pendlande underhållning, där Bishop haft en skada i ljumsken som emellanåt gjort att han tvingats från sin plats till förmån för reservkeepern, 20-årige Vasilevskij. Och Crawford har gjort himlastormande misstag, som borde gett laget djup förtvivlan. Men när nu den sjätte matchen spelas är han omutlig, positionssäker och reflexsnabb, som en vinnande keeper ska vara.

Med målvaktsduellen har ju också backkampen mellan de svenska försvarsessen Johnny Oduya och Niklas Hjalmarsson i Chicago mot Tampas Anton Strålman och Victor Hedman. Det är inte utan förtjusning, framför allt då målvaktsspelet vacklat, som jag sett hur dessa backresar med finess, stil, kämpaglöd, blixtrande skridskoåkning parat med en offervilja som emellan varit smärtsamt hänsynslös agerat på isen.

Victor Hedman har varit en gigant på isen, så skicklig med puck, så driven med sin skridskoåkning och se elegant med sitt spelsinne.

Men i det som kom att bli den sista matchen räckte han alltså inte till. Chicago hade fått vittring på den där segern, den tredje på sex säsonger. Jo, det var ett böljande spel fram och tillbaka men där Chicago tog kommandot, något som skotten 13–4 i första vittnar om. I andra jämnas spelet ut till 10–7, men det är Chicago som trycker in ledningsmålet efter drygt 17 minuter spelade.

Där börjar Tampaspelarnas blickar än mer vackla och irra. Förtvivlan över missade chanser eller över tillfällen som inte bjuds av det hårdföra, resoluta Chicagoförsvaret blir allt tydligare. Kraften sinar, sakta som en droppande kran för att slutligen, med 2–0-målet i det som skulle kunna ha varit Tampas forcering för en kvittering fem minuter från slutet, sina helt.

Hockey några dagar innan midsommar. Den främst av alla slutspel är över. Och jag älskar det.

Det finns många som klagar på hockeyns säsong. Jag förstår inte det. Gillar man ett spel så håller det väl över årets tolv månader…?

Fotboll, så många har som favoritsport, spelas året om, utomhus, oavsett väder. Hockey kan också spelas året om, men inomhus, väderbeständigt.

Så att Stanley Cup avgörs några dagar innan midsommar… tja, spelar det någon roll.

Grattis, Chicago.