Jag har varit med det här kamratgänget och morgonmotionärerna i 15 år. Klivit upp i ottan för glädjen att spela hockey, tagit på mig finaste sviden för att hänga med grabbarna på herrmiddagar, har dukat fram och dukat av till det julbord som av traditionen bjuds. Men ingenting, absolut ingenting går upp emot att spela ishockey i midsommartid, något som gjort av hävd och tradition sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan året innan jag började.

Vi lyckas alltså att ragga tag på is i juni och sträcker med andra ord vår säsong från ljuva augusti till ljuvliga juli. Ja, något år har vi spelat en bit in i juli, men det gav å andra sidan undertecknad ett vådligt ryggskott, som slutade med färdtjänstransport till sjukhus.

Röda i aktion i midsommartid. 

Så när Uppbackarnas Röda ställs mot Vita är det inte bara traditionen som bärs tung utan också prestigen. Vem ska vinna och med hur mycket? Det är raffinerat och förra året vann vita en jämn kamp, men var då också förstärkta av en Frölundajunior som den gångna säsongen debuterat i A-laget. I år, skulle det visa sig, var han med Röda, det vill säga det lag som jag ingår i.

Men det hjälpte föga inledningsvis, när Röda bara ställde upp med fyra man på banan och Vita kunde utnyttja övertaget med att prickskjuta in 1–0 med ett distinkt skott från det så kallade slottet.

Nå, Vita fick sitt handikapp, men Röda tog snart kommandot i föreställningen. Kanske just tack vare den begåvade Frölundajunioren, som i år fick spela med sin far och som tidigare i år kunde prisa sig själv för silver i J20 efter en knapp förlust mot Djurgården. Det är det som är det vackra i den här sammansättningen av spelare; här samsas en tonårig spelare med sina pappor, mindre rutinerade spelare möter några som har elitmeriter, en snickare spelar med en advokat, en kirurg möter en finanshaj…

Ungefär samtidigt som Röda tar tag i taktpinnen börjar mitt spel stämma och jag gör räddningar som ger laget chansen, så som målvakters agerande plägar göra nära det ska gå vägen.

Visst, det blir bedrägligt öde emellanåt i försvarszonen med markeringar som inte bara gud glömde utan de fem spelarna som är på isen i försvarande lag. Men det är underhållningen, det är motion och när röken väl skingrats och Röda står som segrare är (nog) alla glada och nöjda – och, ja, slutresultatet 12–8 visar på ett generöst spel av all starkaraktär.

Men om vi alla är stjärnor med vår motionshockey så är vi det i synnerhet på midsommar – ett gott gäng.

Glada vinnare och glada förlorare.

Än mer glada och nöjda blir det förstås efter dusch och ombyte, när vi samlas för midsommarlunchen med efterföljande prisutdelning. Uppbackarna har funnits sedan 1969, men med midsommartraditionen kom också priset Nisses brynja (han som startade Uppbackarna, Nisse, bar alltid en klassisk brynja, som underställ på den tiden han spelade), som går till en spelare som med förtjänst agerat för Uppbackarnas bästa genom att ha varit flitig på såväl is som vid sociala sammankomster. Jag fick det för några år sedan och blev mycket smickrade.

Prisat pris.

I år gick det till en slitvarg, en försvarsrese som spelar i det tysta men som kommer i ur och skur oavsett om det handlar om att spela på isen eller närvara vid herrmiddagar. Jag har spelat hockey med honom sedan 1983 och det blir ju några år vid det här laget och vi ska kampera ytterligare några till är planen.

Pristagare med prisutdelare.

Uppbackarna har också ett vandringspris, som går till Frölundas främste spelare under säsong, ett pris som vi länge kunde dela ut i Scandinavium, men dessvärre har laget de senaste åren inte premierat detta pris och i takt SHL-lagets ovilja har Uppbackarnas ambition att dela ut det bleknat.

Men det finns några fina namn som fått det. Eller vad sägs om Niklas Andersson, Henrik Lundqvist, Ronnie Sundin, Joel Lundqvist, Jonas Johnson…

Vandringspris med fina pristagare.