Sämre än Crawford

NHL-målvakternas spelstil är ju något, förstås, att drömma om. Jag studerar dem, det som skiljer dem åt, kvaliteter och mindre goda sidor.

Nu är det ju bara två kombattanter kvar, som krigar om Stanley Cup och målvakterna som parkerar mellan stolparna är Ben Bishop, 201 cm lång, men lika blixtrande snabb som är han är positionsstark, för Tampa Bay Lightnings och Corey Crawford, dryga decimetern kortare än Bishop, mer oberäknelig och irrationell i sitt spel. Men han ståtar med lagets senaste Stanley Cup 2013, då hans spel var vinnande. I år…? Nej, det vet i katten.

I förra matchen blev hans misstag ödesdigra, i den senaste likaså. Återigen förmår han inte täppa till vid stolparna på ett sätt som vore rimligt på den nivån som han spelar.

Så gick vinsten till Tampa i första matchen på bortaplan och laget har nu 2–1 i matchserien, som fortsätter i natt då Tampa Bay Lightnings tar sig an Chicago Blackhawks på hemmaplan.

När jag  åker ut på isen för lite motionshockey är det nog så prestigladdat. Röda mot vita i en Sisyfoskamp, än vinner det ena laget, än det andra. Jag är fortfarande barnslig på det viset att jag gillar att göra snygga räddningar, spela vacker hockey i målet och vara noggrann.

Denna morgon går det så där.

Kaihockey

Ur position. En ögonblicksbild från morgonhockey, men denna gång för nio år sedan nästan på dagen. Spelaren till höger om mig är förra proffset Fredrik Sjöström (Phoenix, New York Rangers, Calgary, Toronto, Färjestad, Frölunda med flera).

Första målet är en tavla från min sida. Ett skott från min högerkant, som jag inte hamnar rätt i positionen på och släpper lättvindigt in vid min vänsterstolpe. Ajabaja, Kai.

Tredje målet är från andra hållet och än värre då jag släpper det mellan kroppen och stolpen, bara för att jag inte är tillräckligt snabb att placera mig där jag ska vara.

Jag får en utskällning, rätt så onödigt av en back, för jag vet så väl mina egna misstag och säger ilskt till honom att ”Vi kan väl vara överens om att jag håller reda på mina misstag och tar ansvar för dem, så gör du det med dina”. En stund senare begår han verkligen ett horribelt misstag som ger ett mål till motståndarna, åker och sätter sig utan ett ljud från vare sig honom eller mig.

Visst, jag spelar upp mig. Men samtidigt gnager de där skitmålen, som också blir avgörande på så vis att vi förlorar kampen.

Ja, jag gör några rejält fantastiska räddningar, visar för mig själv (och kanske de andra) att jag duger. Men, som sagt, några mål skulle jag nypt och det retar mig.

Ny match i morgon, för fortfarande pågår det prestigefyllda mötet mellan röda och vita ett tag till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s