När vi plötsligt kan bryta måndagstristessen mot lite glamour på The Theatre och hyllningskonserten till Frank Sinatras minne, så gör vi det.

Vi passar på att gå på krog, La Terrazza på Skånegatan och blir trevligt bemötta. Z har varit på stan i andra ärenden och sitter och väntar på inomhusverandan. Det är ombonat och fint, menyn lockar och vi beställer. Jag suktar efter en risotto med oxfilé, hustrun efter pasta men med såsen vid sidan om. När portionerna väl kommer serveras Z som önskat, men jag får risotto med skaldjur. Tallrikarna bärs ut och vi får vänta in rätt rätt.

Det gör att vinet till maten, ett glas per person, tar slut för mig när jag väl blir serverad och beställer då ett nytt som inte kommer.

Jag suckar och vrider mig och slutligen reser sig Z, går ut till disken där mitt vinglas står mellan två pratande servetriser.

Hon gör dem uppmärksam på att serveringen inte är gjord, går tillbaka och sätter sig och efter ytterligare tid kommer mitt vinglas utan någon större ursäkt.

Z påpekar då att det inte är ok och ursäkten kommer och vi bjuds på kaffe, som ett slags plåster på såren.

Well, well… i en svältande, katastrofdrabbad värld är det en liten sak.

Nå, på The Theatre ska alltså det firas att det är 100 år sedan Frank Sinatra föddes. Det görs med Sundsvall Big Band, dansbandskungen Christer Sjögren, Andreas Weise och Kristin Amparo. Tre olika röster, tre olika temperament.

Hittar inte Sinatras ton. Foto: KAI MARTIN

Sundsvall Big Band slår an takten väl med trummisen Stefan Andersson som driven rytmmotor. Christer Sjögren och Frank Sinatras repertoar viger sig inte riktigt, om ni frågar mig. Den styrka som Ol’ Blue Eyes hade var ju fraseringen, förmågan att skapa rymd mellan stavelserna. Ett unikt och svårt sätt att sjunga, som han kunde till perfektion. Med Christer Sjögren blir det mer rakt på och med en amerikanska som, nja, jag inte riktigt är förtjust i. Men hans paradnummer, ”Ol’ man river” går inte av för hackor och den är svår att tröttna på. Nej, hellre Sjögren med Elvis Presleylåtar.

God underhållare. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Andreas Weise som överraskar. Han har bra tajming, sjunger bra och är underhållande på scen. Med honom i salongen blir det inte en död sekund.

Kristin Amparo har en imponerande röst, men känns inte riktigt färdig i sitt uttryck. Storbandsmusiken sjunger hon väldigt rätt upp och ner, med en rak och stadig röst som inte riktigt famnar arrangemangen.

Rättfram. Foto: KAI MARTIN

Bäst blir det faktiskt när trion sjunger tillsammans. Där händer något oväntat – Sjögrens baryton, Weises tenor och Amparos sopran bildar en spännande klang som de gärna kunde ha utvecklat.

Jo, det blir paus och därefter julmusik… Men vi tröttnade på bjällerklangen och tog vagnen hem. Det var ju en dag i morgon också.

Hur många gånger har jag sett henne…?

Sedan första gången i maj 2010 (min förtjusta recension här)…?

Då, då hon hade förfört mig med sitt genombrottsalbum ”My one and only thrill”, blivit min och Z:s gemensamma musik, där låten ”Our love is easy” blev vår brudvals (ja, jag vet att det inte är en vals, men stunden då vi förenades med våra vänner och släktingar till Melody Gardots låt är en av de finaste jag vet, så perfekt där tid och rum upphörde…) sedan året innan och jag fick och får inte nog av just det albumet, som är så komplext, så expressivt, så vackert, stor storslaget.

Storslagen på scen. Foto: KAI MARTIN

På scen har Melody Gardot alltid varit något annat. Som om hennes musik på scen och från studion är tvillingar med helt olika temperament. Det har alltid varit fantastiskt att bevittna det och det har jag alltså gjort fem gånger: Göteborgs konserthus, Trädgårdsföreningen, Lisebergshallen, Dalhalla och, nu, The Theatre.

Det finns en djup musikalitet och en ständig vilja och upp- och utmaning att bjuda upp musiken och musikerna till dans. Hennes konserter är inte för lata lyssnare, det är inte heller för dem som traktar efter hennes album versioner. På scen är hon så mycket mer.

Hon är en driven musiker, en entertainer av rang som kan berätta med humor och publikflört och hennes röst är som sammetklädd dynamit.

Jag kan ha fel, men jag får en känsla av att henne kropp har läkt efter den svåra cykelolyckan som länge tvingade henne till att gå med käpp.

Det finns helt enkelt ett starkare uttryck på scen är tidigare och hon fyller sina lungor med luft som ger kraft i rösten som jag inte hört tidigare, ja, emellanåt, när hon improviserar låter det som kulning och det är fascinerande och starkt.

Fascinerande. Foto: KAI MARTIN

Jag blir aldrig klar på hur hon ser ut, hon är gåtfull, spännande och utgör en ständig lockelse. Så är det också med hennes musik, som växer, vågar och spänner över så mycket.

Hennes nya album ”Currency of man” är musik som öppnat nya dörrar med nya influenser av soul, blues och med inspirations från Tom Waits stökiga värld. Samtidigt blickar hon en smula tillbaka till det stora arrangemangen på ”My one and only thrill”.

Det är den musiken som utför grunden för spelningen på The Theatre, som är till bredden fylld.

Det är förtrollande bra i sin bästa stunder, men lite för hemligt emellanåt och extranumrets långa funka är ärligt en gäspning.

Men Melody Gardot upphör aldrig att förföra mig och mina sinnen. Så när hon efter en timme spelar Z:s och min låt” Our love is easy”i en avskalad, ömsint version, kommer tårarna.

Efteråt går jag fram till ljudmixerkillen och tackar för konserten och ber honom samtidigt berätta för Melody Gardot att vi dansade till denna, hennes låt. Han var noga med att memorera våra namn, så kanske kom han ihåg att framför hälsningen…

Nytt ljus på Melody Gardot. Foto: KAI MARTIN

Det är skönt att bli överraskad.

Skönt att komma utan förväntningar, men ändå med en nyfikenhet över något som är nytt, något där man inte hört en ton, inte vet ett vitten, inte kan någonting. Där intrycken får skölja över en och in i en…

Som Rome Is Not A Town, kvartetten som var inbjudna att värma upp för Slobobans Undergång och Attentat (som sen ställde in, men ersattes av Troublemakers och City Saints).

Tufft och fräckt. Foto: KAI MARTIN

Kajsa Poidnak, Susanna Brandin, Caroline Kabat och Emma Wättring kan sin indie, vet att tukta Pixies och Sonic Youth till något eget och jädrar i min låda vad häftigt gänget är på scen.

Jo, när jag smög in i logen för att tjingsa på medlemmarna i Slobobans under hjärtliga kramar och skratt, så satt de fyra där tysta, kanske i anspänning för kvällens övning. Rann det in någon fördom där, så forsade den snabbt ut så fort bandet stod på scen.

Lika försynta som de var före och efter spelningen, lika självklara var de fyras gäng när de spelade. Suggestivt, larmigt, intensivt, välarrat och med Kajsa Poidnaks desperata, fräcka röst som pricken över i:et.

Ja, jag vill höra mer och retar mig fortfarande på att jag missade att gå ut till merchen för att köpa bandets platta.

Bra desperation. Foto: KAI MARTIN

När Svensk Punk firade 25 år på Vågen i Göteborg hade arrangörerna med Attentatsångaren Mats Jönsson i spetsen samlat ihop ett fantastiskt gäng.

Punknostalgi i form av återförenade Grisen Skriker, Perverts och Brända Barn stod på scen precis som jag, som tillsammans med Gomer Explensch från Kai Martin & Stick! uppträdde med våra låtar tillsammans med husbandet Punkcity Rockers. Stry från Kriminella Gitarrer var där, Freddie Wadling och Asta Kask samt – förstås – Attentat.

På scen, den där oktoberdagen, fanns också Slobobans Undergång, ett av Göteborgs första punkband (även om de kom från Partille räknas bandet som göteborgskt…).

Det var tungt och klockrent, bröderna Per och Staffan Hassling var förtjusta underhållare och njöt av sin stund i rampljuset.

När Attentat 2015 bjuder in till arrangemanget Adventsröjet 28 november 2015 har det så starkt comebackande band (de senaste fem åren har producerat, spelat in och gett ut musik och spelat som aldrig förr) har man också lockat upp just Slobobans Undergång på scen.

Idel göteborgsk punkadel – Gert Pettersson och Per Hassling.

Foto: KAI MARTIN

Tomas Andersson, kanske landets bästa Ramonesbasist, har dammat av sin Rickenbacker, Gert Pettersson har plockat upp sin Fender Stratocaster och har för en stund lämnat uppdragen som ljudtekniker för bland andra Håkan Hellström, Björn Centergran har putsat på cymbaler och trumskinn, Anders Möller har bytt Black-Ingvars ackord och covers mot punkbandets stål och styrka, det band han var medlem få för mer än 37 år sedan som trummis, och bröderna Hassling har sjungit upp sig för pricksäker leverans på scen.

Nej, ingen behöver vara besviken på bandets återförening.

Låtarna är, skamligt nog, dagsaktuella med texter som reflekterar vapenhets, våld och politikers skamlöshet, som om ingenting har hänt.

Uttrycksfulla bröder. Foto: KAI MARTIN

Två nya låtar visar på bandets ambition och, ja, det är bara att ta det här vidare. Det går att komma tillbaka, titta bara på Attentat, som är ett föredöme i klassen.

Visserligen var gruppen tvunget att ställa in på grund av en krasslig Jönsson. Men med Troublemakers och City Saints som ersättare, blev det aldrig fattigt, tvärt om fartigt och glatt.

Men utmärkta Rome Is Not A Town, som jag skriver om i en egen post, blev det en fantastisk kväll, där jag till slut och många öl och backstagetjöt senare inte kunde hålla mig utan fick ställa mig på scen som körgosse i Troublemakers+Attenats ”Ge fan i mej”.

JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL

!!!!

Medverkande: Peter Jöback, Cookies’n’Beans, tolvmannaorkester ledd av Lars Halapi samt kören Caleido.

The Theater, Gothia Towers, Göteborg

Publik: 1200

Bäst: Peter Jöbacks röst!

Sämst: Han har en bit till mellansnacket känns som om det är från hjärtat.

Fråga: Hur lyckas Mats ”Skuggan” Wennersten skapa denna magi med sin ljusdesign…?

Det är hisnande 13 år sedan albumet ”Jag kommer hem till igen till jul” kom och blev en milstolpe för Peter Jöback, en själsöppnare och en publik succé.

När han nu återvänder till den är det kanske inte så konstigt att delar av showen vilar tryggt mot den som gjordes då. Och visst är väl inledningen med Luciatåget med Peter Jöback som stjärngosse en repris…? Jo, jag tror att det gnager i minnet att det är så.

Men 2015 är förstås allting uppdaterat. Mats ”Skuggan” Wennersten har skapat ett fantastiskt rum av The Theatre; både intimt och fantasieggande med skeende i lugn och fin takt, men suggestivt och levandegörande.

Med detta som fond är rent visuellt en stor del av showen gjord. Nu räcker det inte. Peter Jöback, mannen med guld i rösten som kan röra den mest förhärdade, har sällskap av Cookies’n’Beans (trion Linda Ström, Frida Öhrn och Charlotte Centervall) dem som han turnerade med sommaren 2011 i ett fruktsamt samarbete. Charlotte Centervall har också tidigare varit gitarrist i Jöbacks band på några turnéer; det är alltså musiker och sångare med kvalitet och det märks och känns.

Då, 2011, var jag i och för sig lite besviken för jag tyckte att Peter Jöback stal uppmärksamheten lite väl ofta. Här är förvisso allt ljus på honom, men damernas röster är väl integrerade i arrangemangen, som förre Bo Kaspers Orkestergitarristen Lars Halapi står för.

Jo, det är vackert. Det är romantiskt och emellanåt mollstruket och vemodigt. Men Peter Jöback kan sin musik och med sina kvaliteter som musikalstjärna faller det här aldrig i någon sentimental fälla.

Han lyckas också sympatiskt och vackert göra ställningstaganden mot det förhärdade klimatet i Sverige, för öppenhet, för kärlek – oavsett religion, politisk hemvist eller läggning. Han landar sitt mellansnack personligt, men tillräckligt allmängiltigt för att det ska kännas hos var och en i salongen.

Förvisso har han fortfarande, vilket jag kan tycka är lite märkligt efter alla dessa år, inte den trygghet i sitt manus att det känns som om han pratar fritt från hjärtat. Inledningsvis är det till och med en smula stolpigt.

Men musiken! Och rösten!

Åh, jag är svag för det han bjuder. Det är ren och skär skönsång, uttrycksfull, själfylld och stark.

Visst, det kraschar lite märkligt i den svenska versionen av ”Fairy tale in New York” där alla vill vara med lite för mycket hela tiden. Men oftast är det harmoni och stimmung för hela slanten.

Peter Jöback får en fin egg med Cookies’n’Beans tuffa röster som tuggmotstånd och med dessa snygga arrangemang… och denna makalösa ljusinramning (så läckert med en romantisk göteborgsk skylinen på slutet)!

Tjusigt, Jöback.

Peter Jöback skapar fin, fantasifull och själfylld stämning tillsammans med Cookies’n’Beans. Foto: KAI MARTIN