Jag var knappt nyförlöst sportreporter när jag skickades på det finaste av uppdrag.

Genom bandyn hade jag på något sätt helat en sargad själ efter omplaceringen från nöjet till sporten.

Där kunde jag andas, känna en puls och öppna dörrar till omklädningsrum och med immiga glasögon gå in utan genans eller oro.

det blev Gais bandy, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Galna bandymatcher som svängde som rock’n’roll och där ingenting var avgjort förrän slutsignalen ljöd och domarna, mer än en gång, stormade av plan med ett ”… och detta får man betalt för att göra” i en sur mungipa efter en grinig tillställning.

Ja, bandyn är satt på undantag i Sportsverige.

Synd.

Det är, fick jag snart lära mig, en sport väl all aktning och respekt. Ja, den strider mot en orättvis tillvaro med stora planer som ska vara frusna i ett klimat som blivit alltmer lynnigt vinterhalvåret.

Några få klubbar förunnat är det att ha hallar, men för sportens överlevnad krävs det mer.

Samtidigt är det så, att bandy utomhus under de bästa av betingelser, med fin is och solsken i blick är något av det finast att få som underhållning.

Jag fick det, då 2012, när jag for till Uppsala för den sista av SM-finaler på Studenternas. En match mellan Sandvikens AIK och Villa Lidköping BK, där de förstnämnda var ettriga försvarare av mer än ett SM-guld med en vinnarkultur i väggarna, ja innanför hjälmarna, inpyrt i den svartklädda klubbens själ. Villa försökte för tredje gången i föreningens då nära 80-åriga historia sno åt sig ett första SM-guld.

Marsvåren var som vackrast, Uppsala levde intensivt med de två supporterfalangerna stolta promenerandes mot Studenternas längs med Fyrisån genom Stadsparken med träden i blygsam knoppning. Förhoppningarna hos båda lagens fans var stora, vilda Villa hade gjort ett rasande slutspel där man i kvartsfinalen slagit ut IFK Kungälv i en oväntat jämn matchserie med 3–2 (Kungälv chockstartade med en 9–2-seger, som sedan blev en för slutspel helt tokig kvart med Villa som kvitterar med sin 8-3-vinst, kniper tredje matchen med 9–4, för att förlora med 3–4 efter förlängning i Kungälvs måstematch på Skarpe Nord och slutligen avgörandet i Villa Villekulla med krossen 11–5).

I semifinalen mot Bollnäs var plågsamt jämn, även om den skrevs 3–1 till Villas fördel men matcherna (3–5, 6–5, 6–2 och – efter förlängning 4–3), var stor sportdramatik i varje moment.

Så då finalen. De båda lagkaptenerna håller ett kort anförande till publiken, Villas kapten Jesper Bryngelson säger ”Nu kör vi!”, det entusiastiska vrålet från den förväntansfulla publiken, nedsläpp och Sandviken fullkomlig manglar Villa. I paus stoltserar de svartklädda med 5–1 och matchen är avgjord…

Tror alla. För lingondrickan som Villas spelare dricker i paus är spetsad med dunderhonung. När eleganten, spelmotorn, skridskoskicklige Daniel Andersson har chansen att kvittera till 6–6 på tilläggstid krävs det en mirakelräddning från Joel Othén.

Sandviken vinner för andra året på raken

Vi är nära 20000 som bevittnar detta bandydrama, vi var inte lika många som sedan satt med de stukade silvermedaljörerna, som försökte trösta sig med ljummen pilsner efter matchen.

På banketten gick SAIK-spelarna segerrusiga in, följda av ett slokande gäng bandykillar från Lidköping med nya kostymer som plötsligt satt illa och inte bars med stolthet.

På lördag är det dags igen. Fjärde gången gillt för Villa. Nu mot Västerås. Den här gången på Tele2 arena i Stockholm – med mig framför teven. Tyvärr.

Villa knep, precis som säsongen 2011/12, andraplatsen. I slutspelet gjorde laget processen kort för Vetlanda i kvarten, fick slita lite mer mot Bollnäs (avgörande matchen var målsnål och vanns med 3–2 på bortaplan, men totalt 3–1 i matcher), medan Västerås har fått slita ont för att besegra Sandviken i en målmässigt svängig matchserie om fem matcher.

Nu final. Jag önskar jag kunde ha varit där.

Ny bandyfest. Fjärde gången gillt för Villa? Foto: KAI MARTIN

Ibland är det skönt att ha fel och ibland blir det rätt.

Jag skrev en krönika för Villa Lidköpings hemsida efter att kvartsfinalen mot Vetlanda var avpolletterad tämligen enkelt. (Jag hade inför skrivit den här för samma hemsida.)

Av tekniska skäl blev den aldrig publicerad. Men jag ville inför semifinalen – mot antingen Edsbyn eller Bollnäs, matchserien dem emellan var inte klar – förklara att Villa kanske vunnit för enkelt. Att Edsbyn och Bollnäs gnuggats i kvarten, att det var en fördel.

Nå, i första semifinalen krossade Villa Bollnäs, som blev motståndet.

Jag hade alltså fel.

Men…

I den andra matchen blev det sedvanlig bandydramatik där Bollnäs gick ut starkt, Villa kom igen, gick förbi och med sekunder kvar kvitterade hemmalaget Bollnäs och räddade sedan hem matchen via mål på övertid.

Nej, jag såg inte tillställningen på teve, ursäktad av ett 75-årskalas i Köpenhamn som jag inte kunde tacka nej till. Men jag följde matchen diskret emellan de vilda danserna, ätandet, talhållandet och drickandet och fick den klädsamma rodnaden på kinderna av upphetsning som bandyn kan ge.

Så här tyckte jag, hur som helst, inför semifinalen, en text skriven direkt efter sista matchen mot Vetlanda.

Efter urladdningarna med 7–2 och 8–2 i kvartsfinalens inledande matcher mot Vetlanda var det givet.

Smålänningarna skulle knappast låta resultatet rinna iväg igen.

Lika givet var det att Villa Lidköping skulle jobba med svångrem och hängslen. Säkerställa att Vetlanda inte skulle få några chanser, men heller inte jaga i onödan.

Det heter att tålamod är en dygd och den devisen ha Villa Lidköpings spelar inpräntat denna afton i den tredje ronden.

Det behövdes.

 

Ja, Vetlanda kom till Villas andra hemmamatch med dåliga odds. Främste anfallaren Joakim Andersson var med, men satt på bänken, ej ombytt, med gipsad hand efter en skada som skett i det dolda, men på plan i den andra matchen. Inte heller kunde Mikael Nilsson och Robin Folkesson vara med på grund av skador.

Tränaren, forne målkungen Jonas Claesson valde dessutom att satsa på 24-årige Christian Boman istället för tidigare Philip Svensk.

Kanske i desperation, men taktiken var given: Inte en jäkel över bron. 15 mål i baken var kanske tio för många. Så Vetlanda byggde en kåk i gult tegel framför målet.

Villa försökte försiktigt lirka upp det solida försvaret, jobbade på att hitta öppningar att ta sig in och hittade revan som öppnade för 1–0 då David Karlsson förvaltar straffen efter fyra minuter.

Men istället för att Vetlanda öppnar sig, fortsätter det tillknäppta spelet och en slumpmässig omställning ger kvitteringen i 13 minuten.

Jo, jag hade klätt mig i kostym, skjorta och slips. Skorna var putsade för bandyfesten. Men på dansgolvet var det två aktörer som inte bjöd upp, avvaktade som om det inte vara kalas och när bokslut gjordes för halvleken var det i och för sig 3–2 till Villa (med bud på 4–2 efter Daniel Anderssons ramträff på tilläggstid).

Det kändes som om jag var på fel fest.

För någon fart på tillställningen var det inte. Jag förstår Villa Lidköping, som vill spela säkert. Och jag förstår Vetlanda, som vill säkra bakåt för att försöka överraska framåt.

Men bandypartyt uteblev.

Inte heller fanns det tillstymmelse till slutspelsfasoner på plan. Med sin rutin försöker Magnus Muhrén och Johan Esplund jaga på slutspelsandarna, ett försök att väcka sina egna och sina medspelares. Men den där riktiga känslan saknas i den inledande matchserien.

Kanske var det helt enkelt så, att Villa hade den här segern som grisen i säcken och bara väntade på att få knyta ihop den med några mål, som alla visste skulle komma med det där tålamodet.

Och, se, det blev så. Som i ramsan – ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyra kommer så småningom, ni vet – så rasslade det till och slutligen kunde Villa ståta med en komfortabel seger med 9–4 i en match som inte är mycket att skriva hem om.

Vetlanda försökte göra sitt jobb för att störa Villa, som gjorde sitt jobb med att punktera den här matchserien. Punkt slut.

Men…

Det räcker inte med det.

Varför…?

Jo, för att det här var för enkelt.

Villa har under de här tre matcherna inte satts på prov, även om det tog en stunds kalkylerande och funderande på hur man skulle riva Vetlandas tegelvilla, som i all hast byggts som ett fort till den tredje matchen.

I slutspel mår lag bäst av att gnugga mot framgång, möta motstånd som gör att laget svetsas samman till en stark enhet.

Därför gör det mig orolig att Villa går till vila medan Bollnäs och Edsbyn får fler tuffa matcher i kroppen. Något som gagnar lagen oavsett vem som går segrande ur den kampen.

Nu står inte Villa på is för match förrän om en vecka. Visst skönt för trötta kroppar att få köra rehab och träna, men det är slutspel! Det ska kännas, det ska brinna i sinnet, det ska finnas en febrig oro i kroppen som ska omförvandlas till energi och laganda som i sin tur gör att vinnarskallarna växer till omutlighet.

Ja, given vinst i den här inledande matchserien och grattis, förstås, till den!

Men den där känslan av att det gått för lätt, vill inte släppa. För i semifinalspelet krävs oerhört mycket mer av Villa Lidköping. Så, pojkar, sov på spikmattor, käka glas och taggtråd, var griniga och tjuriga, släng i dörrar, låt det smälla på träningarna och fokusera – mot den 19 mars med en match i taget. Det är en tuff väg dit. Tro inget annat. Men det är det som är målet.