Vägen till Kanada – hockeyparadis

Carha1

Redo för Kanada, väskan är packad. Foto: KAI MARTIN

När vi samlas på Landvetter är det för ett sedan länge emotsett äventyr.

Jag började spela hockey 1967 på Stora dammen i Slottsskogen med lånade skydd, ett par gröna bandymålvaktsskydd, en målvaktsspade, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock, på huvudet en blå ABC-hjälm som jag fått i julklapp av farbror Sven, en vän till familjen. Hjälmen var mitt första skydd, det skulle följas av fler.

Solen sken, det gör den på sätt och vis fortfarande. Mitt hockeyäventyr är nära 50 år senare fortfarade igång, sprakande och levande.

Hockeygrabb

Ung målvakt med hockeydrömmar tillsammans med vänner på frusen Kungsbackafjord julen 1968. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Tillsammans med Partille oldtimers ska jag åka till Windsor, Ontario, Kanada för en veckolång veteranturnering. Jag har tiggt mig in i klubben, vädjat för att få hjälp att realisera min dröm om spel i Kanada, fick ja och nu står vi alltså på Landvetter med packade trunkar, ska checka in och ska iväg.

Carha2

 

Rätt klädd för rätt klubb och cup. Foto: KAI MARTIN

Min bag är modell mega grande, väger sina ton, men som målvakt är det ett pris som måste betalas. Alla skydd fyller sin funktion, för att skydda mot skador och för att stoppa den där lilla gummitrissan som gång efter annan ställer till förtret eller glädje…

Efter invägning och incheckning av bagage är emellertid inte trunken något bekymmer. Den ska inte hämtas ut förrän i Chicago, där vi mellanlandar på vår väg mot Detroit, där hyrbilen väntar för 40 minuters bilväg till Windsor, på andra sidan Detroit river; floden som Uncle Tom korsade i mitten på 1800-talet för att i frihet från slaveriet bygga sin stuga.

Vi skiftar plan i Amsterdam, det går smidigt genom kontrollerna och efter kort väntan är vi på väg över Atlanten i en jumbojet för åtta timmars flygtid.

Jag försöker se film, men Tarantinos film är så noir att den inte funkar för flygplansskärmen, med en dialog som pågår genom en ihållande snöstorm är det heller liksom ingen idé att försöka uppsnappa den i konkurrens med flygplansljuden.

Chicago må vara ”a wonderful town” i sången, men passeringen förbi gränspolisen kräver sitt tålamod och nonchalansen hos de maktfullkomliga är stor; andas in, andas ut.

När vi så ska hämta ut vårt bagage är allas trunk med, förutom vi två målvakters.

Carha3

En målvakt med sin spade, men utan sina skydd. Foto: KAI MARTIN

Beskedet är att de inte lastats ombord på planet i Amsterdam, nästa plan till Detroit har fått problem med motorerna och ställs in, våra bagar är i väntans tider; vi med…

Vi gör en reklammation i Detroit, en vänlig kvinna bakom disken lovar att göra sitt yttersta för att vi ska få vår utrustning, efter att ha förvissat sig om hur utrustningen ser ut (”Yeah, I know, I’ve seen Red Wings on the tv, the pads are huge…”).

Under tiden har hyrbilarna hämtats och väl lastade far vi med fart genom snöblandat regn med destination Windsor.

Tunneln under Windsor river för oss mot målet, ny passkontroll, som går smidigt, till hotellet och incheckning. I morgon väntar en vänskapsmatch mot ett amerikanskt gäng, bara för att få känna rinkens storlek. Men H och jag saknar våra skydd. J, som har bott i Detroit och jobbat på Ford under sex år, har ordnat matchen och fixar fram skydd som vi kan låna. Strongt. Så efter middag down town Windsor på City grill med en accelererande volym från en dj som underhåller de lokala kidsen slukar vi vår mat, vår öl, väljer jag hotellets stillhet och min sömn.

Jag vaknar tidigt efter bara fem timmars sömn, försöker stjäla ytterligare någon timme innan jag ger upp. Vi är fler med samma problem med jetlagen, matchen är också tidigt, så vi masar oss iväg för frukost på Starbucks. Gröt och en dubbel espresso stillar min hunger.

Väl i arenan i de östra delarna av Windsor bestämmer jag mig för att ställa upp för det amerikanska laget, som saknar keeper. Tar den lånade utrustningen, som är lätt sunkig med för stora skridskor och famför allt handskar för en högerhänt.

Carha5

Precis innan premiären och katastrofen på kanadensisk is. Foto: LARS GÄRDEBÄCK

Jag antar utmaningen, välkomnas av gänget och väl på isen är det en katastrof. Skridskorna är antingen inte slipade alls eller med en slipning som omöjliggör för mig att åka, att hålla klubban i högerhanden är en känsla av total maktlöshet. Jag hasar mig fram som om jag aldrig någonsin stått på ett par skridskor, saknar all form av motorik och allt mitt inlärda rörelsemönster är som bortblåst.

Min debut på kanadensisk is i ett amerikanskt lag blir en uppvisning av en pajas. Jag lider, men biter ihop. Släpper mål som en vidöppen ladugårdsdörr, allt är svårt, ingenting enkelt.

Förlust med 8-4, en tröstöl efteråt och dagen går åt till att försöka begripa hur något så invant kan bli så svårt.

Dagen blir förövrigt lång. På eftermiddag vankas en parad med samtliga lag, nära 140 stycken från 14 länder, och det blir en furstlig uppvisning med bankett, mingel, tal från lokala prominenta och slutligen parad på stadens gator, som kantas av entusiastiska kanadensare som hälsar oss välkomna.

Carha4

Ledaren för svenskarna i den stora paraden. Foto: KAI MARTIN

Intrycken är starka, ölen lockar många. Men väl färdigparaderad går jag hem, lite stukad av att mina skydd inte hittat fram och av tidsomställning.

Så väl i hotellfoajén kommer euforin. H:s och min respektive trunk har anlänt.

Spelet kan börja…

Hockeygrabb2

Redo för good old hockey game. (Foto från Schlager 1983: LARS TORNDAHL)

Jakten på Håkan

Så har den börjat.

Genom smart marknadsföring. Eller bara genom musikgudens försyn.

Jag vet inte.

Men…

Svensk media springer nu benen av sig för att publicera nyheten om att en fransk sajt ”råkat” publicera delar av texten till en eventuell ny Håkanlåt (”Din tid kommer”).

Samtidigt så publicerar Håkans egen sajt ett slags nedräkning till det som komma skall.

Vad jag inte förvånas över är att plattan kommer då. Men vad många verkar missa, förmodligen inte Håkans fans, är att han fyller år då. 42 år blir ju Håkan Georg Hellström denna dag och det är klart att han går i David Bowies fotspår, som ju mycket elegant publicerade sitt sista album på sin födelsedag 8 januari

Håkankillen

Så nu blir det ny musik på hans födelsedag och sämre kan man ju ha det.

Men… vad jag förstår handlar det bara om att det blir fyra låtar som kommer innan Håkans Ullevispelningar. (Åtminstone enligt låtskrivarpartnern Björn Olsson, som han förklarar i den här intervjun.)

Jag hade ju hoppats på ett album och jag hade ju innerligt hoppats att jag skulle ha kammat hem några biljetter till New York-spelningarna, men där gick jag bet, mest på grund av slarv och allmän lättja.

Nu blir det inte så. Och kanske kan jag då spara pengarna, för jag hade önskat mig en räcka nya låtar. För, ja senaste Ullevi var fantastisk, men baserad på Scandinaviumspelningen ett halvår tidigare. Jag vill ha nytt! Nytt! Nytt!

(Fotot är från Scandinavium, december 2013, Kai Martin©)

 

Musik för våren

Alltså. Det är svårt att kliva ur musiklyssnandet.

Jag är inte längre recensent (oj, länge sedan) och är knappast någon skivsamlare av rang. Men jag föredrar fortfarande musik i fysisk form (kan man skriva så?), det vill säga men en skiva och tillhörande omslag; det blir så mycket bättre, helt enkelt, än att bara lyssna.

Och nej, jag är inte större skvallyssnare. Jag vill inte ha musik i öronen jämnt, vill inte ha musik då jag är ute och rör på mig. I mitt huvud finns för mycket egna idéer som måste ha utrymme.

Men musik… Ja, tack, gärna och ofta.

Under första delen av 2016 har jag tagit in en del. Kanske borde det ha varit mer, men det har blivit som det blivit.

Här är ett urval av de senaste:

Music!.jpg.exporting

!!!!

Weeping Willows: Tomorrow became today (Razzia 2016)

Herregud, det är nästan 20 år sedan som Weeping Willows albumdebuterade. Då med osvikliga referenser till musik från sent 50- och tidigt 60-tal. Grandios musik för ömma hjärtan, stora, smäktande arrangemang och böljande, känslomättade melodier.

Bandet har gått vidare sedan dess, men har lyckats vårda sin ådra oavsett vilken ålder musiken har har gällande komponerandet.

Nya albumet är underbart från start till mål. Här förenar bandet sina influenser och sin personlighet. Det är rörande vackert med arrangemang just så stora och smäktande som bara blivit Weeping Willows eget. Addera då Depeche Mode-influenser, lite Northern soul (för första gången som sångaren Magnus Carlsons favoritgenre vävs in i bandets musik, tror jag mig ana) och Style Council. Magnus Carlson sjunger säkert och vemodigt; inte ett öga torrt, inte ett hjärta ömt.

!!!

Freddie Wadling: Efter regnet (Parlaphone 2016)

Håkan Hellström är kanske lite fåfäng när han för varje gång han ska släppa nytt, tror att det här blir det sista, nu är det över.

För Freddie Wadling är det kanske likadant. När jag träffade honom för första gången 1978 trodde han inte att han skulle bli 30 år. I sommar blir han 65 år och är kanske inte precis alive and kicking, men rösten hittar alltid ut.

I tryggt sällskap av Fläskkvartettens Sebastian Öberg (cello, bas, gitarr och produktion), Örjan Högberg (viola) och Christian Olsson (slagverk och gitarr), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon, klarinett och flöjt) och Amanda Werne (sång) samt Håkan Hellström (sång) blir det en avskalad platta, men inte utan nerv.

Ingen kan som Freddie Wadling bära fram en sång. Hans intonering och hans intuition för melodi är enastående och stark.

Samarbetet med Stina Nordenstam passar honom också väl (totalt sex kompositioner); musik som Freddie Wadling kan andas och som andas honom.

Här finns Towa Carsonsfavoriten ”Alla har glömt”, Peter Himmelstrands 60-talsschlager, som Freddie Wadling sedan länge haft som en livefavorit och som får ett vidare perspektiv i hans tolkning. ”Här slutar kartan” gjorde han på ”The dark flower” 2009 och får ett omtag här med vibrerande känslig sång av Amanda Werne, som skör kontrast till Freddie Wadling.

2013 gästade Freddie Wadling Rickards Olssons ”Sommarkväll” och satt nere på piren vid Eriksberg och sjöng ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det var en trasig och sorglig version; här reciterar han texten och ger låten en ny dimension, som inte är så dumt. Långsamt och eftertänksamt.

”Efter regnet” är finstämd, känslosam och vemodig, som om även denna röst snart ska slockna.

!!

Amanda Bergman: Docks (Ingrid 2016)

Åh, hon är min favoritsångerska… eller, ja, i alla fall en av dem. Sedan Hajen, framöver… En röst som kommer från själen, oförställd, trovärdig och stark.

Men detta hennes debutalbum i eget namn är i avsaknad av glöden och desperationen. Det är snyggt och lågmält, men det är musik som inte drabbar mig. Tyvärr.

!!

Ebbot & the Indigo Children: For the ages to come (Akashic records 2016)

Soundtrack Of Our Lives frontman har hunnit bli 50 och lite otippat blivit folklig, gör reklam och dyker upp i familjeprogram. Nej, det är inget jag har något emot. Så länge han har sin konstnärliga integritet får han tjäna pengar, nästan, hur han vill. Det är hans business.

Efter nedläggandet av bandet har Ebbot satsats på en solokarriär, på senare år med the Indigo Children, en ung orkester förstärkta Daniel Gilbert, Håkan Hellströms förre vapendragare. Ett sätt att skapa energi, klokt och det ger resultat.

Men… på ”For the ages to come” må det finns energi och kraft, men lika lite som Ebbot kliver ur sin kaftan så förändrar han sina musikaliska preferenser; det här låter bra, men helt enkelt för mycket Soundtrack Of Our Lives.

!!!!

Lars H.U.G: 10 sekunders stilhed (Genlyd 2016)

62-årige Lars Hug är en av några få sångare som jag skattar högt. Från hans artistiska debut med Århusbandet Kliché i slutet på 70-talet fram genom hans solokarriär.

Han är en Bowieskolad vokalist, men med en egen ton, ett eget uttryck och en ljuv lekfullhet i både röst och komposition.

Det är ett tag sedan han skrev texter på danska och han fick tigga ihop pengar för att göra detta hans album, men resultatet har blivit alldeles strålande.

Bättre än så här blir inte dansk musik, som jag många gånger kan tycka är för konform och traditionsbunden. Med ”10 sekunders stilhed” skapas melodier och rytm som är både lekfull och allvarlig, låtar som lockar och kittlar, som tjusar och dröjer sig kvar.

!!!!

Kristina Anttila: Rum 4 avd 81 (Birds records 2016)

Det som en gång var en skör talang har det nu blivit en etablerad artist av. Jag ser bilden från mitt första möte med Kristian Anttila, på en parkbänk i Slottsskogen, avskilt från det mesta, för att han ville det när vi skulle prata om första albumet. Det är 13 år sedan.

Så har jag kikat till honom under gång. Sett hans karriär stiga, hans artisteri mogna. Vi har sprungit på varandra under åren och jag har försökt läsa av honom utan att lyckas.

Så kommer det här, en rapport om en människa i mental kollaps och det är så starkt, så skirt och så bräckligt.

Bara hans röst, några få instrument, oftast en akustisk gitarr, och en knippe låtar med hudlösa texter. Jag är berörd, känner hettan, den febriga närvaron i varje centimeter av det här albumet.

Fantastiskt och vågad och samtidigt, för hans del, helt nödvändig.

!!!!

Faktum presenterar: Det ordnar sig volym tre (Faktum Sverige 2016)

Egentligen är det ju bara en skiva som man ska köpa i årets inledande månader. Faktums samlingsskiva med diverse olika artister som sjunger hemlösas önskelåtar är behjärtansvärd, men det räcker inte så. Den är så mycket mer.

I år medverkar Linnea Henriksson, Joel Alme, Kikki Danielsson och Richard Söderberg med flera.

Musik av Björk, Depeche Mode, Weeping Willows, Orup och Avicii, bland andra får tolkningar som lyfter och förändrar. Det här är helt enkelt mycket, mycket bra.

Allt från Linnéa Henriksson fina version av Di Levas ”Vad är frihet” över Joel Almes känsliga ”The moon is my witness” till makalösa ”Hidden place”, underbart pretentiös och stark, av Rickard Söderberg.

Det är med andra ord inga dussinversioner av gamla låtar i år heller. Istället är det musik som i dessa artister versioner får en ny och viktig betydelse, både reellt för den goda sakens skull och för rent konstnärligt. Det är en ljuv förening väl värd att lyssna på.

Som Kikki Danielsson vibrerande ”Hey brother”, avklädd och brutalt naken. Vackert.

 

 

Att klä sig – oavsett väder och ålder

Ikväll, på SVT Opinion, ska kläder debatteras.

Det handlar om naturligtvis om Åhléns reklam där äldre människor klär sig hippt och snyggt.

Det är delvis reklam baserad på en undersökning om ålder, identitet och klädstil av Philip Warkander, modeforskare vid Lunds Universitet. Jag skriver delvis, för reklam handlar ju också om att söka nya målgrupper.

Har mode en åldersgräns…?

Ja, en relevant fråga. Men samtidigt fel ställd, om ni frågar mig.

För mig har lusten till kläder varit lika naturlig som det bara skinnet.

Det är spännande med kläder, det är ett sätt att uttrycka sig och känna sig fin, eller helt enkelt en möjlighet att rädda en usel dag från katastrof; depp…? Klä upp dig!

För mig fungerar det. Känslomässiga svackor planar ut när jag ger mig förtroende genom att klä mig snyggt.

Ni som följer min blogg vet att kläder är ett flitigt ämne. Mitt köpstopp 2015 fick katastrofala och närmast humoristiska former. 2016, när jag inte avkrävt mig något löfte alls, har det gått bättre.

Men har kläder åldersgränser? Ja, så tillvida att kläder inte, hur ömt de än vårdas, klarar ett evigt liv. Men, som det handlar om här, att någon inte får klä sig hur och som de vill bara på grund av ålder… nej.

Jag har haft perioder av egensinne. Kanske är det förenat med hela mitt liv, men det har, åtminstone gällande kläder, kommit till uttryck inte ständigt och frekvent.

I barndomen var med mamma som styrde. Det gjorde hon väldigt länge och hon låg, som den ömma – och modeintresserade – moder hon var, bakom mycket, allt från vad jag skulle ha på mig till hur min frisyr skulle te sig.

Jag var ett kortklippt barn. Mamma sa till frisören ”kort, men inte snagg”, sedan var det bara att kliva upp i frisörstolen, hasa sig upp på den lilla kudden, som gjorde att frisören fick en angenäm arbetsställning och sedan låtas sig ansas.

Gossen

Sommarmode i början på 1960-talet. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Fram till 1963.

Då kom Beatles.

Min klasskamrat Mikael hade tre äldre systrar, modemedvetna och hippa. De tre gjorde om sin lillebror till en beatle, vilket inte bara fick till följd att han skapade upplopp på skolgården, då flickorna skrikande jagade honom, utan också att jag fick ha längre hår.

Det blev också moderiktigt en skepparkavaj, jeans, senare – 1967 – en manchesterkostym och ökenkängor. Rena himmelriket för en tio-, elvaårig grabb. Men när jag önskade ett par brallor från Åhléns med revärer, nästan som Beatles hade på ”Sgt Pepper…”, blev det stopp. Och väl i London samma år, då det revolutionerande albumet kom, blev det aldrig någon Sgt Pepper-kostym, men väl ett par runda solglasögon. Nästan som Lennon.

Jo, mamma präglade min klädstil. Men var också ödmjuk i hur sonen skulle framställas.

När Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” kom 1970 med Rolf Sohlman i en av huvudrollerna hade, tror jag, tidningen Femina, som mamma prenumererade på, en tävling om Sveriges vackraste pojke. Som en ömma mor hon var trodde hon att jag skulle vinna om hon skickade in den här bilden…

Gossen2

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det blev inte så. Tur var väl det. Det fanns ju mängder med mammor med lika hös tankar om sina söner och varför tävla om det…?

Men hon månade om mitt utseende och det är klart att jag präglades av det. Hon köpte skjortor, kallingar, strumpor, byxor, kostymer, rakvatten och rakapparat (då hon tyckte att det var dags), glasögon och kontaktlinser.

Hon utmanade mig också. När en kostym jag fick 1972/73 blev opassande på grund av att jag stuckit iväg i längd, gick hon till en skräddare som gjorde äppelknyckarbyxor av dem! 1974!

Jag antog utmaningen, tog på mig kostymen med de nyskräddare byxorna där jag fått ett par långa, klädsamma strumpor till och gick till skolan. Jag tog blickarna, tog kommentarerna om Tintin. Det var mitt val.

Trenchcoat och hatt på gymnasiet…? Inga problem. Jag klädde mig som jag önskade, även om det fanns drömmar om annat. (När jag började Hvitfeldtska hösten 1972 gjorde en jämnårig kille en av de snyggaste entréer jag sett; i glamkläder i satin, en frackjacka som stulen av Uncle Sam, platådojjor med stjärnor och ett slags pre hockeyfrilla klev han in första dagen vid uppropet i aulan och satte sig längst fram!)

Med punken kom uppbrottet för vad mamma bestämde.

Jag välte mycket över ända, färgade håret och satte etiketter på en mockajacka, skaffade hål i örat och öronring.

En taxichaufför höll på att köra på mig då jag korsade det övergångsställe vid Valand som inte längre finns, trots att han såg mig på långt håll. Då jag skäller på honom säger han ”du får la skylla dig själv med dom byxorna”.

När jag blev misshandlad i Lund, pingstafton 1980, var en omedelbara reaktionen att jag skulle klä mig grått för att inte synas. Men lika snabbt insåg jag att jag skulle förtvina och dö själsligt om jag gjorde så.

Nej, det finns ingen åldersgräns beträffande kläder.

Kläder ska vara frihet och inte tvång, men kläder kan också signalera respekt. Jag har varit på begravningar där släktingar kommit i trasiga kläder, t-shirtar med gapande hål och jag tror inte det beror på fattigdom, men på ett fattigt tänkt.

Är det en klädkod till en tillställning så tar jag den, men utmanar den gärna. För mode är föränderligt, kläder ger möjlighet och ska inte vara en begränsning, det som den ofta blir och då handlar det inte om kläder som äldre inte kan ha, eller som yngre inte borde bära.

Tidigare kanske jag dömde människor efter kläderna. Inte så längre.

Expressen införde klädkod på jobbet. Det skulle gärna vara kostym, trots att det kanske inte alltid var så passande för den som skulle ut på en leråker. När chefredaktör Thomas Mattsson, som var den som införde denna nya ordning, var nere på jobb bar han kostym.

Jag fällde kommentaren ”Snygg kostym! Har du kommit upp dig?”, lite göteborgskt tyket. Det föll inte i god jord. Synd att han inte införde skovård som krav på redaktionen också…

När jag slutade på GT hölls en stor avskedsfest för oss tio som tackade för oss.

GT:s dåvarande chefredaktör Frida Boisen undrade vid ett personligt riktad tacktal om inte jag kunde ge ett gott råd till de kvarvarande grabbarna på redaktionen, så att det skulle finnas en viss stil på klädnivån på tidningen.

Men jag gjorde henne besviken. Jag tycker att var och en ska lite på sig själv, klä sig som man vill, men kanske också våga utmana sig själv; men det är helt upp till  var och en.

Höst4

Brasseri Lipp spränger det franska köket

Plötsligt stängde man.

Brasseri Lipp, som sedan 30 år tillbaka och väldigt snabbt då jobbat upp sin publik, oavsett om det handlat om lunch, brunch, after work eller senare sittningar, tog en paus. Ett kort andetag, om man så vill.

Men redan innan etablissemanget höll andan, så hade man filurat och kuckilurat om hur framtiden skulle se ut.

Brasseri Lipp ville inte lämna sin historia, men önskade ta ett steg in i framtiden.

Lipp1.jpg.exporting

Gammalt och nytt när Lipp återinviger. Foto: KAI MARTIN

Det blev en renovering. En nätt ombyggnad som inte skrämmer iväg de vana gästerna, men som kanske lockar nya. Framför allt är bordplatserna annorlunda, fler bänkar i en kanske alltid så angenäm brun nyans, i matsalen och möjlighet till att variera placering av möblerna.

Baren är kvar, men det finns fler mindre platser kring den.

Fönstret mot Avenyn är öppningsbart och kommer bli en extra exklusiv faktor, när (om?) våren och sommaren kommer.

ESS group, den växande och unga hotellkedjan med rörelser i allt från Ystad, Falkenberg och Västerås, förutom hemstaden Göteborg, ligger bakom det hela.

Produktchef Jens Odén är mannen med idéerna. Han vill utmana, vill skapa visioner, utvidga verksamheten inom de fyra väggarna, samla människor från olika grupper, unga, smarta, coola, äldre, belevade, rockers med advokater…

Lipp2

Klassisk bardisk. När maten och drycken. Foto: KAI MARTIN

I köket har han köksmästare Ola Andersson (Hos Pelles, Park Avenue…), som har det franska köket som grund för att också kunna spränga det. In med influenser från det asiatiska köket, en kebab på eget vis, svensk husmanskost… Inget ska vara omöjligt, allt ska gå att göra.

Jag fick prova lite av menyn vid en presslunch; sotad tonfisk följt av den egna kebaben i egenhändigt bakat pitabröd. Ja, det kan bli ett nytt besök.

Till det samma rutiner men med nyfiken blick och iver. Ny after work-satsning, dj:s (Ebbot kommer) och luncher, bruncher, middagar…

Lipp3

Franskt med ett öra öppet för världen. Foto: KAI MARTIN

Där finns en ambition om att sticka ut på Avenyn, Göteborgs paradgata som tappat sin glans och blivit stökig – åtminstone vissa tider och dagar på dygnet.

Visst kan vissa av lokusets stamgäster komma att känna att ”va’ fan”, precis som fans till band inte vill se eller höra en förändring. Men, så är det. Man vinner några, förlorar andra. Till syvende og sidst måste man göra det som är bäst för själen, oavsett om det är en människa, en organisation eller ett företag.

Det gör Lipp.

Det börjar dra ihop sig

Jag var knappt nyförlöst sportreporter när jag skickades på det finaste av uppdrag.

Genom bandyn hade jag på något sätt helat en sargad själ efter omplaceringen från nöjet till sporten.

Där kunde jag andas, känna en puls och öppna dörrar till omklädningsrum och med immiga glasögon gå in utan genans eller oro.

det blev Gais bandy, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Galna bandymatcher som svängde som rock’n’roll och där ingenting var avgjort förrän slutsignalen ljöd och domarna, mer än en gång, stormade av plan med ett ”… och detta får man betalt för att göra” i en sur mungipa efter en grinig tillställning.

Ja, bandyn är satt på undantag i Sportsverige.

Synd.

Det är, fick jag snart lära mig, en sport väl all aktning och respekt. Ja, den strider mot en orättvis tillvaro med stora planer som ska vara frusna i ett klimat som blivit alltmer lynnigt vinterhalvåret.

Några få klubbar förunnat är det att ha hallar, men för sportens överlevnad krävs det mer.

Samtidigt är det så, att bandy utomhus under de bästa av betingelser, med fin is och solsken i blick är något av det finast att få som underhållning.

Jag fick det, då 2012, när jag for till Uppsala för den sista av SM-finaler på Studenternas. En match mellan Sandvikens AIK och Villa Lidköping BK, där de förstnämnda var ettriga försvarare av mer än ett SM-guld med en vinnarkultur i väggarna, ja innanför hjälmarna, inpyrt i den svartklädda klubbens själ. Villa försökte för tredje gången i föreningens då nära 80-åriga historia sno åt sig ett första SM-guld.

Marsvåren var som vackrast, Uppsala levde intensivt med de två supporterfalangerna stolta promenerandes mot Studenternas längs med Fyrisån genom Stadsparken med träden i blygsam knoppning. Förhoppningarna hos båda lagens fans var stora, vilda Villa hade gjort ett rasande slutspel där man i kvartsfinalen slagit ut IFK Kungälv i en oväntat jämn matchserie med 3–2 (Kungälv chockstartade med en 9–2-seger, som sedan blev en för slutspel helt tokig kvart med Villa som kvitterar med sin 8-3-vinst, kniper tredje matchen med 9–4, för att förlora med 3–4 efter förlängning i Kungälvs måstematch på Skarpe Nord och slutligen avgörandet i Villa Villekulla med krossen 11–5).

I semifinalen mot Bollnäs var plågsamt jämn, även om den skrevs 3–1 till Villas fördel men matcherna (3–5, 6–5, 6–2 och – efter förlängning 4–3), var stor sportdramatik i varje moment.

Så då finalen. De båda lagkaptenerna håller ett kort anförande till publiken, Villas kapten Jesper Bryngelson säger ”Nu kör vi!”, det entusiastiska vrålet från den förväntansfulla publiken, nedsläpp och Sandviken fullkomlig manglar Villa. I paus stoltserar de svartklädda med 5–1 och matchen är avgjord…

Tror alla. För lingondrickan som Villas spelare dricker i paus är spetsad med dunderhonung. När eleganten, spelmotorn, skridskoskicklige Daniel Andersson har chansen att kvittera till 6–6 på tilläggstid krävs det en mirakelräddning från Joel Othén.

Sandviken vinner för andra året på raken

Vi är nära 20000 som bevittnar detta bandydrama, vi var inte lika många som sedan satt med de stukade silvermedaljörerna, som försökte trösta sig med ljummen pilsner efter matchen.

På banketten gick SAIK-spelarna segerrusiga in, följda av ett slokande gäng bandykillar från Lidköping med nya kostymer som plötsligt satt illa och inte bars med stolthet.

På lördag är det dags igen. Fjärde gången gillt för Villa. Nu mot Västerås. Den här gången på Tele2 arena i Stockholm – med mig framför teven. Tyvärr.

Villa knep, precis som säsongen 2011/12, andraplatsen. I slutspelet gjorde laget processen kort för Vetlanda i kvarten, fick slita lite mer mot Bollnäs (avgörande matchen var målsnål och vanns med 3–2 på bortaplan, men totalt 3–1 i matcher), medan Västerås har fått slita ont för att besegra Sandviken i en målmässigt svängig matchserie om fem matcher.

Nu final. Jag önskar jag kunde ha varit där.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ny bandyfest. Fjärde gången gillt för Villa? Foto: KAI MARTIN

Rösten från andra sidan

Han for ifrån oss den 21 februari.

Tog sitt pick och pack, checkade in och gav sig av.

Lite erinringar om hans existens har synts. Liter här och lite där. Men det har varit tyst. Så tyst.

Hemma står hans kängor i skohyllan. I hörnet på en stol i arbetsrummet ligger kläder, som en reminiscens av en existens.

Längtan finns där alltid. Tror att han är en ung vuxen, som fattar sina beslut, som väljer sin vägar, som när sina drömmar.

För två år sedan reste han med tre vänner mot mål som han egentligen inte hade en aning om, men blev varse ju längre resan blev.

Från Landvetter till London, ett inställt flyg och lyxliv en natt på hotell i den brittiska metropolen innan avfärd väster ut för landning på Bahamas och Nassau, lite chill där för vidare äventyr på Kuba och därefter till Dominikanska republiken. Det blev senare seglande i den karibiska övärlden för att slutligen, från Trinidad Tribago, ta flyget mot Brasilia och fotbolls-VM, lång bussfärd till Rio och lång bussfärd till São Paulo innan hemfärd och jobb.

Så mitt i natten vibrerade telefonen till på båda sidor om sängen; hustruns, min.

När gryningen kom, när alarmet klingat ut så vi samtidigt, i det närmaste, att det låg ett meddelande från andra sidan jordklotet.

Ett kort sms men bifogad en ljudfil. En ljudligt vykort, en berättelse från en strand vid Baron Bay, strax söder om Brisbane. En tolv timmars bussfärd, refererande till ”Lasermannen” och en resa ackompanjerad av isländska Sigur Rós…

Han berättar om sin resa från att vi lämnat honom på Landvetter, hur han blev ompysslad av  en kamrat i en bar på flygplatsen, upptäckten av datakändisar på väg till Shanghai och den långa resan mot Melbourne, några dagar där, vidare västerut mot Apollo Bay, The twelve Apostels (inte imponerad) och till Warrnambool och air-b’n’b hos en äldre schweiziska.

Gänget diskuterade om färden skulle fortsätta direkt till Sydney, en lååång resa, men klokt beslut gav ett stop i huvudstaden Canberra för en natt där och wifi.

Hans röst är stadig, lite stadig som berättelsen som guidar oss genom den långa resan som nu har varat i tre veckor och ska fortlöpa många veckor till.

Canberra lockade inte, en strikt, ”kostymig” stad och färden gick vidare till Sydney och träff med ytterligare en vän, som precis landat.

Nöjesliv, förstås, Bondi Beach, förståsGussegubben

Ung man på väg. Foto: KAI MARTIN

Vi får ögonbetraktelser, spontant på plats, hör Stilla havets oavbrutna brus, syn- och hörselintryck, hur den fortsatta resan ska göras (mot Cairns, det stora barriärrevet, snorkling, vidare österut mot Nya Zealand, hyra av husbil, se nord- och sydön.

När han seglade i Västindien var det med en nyzeeländsk skeppare, som han fortfarande har kontakt med. Eventuellt blir det därför en tur med båt mot Fiji, vilket skrinlägger de planer han haft om Bali som slutdestination innan hemfärden, eller åtminstone skapar en omväg via Söderhavsön.

Han har varit i Australien sedan tidigare, för drygt tio år sedan, då, då hans mamma och jag var på väg åt skilda håll. Han har längtat sedan dess och ett e-brev förklarade med stolthet hur väl han hittade i Melbourne, hans som aldrig annars är känd för ett starkt lokalsinne.

Ute i världen skärps sinnena. Han växer med livet. Jag saknar honom. Jag önskar honom livet och visionerna. Han är på väg att göra det är, är en samlare av intryck, en ung man som andas in världen i sina lungor.

Jag har de bästa av söner. Har fått en ny chans i ett nytt äktenskap. Fått barn genom henne att fascineras av. Det är det mest fantastiska med livet, genom alla grynnor och skär, i denna seglats mot en horisont som vi så sällan kan förutspå, trots att vi önskar det så dyrt.

Nu väntar jag på nästa ljudbrev med iver och oro.

Från en annan vinkel

Jag har ju haft förmånen att se sport från lite olika vinklar. När jag spelat själv med målet i ryggen som perspektiv över planen och spelet. När jag varit åskådare från någon då vald läktarplats. Som reporter från pressläktaren med lite faciliteter i paus och oftast med en smula regnskydd om det handlar om utomhusarenor.

En del platser ger omfattande kondition, som i Scandinavium och Frölundas matcher. Högst upp i arenan med ett fågelperspektiv, långt från spelet, långt från känslorna och spelarna, men nära till fikat i periodpauserna. Å andra sidan en herrans lång väg ned till intervjuer, omklädningsrum och presskonferenser.

Inget kunde stressa det stackars sportreporterhjärtat så mycket som att sitta och liverapportera matchen, författa en slutsignalstext, rusa nedför läktarnas branta trappor till strax nedanför rinkside för en tv-intervju, därefter hasta till presskonferens och därefter till omklädningsrum – helst båda – för spelarintervjuer. Väl kommen därifrån väntade telefonsamtal från redaktionen som sett matchen på tv och hade vinklar och förslag fjärran från det som man själv upplevt.

Mitt upp i allt detta ska man alltså vara kall, tro på sig själv, ställa smarta frågor och kräva alerta svar för att sedan författa en text som är spänstig och korrekt samt utmanande.

Hm, jag är glad att jag slipper. Det var redaktionell galenskap på hög nivå.

Bandy var ofta min räddning. Jag kunde sätta mig i bilen, tuffa på alla mil till Lidköping eller Vänersborg, emellanåt Kungälv. Lyssna på musik, finna en smula ro innan drabbningarna.

Vid de långa resorna krävdes lämnande av text på plats och många gånger blev det att jag lämnade ensam i Villa Villekullas pressrum, högst upp i arenan där mörkret slöt om mig.

Men jag hade och tog det förtroendet, var noga med att släcka och stänga dörrar om mig när jag gick.

Jag kan doften av arenan, känner kylan från isen, vet från mitt reportage om målvakter i de fem olika elitidrotterna fotboll, handboll, ishockey, innebandy och bandy hur stor en bandyplan är, har känt vidden med ryggen mot mål då jag var med på en målvaktsträningen med Villa, 55 år gammal.

Men jag har aldrig varit på åskådarplats i Lidköpings fina arena.

Nu kom erbjudandet. En vän, bördig från orten, har en bror som sponsrar laget och därför har en loge. Mitt emot reporterholkarna, lite längre ner, närmare isen och med sittplatser, kanske, tio rader upp.

Vi har pratat länge om att åka upp, nu blev det dags och dessutom på vännens födelsedag.

Villa mot Bollnäs. Semifinal tre efter 1–1 i matcher (kross i första 8–1 till Villa, förlust i returen på övertid med 7–8) och likadant i serien 4–2 hemma mot 4–5 borta.

Min kamrat är fritidsmusiker och före detta bandyspelare; han kan musikens passion med samma känslig hjärta och hjärna som idrottens. Det fanns med andra ord mycket att prata om på vägen upp – och på vägen ner.

Väl på plats går jag för att hälsa på Villas sportchef, möter spelare i korridoren. De hälsar artigt trots kort tid innan match, känner igen den gamle bandymurveln och -krönikören.

Jag går över till publikentréerna, vännens bror kommer med brickorna som bevärdigar oss entrén och vi kommer in i bandysalongerna, finrummet för sporten.

Det blir middag, lite att dricka, efterrätt och kaffe.

Det är trevligt, men jag kan inte låta bli att ställa mig utanför det lilla konferensrummet och andas in atmosfären. Redan långt innan timmen före match är det packat och det slutar på drygt 5000 åskådare. Jo, intresset är stort och jag njuter av uppvärmningen, målvakternas spänst och oräddhet, följsamhet och reaktionsförmåga när de peppras med skott för att få igång kroppens alla leder och lemmar.

När matchen väl drar igång är det ett hemmalag vist av bortamatchens misstag. Då, då laget förvandlades till Vilda Villa, bandyentusiasm förvisso, men utan smartness, något som gjorde att det försvarsspel som laget odlat i säsonger och äntligen fått valuta för (minst insläppta i serien) for alla världens kos.

En bortaförlust är kanske inte hela världen, men med en ledning med 7–4, för att tappa den till övertidsförlust… nej, det var inte värdigt tränarnas idoga arbete och försvarstaktik.

Så nu väntade Villa, lät Bollnäs ha boll och bortalaget utmanade. Utan Jesper Thimfors solida målvaktsspel hade det mycket väl kunnat ha varit flermålsledning för Bollnäs.

Bollnäs har sina klasspelare – Andreas Westh, Per Hellmyrs och Daniel Berlin. De vet hur en bandysten ska dras och Bollnäs försvar är svårflörtat. Det vet var Villas farliga David Karlsson och Daniel Andersson är, de kan Johan Esplunds och Magnus Muhréns spelgenialitet.

Men Villa tar mer och mer över spelet, lirkar och lirkar och så spräcker Johan Esplund upp lagets försvar, serverar halven Lars Fall en boll som iskallt med en dragning och lyftning förpassas i mål med drygt sju minuter spelade.

Tålamodet ger ett starkare övertag och tio minuter senare är det Jesper Eriksson som bjuder Mattias Johansson ett snarlika läge som vid förstamålet och det står 2–0.

Två mål från kanske oväntat håll, men en styrka för Villa att ha den bredden och de essen i rockärmen.

Knappt tio minuter senare tar Johan Esplund fräckt hand om en hörnretur och trycker in 3–0 och taket på Villa Villekulla lyfter. Det är ett resolut spel från hemmalaget, som tjusar.

På läktarna, där bandykännarna sitter, smackas det med läpparna. Jo, säger de, Esplund har ju inte rosat spelet den här säsongen, så det är bra att han får den här starten.

Jag instämmer i tanken, har sett för lite av Villas matcher, men de jag sett har denne klasspelare inte visat på just klass.

Christian Mickelsson reducerar, onödigt, efter tafatt försvarspel med 33 minuter spelade.

David Karlsson replikerar och gör ett typiskt David Karlssonmål, är på rätt plats och är skoningslöst, explosivt effektiv.

Bollnäs reducerar igen, återigen håller inte Villa försvarsfokus, och klang- och jubelföreställningen tappar luft som en punkterad sufflé.

Men straffen som Villa får på tilläggstid ger 5–2, som om David Karlsson skulle missa den chansen…?! Lugn och ro för pausvila, alltså.

Det blir umgänge, bandysnack, kaffe och kaka. Jag lovar, mätt i magen kom jag hem, men inte mätt på bandy. Tror inte det går…

Andra halvlek inleds som den första. Bollnäs håller boll, spelar med tålamod, säker vägar och när Petter Björling åker ut för våldsamt slag utnyttjar gästerna tillfället och gör 5–3 tio minuter in.

Sedan följer ett avvaktande spel. Villa vill vist inte gå bort sig, försöker vara noga i försvarsspelet, inte jaga onödig i anfall, söka chansbollar mot mål. Det är taktiskt riktigt, men en smula trist att titta på. Fast nu handlar det om att vinna, att säkra segern och inte flörta med publiken. Klokt.

Så kommer 6–3. David Karlsson, denne ”vackre och genomkloke och lagom tjocke man i sina bästa år”, för att travestera Astrid Lindgrens Karlsson, får inte på världens hårdaste skott på hörna, men den tråcklar sig in med någon centimeter till godo.

Han hinner också missa en straff, eller var det Bollnäs keeper Niklas Prytz som förtjänstfull läste av den? Men ordnar sedan slutresultatet 7–3 med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid och Villa kunde knyta ihop vinstsäcken på det vis laget glömde i lördags.

Vi masar oss hem, åker i mörkret, med radioreferatet Nederländerna–Sverige i OS-kvalet, drama där med, innan allt blir klart till Sveriges favör, mil läggs till mil, samtal till samtal och hemkosten.

Så fick jag bandy från ett annat perspektiv. Kanske dags att stå i klacken nästa gång…?

 

Med ett öra för musiken och ett för humorn

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, har inte klockslaget eller ens dagen. Men jag vet att jag suttit bredvid George Martin, gjort en intervju där jag varit tvungen att prata en tydlig och klar engelska, ibland hjälpt av George Martins son Giles.

Det hände sig någon gång på 2000-talet, kanske i dess mitt. Beatles producent och arrangör var på plats i Göteborg, vi var ett sällskap på x antal journalister som bjudits in till Elit Plaza för en sejour med frågor och svar i en mindre konferenslokal i hotellet.

Jag tog naturligtvis platsen bredvid, blev ombedd att sitta på rätt sida om honom så att han kunde använda sitt av hörsel minst nedsatta öra.

Någonstans finns den intervjun sparad, men jag minns inte mer än att den blev gjord och att den blev skriven samt publicerad i GT på de papperssidor som man tidigare publicerade artiklar. Expressen fann följaktligen inte intervjun tillräckligt intressant att publicera på webben.

Han var artig, fick förmodligen svara på de frågor han svarat på tusen gånger tidigare, alltid med samma tålamod. Jag tror jag undrade vad det var, specifikt, som gjorde att han föll för Beatles 1962. Och jag tror att han svarade att där fanns någonting, men det var inte bara för musiken, det var också för humorn.

Bandet från Liverpool och den väluppfostrade, korrekte producenten för EMI fann varandra och knöt band som få andra.

Det blir så i livet, man finner någon, känner ett intensivt släktskap och odlar detta till allt spricker, till allt dör.

George Martin fick ett rikt liv, ett liv som han i allra högsta grad själv deltog i och kreerade, men också han hade turen att träffa rätt personer och fatta rätt beslut i sitt liv, som ledde till framgången.

Han måste också ha varit på en och samma gång pedagogisk, driven och fylld av ivrig fantasi för att kunna hantera de fyra beatlarnas accelererande låtskrivande och kreativa verkstad, deras allt mer ohämmade önskemål och fantasier, drömmar och krav gällande hur musiken skulle presenteras.

Nu är det över.

Bland alla så nyss kreativa, fantastiska musiker och radioröster som passerat till den andra sidan, har nu en producent och arrangör av rang tagit samma väg.

Det kommer låta väldigt bra där och tillsammans med hans osvikliga öra för humor, kommer det också bli kul. Nästan så att jag är avundsjuk, men jag har lite till att göra först innan jag ansluter mig.

Bandydrama

Ibland är det skönt att ha fel och ibland blir det rätt.

Jag skrev en krönika för Villa Lidköpings hemsida efter att kvartsfinalen mot Vetlanda var avpolletterad tämligen enkelt. (Jag hade inför skrivit den här för samma hemsida.)

Av tekniska skäl blev den aldrig publicerad. Men jag ville inför semifinalen – mot antingen Edsbyn eller Bollnäs, matchserien dem emellan var inte klar – förklara att Villa kanske vunnit för enkelt. Att Edsbyn och Bollnäs gnuggats i kvarten, att det var en fördel.

Nå, i första semifinalen krossade Villa Bollnäs, som blev motståndet.

Jag hade alltså fel.

Men…

I den andra matchen blev det sedvanlig bandydramatik där Bollnäs gick ut starkt, Villa kom igen, gick förbi och med sekunder kvar kvitterade hemmalaget Bollnäs och räddade sedan hem matchen via mål på övertid.

Nej, jag såg inte tillställningen på teve, ursäktad av ett 75-årskalas i Köpenhamn som jag inte kunde tacka nej till. Men jag följde matchen diskret emellan de vilda danserna, ätandet, talhållandet och drickandet och fick den klädsamma rodnaden på kinderna av upphetsning som bandyn kan ge.

Så här tyckte jag, hur som helst, inför semifinalen, en text skriven direkt efter sista matchen mot Vetlanda.

Efter urladdningarna med 7–2 och 8–2 i kvartsfinalens inledande matcher mot Vetlanda var det givet.

Smålänningarna skulle knappast låta resultatet rinna iväg igen.

Lika givet var det att Villa Lidköping skulle jobba med svångrem och hängslen. Säkerställa att Vetlanda inte skulle få några chanser, men heller inte jaga i onödan.

Det heter att tålamod är en dygd och den devisen ha Villa Lidköpings spelar inpräntat denna afton i den tredje ronden.

Det behövdes.

 

Ja, Vetlanda kom till Villas andra hemmamatch med dåliga odds. Främste anfallaren Joakim Andersson var med, men satt på bänken, ej ombytt, med gipsad hand efter en skada som skett i det dolda, men på plan i den andra matchen. Inte heller kunde Mikael Nilsson och Robin Folkesson vara med på grund av skador.

Tränaren, forne målkungen Jonas Claesson valde dessutom att satsa på 24-årige Christian Boman istället för tidigare Philip Svensk.

Kanske i desperation, men taktiken var given: Inte en jäkel över bron. 15 mål i baken var kanske tio för många. Så Vetlanda byggde en kåk i gult tegel framför målet.

Villa försökte försiktigt lirka upp det solida försvaret, jobbade på att hitta öppningar att ta sig in och hittade revan som öppnade för 1–0 då David Karlsson förvaltar straffen efter fyra minuter.

Men istället för att Vetlanda öppnar sig, fortsätter det tillknäppta spelet och en slumpmässig omställning ger kvitteringen i 13 minuten.

Jo, jag hade klätt mig i kostym, skjorta och slips. Skorna var putsade för bandyfesten. Men på dansgolvet var det två aktörer som inte bjöd upp, avvaktade som om det inte vara kalas och när bokslut gjordes för halvleken var det i och för sig 3–2 till Villa (med bud på 4–2 efter Daniel Anderssons ramträff på tilläggstid).

Det kändes som om jag var på fel fest.

För någon fart på tillställningen var det inte. Jag förstår Villa Lidköping, som vill spela säkert. Och jag förstår Vetlanda, som vill säkra bakåt för att försöka överraska framåt.

Men bandypartyt uteblev.

Inte heller fanns det tillstymmelse till slutspelsfasoner på plan. Med sin rutin försöker Magnus Muhrén och Johan Esplund jaga på slutspelsandarna, ett försök att väcka sina egna och sina medspelares. Men den där riktiga känslan saknas i den inledande matchserien.

Kanske var det helt enkelt så, att Villa hade den här segern som grisen i säcken och bara väntade på att få knyta ihop den med några mål, som alla visste skulle komma med det där tålamodet.

Och, se, det blev så. Som i ramsan – ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyra kommer så småningom, ni vet – så rasslade det till och slutligen kunde Villa ståta med en komfortabel seger med 9–4 i en match som inte är mycket att skriva hem om.

Vetlanda försökte göra sitt jobb för att störa Villa, som gjorde sitt jobb med att punktera den här matchserien. Punkt slut.

Men…

Det räcker inte med det.

Varför…?

Jo, för att det här var för enkelt.

Villa har under de här tre matcherna inte satts på prov, även om det tog en stunds kalkylerande och funderande på hur man skulle riva Vetlandas tegelvilla, som i all hast byggts som ett fort till den tredje matchen.

I slutspel mår lag bäst av att gnugga mot framgång, möta motstånd som gör att laget svetsas samman till en stark enhet.

Därför gör det mig orolig att Villa går till vila medan Bollnäs och Edsbyn får fler tuffa matcher i kroppen. Något som gagnar lagen oavsett vem som går segrande ur den kampen.

Nu står inte Villa på is för match förrän om en vecka. Visst skönt för trötta kroppar att få köra rehab och träna, men det är slutspel! Det ska kännas, det ska brinna i sinnet, det ska finnas en febrig oro i kroppen som ska omförvandlas till energi och laganda som i sin tur gör att vinnarskallarna växer till omutlighet.

Ja, given vinst i den här inledande matchserien och grattis, förstås, till den!

Men den där känslan av att det gått för lätt, vill inte släppa. För i semifinalspelet krävs oerhört mycket mer av Villa Lidköping. Så, pojkar, sov på spikmattor, käka glas och taggtråd, var griniga och tjuriga, släng i dörrar, låt det smälla på träningarna och fokusera – mot den 19 mars med en match i taget. Det är en tuff väg dit. Tro inget annat. Men det är det som är målet.