…och läs min krönika om att 60 sägs vara det nya 30. Inlägget Se Socialstyrelsens fantastiska reklamfilm från 1970-talet dök först upp på Lars Lindström.
via Se Socialstyrelsens fantastiska reklamfilm från 1970-talet — Lars Lindström
Klockrent, ungdomar.
Läser i GP:s hockeyskribents, Johan Rylander, blogg om Henrik Lundqvist. En video är adderad med en sådan där underbar plockräddning, som vem som helst drömmer om (se den här).
Kollar upp när NY-Rangers keeper tränar nästa gång och går dit.
Han kör ensam mot fem utespelare – Anton Blidh, före detta Frölunda nu i Bostons organisation, Mattias Porseland, Brynäs senast, William Lagesson, Umass, Kevin Fiala, Nashville, Erik Gustafsson, Chicago – och det går väl så där för den gode Lundqvist.
En av de bästa. Foto: KAI MARTIN
Men, det är klart, tempot är förvisso högt. Fast utan fler spelare blir övningarna inte optimala.
De kör i stor rinken i Frölundaborg. På plats är också en målvakt som jag får höra heter Zachrisson Skoog, men som jag inte lyckas hitta. Han har en del att lära och blir Lundqvist bortkollrad under övningarna, som senare flyttas till lilla rinken, så är det värre för den unge adepten.
Jag…? Står och lär.
Det far ur mig som en förflugen tanke.
Det tar fäste hos Z, som trots att hon sovit lite det senaste på grund av mycket jobb är blixtsnabb i tanken denna arla söndag.
Vi ska till Pilarne. Naturarenan för modern konst på Tjörn.
Vi äter frukost, skyndar på våra morgonbestyr.
Tar bilen norrut och resan går fort. Vi är ensamma.
Vi är på plats när stället öppnar. Men ingen är där för att ta emot vår entrépeng.
En man berättar att personal är på väg, vädret hämtar andan, det är grått men inte hotande med regn. Temperaturen är behaglig.
På håll syns fantastiska skulpturen Anna. Jaume Plensas, den spanska konstnären, fantastiska verk, som i sig kanske inte är så märkvärdigt, men på plats, på klippan, med stadig blick, utsikt och intagande prakt blir något extra.
Vi kliver in på området, som ju är ett gammalt gravfält med tusenåriga anor.
Skulpturerna gör sig, rör sig, fångar och blir ett med naturen och skapar ett omtag i perspektiv och känsla.
Vi är helt ensamma och rör oss med vördnad och andakt, kan insupa varje skulpturs prakt.
Konst som utmanar i naturen. Foto: KAI MARTIN
Det blir mycket promenerade, området är stort och statyerna är vida placerat i naturparken, och lika mycket som de är hänförande är utsikten en given konkurrent.
Svettiga sätter vi oss i bilen och kör mot Skärhamn och Akvarellmuséet för en snabb kik.
Vi tittar på Disneyutställningen, köper fika i farten och åker mot Göteborg och vardagen. Lite rikare. I sinnet.
Bara titta. Inte mer.
Jag vet.
Så när Z lockar med att åka till Reningsborg åker jag med, för att bara titta, inte mer.
Går där och bläddrar bland kläderna lite slentrianmässigt, nyper i en skjorta, en till…
Det hänger ett par kostymer; Filippa K, Tiger… Z håller upp en.
”Det är väl din storlek?”
Smala slag, smala ben. Modern. 350 kronor.
Jag kan ju alltid prova.
Till det en blå skjorta, Cedarwood State, för 60 kronor med liten krage. Chict.
En gråbål snusnäsduk i siden för 5 kronor passar till den mörkblå kostymen. Taget.
Tar en korg, som fylls.
En korg kommer lastad. Foto: KAI MARTIN
Bland möblerna står en herrbetjänt. En snygg, italiensk, Brevettato 375 kronor. Den hamnar i händerna på mig, plus ett obrutet paket fönsterkuvert samt en bok av Carin Hjulström (”Hitta vilse”).
Allt som allt 780 kronor. Som hittat, men dyrt för att bara vara för någon som skulle titta.
Skinnad, men klädd. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi tar en sväng om Stadsmissionen vid Frölunda torg. Z hittar ett par Bossjeans, 80 kronor. Stretch. Behövs i dessa expanderande dagar. Köper dem också.
Allt passar perfekt. Så kan det gå.
Pappa var nybliven pensionär när han blev farfar för första gången.
Det dröjde inte länge innan han odlade sin egen relation till sitt barnbarn. En ömsesidig kärlek som växte och blev starkare.
När pappa blev äldre och skörare var barnbarnen duktiga på att berika hans liv. Besök och utbjudningar, samtal och skratt, minnen och diskussioner.
Saknad. Foto: PRIVAT
Vi tyckte om att finnas för honom och han fanns för oss.
Men den 29 juni 2013 tog det slut. Hjärtat orkade inte längre. Kroppen tackade för sig, även om skallen var lika klar som blicken och lika alert som hörseln.
2016 skulle han ha blivit 92 år. Det blev aldrig så, alltid saknad. Alltid.
Det är i dag 26 år sedan han kom. Den förstfödde.
En vacker sommardag då allt ställdes på ända, då hans mor gjorde ett slitsam arbete för att bereda plats för honom i livet.
Han kom vid halvsextiden på eftermiddagen. Var ett vackert och välskapt gossebarn, fem fingrar på vardera hand, fem tår på vardera fot…
Barnmorskan sa till de nyblivna föräldrarna ”Glöm inte av, ni är de bästa föräldrarna!” och vi slöt detta till oss, men kändes oss som nybörjare, det vi var.
Prova, men inte köpa. Foto: KAI MARTIN
Åren har gått med oro och glädje, med livets skiftningar och möjligheter. Han har vuxit, den vackre sonen, flyttat hemifrån, studerar, engagerar och förtjusar.
Så får jag några timmar med honom på blanka dagen då han fyller år.
Lunch och fika, kika i affärer, prata och umgås.
Det är vackert.
Jag är stolt.
Det finns ju alltid en illusion om en festival.
Fel. Det finns flera.
För, förutom att det alltid är soligt och skönt, så handlar det ju om mängden band/artister man ska se. Och alla man ska träffa och överraskningar, positiva sådana, som adderar upplevelsen.
Men…
Så finns det den krassa verkligheten.
Fredagens Way Out West var tuff för den hårde, så inför lördagen var vi rustade till tänderna; inget dåligt väder, bara tjänliga kläder.
Så vi kommer dit som vanligt för sent: missar Daniel Norgren, missar Amanda Bergman, missar Eagles of Deathmetal. Men kommer för att se en snutt av Beth Norton och nej, där kändes det inte som om vi missade något.
Bättre på skiva. Foto: KAI MARTIN
Däremot ville jag definitivt se Ane Brun, som rusat raskt från singer songwriter till något så mycket mer, som famnar öppet och varmt och bjuder på musik och låtar med tanke och känsla.
Hon levererar. Ett utmärkt band förstärker intrycket och Ane Brun sjunger strålande, bjuder på sig själv och det svänger, oavsett om det är etniskt fångat från Japan eller sametrakter i Nordnorge.
Svänger. Foto: KAI MARTIN
Ane Brun klarar sig från regn och vinden sliter i och för sig en smula, men kanske, kanske klarar sig dagen.
Så går vi till Linnétältet för att kolla in Jack Garratt. En enmansshow som heter duga och till hans spelning har inte så många hunnit.
Men jag får ändå en släng av klaustrofobi, lämnar Z och går mot utgången för att ställa mig vid sidan av. Innan jag hinner så långt pekar Z ut och där är en ridå av regn och trots Jack Garratts intensiva musik – jag menar, varför behövs en dj som står och petar in ett USB-minne i en dator, när det finns en sådan här musiker som levandegör sin musik på ett mästerligt sätt med att spela keyboard, gitarr och trummor samtidigt som han sjunger? – trummar den intensiva regnskuren över tältduken.
Enmansshow! Foto: KAI MARTIN
Det är inte ett övergående regn, det är början på ett intensivt skyfall.
Vi bestämmer oss för att lämna. Det är dags för en traditionsenlig lunch på Gyllene Prag vid Sveaplan, ett stenkast från Way out Wests väta.
Regnet håller andan, vi sätter oss ute, beställer, dricker tjeckisk öl och jag beställer en wienerschnitzel. För att skydda mina ädlare delar sätter jag mig klokt på en filt, för att inte bli kall.
Vi umgås och har trevligt, men… jag börjar plötsligt fyra i de nedre regionerna. Ja, jag känner att det sprids en fuktighet som inte kommer inifrån på grund av inkontinens, utan av den enkla orsaken att den flisfilt jag satt mig på var fuktig; svårt att känna, men sanningen kom obevekligen.
Regnet skyndade på och det föll. Området i Slottsskogen hade redan på fredagen blivit lerigt och geggigt. Det såg inte bättre ut på lördagen. Trots det går de unga hippa dit som om de ska på klubb; vita kläder, Converse eller stilettklackar, avsaknad av regnjackor…
Men solen skiner inte alltid på festival. Och trots att jag siktat in mig på Massive Attack, så sloknade jag. Z och vännen L gick in igen, jag tog mig hem till värmen, tände en brasa och kände det jag kände redan innan festivalen, att det krävs mycket för att jag ska gå dit igen…
Nej, Way Out West är inte förskonat från dåligt väder. Det måste man ha med sig och när dag två inleds är det till regn, mer regn och ytterligare regn.
Jag är klädd för det och har bra kängor för stabilt stående, för gående och för vätan.
Vi kommer, dessvärre för sent till Anderson Paak & the Free Nationals. Får de sista låtarna och hör att det här var något värt att se och höra. Svängigt, kompetent och lyckliggörande.
Regnet regerade, det gjorde också Anderson Paak med vänner. Foto: KAI MARTIN
James Bay tar över och vi fastnar onödigt, för det är rätt meningslös pop med blues- och singer/songwriterinslag, men det faller platt i mina öron. För sent masar jag mig i väg till Kamasi Washington, som enligt rapporterna var något i hästväg. Det blev en sådan dag.
Så till positionering till Grace Jones, som var Z:s anledning till att gå och som direkt är orsaken till att också jag kom iväg. Vi ställer oss längst fram, min vän L, för att sällskapa henne. Det blir aldrig riktigt trångt och när väl konserten börjar, 20 minuter sent, blir det en uppenbarelse. Det är Amazing Grace, med en hitparad som heter duga, klädbyten i massor (som dessvärre ger longörer som dödar tempot), och underhållning av klass.
Se bildparaden nedan – det är en kvinna som inte räds något och som stolt och stark bjuder på en show att underhållas av. Med humor och coolness för hon framförandet framåt. Härligt för vem som helst, härligt för en 68-årig artist som slår de flesta på fingrarna beträffande uppträdande på scen.
Jag lyckas dessutom med en flört med en av körkvinnorna, hon i blått, gav ett leende, fick ett tillbaka.
Amazing Grace, i en klass för sig. Foto: KAI MARTIN
Grace Jones följ av Zarah Larsson, och det är fantastisk med 50 år emellan dessa artister. Svenskan är fantastisk och har en enastående framtid framför sig, men i mina öron är hon fortfarande för profillös i sina låtar, hur väl skrivna och arrangerade de än är.
Show girl med framtiden framför sig. Foto: KAI MARTIN
Regnet är ihållande. Vi har alltså klätt oss rejält, men vätan är konstant och kryper allt mer nerifrån och upp. Vi viker av för mat, väljer Max, som är otippat bra på sina vegetariska burgaralterniv.
Rätt klädd för Way Out Wet. Foto: KAI MARTIN
Området är kulört från höjden vid Björngårdsvillan där Max huserar. Regnjackor, -ponchos – alla tar sitt skydd för det ihållande regnet.
Färgfest. Foto: KAI MARTIN
Vi smiter till Linnétältet och Nicole Sabouné, postpunk med gotiska vibbar. Ok, men inte mer.
En ny gothdrottning. Foto: KAI MARTIN
The Tallest Man on Earth tar vid på Flamingoscenen, lockar en storpublik. Men jag har sett honom förut, tjusas inte, tycker bara det är stabilt okej. Han gästas av Augustifamiljens Stefan Sporsén på trumpet och från scen berättar Kristian Matsson att Sporsén räddat spelningen, genom att hjälpa bandet att låna ihop den utrustning som inte kommit fram med flyget. Mug, Musik utan Gränser (musikaffären i Göteborg) får sig ett rejält tack, en av musikerna har en Mug-tröja, precis som Zarah Larsson hade.
Anohnis (Antony Hegarty i Antony & the Johnsons) röstproblem ställde dessvärre in spelningen, vilket räddade Libertines framträdande på festivalen. Torsdagens gig blev ju aldrig av, på grund av en bandmedlem (läs Pete Doherty) som inte lyckades i tid ta sig till Göteborg.
Förväntningarna var stora för denna haussade orkester. Men jag var tveksam. Såg dem på Sticky Fingers för tolv år sedan utan att imponeras och trodde knappast att det skulle ske nu.
En usel spelning. Foto: KAI MARTIN
Jag hade rätt. En dålig spelning är en dålig spelning är en dålig spelning.
Det lät illa, låtarna spretar och i sina bästa stunder tangerar de måhända the Jam utan att nå det bandets storhet.
Det enda positiva var att regnet höll andan, men det var också allt. När jag kom på att Hurula spelade i tältet var det för sent, vi kom till finalen, då allt var över.
Grand finale på fredagens WoW. Foto: KAI MARTIN
Finalen i det tilltagande regnet blir PJ Harvey och vilken inledning. Bandet med henne går i parad in på scenen, som en marschorkester. Trummor och saxofoner, taktfast och tjusigt. Musiken fortsätter i de aparta arrangemangen och det blir ett konstnärligt framträdande, som dessvärre fastnar i det stereotypa. Ändå gillar jag hennes utmaning av musiken och hur man framställer den på scen.
Men när det känns bäst att komma hem till en kopp te, ett glas whisky och en tänd brasa, inser jag att prioriteringar inte riktigt ligger på festivaler, trots allt.
Tio år. 2007 och solen sken, Way Out West spirade. En annan tid.
Nu, när gråmolnen ackompanjerar stämningsläget i världen, vinden blåser hårt och höstkylan biter sig fast i det som ska vara den sista … ja, då firar Way Out West tio år.
Det blir ett kalas som känns så där.
Jag kommer av olika anledningar sent, känner mig inte hågad, men med en kluven känsla av att ändå vara lockad, hoppas på överraskningar och träffa människor jag känner.
Jason Isbell spelar tidigt, men honom såg jag tidigare i år på Pustervik och det är inte min påse.
Chvurches står på scen när jag kommer, vädret håller sig i schack, lite kyligt avmätt, ungefär som jag förhåller mig till skottarnas musik och framträdande.
Kvällens första krock blir Anna von Hausswolff v/s Last Shadow Puppets, där jag väljer de sistnämnda.
Ett hobbyband med kvaliteter av Artic Monkeys Alex Turner och Rascals Miles Kane, bra arr, oftast bra låtar, men med en slarvig inställning på scen där larvandet kraschar intrycket. Men där bandet ändå kommer ifrån med hedern i behåll och känslan av lite Mando Diao, inte bara för att frontmännen delar på sångäran.
Alex Turner, tajta byxor och tajt låtar, men slarvigt scenframträdande
utmärker Last Shadow Puppet. Foto: KAI MARTIN
När Libertines, inte helt otippat, ställer in med kort varsel uppstår ett vakuum på Azaleascenen… Vi väntar, tar en kaffe, snackar och det är uppenbart att festivalledningen inte har en katastrofplan, för ingenting händer förrän efter 50 minuter då någon ropar ”onetwothreefour” och Ramones kickar igång på storbildskärm på Flamingoscenen, följt av Alice Cooper och andra musikvideor från the glory days.
I Linnétältet utgjuter Chelsea Wolf gothtyngd över ett glest publikhav.
Gothdepp. Foto: KAI MARTIN
Kort därefter kliver Morrissey upp på Falmingoscenen, en kort stunds underhållning innan hans pamfletter blir parodier, melodierna blir mediokra och hans politiska hållning trycks upp i ansiktet på mig och jag tackar för mig.
Morrissey gjorde en vag figur. Foto: KAI MARTIN
Nej, Way out West första dag av jubileum gjorde inte mig glad, bara frusen och trött(are).
Just när man slagit de två Ullevikonserterna ur minnet, eller åtminstone lyckats lägga dem åt sidan. Just då när plånboken börjar fyllas med de förlorade sekiner som sommaren krävt.
Just då kommer det besked på besked.
Albumet ”Du gamla du fria” (en underbar och egentligen självklar titel) kommer den 26 augusti (missa inte trailern!).
Turné i höst med in alles fem spelningar för och med Göteborgs finest.
Dubbelspelningar och start i Scandinavium 25 och 26 november, sedan Spektrum i Oslo den 3 december följt av Globen den 10 december och Malmö arena den 21 december.
Oslo lockar.
Jag var där och såg bandet när jag följde med turnén från premiären i Bergen vidare till Norges huvudstad i november 2002. Just Oslospelningen håller jag som en av de främsta av alla jag sett, hört och bevittnat. Det var religiöst, galet, hett och med en stämning som till och med amerikanska gospelkyrkor skulle stirra sig avundsjuka på.
Bergen 2002. Foto: KAI MARTIN
Senare, i Lisebergshallen, dubblerade Håkan i Lisebergshallen. Till andra spelningen, detta var dagarna före jul, var Timo Räisänen sjuk och med hög feber bars han in på en stol för att genomföra spelningen sittandes. Bandet gjorde, åter en enastående, speedad spelning där killarna hade så mycket överskottsenergi att de plötsligt gick ner och gjorde armhävningar mitt under giget.
Mats Paulson var förakt. Laddat och stämningsfullt. Och under den första spelningen blir Håkan så berörd av gensvaret från publiken att han börjar gråta.
Det har gått 14 år sedan dess och fortfarande kan han och bandet ladda ur något så otroligt av sin musik från scen.
Ny Håkaneufori i höst…? Foto: KAI MARTIN
Jag ska gå. Frågan är vilka och om jag klarar av att fixa biljetter till de jag önskar se… Och: Har jag råd?
