Jag var knappt nyförlöst sportreporter när jag skickades på det finaste av uppdrag.

Genom bandyn hade jag på något sätt helat en sargad själ efter omplaceringen från nöjet till sporten.

Där kunde jag andas, känna en puls och öppna dörrar till omklädningsrum och med immiga glasögon gå in utan genans eller oro.

det blev Gais bandy, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Galna bandymatcher som svängde som rock’n’roll och där ingenting var avgjort förrän slutsignalen ljöd och domarna, mer än en gång, stormade av plan med ett ”… och detta får man betalt för att göra” i en sur mungipa efter en grinig tillställning.

Ja, bandyn är satt på undantag i Sportsverige.

Synd.

Det är, fick jag snart lära mig, en sport väl all aktning och respekt. Ja, den strider mot en orättvis tillvaro med stora planer som ska vara frusna i ett klimat som blivit alltmer lynnigt vinterhalvåret.

Några få klubbar förunnat är det att ha hallar, men för sportens överlevnad krävs det mer.

Samtidigt är det så, att bandy utomhus under de bästa av betingelser, med fin is och solsken i blick är något av det finast att få som underhållning.

Jag fick det, då 2012, när jag for till Uppsala för den sista av SM-finaler på Studenternas. En match mellan Sandvikens AIK och Villa Lidköping BK, där de förstnämnda var ettriga försvarare av mer än ett SM-guld med en vinnarkultur i väggarna, ja innanför hjälmarna, inpyrt i den svartklädda klubbens själ. Villa försökte för tredje gången i föreningens då nära 80-åriga historia sno åt sig ett första SM-guld.

Marsvåren var som vackrast, Uppsala levde intensivt med de två supporterfalangerna stolta promenerandes mot Studenternas längs med Fyrisån genom Stadsparken med träden i blygsam knoppning. Förhoppningarna hos båda lagens fans var stora, vilda Villa hade gjort ett rasande slutspel där man i kvartsfinalen slagit ut IFK Kungälv i en oväntat jämn matchserie med 3–2 (Kungälv chockstartade med en 9–2-seger, som sedan blev en för slutspel helt tokig kvart med Villa som kvitterar med sin 8-3-vinst, kniper tredje matchen med 9–4, för att förlora med 3–4 efter förlängning i Kungälvs måstematch på Skarpe Nord och slutligen avgörandet i Villa Villekulla med krossen 11–5).

I semifinalen mot Bollnäs var plågsamt jämn, även om den skrevs 3–1 till Villas fördel men matcherna (3–5, 6–5, 6–2 och – efter förlängning 4–3), var stor sportdramatik i varje moment.

Så då finalen. De båda lagkaptenerna håller ett kort anförande till publiken, Villas kapten Jesper Bryngelson säger ”Nu kör vi!”, det entusiastiska vrålet från den förväntansfulla publiken, nedsläpp och Sandviken fullkomlig manglar Villa. I paus stoltserar de svartklädda med 5–1 och matchen är avgjord…

Tror alla. För lingondrickan som Villas spelare dricker i paus är spetsad med dunderhonung. När eleganten, spelmotorn, skridskoskicklige Daniel Andersson har chansen att kvittera till 6–6 på tilläggstid krävs det en mirakelräddning från Joel Othén.

Sandviken vinner för andra året på raken

Vi är nära 20000 som bevittnar detta bandydrama, vi var inte lika många som sedan satt med de stukade silvermedaljörerna, som försökte trösta sig med ljummen pilsner efter matchen.

På banketten gick SAIK-spelarna segerrusiga in, följda av ett slokande gäng bandykillar från Lidköping med nya kostymer som plötsligt satt illa och inte bars med stolthet.

På lördag är det dags igen. Fjärde gången gillt för Villa. Nu mot Västerås. Den här gången på Tele2 arena i Stockholm – med mig framför teven. Tyvärr.

Villa knep, precis som säsongen 2011/12, andraplatsen. I slutspelet gjorde laget processen kort för Vetlanda i kvarten, fick slita lite mer mot Bollnäs (avgörande matchen var målsnål och vanns med 3–2 på bortaplan, men totalt 3–1 i matcher), medan Västerås har fått slita ont för att besegra Sandviken i en målmässigt svängig matchserie om fem matcher.

Nu final. Jag önskar jag kunde ha varit där.

Ny bandyfest. Fjärde gången gillt för Villa? Foto: KAI MARTIN