Bandydrama

Ibland är det skönt att ha fel och ibland blir det rätt.

Jag skrev en krönika för Villa Lidköpings hemsida efter att kvartsfinalen mot Vetlanda var avpolletterad tämligen enkelt. (Jag hade inför skrivit den här för samma hemsida.)

Av tekniska skäl blev den aldrig publicerad. Men jag ville inför semifinalen – mot antingen Edsbyn eller Bollnäs, matchserien dem emellan var inte klar – förklara att Villa kanske vunnit för enkelt. Att Edsbyn och Bollnäs gnuggats i kvarten, att det var en fördel.

Nå, i första semifinalen krossade Villa Bollnäs, som blev motståndet.

Jag hade alltså fel.

Men…

I den andra matchen blev det sedvanlig bandydramatik där Bollnäs gick ut starkt, Villa kom igen, gick förbi och med sekunder kvar kvitterade hemmalaget Bollnäs och räddade sedan hem matchen via mål på övertid.

Nej, jag såg inte tillställningen på teve, ursäktad av ett 75-årskalas i Köpenhamn som jag inte kunde tacka nej till. Men jag följde matchen diskret emellan de vilda danserna, ätandet, talhållandet och drickandet och fick den klädsamma rodnaden på kinderna av upphetsning som bandyn kan ge.

Så här tyckte jag, hur som helst, inför semifinalen, en text skriven direkt efter sista matchen mot Vetlanda.

Efter urladdningarna med 7–2 och 8–2 i kvartsfinalens inledande matcher mot Vetlanda var det givet.

Smålänningarna skulle knappast låta resultatet rinna iväg igen.

Lika givet var det att Villa Lidköping skulle jobba med svångrem och hängslen. Säkerställa att Vetlanda inte skulle få några chanser, men heller inte jaga i onödan.

Det heter att tålamod är en dygd och den devisen ha Villa Lidköpings spelar inpräntat denna afton i den tredje ronden.

Det behövdes.

 

Ja, Vetlanda kom till Villas andra hemmamatch med dåliga odds. Främste anfallaren Joakim Andersson var med, men satt på bänken, ej ombytt, med gipsad hand efter en skada som skett i det dolda, men på plan i den andra matchen. Inte heller kunde Mikael Nilsson och Robin Folkesson vara med på grund av skador.

Tränaren, forne målkungen Jonas Claesson valde dessutom att satsa på 24-årige Christian Boman istället för tidigare Philip Svensk.

Kanske i desperation, men taktiken var given: Inte en jäkel över bron. 15 mål i baken var kanske tio för många. Så Vetlanda byggde en kåk i gult tegel framför målet.

Villa försökte försiktigt lirka upp det solida försvaret, jobbade på att hitta öppningar att ta sig in och hittade revan som öppnade för 1–0 då David Karlsson förvaltar straffen efter fyra minuter.

Men istället för att Vetlanda öppnar sig, fortsätter det tillknäppta spelet och en slumpmässig omställning ger kvitteringen i 13 minuten.

Jo, jag hade klätt mig i kostym, skjorta och slips. Skorna var putsade för bandyfesten. Men på dansgolvet var det två aktörer som inte bjöd upp, avvaktade som om det inte vara kalas och när bokslut gjordes för halvleken var det i och för sig 3–2 till Villa (med bud på 4–2 efter Daniel Anderssons ramträff på tilläggstid).

Det kändes som om jag var på fel fest.

För någon fart på tillställningen var det inte. Jag förstår Villa Lidköping, som vill spela säkert. Och jag förstår Vetlanda, som vill säkra bakåt för att försöka överraska framåt.

Men bandypartyt uteblev.

Inte heller fanns det tillstymmelse till slutspelsfasoner på plan. Med sin rutin försöker Magnus Muhrén och Johan Esplund jaga på slutspelsandarna, ett försök att väcka sina egna och sina medspelares. Men den där riktiga känslan saknas i den inledande matchserien.

Kanske var det helt enkelt så, att Villa hade den här segern som grisen i säcken och bara väntade på att få knyta ihop den med några mål, som alla visste skulle komma med det där tålamodet.

Och, se, det blev så. Som i ramsan – ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyra kommer så småningom, ni vet – så rasslade det till och slutligen kunde Villa ståta med en komfortabel seger med 9–4 i en match som inte är mycket att skriva hem om.

Vetlanda försökte göra sitt jobb för att störa Villa, som gjorde sitt jobb med att punktera den här matchserien. Punkt slut.

Men…

Det räcker inte med det.

Varför…?

Jo, för att det här var för enkelt.

Villa har under de här tre matcherna inte satts på prov, även om det tog en stunds kalkylerande och funderande på hur man skulle riva Vetlandas tegelvilla, som i all hast byggts som ett fort till den tredje matchen.

I slutspel mår lag bäst av att gnugga mot framgång, möta motstånd som gör att laget svetsas samman till en stark enhet.

Därför gör det mig orolig att Villa går till vila medan Bollnäs och Edsbyn får fler tuffa matcher i kroppen. Något som gagnar lagen oavsett vem som går segrande ur den kampen.

Nu står inte Villa på is för match förrän om en vecka. Visst skönt för trötta kroppar att få köra rehab och träna, men det är slutspel! Det ska kännas, det ska brinna i sinnet, det ska finnas en febrig oro i kroppen som ska omförvandlas till energi och laganda som i sin tur gör att vinnarskallarna växer till omutlighet.

Ja, given vinst i den här inledande matchserien och grattis, förstås, till den!

Men den där känslan av att det gått för lätt, vill inte släppa. För i semifinalspelet krävs oerhört mycket mer av Villa Lidköping. Så, pojkar, sov på spikmattor, käka glas och taggtråd, var griniga och tjuriga, släng i dörrar, låt det smälla på träningarna och fokusera – mot den 19 mars med en match i taget. Det är en tuff väg dit. Tro inget annat. Men det är det som är målet.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s