Jag har ju haft förmånen att se sport från lite olika vinklar. När jag spelat själv med målet i ryggen som perspektiv över planen och spelet. När jag varit åskådare från någon då vald läktarplats. Som reporter från pressläktaren med lite faciliteter i paus och oftast med en smula regnskydd om det handlar om utomhusarenor.

En del platser ger omfattande kondition, som i Scandinavium och Frölundas matcher. Högst upp i arenan med ett fågelperspektiv, långt från spelet, långt från känslorna och spelarna, men nära till fikat i periodpauserna. Å andra sidan en herrans lång väg ned till intervjuer, omklädningsrum och presskonferenser.

Inget kunde stressa det stackars sportreporterhjärtat så mycket som att sitta och liverapportera matchen, författa en slutsignalstext, rusa nedför läktarnas branta trappor till strax nedanför rinkside för en tv-intervju, därefter hasta till presskonferens och därefter till omklädningsrum – helst båda – för spelarintervjuer. Väl kommen därifrån väntade telefonsamtal från redaktionen som sett matchen på tv och hade vinklar och förslag fjärran från det som man själv upplevt.

Mitt upp i allt detta ska man alltså vara kall, tro på sig själv, ställa smarta frågor och kräva alerta svar för att sedan författa en text som är spänstig och korrekt samt utmanande.

Hm, jag är glad att jag slipper. Det var redaktionell galenskap på hög nivå.

Bandy var ofta min räddning. Jag kunde sätta mig i bilen, tuffa på alla mil till Lidköping eller Vänersborg, emellanåt Kungälv. Lyssna på musik, finna en smula ro innan drabbningarna.

Vid de långa resorna krävdes lämnande av text på plats och många gånger blev det att jag lämnade ensam i Villa Villekullas pressrum, högst upp i arenan där mörkret slöt om mig.

Men jag hade och tog det förtroendet, var noga med att släcka och stänga dörrar om mig när jag gick.

Jag kan doften av arenan, känner kylan från isen, vet från mitt reportage om målvakter i de fem olika elitidrotterna fotboll, handboll, ishockey, innebandy och bandy hur stor en bandyplan är, har känt vidden med ryggen mot mål då jag var med på en målvaktsträningen med Villa, 55 år gammal.

Men jag har aldrig varit på åskådarplats i Lidköpings fina arena.

Nu kom erbjudandet. En vän, bördig från orten, har en bror som sponsrar laget och därför har en loge. Mitt emot reporterholkarna, lite längre ner, närmare isen och med sittplatser, kanske, tio rader upp.

Vi har pratat länge om att åka upp, nu blev det dags och dessutom på vännens födelsedag.

Villa mot Bollnäs. Semifinal tre efter 1–1 i matcher (kross i första 8–1 till Villa, förlust i returen på övertid med 7–8) och likadant i serien 4–2 hemma mot 4–5 borta.

Min kamrat är fritidsmusiker och före detta bandyspelare; han kan musikens passion med samma känslig hjärta och hjärna som idrottens. Det fanns med andra ord mycket att prata om på vägen upp – och på vägen ner.

Väl på plats går jag för att hälsa på Villas sportchef, möter spelare i korridoren. De hälsar artigt trots kort tid innan match, känner igen den gamle bandymurveln och -krönikören.

Jag går över till publikentréerna, vännens bror kommer med brickorna som bevärdigar oss entrén och vi kommer in i bandysalongerna, finrummet för sporten.

Det blir middag, lite att dricka, efterrätt och kaffe.

Det är trevligt, men jag kan inte låta bli att ställa mig utanför det lilla konferensrummet och andas in atmosfären. Redan långt innan timmen före match är det packat och det slutar på drygt 5000 åskådare. Jo, intresset är stort och jag njuter av uppvärmningen, målvakternas spänst och oräddhet, följsamhet och reaktionsförmåga när de peppras med skott för att få igång kroppens alla leder och lemmar.

När matchen väl drar igång är det ett hemmalag vist av bortamatchens misstag. Då, då laget förvandlades till Vilda Villa, bandyentusiasm förvisso, men utan smartness, något som gjorde att det försvarsspel som laget odlat i säsonger och äntligen fått valuta för (minst insläppta i serien) for alla världens kos.

En bortaförlust är kanske inte hela världen, men med en ledning med 7–4, för att tappa den till övertidsförlust… nej, det var inte värdigt tränarnas idoga arbete och försvarstaktik.

Så nu väntade Villa, lät Bollnäs ha boll och bortalaget utmanade. Utan Jesper Thimfors solida målvaktsspel hade det mycket väl kunnat ha varit flermålsledning för Bollnäs.

Bollnäs har sina klasspelare – Andreas Westh, Per Hellmyrs och Daniel Berlin. De vet hur en bandysten ska dras och Bollnäs försvar är svårflörtat. Det vet var Villas farliga David Karlsson och Daniel Andersson är, de kan Johan Esplunds och Magnus Muhréns spelgenialitet.

Men Villa tar mer och mer över spelet, lirkar och lirkar och så spräcker Johan Esplund upp lagets försvar, serverar halven Lars Fall en boll som iskallt med en dragning och lyftning förpassas i mål med drygt sju minuter spelade.

Tålamodet ger ett starkare övertag och tio minuter senare är det Jesper Eriksson som bjuder Mattias Johansson ett snarlika läge som vid förstamålet och det står 2–0.

Två mål från kanske oväntat håll, men en styrka för Villa att ha den bredden och de essen i rockärmen.

Knappt tio minuter senare tar Johan Esplund fräckt hand om en hörnretur och trycker in 3–0 och taket på Villa Villekulla lyfter. Det är ett resolut spel från hemmalaget, som tjusar.

På läktarna, där bandykännarna sitter, smackas det med läpparna. Jo, säger de, Esplund har ju inte rosat spelet den här säsongen, så det är bra att han får den här starten.

Jag instämmer i tanken, har sett för lite av Villas matcher, men de jag sett har denne klasspelare inte visat på just klass.

Christian Mickelsson reducerar, onödigt, efter tafatt försvarspel med 33 minuter spelade.

David Karlsson replikerar och gör ett typiskt David Karlssonmål, är på rätt plats och är skoningslöst, explosivt effektiv.

Bollnäs reducerar igen, återigen håller inte Villa försvarsfokus, och klang- och jubelföreställningen tappar luft som en punkterad sufflé.

Men straffen som Villa får på tilläggstid ger 5–2, som om David Karlsson skulle missa den chansen…?! Lugn och ro för pausvila, alltså.

Det blir umgänge, bandysnack, kaffe och kaka. Jag lovar, mätt i magen kom jag hem, men inte mätt på bandy. Tror inte det går…

Andra halvlek inleds som den första. Bollnäs håller boll, spelar med tålamod, säker vägar och när Petter Björling åker ut för våldsamt slag utnyttjar gästerna tillfället och gör 5–3 tio minuter in.

Sedan följer ett avvaktande spel. Villa vill vist inte gå bort sig, försöker vara noga i försvarsspelet, inte jaga onödig i anfall, söka chansbollar mot mål. Det är taktiskt riktigt, men en smula trist att titta på. Fast nu handlar det om att vinna, att säkra segern och inte flörta med publiken. Klokt.

Så kommer 6–3. David Karlsson, denne ”vackre och genomkloke och lagom tjocke man i sina bästa år”, för att travestera Astrid Lindgrens Karlsson, får inte på världens hårdaste skott på hörna, men den tråcklar sig in med någon centimeter till godo.

Han hinner också missa en straff, eller var det Bollnäs keeper Niklas Prytz som förtjänstfull läste av den? Men ordnar sedan slutresultatet 7–3 med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid och Villa kunde knyta ihop vinstsäcken på det vis laget glömde i lördags.

Vi masar oss hem, åker i mörkret, med radioreferatet Nederländerna–Sverige i OS-kvalet, drama där med, innan allt blir klart till Sveriges favör, mil läggs till mil, samtal till samtal och hemkosten.

Så fick jag bandy från ett annat perspektiv. Kanske dags att stå i klacken nästa gång…?