kaimartinblog

Den som säger att det regnar ofta i Göteborg har aldrig varit i Stockholm. Eller ens Borås. Knappast heller i Bergen. Men ändå, jag tror Trondheim tar priset.

Trondheim…? Ja, hur hamnar man där? kan man undra. I oktober? Jo, det finns, som oftast, ett skäl. Sommaren 2019 gjorde vi en svindlande segelresa uppe i Lofoten (går att läsa om här), blev förälskade, njöt av varje dag, av sältan i vattnet, av maten ombord, av allt vi såg och upplevde, inkluderat finalen i Bodö. Vi tog flyget upp, men tåget ned. Det blev ett stopp i Trondheim, en natt på hotell (Radisson Blu) där, där vi kom att besöka Britannia hotel, ett anrikt hotell som precis öppnat efter år av renovering till en svindlande kostnad av 1,3 miljard. Vi åt en rekommenderad sommarbuffé, mat som var lokalproducerad, fick en guidad tur runt i hotellet av hovmästaren och bara blev så förtjusta att vi på stående fot sa att dit skulle vi igen. För att bo.

Det skulle komma att dröja. Men nu var det dags. Vi hade tagit min 65-årsdag som tillfälle, eller ursäkt. Ja, det är därför jag citerar Grisen Skrikers punkklassiker från 1978 i rubriken. 65, liksom… så definitivt. Z hade bokat in oss på Britannia hotel från torsdag 14 oktober till söndag den 17. Allt för att vi skulle bo in oss, få sträcka ut, njuta av hotellets faciliteter och bara koppla av. Ja, det skulle innebära att jag fick stryka min farfarstorsdag med mitt barnbarn, men jag fick träffa honom på tisdagen innan avfärden. För vi åkte tidigt onsdag morgon, lämnade en sprakande Göteborgsmorgon för buss till Oslo, drog norrut på E6, njöt av utsikten mot Uddevalla vid den vackra bron där jag annars måste fokusera på bilkörning. Bron över gränsen likaså, där den gamla bron spänner över en svunnen tid i öster.

Z hade förstås bokat första parkett, eller snarare balkong i dubbeldäckaren som med fart tog oss mot Norge och Oslo. Ett grandiost panorama bredde ut sig under vår färd och kittlingen infann sig av äventyr vid den vackra infarten längs fjorden in till den norska huvudstaden. Hotell var bokat. Radisson Blu Plaza hotel, som sträcker sig mer än 30 våningar högt bredvid Oslo sentral. Vi fick rum med utsikt över fjorden, svindlande 27 våningen, fick checka in tidigt, satt in oss, provade sängen, tog varsin kopp kaffe, men bestämde oss för att bege oss ut på byn. Det var lunchtid, så i hasten blev det Burger King lite slarvigt, men snart satt vi på tricken från Jernbanetorgets undergrunder mot Holmenkollens svindlande höjder mot ändhållplatsen Frogneseteren. En plats som äger sin historia, men som också har ett utställningscenter för att ständigt minnas nazisterna maktövertag under andra världskriget. Vi kunde valt att drabbas, vilket är rimligt, men gjorde halt, tog nästa tåg i motsatt riktning, fick se Oslofjorden långt nedanför, de luxuösa kåkarna omväxlande med hytter som om några fortfarande har sina sommarvistelser kvar i de exklusiva kvarteren.

Vi har blivit bortbjudna för kvällen, har en tid att passa strax efter fyra, inser att vi har både tid att köpa en flaska vin och att ta en lur, eftersom natten blev kort innan resan. När vi kraschar i hotellets sängar är det för omedelbar sömn och en knapp timme senare skakar vi liv i våra sömndruckna kroppar, klär oss, tittar på utsikten, tar hissen ned och möter så småningom vår dejt vid busshållplatsen för färd återigen på E6 med buss österut. Syrrans yngsta dotter och hennes fru har köpt hus och efter sina år i Oslo etablerat sig allt mer. Vi har inte setts sedan hennes födelsedag sommaren 2019, så det finns mycket att ta igen. När vi kliver av möter hennes fruga med hund och samkvämet fortsätter. Parhuset de bor i är fantastiskt och sakta formar det unga paret det till sitt. Maten slukas av under och njutning, vin dricks, en cognac slank ned som uppvärmning, en finrom efter efterrätten. Jag firas med en fantastisk present från paret och syrrans övriga ungar med familjer. Sedan tackade vi för oss, fick sällskap på hundpromenaden, ned till Ellingsrudåsens trickenstation, som man når via en lååååång tunnel. Så in mot Oslo centrum, hotellet och godnatt utan att stänga den vidunderliga utsikten ute.

Torsdag

Nu väntar Trondheim. Vi ska, efter en generös frukost, ta vårt pick och pack, checka ut och styra kosan via flygtåget mot Gardemoen för en knappt timme flyg mot Norges tredje största stad. Ja, vi reser med ett styng av dåligt samvete, men har – utan att det är någon tröst för miljön, men för plånboken – innestående resor sedan tidigt, där vi utnyttjar en för ändamålet. Inser att flyg är trist, åtminstone vägen från incheckning, säkerhetskontroller till den pliktskyldiga patrullering genom alla taxfreebutiker för att döda tiden innan vi får gå ombord. Norge bjuder på molnigt, jag slocknar. Tror Z gör detsamma och vi lämnar den grådaskiga himlen för Hell. Jo, så heter orten som möter oss strax efter flygplatsen vid Stjørdal (tror det var rätt givet att flygplatsen inte fick namnet Hell). Vi hämtar våra väskor, tar flygbussen in mot vårt resmål och blir efter 40 minuter avsläppta vid Britannia hotels entré.

Det är kö in till incheckningen och vi inser efter en stund att hotellet är fullbelagt av två skäl. Dels på grund av höstlovet. Dels på grund av det stundande bröllopet som ska hållas i helgen. Vi får vårt rum utan dröjsmål, får erbjudande om att vårt bagage kan transportera av en flink fyr, men tackar vänligt nej; resväskorna har hjul. Något ska vi klara själva.

Z har bokat rummen i god tid. Hon har valt lyx för sin man som ska fylla definitivt gubbe inom någon dag. Trots att vi gick husesyn den där sommaren 2019 är det med vidöppna ögon vi går genom hotellet och öppnar dörren till vårt rum. Nej, det är inget stort rum, men det finns en omfamnade känsla, inte bara för de inbjudande Hästensängarna. Badrummets golv är skönt värmande, allt är stil från toalett till tvättstället med två hoar, som vi inte behöver konkurrera om, och den behagliga duschen.

I fotändan av sängen, eller mer korrekt väggen en bit ifrån sängen, tronar en spegel från golv till tag. Jag frågar Z om det verkligen inte finns någon teve, men kanske har hotellet en tanke med det, att man ska till vara på varandra och inte fastna fram Netflix när man nu lyxar till det. Min hustru är smart, hittar en fjärrkontroll och slår på en tv, som plötsligt, som trolleri, dyker upp i spegeln. Vi knockas återigen. Här kommer vi trivas.

På grund av pandemin har Z inte vågat boka någonting av hotellets inbjudande restauranger. Inte heller det populära afternoon tea, prisat. Kanske lite dumt, för hade vi inte rest hade vi ju också bokat av rummen och därmed eventuella restaurangbesök. Men hon dröjer sig kvar hos receptionisten, som välvilligt ska försöka göra vad han kan.

Vi smiter ut på stan, möter med trots regnet i Trondheim, som är intensivt och skoningslöst. Z lånar ett paraply av conciergen, precis som sommaren 2019, fast vi då trodde att vi fick paraplyet. Vi går upp mot Torvet, med sikte på att hitta något att äta på hotellrummet och kanske något att dricka. Vi passar på att köpa lite plagg på H&M till mitt barnbarn. Orsaken är den, att han förstås är värd allt, att jag spelade ishockey i februari 1991, då min son var ett halvår. Då handlade jag en fin lite overall i två delar, storlek 74, som telningen hade ett bra tag. Klar att hans son ska ha något liknade. Se det som en tradition.

Regnet hämtar andan för att släppa på igen. Vi går in på Rema 1000 på Torvet, köper bubbelvatten, jordnötter, chips och konstaterar att julmusten är tidig till försäljning även i Norge. Z hittar en blomsterbutik och köper ett fång rosor som nogsamt slås in i cellofan för den hågade pensionisten. På vägen till hotellet smiter vi in på Kaffebrenneriet för köp av macka och quiche lorrain till lunch. Väl på plats låter vi oss smaka, dricker te till och lite bubbelvatten och färdas sedan in i våra drömmar ett tag. Jag läser lite ur Ragnar Jónassons ”Aska” för en tur till norra Island. Vi kikar på tv ur spegeln, gör oss i ordning för kvällen, för Z har bokat bord nere i vinbaren. En plats som lockades oss den där magiska stunden, juli 2019, med sina charkuterier och viner. Vi har bord 20.00. 21.00 kommer underhållningen. Allt är sobert. Jag har, eftersom vi bor på Britannia hotel, valt brittisk. Så det blir bruna manchesterbyxor (Oscar Jacobson, Reningsborg för några år sedan), en Burberryskjorta med tillhörande slips (Cirkeln secondhand i Mölndal respektive Ragtime herr, Göteborg) enligt tesen more is more. På fötterna mina Clarks, med brandgula skosnören, som renoverats med orange sula och klack hos Mölndals skomakeri. Samma skor som jag förövrigt, av slumpen, hade senast jag frekventerade hotellet.Z är smashing i en ylleklänning från Next, som jag köpte till henne vid ett Londonbesök.

Vi väljer, förstås, en charkbricka med ostar, allt lokalproducerat – något hotellet sätter en ära i att göra vid sina restauranger. Servitören rekommenderar vin, vi nickar förtjust, smakar av och glömmer sedan bort både tid och rum, men framför allt vad det är för gott vi dricker. Jo, ja, vi tog också en västerbottenostpaj med kalixrom, som kanske stack utanför det lokalproducerade. Men då var vi redan på väg i njutningens lustfyllda resa, så en tur in i norra Sverige gick an.

Bandet, en trio med instrumenteringen xylofon, kontrabas och sång, soundcheckade. Om igen med den smittande ”What’ll do”, som bland andra Nat King Cole gjort till sin. Men i denna deras version blev det mer lounge, mer vals, lite lätt upptempo och i mina öron (efter att ha jämfört med klassiker som Sinatra och nämnde Cole, ja, till och med Dylan) en vinnare. Mycket snyggt. När de väl drog i gång sitt set höll de fast vid det lättsamma, eleganta. Sångerskan vågade sig på scatsång, utmanade därmed xylofonistens och kontrabasistens soloutflykter. Men efter att ha sett Ella Fitzgeralddokumentären på Svtplay är det också lätt att inse hur svår konsten är. Vi har en lov runt vinbaren (över 10000 flaskor kvalitetsvin), den som lockade oss vi vårt senaste besök och då hovmästaren berättade att man kunde köpa ett vin, som sedan lagrades. Väl färdiglagrat får man besked om att det är dags att avsmakas. Vi borde ju naturligtvis gjort det, men någon from förhoppning om att det skulle falla ut just vid den vistelse. Men just då kunde vi inte spå i stjärnorna.

Vi går mätta, nöjda och lyckliga upp till vårt hotellrum. Omfamnas av varandra, men också av sängen, kikar på ”Kastanjemannen” (jag vet vem som är mördaren; jag har läst den spännande boken av Søren Sveistrup) innan vi somnar i den av hotellets kvällspersonal uppbäddade sängen. Jo, mellan 18 och 20 kommer de och gör iordning för natten, tar bort prydnadskuddar och filtar, bäddar försiktigt upp, fluffar till kuddarna, placera en flaska vatten med glas vid vardera nattduksbord, sänker temperaturen och ställer in belysning på kvällsmood. Bortskämt…? Japp. Men trevligt.

Fredag – dagen!

Har jag berättat att vi bor på Britannia hotel...? Ett hotell med anor, invigt 1870 som har hyst kungligheter som drottning Elizabeth II och den japanske kejsaren, men också musikerikoner som tidigare nämnda Ella Fitzgerald, men också Beyoncé med make Jay Z. Vi tror också att Metallica har bott på hotellet och att James Hatfield bodde i tornrummet, sviten högst upp i hotellet. Den som vi också fick möjlighet att kliva in i under vår generösa rundvandring juli 2019. Sviten har egen vinkällare, en personlig kock som använder svitens kök till sina kokkonster. Där finns också ett gyllen badkar, öppen spis med mera. Till en kostnad mellan 60000 och 100000 kronor dygnet kan man njuta dessa faciliteter. Så gjorde dock inte vi. Man vill ju vara modest, ja, snudd på anspråkslös.

Men denna första morgon på hotellet gick ändå inte av för hackor. Ja, det var alltså nu jag klev in i den aktningsvärda åldern 65. Rosorna var ju inhandlade, stod i en vas som hotellet hade tillhandahållit, bredvid snusade min älskade Z; jag vaknade först, försökte sova räv. Insåg att jag missat ett samtal från den äldste sonen och att klockan trots allt var halv åtta. Vi hade tid i matsalen, Palmehaven (ja, där vi hade ätit den makalösa sommarmenyn), 08.30. Jag surfade in på mobilen och födelsedagshälsningarna hade redan börjat trilla in på Facebook, andra sociala medier, via SMS och i Messenger låg det videosamtal från sonen och hans familj som jag alltså missat. Praktiskt. En födelsedagssång från mina kära.

Rummet är mörklagt. Man sover gott och länge. Sängarna är sköna. Jag förstår att hustrun passar på. Men ska verkligen jag väcka henne? Hon har ju en make att gratulera! Nå, jag gör mig i ordning, hon vaknar sakta till liv. Vi förenas för en promenad nedför hotellkorridoren, hissen ned till foajén och mot frukostmatsalen, där gästerna samlats tidigt. Vi får vårt bord, en ung norska med pigg blick visar oss, kommer med kaffe och vi kan börja ta för oss av den digra buffén, där inget finns att sakna. Om man till äventyrs ändå gör det finns en meny som man kan beställa från, så varför inte pocherade ägg…? De kommer snabbare än vi hinner andas, är så delikata som man bara kan drömma om och när jag ser ett sällskap få in champagne till morgonmaten noterar älskade Z detta, beställer utan att blinka varsitt glas till oss och vi skålar för min ålderdom, eller vad man nu ska kalla det.

Britannia hotel, alltså. Jo, min garderob var given. Till resan hade jag packat ned min tweedkostym (Tweedmaker) , den tredelade, som jag fick av Z i julklapp senast. Till det en grön Stenströmskjorta (köpt i Halmstad), två alternativa slipsar – Morris/Ralph Laurent Polo – och mina Dr Martens brogskor med fransade flärpar i ett slags försök att ge en golflook. Sällan använda och 30 år gamla, men nu fyller de syftet. På resan upp har jag mina Jacob Cohenjeans (Ragtime herr), en ljusblårutig Etonskjorta (Stadsmissionen Mölndal galleria), en en rutig Oscar Jacobsonväst (Ragtime herr), min fina Vardoc of Oxfordslips (Cirkeln secondhand, Mölndal), Barbourjacka (Ragtime herr), en Johnston of Elginhaldsduk (Stadsmissionen, Mölndal galleria), min tweedkeps från Dublin och de tidigare nämna Clarkskorna. Dessutom, som extra allt, Burberrytrenschen som jag fyndade på Reningsborg våren 2015. Som komplement till garderoben – även de nämnda – manchesterbyxorna, de bruna Oscar Jacobson, Burberryskjortan, en röd- och vitrutig Fred Perryskjorta, en Morrisslipover. Jo, resväskan var stinn.

Till frukosten blev det lite sömndrucket, trots det ”tidiga” vaknandet, jeansen, Etonskjorta och slipovern. Ingen slips, även om det kändes naket.

Njöt jag…? Verkligen. Dels för att i sällskap med Z kan man ingenting annat. Men också för att stunden gav det. Vi tog vår tid, åt och lät oss väl smaka. Drog ut på stunden innan det var dags att gå omvända vägen tillbaka för tandborstning. Regnet gör halt, men Z lånar ett nytt paraply. I Trondheim går ingen säker för vädrets makter.

Vi besöker butiker, hittar till secondhandbutiken Arven med både herr- och damkläder, lite åt Beoynd retro, det vill säga inte riktigt min – eller Z:s – stil. Går in i NMS Gjenbruk bredvid, hittar ett snyggt brunt Rörstrandsporslin. Men hur få hem det…? Vi låter bli. Fortsätter ut i det ostadiga vädret, som dessutom bjuder på rejäl blåst från norr. Vi passerar ett vackert funkishus, som antagligen varit ett varuhus, men nu är ett köpcenter med olika butiker. Ambitionen om att ta oss ett dopp i Trondheimfjorden kommer på skam. Av flera anledningar, faktiskt. Dels för det lynniga vädret. Dels för att möjligheterna att komma till fjorden är strikt begränsade. Visst skiljer järnvägen staden från fjorden, men en bro gör att det går att komma ned till hamnen. Men där finns ett staket som avgränsar. Visst, det stoltserar ett badhus – Pirbadet – där, med möjlighet att bada utomhus, men… nej, det är inte samma sak. Receptionens försök att komma i kontakt med vinterbadarklubben, för medlemmar endast, har misslyckats. Så vi går med vår kasse med handdukar och badkläder utan att få möjlighet att utnyttja dem. Väljer annat. Som en kopp kaffe i det nybyggda kvarteret precis där bron över järnvägen landar. Vi kurar ihop, som om vi även inomhus känner av vindarna som vränger kläderna ut och in. I närheten finns musikmuseet Rockheim, som avhandlar norsk rockmusiks historia. Vi lockas, går in, betalar, tar hissen upp till utställningen som bjuder på en röd tråd norsk hytterocksmys från 50-talet, förvillande lik den svenska rockresan men mer lusekofta. Men utställningen, som vill vara interaktiv och generös, är i mina ögon lite för mycket för de redan invigda. En dörr in till norsk black metal bjuder ett rum med ölflaskor på ett soffbord, ett trumset, musikriggar, som om vi hamnat i ren replokal. Men musiken… nej, det kvittrar fåglar istället för malande metal. Rockheim borde ha kunnat bjuda på mer, då norsk musik är världsomspännande, även om vi svenskar inte riktigt har landat i det.

Vi går ut, promenerar i blåsten bakvägen upp mot byn och tar sikte mot Solsidan där det ska finns en secondhand i Frälsningsarméns regim. Kartan guidar oss rätt i takt med det tilltagande regnet. I köpcentret på andra sidan Verftsbrua smiter vi in i gamla varvslokalerna som nu hyser restuaranger, butiker och Meny, matvarukedjan. I den senare handlar vi frallor och en fiskburgare för lunch. Z får användning av hotellets paraply i british racing green och min irländska tweedkeps och Barbourjacka håller ovädret stången, även om fukten kryper innanför.

Vi når vårt mål. En fräsch butik med öppna ytor, men fyndar gör vi inte. Så ut i rusket med sikte mot hotellet. Vi går som i en cirkel i förhållande till när vi startade tidigare under dagen. Vandrar över Bakke bru som leder över Nidelva och in mot centrum på lövhala trottoarer. Hotellet ger oss skydd från ovädret, vi äter vår mat, smakar på vinet vi köpt i torsdag, slappnar av fullständigt och eftermiddagssömnen värmer oss skönt och stänger ute ovädret utanför.

Jag har under dagen försökt beta av gratulationerna från alla möjliga håll. En blomsterbutik undrar när de kan leverera blommor och jag säger måndag eftermiddag. Telefonen ringer när jag är in en UFF-butik, en kär vän som uppmärksammar dagen. Min yngste son ringer. Senare Z:s dotter. Det kommer mejl och sms. Facebook svämmar över och upp till över en vecka senare möts jag av gratulationer. Smickrande, förstås. Men Facebook är misstänksamma och vägrar låta mig svara på inläggen var för sig, så i perioder blir jag stoppad från ett vänligt tack till var och en; en märklig hantering i sin iver att hålla ordning.

Hotellet har fullt i sina gourmetmatsalar sedan månader tillbaka, så där får vi inte plats. Men man har varit oss behjälpliga med bokning på en närliggande restaurang. To rom og kjøkken ska bjuda oss på födelsedagsmiddag. Eller, det är ju Z som gör det. Vi lotsas dit via vår karta, en rask promenad på några hundratal meter, får vårt bord och kikar på menyn. Bestämmer oss för en sjurättersmeny med en tillhörande vinmeny, för vi tänker att kvällen ska bli lång.

Maten kommer in i maklig takt med lite smakprover inledningsvis. Allt är väl lagat, vinerna balanserade och det är lätt att luta sig tillbaka och ha det bra. Vi överraskas av betjäningen där vi serveras av totalt fem servitörer under kvällen. Något som gör att det inte blir så personligt som man kan önska. Snett bakom oss sitter ett större sällskap som är stadda vid kassa. Bordet är belamrat med vinglas, som delvis fylls på, delvis plockas bort och emellanåt dricks ur. Någon maträtt kommer in. De satt där då vi kom. De dröjde kvar då vi gick. Men vår sorti kom att dröja. Z beställde notan, som inte kom. Ett annat par gjorde samma sak och betalade i samma andetag. Personalen cirkulerade kring, gav vinsällskapet stor uppmärksamhet; oss ingen. Efter 20 minuter, en halvtimme är jag beredd att resa mig och gå. Z lyckas påkalla personalens uppmärksamhet och vi kan slutligen komma ur lokalen ett antal norska kronor fattigare.

På stan är det yra. Ett grabbgäng tjoar mot mig under vår promenad hem innan allt klingar av och vi når vårt hotell och tar skydd i vårt rum för ytterligare avsnitt av ”Kastanjemannen”.

Lördag

Frukosten upphör inte att tjusa. Vi beställer mer från menyn med vetskapen om att vår – sena – lunch blir afternoon tea. Jo, receptionen har lyckats ordna plats åt oss. Morgonen denna lördag är stilla. Vi förstår senare att norrmännen har sovmorgon. Få har beställt bord halv nio, som vi. Inte oss emot. Det är en behaglig start på dagen. Vi äter oss lika behagligt mätta, möter dagen hyfsat tidigt. Vi går ut för inhandling av ett styck kalsong på intilliggande Dressman (hade räknat fel i planeringen), smiter in i en secondhand för barnkläder utan att hitta något till sonsonen, så mot Nidarosdomen för att få möjlighet att kliva ner i dess katakomber. Men väl framme vid den imponerade byggnaden, som började resas redan 1070, får vi besked att allt är fullt. Ja, sedan månader tillbaka. Ok, vi nöjer oss med minnena från den grandiosa gudstjänsten den där söndagen i juli 2019, promenar lite vilsna västerut på snudd på folktomma gator, då jag undrar över om vi inte ska sätta oss på spårvagnen, ungefär på samma vis som vi gjorde i Oslo. Gråkallbanan är privatägd, den är världens nordligaste och nära hundra år gammal.

Sträckan, på nära 9 kilometer, tar oss från Sankt Olavs gate i centrala stan till Lian, en nätt klättring 233 meter ovanför havet, förbi stadsmiljön, upp genom förortens villakvarter till Trondheims nära fjällmiljö och friluftsliv. Vi hittar rätt, får hjälp av föraren att ladda ner giltig app, betalar för vår resa och efter en stund rör sig vagnen för vår färd på 50 minuter tur och retur.

Vi kommer ned efter utflykten och utsikterna i god tid för att skifta kläder till vårt afternoon tea. Nu är det dags för min tweedkostym, Z stassar till sig med sin vackra Ilse Jacobsenklänning. Palmehaven är fylld av sorl, loungemusik från mannen vid flygeln, serveringspersonalen löper gatlopp med ställningarna med läckerheterna: fingersandwich, scones med sylt/marmelad, kakor… Ja, te till, förstås. Jag väljer husets egen blandning av Earl Grey.

Miljön är som stämningen sober. Vi är som gäster till något som inte är vi, men som vi ändå stämmer in i. Timmen, den dryga, dansar iväg och vi dansar förtjusta ut och upp på hotellrummet för att planera resten av eftermiddagen och kvällen. Det blir hotellets spa, där vi bryter av mot det stundande bröllopets gäster med kvinnor i vackra klänningar och männen i pingvinuniformer när vi kommer gående i tofflor och bakrockar med badkläder inunder. Vi tar hissen ned till källaren, går i korridorerna och träder in i spavärlden. Inleder med bassängen, några längders simmande, tar en varmvatten pool, går vidare till de olika bastur som finns, värmen driver oss på flykt och vi svalkar oss med isbitar (!) innan vi går in i en ångbastu, tar en dusch, upptäcker kallvattensbassängen som jag kliver ned i för att stanna en kort, men ändå inte hastig, stund. Det är behagligt. Vi nöjer oss, går upp till rummet och klär på våra rentvagade kroppar.

Det har gått några timmar sedan vårt afternoon tea och vi funderar på om vi ska gå till Solsidans Meny för att inhandla lite charkvaror och ostar för en sittning på rummet. Vi går ut i rusket, tar våra kliv över Verftsbrua där vi utan skydd för vind och regn får känna på Trondheimvädrets makter. Ungefär där och då lockar en sittning på Olivia – den norska restaurangkedjan som också finns på Avenyn – med sin italienska meny. Men de har bara bord på den inglasade utomhusserveringen att erbjuda, så vi avböjer och går vidare. I nästa kvarter ligger Egon, en uppskattad och prisad restaurang och den med italienskt på menyn. Där går det bättre, efter att vi äntligen begripit – och gått runt huset – hur man ska gå in. Vi får fönsterplats, där regnet droppar in, men stället håller annars ovädret på utsidan. Dagens pasta blir valet, ett glas rött till, lite parmesan och det bästa sällskapet. Så kan man också fördriva en lördagskväll. Men varför avsluta den för tidigt. Vi hade ju en drink i baren att ta, den som vi inte hann med vid vårt första besök då vi var så dråpligt nära att kliva in där Kai Martin & Stick!:s första basist satt efter en arbetsdag. Nu var det alltså hög tid och vi fick plats, Z siktade in sig på sin favorit Bloody Mary och jag en Day Martini. Bartendern var multitasking, jonglerade och rörde ihop sina drinkar med stor skicklighet. Vi njöt av skådespelet, men också av våra drinkar som var bedrägligt lena och välsmakande.

Det är vår sista i Trondheim, men båda är överens om att vi lätt skulle kunna stanna en vecka till på hotellet. Lyx och komfort parat med ett vänligt och generöst bemötande är vinnande överallt utom i plånboken. Men så får det bli ibland.

Söndag

Vi vaknar medvetna om att vi gör våra sista timmar på Britannia hotel, kanske någonsin. Vi packar, gör oss i ordning för morgonen och vår final i frukostmatsalen. Njuter av varje tugga, sköljer för dagen ned med te, beställer in ägg Benedict, låter stunden stanna tiden, hör pianisten ta över och kikar sedan på klockan. Flygbussen väntar. Dags att ta farväl och checka ut.

Vi har en lång resa hem, inte bara räknat i kilometer. Z har kalkylerat med tidsmässig generositet, vilket skulle göra en mer än nödvändigt långt stopp i Oslo och hemkomst vid midnatt. Men när vi landat, efter en bländande inflygning över ett soligt Oslo med fjorden glittrande – där jag innan lokaliserat Hønefoss, Tyrifjorden med Utøya –, så kikar vi på möjliga alternativ att komma med en tidigare buss. Z ringer på vägen in till Oslo med flygbussen, lyckas få plats på en buss söderut klockan fem, betalar med lite mackelimang en extraslant för ombokningen och plötsligt känns Göteborg närmare.

Bussen pinnar på bra på E6, men tar sedan en tur in mot centrum där man stannar vid varje hållplats som vore det en linje i stadstrafik. Nå, en guidad tur genom Oslo kan man ju ta. När vi så når busstationen har vi tid att gå och äta, hittar en kebab där Z väljer falafel och jag en kebab i pitabröd; hon valde rätt, jag fel. Men maten håller hungern stången resten av resan plus det godis vi köper innan avfärd.

Våra platser på bussen är trånga, men chauffören Lars-Börje, Bulan kallad, styr och med fast hand i sin Frillesås Bandybuss söderut. Vid nio på kvällen kan vi låsa upp hemmet, välkomnas av Z:s son och börja ta in vardagen efter dagar av flärd. Jag, ett år äldre, med min första pensionsutbetalning väntande dagen efter. En ny tid. Ett nytt liv. Men bara nästan. Jag kommer ju fortsätta jobba ett tag till, så parkbänken och duvorna får vänta.