Hockeyfeber

Jag har ju spelat seriehockey sedan 70-talet. Varit en passionerad utövare av sporten sedan 60-talet. Kan liksom inte sluta och när fortfarande drömmar om räddningar som från gud sänt. Sejouren med IK Raid, Hisingslaget som jag spelade med mellan 1999 och 2017 med ett gästspel för en match 2018 är över. Men emellanåt kan jag känna att det är matcherna jag vill åt. Då, då adrenalinpåslaget ger kickar, när benen är stumma av nervositet, när sinnena är skärpta och man är inne i det somliga kallar zonen.

Så har jag nu haft lyckan att få medverka i laget Kings & Queens, som man kan uttyda av namnet är ett sällskap hockeyentusiaster av både könen med lika skilda kompetenser som åldrar. Det är härligt. Laget medverkar i en rekreationshockeyserie i Göteborg, men förra året blev det bara en match där mig innan pandemin stängde alla fortsatta möjligheter.

Men nu var det dags igen. Åter igen Mölndal Ravens, det lag jag var med och besegrade förra året. Men det var då det. Nya förutsättningar nu.

Jag märker rätt snart att sinnena är inte riktigt med mig. Jag saknar fokus och det är i min position förödande. Uppvärmningen är en rad skilda missiler, inte i förstone för att värma upp målvakten utan för utespelarna att sikta in sig. Det, hur som helst, stärker inte min skärpa.

Nå, när matchen är igång är det vi som trummar på. Vi har ett gäng skridskostarka spelare, som kan det här med att förflytta puck snabbt och växla positioner. Så vi dominerar från start. Men det är motståndarna som gör första målet. En spelare kommer in från höger, driver på en bit ovanför den förlängda mållinjen och lurar mig från min främre stolpe och han har oceaner av yta att sprätta in 0–1. Nej, den var jag inte nöjd med. Vi kvitterar och andas ut. Fortsätta spela bra, men när gästerna gör en av sina få forecheckningar blir en av våra forwards lite väl ivrig. Han har förvisso pucken, vänder bort sina motståndare, men när han ska gå bakom målet och spela pucken vidare skjuter han istället mot mig, som ofokuserad släpper in skottet vid främsta stolpen. Nej, jag såg den inte komma, men som en av mina backar sa ”It takes two to tango” och, jo, jag skulle varit i position. Men ärligt, jag upplevde aldrig att jag blev uppbjuden till den dansen.

Matchtröja. Kings & Queens är ett rekreationshockeylag som jag spelar med.

Vi rycker emellertid upp oss. Kvittera åter och gör både 3–2 och 4–2 hyfsat snabbt innan pausvila. I andra rycker vi ifrån och radar upp målchanser, men är också effektiva i målskyttet.

Jag har en försvarare i Tilda Antonsson, som så sent som säsongen 2019/20 spelade SDHL med Göteborg HC, som är en dröm ha med med sig. Vältajmad, balanserad i sitt spel och med stötbrytningar som överraskar motståndarna hela tiden. Anny Källum Olusanmi spelar också back, en kvinna som för sju månader sedan blev mamma. Stort bara det. Hennes passion för ishockey är så stark att hon måste på is tidigt och är också en offensiv kraft med sina kraftfulla skridskoåkning. Moa Eriksson, en av initiativtagarna till Kings & Queens och även hon med SDHL-erfarenheter, gnuggar på kanten och gör mål. Precis som Tilda Antonsson, som i en offensiv raid serveras en macka. Ja, det är så det ser ut i Kings & Queens. Tjejer som briljerar och killar som strävar på, allt i något slags harmoniell balans. Och alla vill göra mål, så backarna ger sig gärna ut på utflykter i anfallet.

Jag har inte speciellt mycket att göra, för vi förlägger spelet i anfallszon, men motståndarna kommer i konstiga kontringar och det är precis som om jag inte ser pucken. Räddningarna är få, de gör sina mål. Men jag räddar en straff, å andra sidan för att släppa in nästa. Nej, jag är inte fas med mig själv och det är inte ett spel som passar mig, som gillar att ha och göra.

Vi behåller ledningen, men i tredje perioden gör gästerna en uppryckning och det börjar darra hos kungar och drottningar. Ja, det blir så då den gamle keepern där bak spelar inkontinent. Det ramlade in totalt sex puckar och jag tror att jag en normal dag skulle ha tagit samtliga. Å andra sidan gjorde vi tolv mål, snyggt fördelade mellan både kvinnor och män. Så en vinst är en vinst är en vinst, för att travestera Gertrude Steins över hundraåriga dikt om rosor. Trist bara att jag spelade så visset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s