Ösiga 40-årsjubilarer med ett lik som försökte leva

Bäddat för Troublemakers. Foto: KAI MARTIN

1981 är ju svindlande långt bort. Men det var då medlemmar ur Göteborg Sound och Perverts sydde ihop verksamheten till Troublemakers. Medlemmar har skiftat under åren och vid en period på 80-talet var gruppen heller inte speciellt frekvent med sin verksamhet. Men stadigvarande sångaren och profilen Christer ”Blomman” Blomgren ville mer. Sparkade liv i orkestern som sedan 30 år tillbaka varit envist aktivt och underhållande med sin punkrock från den gamla Göteborgsskolan. Det är kärvt, rätt på, fartfyllt, hjärtligt och alltid underhållande.

Så när bandet nu firar 40 år gör man det med besked. En spelning (lördag 30 oktober) sålde snabbt ut när restriktionerna väl släppte, så fredagen 29 oktober bokades på med samma resultat. På scen fick bandet också hjälp av energistinna trion Apa Gbg med Per Dahlberg, radioprofilen och förre Hollywood Indianssångaren, som fräste ur sig ett intensivt set med mersmak. Likaså med Blisterhead, Skövde och Falköpingsbandet, som kramade skiten ur allt och alla med sina allsångssmittande låtar.

Men det var förstås Troublemakers kväll. Bandet – Blomgren, Elvis, Erik och Psychobilly – var ivriga att få lufta sig efter allt för lång vila. Till kvällen skulle inte bara de 40 åren firas utan också att nytt album kommit – ”En sista skål”.

Från det bjuder Troublemakers upp till sju låtar på en repertoar om 21 låtar.

Det blir en ju en kväll med extra allt, självklart fartfyllt, glatt och intensivt. Jag har personligen fått en invitation med önskemål om att sjunga Liket Levers ”Levande begravd”, en låt jag förstås har i medvetandet om än inte i textmuskelminnet. Jag ”körade” med Freddie Wadlings band på en spelning arrangerad av Garageligan på Bjurslätts torg våren 1979. Jag hade då slirat rejält, GT hade skickat dit sin nöjesrecensent Johan Wopenka för bevakning av händelsen. Men under entrébordet låg jag och bet honom i benet. Han drog förskräckt tillbaka det och fick väl iväg sin rapport om spelningen så småningom. Oklart dock om jag nämndes, som dessutom alltså sjöng med på refrängen till ”Levande begravd” med allt mindre kläder på kroppen för att slutligen pipa ”Mitt kön! Mitt kön”. Alkoholen gör märkliga saker med människan.

Nu skulle det alltså ske en repris på låten med mig på scen, men vi skulle stanna vid att jag denna gång skulle sjunga. Blomman hade kontaktat mig en vecka innan för att inpränta ”inga lappar på scen”, väl medveten om min oförmåga att lära mig ens den enklaste barnkammarvisa. Jag tog honom på orden, pluggade text, skrev ned den om och om igen, memorerade, sjöng den, repeterade, tog om och om igen. Gjorde för säkerhets skull en prydligt nedskriven text i datorn och printade ut, vek ihop arket och stoppade det i kavajfickan, den kraglösa i svart som skulle matcha de svarta byxorna, västen, den blå- och svartbrokiga skjortan där jag bar ett par röda Dr Marteninspirerade lackkängor till. Jo, jag vill ha hängslen och livrem; tänkte att kunde upphovsmannen själv sitta med en pärm med texter i knät och briljera med sin sång kan väl jag göra detsamma med en ynka lapp…!

Jag hade också planerat att bryta av punkfasonerna med något som alltså drog åt kostymhållet, förvisso i svart. Döm om min förvåning då Troublemakarna drar på sig kostym och slips till giget.

”Levande begravd”…? Jo, den fick jag vänta på sugandes på en, eller två öl för att stilla tillståndet. Först som låt nummer elva var det dags och den skulle föregås av en presentation, som skulle kunna innehålla allt möjligt. ”Nu ska du få igen!”, skrattade Blomman innan spelningen. ”Var så god”, tänkte jag.

Rastlöst går jag ner bland publiken och ser ett effektivt, larmande och underhållande gäng som spritter av energi. Jag tänker, att det kan inte vara sant att ”Blomman” så sent som sommaren 2019 var nära att avlida på grund av den hjärtinfarkt på scen, som ingen riktigt tog på allvar, som han fick i Halmstad. Av den märks inte ett spår. Han är sannerligen vital, skoningslös i tempo och ödmjukt uppfordrande mot sin publik och sjunger med samma innerliga glöd som alltid. Om hjärtat är med…? You bet.

Jag tar ett kliv upp på balkongen vid mixerbordet för fortsatt utblick över spelningen som mer och mer driver publiken mot än mer förtjusning. Räknar ner via låtlistan och tar så småningom kliven ned för att sen gå backstage, gå på toa och kommer snudda på försent till presentationen av mig inför mitt gästspel.

Hör från spiraltrappan värmande ord om min kulturgärning som främst journalist under de 40 åren – tack för det – och blir uppkallad på scen inför en luddig och entusiastisk publik.

Jag har memorerat vartenda ord för kvällen, tänkt mig en presentation för att fiska upp fusklappen. Kanske borde jag trots allt ha gjort det, för ju mer Troublemakers matat på med sina låtar desto mer ord faller in i glömska. När ”Levande begravd” dundrar igång är det total afasi, jag mumlar några fraser och klämmer med friskt humör in i refrängen (som jag banne mig kan!). Ser lyckliga ansikten. Ser ett band som är tajt och kan mäta varje meter på scen i kvadrat och tum och fylla densamma. Jag får ta plats, uppskattar det varmt och inser att det är tre år sedan jag stod på scen och sjöng när Kai Martin & Stick! gjorde sin sista spelning, på Klubb Död, Nalen 27 oktober 2018. Inser dessutom att jag är äldre än vad Freddie Wadling blev. Livets ekvationer går inte alltid rätt ut, är inte alltid rättvist. Men jag är där, får några minuter i rampljuset, kliver av och kliver sedan på för att gapa och vråla i extranumrets ”Staden Göteborg”, då både förband och publik unisont fyller i på och nedanför scen. En låt som följt på kvällens andre gästartist, Stefan Johansson från City Saints och Eddy Meduzas ”Punkjävlar” framför med friskt humör.

Ljuvligt! Larmigt! Slamrigt!

Tack för att jag fick vara med, pojkar!

Låtlista: 1. Drömmarnas bar 2. Död mans hand 3. Utan hjärtat stannar Sverige 4. Kleptoman 5. Jag mot världen 6. Mammas flickor 7. Himlen faller ner 8 Lilla Blå IIB 9- Faller en faller alla 10. Dom är efter mig 11. Levande begravd 12. Ingenting är värt nånting 13. Majorna brinner 14. Jobba jobba jobba 15. I natt jag drömde 16. Månen lyster klar 17. En sista skål. Extra: Höra ett vrål för 40 år – Punkjävlar – Staden Göteborg – Ronka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s