Nils Ferlins sista tid. I ”Jag ska slå dig på käften” skildrar Timo Nieminen Nils Ferlins sista tid. Foto: ARCTUR HERNANDEZ
På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.
Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.
Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.
Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…
Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.
Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.
Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.
”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.
”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.
Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.
Dikter: Nils Ferlin.
Regi: Marie Dellskog.
Ljud: Arctur Hernandez.
Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.
Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.
Blir skarp. Ola Hedéns vaga Mats Norlén blir skarp i pjäsen ”Bokslutet”. Foto: KAI MARTIN
”Bokslutet” är snabbt summerad en länk mellan Patrick Süskinds ”Kontrabasisten” och filmen ”Falling down” (1993) med Michael Douglas i huvudrollen. Men, som alltid med något författat av Håkan Johnsson ett manus med så mycket däremellan i en skicklig spännvidd mellan humor och allvar.
Pjäsen hade sin premiär i höstas och har varit en ambulerande föreställning med Ola Hedén som ensam huvudrollsinnehavare, men med sidokaraktärer i berättande form. Det är en monolog om den osedda, som försmådd tar sin revansch på ett gruvligt vis.
Internredovisningsekononomen, den plikttrogne Mats Norlén syns inte på sitt arbete. Gör inte sin röst hörd. Gör inget väsen av sin gestalt. Han älskar sina siffror. Han älskar ordning och reda. Vårdar ömt det arkiv av räkenskaper som finns i källaren med det stora kassaskåpet. En tradition av nit och flit, som han ärvt från sin forna kollega som elegant skötte internredovisningen på det stora företaget GSG Finans. Det med honnörsordet ”Learn into the future” som devis.
Det är dags för bokslut. Men den karismatiske VD:n Sebastian Daghäll dyker inte upp på scenen inför det fullsatta årsmötet. Det är den i gråkostym klädde Mats Norlén, som med en pärm under armen nervöst tar på sig rollen och äntrar scenen. En plats han inte tar och där han bakom den väldiga pulpeten blir en än mindre figur än vad han är.
Det blir inte mycket till bokslut. Det blir en berättelse, mycket baserad på de noter som han gjort till den ekonomi han redovisat. Ett annat slags räkenskap, kan man säga, där den marginaliserade Mats Norlén tar sin revansch i en allt mer stegrande vrede.
Han som aldrig sagt något, aldrig gjort sin röst hörd, har i tystnad noterat allt, sett allt och har kunskap om företaget som få, kanske ingen annan. Ständigt förminskad blir en publik händelse som drabbar honom droppen som får bägaren att rinna över.
Ola Hendéns Mats Norlén är nervig, blek och en vag figur, som ju längre pjäsen lider blir allt skarpare. Gesterna är ringa, armarna pressade mot kroppen, benen parallellt stående. Men verbalt kokar det intensivt.
Humor, förstås. Men som med sinnrik humor krävs det också en stor portion allvar och en gnutta kärlek. ”Bokslutet” är inget man skämtar bort, men underhålls desto mer av och som bjuder på eftertanke.
”Bokslutet”. Urpremiär 23 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 17 mars 2024.
Rena döden. ”Döden, döden” tar upp ämnet döden på ett både lekfullt, stökigt och allvarligt sätt på Backa Teater. Foto: OLA KJELBYE
Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”
Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.
Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.
När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.
Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.
Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.
Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)
Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.
”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.
”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.
Av: Dimen Abdulla.
Regissör: Gustav Deinoff.
Koreograf: Sindri Runudde.
Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.
Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.
Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.
Ljuddesign: Jesper Lindell.
Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.
Lekfull. Allt ska med och allt får plats i Folkteaterns ”Bröderna Mozart” som går i full fart mot fullkomligt kaos. Foto: MATS BÄCKER
Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.
Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.
I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.
Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.
Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.
Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.
Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.
Regissör: Frida Röhl.
Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.
Ljusdesigner: Carina Backman.
Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson
Maskdesigner: Klara Ejeby.
Koreograf: Cecilia Milocco
Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).
Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN
Kronhuset, Göteborg.
Publik: Nära nog fullsatt.
Bäst: Den underhållande historielektionen.
Sämst: Den stora scenen.
Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?
I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.
Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.
Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)
Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.
Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.
Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.
Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.
Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.
Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.
Stilrent och kraftfullt. Michaela Thorsén och Yohannes Frezgi medverkar i teater Trixters ”Rabbit hole” – en föreställning som griper tag. Foto: CHARLOTTE DAVIDSON
Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.
Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.
Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.
Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…
Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.
Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.
Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.
Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.
Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE
I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.
Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.
Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?
Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).
Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).
Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.
Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.
Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.
Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.
Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.
Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.
Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.
Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.
Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.
”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.
Av: Gertrud Larsson.
Regi: Olle Törnqvist.
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.
Mask: Ingela Collin.
Ljus: Isabelle Oldenqvist.
Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.
Koreograf: Cecilia Milocco.
I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).
Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.
Stark. När Backat Teater komprimerar klassiska eposet ”Odysséen” blir det en föreställning som känns. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.
”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).
När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.
Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.
”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.
Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.
Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?
Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.
Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.
Av: Homeros.
I bearbetning av: Magnus Lindman.
Regissör och koreograf: Örjan Andersson.
Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.
Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.
Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.
Minnesstark. Sara Ahlberg spelar 20-åriga Carro som blir bergtagen. Foto: ANNA HULTH
Barndomen präglar alla. Vissa händelser starkare än annat. I ”Cigarrlådan”, en knapp timmes intensiv monolog på intima teaterscenen Ögat, fångar Sara Ahlberg 20-åriga Carros berättelse. Ja, knappast barn. Men en ung kvinna på väg ut i livet från fiskarsamhället i norra Bohuslän till folkhögskolan där hon bor inackorderad hos Robertsson. Han en äldre, ensamstående man som har sina exter och manér; en särling. Carro blir snart fångad av den specielle lägenhetsvärden. Lyssnar på honom och hans berättelser från livet, det sköra, det sårade, det sorgkantade.
Men vem är Robertsson? Vad har fått honom att bli den han är?
Carro kommer från fiskarsläkt där den vidskepliga morfadern omkommer till sjöss efter en oväntad storm. Vad kunde Carro ha gjort för att hindra honom från att gå ut…?
Ja, ”Cigarrlådan” är fylld av minnen och betraktelser. I högtalarna hör man den knastriga comradio som morfadern och mormodern talar via; en svårbegriplig bohuslänska. Scenen är stram. Här finns mycket lite rekvisita, knappt någon scenografi. Det är Sara Ahlberg som propsar på uppmärksamhet och det är hon som är guiden genom berättelsen, det är hon som är Carro, men också Robertsson samt sagoberättaren med historien om herdepojken som blir bergtagen.
För det är den röda tråd som ”Cigarrlådan” spinner kring. Hur Carro blir bergtagen av Robertsson, hur hon försöker krångla sig ur hans grepp, men fortfarande i vuxen ålder har svårt att göra det.
”Cigarrlådan” väcker minnen och fångar stunden eller stunder där en person intar en person, håller en fjättrad. Något, som jag inbillar mig, har drabbat var och en av oss i högre eller lägre grad, men inte desto mindre gjort oss bergtagna.
Det är en stark pjäs i det lilla med stor scenisk närvaro hos Sara Ahlberg, som får Carros berättelse att betyda något.
”Cigarrlådan”, Ögat och Teater Trixter, Götaholmsgatan 22, Gamlestaden, Göteborg. Premiär 17 februari 2024. Denna recension från föreställningen 19 februari. Spelas 21/2, 24 och 25/2.
Regi: Malin Martinsson.
På scen: Sara Ahlberg.
I högtalarna: Erik Åkerlind.
Scenografi: Petra Valén.
Musik och ljud: Silas Lilo Jensen och Sara Ahlberg.
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
kaimartinblog 