Teater

Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Posted on av Kai Martin

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit

 

Svidande monolog

Posted on av Kai Martin

Teater:

UNDERKASTELSE

Ola Kjelbye

Stark och otäck. Foto: OLA KJELBYE

Av: Michel Houellebecq.

Regi: Emil Graffman.

Översättning: Kristian Leandoer.

Dramatisering: Lucas Svensson/Emil Graffman.

Scenografi: Tobas Hagström-Ståhl/Emil Graffman.

Kostym: Jenny Ljungberg.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

Ljud: Jörgen Ericsson.

Dramaturg: Sisela Lindblom.

I huvudrollen: Fredrik Evers.

När jag kommer iväg till ”Underkastelse” är det i grevens tid. Föreställningen har fått en alltför kort speltid, men bättre sent än aldrig. Jag tackar för det. Michel Houellebecqs roman, utgiven samma dag som attentatet mot tidskriften Charlie Hebdos redaktion den 8 januari 2015, är svidande dystopisk; i Frankrike har presidentvalet gett det Musliska brödraskapets kandidat makten. Ur Francois, lärare i litteraturvetenskap på Sorbonne, synvinkel speglas skeenden med samma reflektioner som hans cynism präglar en liv fullt av tillkortakommande.

Fredrik Evers är från start till mål excellent i denna roll; syrlig, skarp, lismande. Han bjuder Houellebecqs provocerande text motstånd och smörjmedel. Under en och en halv timme kramar han ur varenda stavelse, vartenda skeende och spelar med och mot sig själv med övertygelse och hängivenhet. Det är ett stycke skicklig scenkost i den karga miljö som Emil Graffmans och Tobias Hagström-Ståhls scenografi ger. Det är kargt, desperat och Francois machoman i sliten kostym, desillusionerad plus 40, som av rädsla att förlora sin manlighet istället förlorar all värdighet och den gnutta av självrespekt som han har.

Ja, igen för han en medlöpare, precis som i Pontus Stenshälls uppsättning av Klaus Manns ”Mephisto”. Men där föreställningen då tappade all egg i Stadsteaterns vindlande korridorer är den här föreställningen värd ett längre liv än den nu fått. Fredrik Evers kan med denna sin gestaltning mycket väl redan nu stå för 2018-års främsta skådespelarprestation i Göteborg.

 

Ur mörkrets och skammens hjärta

Posted on av Kai Martin

Teater:

DE ENSLIGAS ALLÉ

IMG_1298

Berättelse som berör. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteaters lilla scen

Manus, regi och på scen: Carina M Johansson.

Musiker: Kristina Issa (kapellmästare/arrangör), sång, keyboard och harpa, Julia Schabbauer, trummor, klockspel, keyboard och sång, Sofia Andersson, sopran- och barytonsaxofon, basklarinett och sång.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljus: Jenny W Fogelberg.

Jo, hon har burit på denna sin historia i mer än sitt vuxna liv. Berättelsen om den nio år äldre storebrodern, som gick från lekfull förebild till drogmissbrukare och kriminell. Hur hans handlingar med ofrivilligt också blev hennes, hur hans gärningar blev skammen för henne. Den som åt henne med en stor, kall sked.

Ur skammen en berättelse som berör, som med Bob Dylans musik och Mikael Wiehes svenska tolkningar bildar en resonans ur Carina M Johanssons djupa, mörka vrår.

Det är ett gripande stycke teater byggd på nödvändigheten att berätta. Där varje ord, stavelse, varje mening äger sin väsentlighet. Hela tiden med brodern som, som skammen, äter henne med en stor, kall sked.

Speglingarna från barndomens gård i Majorna, om en mor med barn som sliter för att allt ska vara bra när den frånvarande faderns skugga bleknar alltmer, men där ränderna från hans misshandel ätit sig djupt in i själen. Vidare resan från utedass till den moderna förorten och vägen in i helvetet med brodern som en ständigt ackompanjerande svanesång

IMG_1330

Själfullt. Foto: KAI MARTIN

När orden inte räcker till kommer sången, som med Mikael Wiehes ord och Bob Dylans musik ger ett slags katarsis för Carina M Johansson. Men som egentligen blir så mycket mer. För Kristina Issas arrangemang har strippat Bob Dylans musik in till bara skelettet och sedan klätt allt i ny dräkt, annorlunda, med en skönhet och skörhet som blir till den här föreställningens styrka och egenhet med Carina M Johanssons text och frambärande av den samma. Keyboard, slagverk, träblås, harpa och rösterna: fyrstämmigt, trestämmigt, tvåstämmigt, enstämmigt. Klanger som förenar och stärker. Det är fascinerande. Carina M Johanssons uppriktighet och med denna nödvändiga text är ”De ensligas allé” något som ska resa sig långt utanför Stadsteaterns källarvrår, där den nu spelas.

IMG_1352

En kvartett som klär av Dylan. Foto: KAI MARTIN

Denna hennes manusdebut är plågsam men vacker, allvarlig med skärvor av komik, men oftast krass, naket berättande. Framför allt är det en föreställning som behövs, om medberoende, om skam, om en ständigt strävan att göra gott med ett ständigt tvivel som sällskap. Där mörkret skyler ljuset för att ingen ska se.

Låtarna:

De ensligas allé

Där anar jag din hand

Political world

Det sorgliga sändebudet

Vad var det du ville

Jag skall bli fri

Ödets sista bud

För att jag älskar dig

Allra minst en morgon

Sakta lägger båten ut från land

 

 

Mörk ”Motherdog” med vass egg

Posted on av Kai Martin

Teater:

MOTHERDOG

Ola Kjelbye

Utmanande. Uppsättningen av ”Motherdog” ställer krav på publiken.

Foto: OLA KJELBYE

Av: Hans van den Broeck, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik.

Regi, scenografi och kostym: Hans van den Broeck.

Mask: Evalena Jönsson Lunde.

Ljus: Giacomo Gorini.

Musik: James Brown.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren, Johan Gry, Gizem Erdogan, Johan Karlberg, Kim Theodoridou Bergquist, Ludde Hagberg, Hannah Alem Davidson, Ali Jalal, Jesper Söderblom och Su-Mi Jang.

När det invanda blir rutin. När utmaningar är en vana. När kickar går i stå. Ja, då behövs ny grepp, nya insikter och ett nytt tilltal.

”Motherdog” kräver sin publik på samma sätt som den kräver sin insats av ensemblen. Men det skärper alla sinnen för den som orkar och nej, det är inte teater i sin vanliga bemärkelse. Här finns inte en sinnrik dialog, tydliga rollporträtt eller ens ett drama som griper som dramor kan gripa.

Istället kastas man in i en mörk värld dit ljuset inte når. Med mer koreografi än egentliga repliker möter sex vinddrivna gestalter; på flykt? på samhällets skuggsida? på det bortglömdas bakgård? Ja, kanske allt detta. Kanske bara en spegling av de stukade människor på flykt som andra människor rycker på axlarna åt och då inte så bara ändå.

”Motherdog” är dans, musik, poesi, teater i ett. Hårt hållet i sitt formspråk, ändå sprakande starkt. Här möter Cormac McCarthys ”Vägen” ”Flykten från New York”. Ett samhälle förbi gränsen av ett sammanbrott, där jakten på föda gör människor till djur. Det är mörkt, fuktigt och tillitslöst med ständig närhet till våld.

Ur denna dystopi skapas ett elektriskt strömfält om vibrerar genom föreställningen. Det blir ett slags andlöshet i en timme och fyrtio minuter där denna scenkonst skakar om och öppnar upp sinnen.

Visst, jag har vissa invändningar. Som det rika bruket av engelska, som känns mer lättjefullt än nödvändigt. Men i förstone är de en djärv uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen, ett stycke scenkonst som är frisk att se och ta till sig, om än inte helt lätt.

 

Dråplig klassiker med clownnäsor

Posted on av Kai Martin

Teater:

ETT DRÖMSPEL med 123 Schtunk

IMG_8465

Slår dramaklassiker med häpnad. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg:

Baserad på August Strindbergs drama ”Ett drömspel”.

I rollerna: Dick Karlsson, Josefine Andersson och Lasse Beischer.

Teknik: Thomas Pålsson.

Med improvisation och clownsmink är teatergruppen 123 Schtunk helt reservationslösa inför sina uppdrag. Nja, kanske ändå inte. För det finns en respekt för de klassiker som trion tar sig an, men samtidigt är det just den respekten som ständigt utmanas.

Med clownnäsa, dito smink och med cirkusens mest klassiska narrfigur slår de Shakespeares, Vilhelm Mobergs eller August Strindbergs klassiker med häpnad.

Under sin Schtunkival rullar de runt på fyra pjäser, dels barnföreställningen – den osminkade – ”Snödrottningen”, dels de tre pjäserna ”Rid i natt”, ”Raskens – vi går åt vilket håll vi vill” och ”Ett drömspel”. Det är naturligtvis en utmaning som sker på kortast möjligast tid i dagar räknade (”vuxen”-pjäserna mellan 27 och 30 december) men till största möjliga larm och stoj.

För det tar inte lång stund efter att mörkret släckts och spotlighterna riktats mot scenen förrän ljuset i salongen tänds och publiken bjuds in till både spott, spe och värmande humor.

Ja, 123 Schtunk är snabba på att driva med sig själv, med publiken och med den pjäs de spelar. Det sker improviserat och med utmaning mot sig själva och mot publiken. Det är sannerligen inte svårt att dras med i det höga tempot och de stolliga infallen. Skratten ekar och applåderna dånar, även om jag emellanåt kan tycka att teatergruppen kanske fikar just efter bekräftande handklapp lite för ofta.

Men trion på scen ror galenskaperna iland parallellt med berättandet och iscensättandet av den pjäs de gör. Efter att ha åkt offpist en längre tid hamnar de lika raskt och vördnadsfullt tillbaka i spåret, replikerna sitter med emfas för att i nästa stund hamna i raljansens utmaningen då någon oväntat använder sig av en dialekt aldrig tidigare prövas.

Det blir underhållning som värmer, men det är knappast så att den redan från början så obegripliga Strindbergpjäsen bjuds någon högre förklaring än ren och skär underhållning. Gott så.

 

Kassandras sång ekar i nutid

Posted on av Kai Martin

Teater:

SÅNG FÖR KASSANDRA

Kassandra

Regi: Maria Hörnelius.

Manus: Maria Hörnelius och Mirja Burlin efter Christa Wolfs bok ”Kassandra”.

I rollen som Kassandra: Mirja Burlin.

Musik: David Sperling Bolander.

Koreografi: Indra Lorentz.

Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof

Maskör: Linda Bill

Ljus: Miranda B Wikström.

Ljud- och ljusteknik: David A Andersson.

Ja, tajmingen är väldigt olycklig. Jag ser sista föreställningen av ”Sång för Kassandra” på Teater Trixter, den intima scenen inklämd i skuggan av Stena Terminalen och Oskarsleden. Men tiden har inte medgett annat; det är så med tiden.

Så i en glest besökt salong hör jag hur bilar susar förbi i nutid. Jag hinner tänka ett ”vad synd” om att pjäsen inte lockar fler. Men när jag omsluts av mörker och tystnad, kliver plötsligt Mirja Burlins Kassandra genom pelare och tar med mig på en tidsresa.

Det är en desperat monolog. Kassandra står inför döden och försöker förklara sitt liv och sina livsval. Hon som varit i händerna på andra människors (mäns) beslut har själv velat styra över det självklara.

Mirja Burlin är ensam, så när som på musikern David Sperling Bolanders stämningsfulla musik. Tillsammans sjunger de sånger, vackert sprött, starkt. En harkling från hans sida gör honom plötsligt till en utmanare i monologen med repliker som för att stötta Mirja Burlins krävande insats. Det är snyggt och effektivt.

Men det är Mirja Burlin som bär fram den starka texten, som ångar av förtvivlan, vanmakt och stolthet. Ja, sierskan, som alla vill höra men då sedan hennes insikter blir verklighet gör henne till paria, bär en förtvivlande röst. Men också en från en kvinna som aldrig velat bli kuvad, som stått för sitt ord och försökt leva sitt liv uppriktigt och med högt buret huvud i en tid av galenskap. En tid som lika väl skulle kunna vara nu.

IMG_8253

Sista föreställningen av en uppsättning som borde få fortsätta. Foto: KAI MARTIN

Denna Maria Hörnelius och Mirja Burlins (ja, förstås även musikern David Sperling Bolanders) uppsättning förtjänar en fortsättning. Det här är en monolog med kraft och insikt, uppbyggd från den grekiska mytologin, som berör inte endast 2017 utan har något att att berätta framgent .

 

 

Djävulskt bra!

Posted on av Kai Martin

Teater:

GÖSTA BERLINGS SAGA

Ola Kjelbye

Den diaboliske intrigmakaren Sintram i förnämlig gestaltning av Jakob Eklund.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Av: Selma Lagerlöf.

Regi och dramatisering: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Kostym: Lena Lindgren,

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Ljud: Tommy Carlsson.

Kompositör: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brihany, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl och Vilmer Lygnholm.

Att Selma Lagerlöfs fantasyosande debutroman ”Gösta Berlings saga” från 1891 äger sin relevans på 2010-talet gör regissör Rikard Lekander tydligt. Inte med att sätta denna sin uppsättningen i ett nutida sammanhang, utan att låta texten från då få eka fritt, starkt och tydligt bland #metoo, kulturmän, svenska akademien med flera och mera.

Det behövs inte göras märkvärdigare än så.

För så är det ju, att höstens upprop (läs: uppror) rullar in även i föreställningar, som kanske i förstone inte haft den avsikten. Jag tror att Stadsteaterns konstnärliga ledning i stilla förnöjsamhet gnuggar sina händer när vi andra applådera denna tajming. För visst reflekterar kavaljererna på Ekeby de oantastliga Aderton… och, som Ebba Witt Brattström skriver i programbladet, även det förra amerikanske presidentvalet mellan Donald Trump och Hillary Clinton?

Det här är en pjäs som spänner musklerna i ett mustigt drama som också kräver det. Här smäller, sprakar, dundrar, lockar och kittlar Anna von Hausswolffs musik, så det dånar. Emellanåt lite för starkt, men alltid med en känsla som accentuerar stämningen. Det ger ett kraftfullt mervärde oavsett om det är till Cecilia Miloccos utsökta koreografi eller som stämningshöjare till dramats ut- och inveckling med Nina Franssons fantasifulla och effektfulla scenografi. Den sistnämndas lek med silhuetter är kittlande, scenkonst för ögat.

Ola Kjelbye

Spelande scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Till detta Gunnar Lindgrens masker som bjuder in till bedrägligheter och Lena Lindgrens kostym med sin dova klang av vadmal som stämmer så väl in i denna komposition.

Ja, för ögat är ”Gösta Berlings saga” en lust, för örat likaså. Men ingenting utan texten och hur den framförs. Här bjuds det på klassiskt spel med Selma Lagerlöfs ord oanfrätt. Det skulle kunna falla tungt under den nära tre timmar långa scennärvaron. Det blir precis tvärt om.

Selma Lagerlöfs text lever och frustar, andas desperation och ondska. Livets grymma tillkortakommanden och människors narcissism blottas, i synnerhet i den ömklige Gösta Berling gestalt, som Adam Lundgren gör så starkt svag och tvivlande…

Männen rumlar, domderar och lever som härskare i en tradition där de kunde. Hederskulturen är på sin plats med hugg, slag och känslokalla beslut, förvisso med ekon från det tidiga 1800-tal då pjäsen (romanen) utspelar sig, men likväl här och nu.

Ola Kjelbye

Stark kvinna kuvas. Här Anna Bjelkeruds Majorskan, i bakgrunden Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: OLA KJELBYE

Så kvinnorna som hukar och är brickor i köphandel, med Majorskan (Anna Bjelkerud) som regerar sitt hov på Ekeby, men som den antika härskaren Zenobia bringas på fall för en händelse som skett lång tid tillbaka (se där också en reflektion över #metoo).

Här får ensemblen visa på sin skicklighet ut i minsta manöver och replik. Det är klasspel, men mest av alla är det Jakob Eklunds pjäs. Som den diaboliske berättaren och intrigmakaren Sintram är han allestädes närvarande, mullrande och frustande. Kokett som en påfågel trippar han omkring på scen för att bringa allt på fall, som på pin kiv. Gud eller djävul…? Vem vet. Djävulskt bra är det.

Spännande utmaning

Posted on av Kai Martin

Teater:

SILVER DOLLAR HOTEL

Silver

Lisbeth Johansson som elegant drama queen. Foto: INES SEBALJ

Av: Tennesee Williams.

Regi och översättning: Vanja Schöldéen Nilsson.

Koreografi: Pamela Woods med flera.

Musik- och körarrangemang: Anna Tuvesson och Martin Hamrén.

Ljud- och musikproduktion: Henryk Lipp och Klara Andersson.

Piano och gitarr: Johan Johansson och Martin Hamrén.

Ljusdesign: Mikael Seidemo.

Kostym: Vanja Schöldéen, Pamela Wood, Lisbeth Johansson, Nonno Nordkvist, Marie Hjelm, Maria Handberg med flera.

I rollerna: Lisbeth Johansson, Caisa-Stina Forssberg, Nils Lindqvist, Astid Gislason, Markus Andersson, Martin Wänseth, Carl-Ewerth, Marcus Standsdoft, Erick John Åstedt, Anna Stålsjö Helin, Julia Frohn, Malin Vispe, Christoffer Andersson, Gunnar Carlström.

Kör: Anna Stålsjö Helin, Anna Tuvesson, Martin Hamrén, Astrid Gislason, Malin Vispe, Julia Frohn och Maja Svensson.

Att utmana konstnärligt är en djärv handling. Att våga spänna bågen vilt och till bristningsgränsen är måhända dumdristigt. Det kan bli ett magplask, ett missriktat skott som inte når målet. Eller så kan det träffa mitt i prick om en skottets bana tagit en märklig färd för att nå dit.

”Silver dollar hotel” är Vanja Schöldéen Nilsson ambitiösa och livskraftiga verk där hon låtit två sentida Tennessee Williamspjäser – ”The multilated” och ”Mr Paradise” – smälta samman. Det blir mycket, det är intensivt och jag älskar det.

Här förenas burlesk med vaudeville, Jean Genets solkiga bakgator med ”Heartbreak Hotel”, kammardrama med yviga gester, humor med svidande smärta.

Ja, det är också amatörerna afton tillsammans med Lisbeth Johanssons och Caisa-Stina Forssbergs genomsyrade professionalism. Amatörernas afton sagt i den goda bemärkelsen, för det kantiga och oslipade får här en väsentlighet i det pulserande scenrummet tillsammans med Johanssons och Forssbergs vässade karaktärer och kvinnoporträtt.

Bland de mängder av snapchatscener som visas upp, av de brokiga element av glamour och burlesknummer, är det två historier som ägnas väsentlighet; dels flickan (utmärkta Astrid Gislason) och hennes vurm för den misslyckade författaren (Nils Lindqvist), dels den trasiga gestalten Celestes (Caisa-Stina Forssberg) längtan efter bekräftelse kontra den olyckliga, stympade, men förmögna Theas (Lisbeth Johansson) jakt på kärlek och ömhet.

Det är smärtande starkt när allt fokus sätts på dessa scener. Med män som utnyttjar, är våldsamma, är berusade och dömande. Eller författaren som självömkande inte kan ta emot flickans puerila hyllningar.

kör i trappa

Kör som berör. Foto: INES SEBALJ

Till detta strömmen av musik, antingen från Henryk Lipps och Klara Andersson dekorativa ljudlandskap, eller genom Anna Tuvessons och Martin Hamréns kör, som agerar som både ett kitt och berättande.

Jo, det finns frågetecken i denna ambitiösa uppsättningen. Men jag lockas hellre av utmaningen, den där djärva bågen som spänns och kan inte låta blir att tänka på om det här sällskapet hade fått, exempelvis, Göteborgs stadsteaters resurser för denna uppsättningen.

Samtidigt är det lilla formatet också dess charm. Den omedelbara närheten som teater Cinnobers scengolv och spartanska scenografi skapar en effekt som berör.

Det här är en grandios uppsättning med nära 20 personer på scen. Inte illa av ett litet, men entusiastiskt, teatersällskap. Väl värt att hylla.

Satir som smärtar i den narcissistiska tiden

Posted on av Kai Martin

Teater:

DEN FULE

Den Fule11831 kopiera

Folkteatern bjuder på brännande aktuell satir med ”Den fule”. Foto: JEANETTE FRANK och JONAS NYSTRÖM

Folkteatern, Göteborg.

Av: Marius von Mayenburg.

Regi: Nora Nilsson.

Scenografi/kostymdesign: Jenny Nordberg.

Ljusdesign: Carina Persson.

Mask och perukdesign: Susanne Åberg.

Video: Carl Olsson.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Benjamin Moliner, Pelle Grytt, Dasha Nikiforova och Dejmis Rustom Bustos.

Premiär: 25 november.

Marius von Mayenburg pjäs ”Den fule” skrevs för tio år sedan, men apokalyptisk då är den up to date i dag. Det är med en brännande laserstråle som regissör Nora Nilsson gör liv av detta absurda kammardrama, som i samma delar är satir och svart komik.

Fyra skådespelare på scen, alla i överdrivna roller med övertydliga minspel och groteska skratt. Förutom för Lette, Den fule själv, spelad av Benjamin Moliner, glider skådespelarna ut och in i olika karaktärer med bedräglig enkelhet.

Det är ett lustspel med rejält sotade och trasiga kanter, som utmanar vår självbild och våra dagsaktuella ideal.

Ensemblen balanserar snyggt mellan det groteska, komiska och sorgliga. Desperation samsas med förtvivlan, osäkerhet med profitens självsäkerhet.

Här får kanske selfiekulturen sig inte lika mycket en smocka som de likriktade idealen. För vad händer om vi blir mer och mer lika varandra…?

Det är en retorisk fråga som Marius von Mayenburg vrider och vänder på utan att för den sakens skull ge svar. Istället bjuds vi in i en splatterhistoria med skönhetsoperationer, som inte står Carl-Einar Häckners föreställningar långt efter, ackompanjerad av Dan Anderssons kitschiga covers av poplåtar. Detta i ett scenrum som av olika skäl blir allt mer fuktigt.

Varför…?

Gå och se ”Den fule”, få svaret och en portion god satir och underhållning på köpet.

Kvinna på gränsen till sammanbrott vinner

Posted on av Kai Martin

Teater:

HON SOM JAG SÅG I SPEGELN

Spegel

Karin Lycke är Sara Azzazi i monologen ”Hon som jag såg i spegeln”.

Foto: KAI MARTIN

Manus och regi: Fia Adler Sandblad.

Med: Karin Lycke.

Musik: Jonas Franke-Blom

Adas Musikaliska teater till och med 10 december.

Med ”Hon som jag såg i spegeln” ger Adas musikaliska teater röst åt ensamstående mammor, som befinner sig i något slags limbo och ett samhälleligt utanförskap.

Denna monolog är baserad på samtal med föreläsaren Sara Azzazi, vars liv från 17 år till 35-årsåldern här och nu får tjäna som grund. Karin Lycke är ensam på den avskalade scenen, där bara ett par skor, en hög pall och ett glas vatten håller henne sällskap i strålkastarljuset. Det blir intimt, naket och ett fokus som inte ger publiken någon chans att komma undan.

Karin Lycke klär också i rollen som Sara Azzazi av sig naken in på bara själen. Hur en ung kvinna med framtidsdrömmar och kurage blir blixtförälskad, hur hon blir gravid – med tvillingar – och hur hennes liv grusas brutalt.

Det är en smärtsam historia, som svider i skinnet, rakt och uppriktigt berättat, som om Karin Lycke ger sin publik ett förtroende. Hon kliver in i den 17-åriga Saras liv, osäker, flackande blick, snubblande på ord, ändå ivrig att få berätta. Hon följer tidslinjen i mognad, men är också hjärtskärande och med ögon nära till att svämma över i sin förtvivlan och ensamhet; övergiven av föräldrar och av den man hon älskar.

”Hon som jag såg i spegeln” är en pjäs om en kvinnas mod och styrka. Om hur hon lyckas bryta med en destruktiv livssituation, för sina barns skull, för sin skull. Trots att vägen dit var avgrundsdjup släpper hon inte taget om att ge livet en mening. Starkt så.