Teater:

DE ENSLIGAS ALLÉ

Berättelse som berör. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteaters lilla scen

Manus, regi och på scen: Carina M Johansson.

Musiker: Kristina Issa (kapellmästare/arrangör), sång, keyboard och harpa, Julia Schabbauer, trummor, klockspel, keyboard och sång, Sofia Andersson, sopran- och barytonsaxofon, basklarinett och sång.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljus: Jenny W Fogelberg.

Jo, hon har burit på denna sin historia i mer än sitt vuxna liv. Berättelsen om den nio år äldre storebrodern, som gick från lekfull förebild till drogmissbrukare och kriminell. Hur hans handlingar med ofrivilligt också blev hennes, hur hans gärningar blev skammen för henne. Den som åt henne med en stor, kall sked.

Ur skammen en berättelse som berör, som med Bob Dylans musik och Mikael Wiehes svenska tolkningar bildar en resonans ur Carina M Johanssons djupa, mörka vrår.

Det är ett gripande stycke teater byggd på nödvändigheten att berätta. Där varje ord, stavelse, varje mening äger sin väsentlighet. Hela tiden med brodern som, som skammen, äter henne med en stor, kall sked.

Speglingarna från barndomens gård i Majorna, om en mor med barn som sliter för att allt ska vara bra när den frånvarande faderns skugga bleknar alltmer, men där ränderna från hans misshandel ätit sig djupt in i själen. Vidare resan från utedass till den moderna förorten och vägen in i helvetet med brodern som en ständigt ackompanjerande svanesång

Själfullt. Foto: KAI MARTIN

När orden inte räcker till kommer sången, som med Mikael Wiehes ord och Bob Dylans musik ger ett slags katarsis för Carina M Johansson. Men som egentligen blir så mycket mer. För Kristina Issas arrangemang har strippat Bob Dylans musik in till bara skelettet och sedan klätt allt i ny dräkt, annorlunda, med en skönhet och skörhet som blir till den här föreställningens styrka och egenhet med Carina M Johanssons text och frambärande av den samma. Keyboard, slagverk, träblås, harpa och rösterna: fyrstämmigt, trestämmigt, tvåstämmigt, enstämmigt. Klanger som förenar och stärker. Det är fascinerande. Carina M Johanssons uppriktighet och med denna nödvändiga text är ”De ensligas allé” något som ska resa sig långt utanför Stadsteaterns källarvrår, där den nu spelas.

En kvartett som klär av Dylan. Foto: KAI MARTIN

Denna hennes manusdebut är plågsam men vacker, allvarlig med skärvor av komik, men oftast krass, naket berättande. Framför allt är det en föreställning som behövs, om medberoende, om skam, om en ständigt strävan att göra gott med ett ständigt tvivel som sällskap. Där mörkret skyler ljuset för att ingen ska se.

Låtarna:

De ensligas allé

Där anar jag din hand

Political world

Det sorgliga sändebudet

Vad var det du ville

Jag skall bli fri

Ödets sista bud

För att jag älskar dig

Allra minst en morgon

Sakta lägger båten ut från land