Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s