Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.

Fars:

THE PLAY THAT GOES WRONG

!!!!

Allt fel. Allt rätt. Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Regissör/översättning: Sven Melander.

Biträdande regissör: Mattias Lenhoff.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Mask/peruk: Sandra Haraldsen.

Ljud: Peter Dahlström.

Ljus: Palle Palmé.

Scenografi: Sören Glad/Danske Folkteater.

Med: Andreas T Olsson, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Niklas Jönsson, Sanna Persson Halápi, Robert Rydberg, Cornelius Löfmark och Simon ”Chippen” Svensson.

Brittiska ”The play that goes wrong” har gått från succén vid premiären på den kombinerade puben och teatern Old Red Lion Theatre i London januari 2012 till något väsentligt större: West End och Broadway, runt om i världen och nu också Sverige där den hade svensk premiär i september i Malmö.

Det är inte svårt att begripa varför. ”The play that goes wrong” vänder upp och ned på det mesta gällande fars, driver med teater, amatörskådisar, pjäser, humor… Ja, faktiskt det mesta.

Det här är en föreställningen som har en skruv lös i de flesta moment. Överraskningarna haglar i både repliker och kulisser. Ingen sitter säkert. Ja, inte ens publiken.

Intrigen…? Tja, egentligen är den helt oväsentlig. Men i stora drag handlar det om ett studentskt teatersällskap som ska sätta upp pjäsen, morddramat, ”Mordet på Haversham Manor”. Egentligen klassisk Agatha Christiemiljö någonstans i 20-talet, mord och inga visor plus en kommissarie som ska reda ut brottet.

Skådespelarna är ”studenter” (vilket inte alltid syns i denna svenska uppsättning) med mer eller mindre scenvana och -ovana. Det blir ett liv och ett kiv där det mesta av ambitioner rasar samman.

Det är helt enkelt en pjäs som gränsar till nervsammanbrott samtidigt som den drar in publiken i skrattparoxysmer som den aldrig kommer ur.

Jag är tacksam för pausen, för den ger andrum för en stund, då all galenskap faller tätt som ett Göteborgsregn i november. För här kommer ingen undan. Redan långt innan den egentliga föreställningens start drar det igång och upphör inte förrän, förmodligen, vid applådtacken.

I ”The play that goes wrong” görs allt fel och blir till alla rätt av en ensemble som är hängiven sitt uppdrag och prickar allt galet med stor precision. Det kan inte blir mer underhållande än så.

Fars:

PIRATES OF SÖDRA SKÄRGÅRDEN – KUNGLIGT BREV

Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA

Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén

Regi: Robert W Ljung och ensemblen.

Manus: Henrik Wallgren.

Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.

Ljud/ljus: Jimmy Olsson.

Inspicient: Eskil Lundgren.

Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.

Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.

Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.

Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.

Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.

Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto: PAULINA ULIANOVA

Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.

Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.

Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.

Komedi:

TARTUFFE

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.