Teater:

GÖSTA BERLINGS SAGA

Den diaboliske intrigmakaren Sintram i förnämlig gestaltning av Jakob Eklund.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Av: Selma Lagerlöf.

Regi och dramatisering: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Kostym: Lena Lindgren,

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Ljud: Tommy Carlsson.

Kompositör: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brihany, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl och Vilmer Lygnholm.

Att Selma Lagerlöfs fantasyosande debutroman ”Gösta Berlings saga” från 1891 äger sin relevans på 2010-talet gör regissör Rikard Lekander tydligt. Inte med att sätta denna sin uppsättningen i ett nutida sammanhang, utan att låta texten från då få eka fritt, starkt och tydligt bland #metoo, kulturmän, svenska akademien med flera och mera.

Det behövs inte göras märkvärdigare än så.

För så är det ju, att höstens upprop (läs: uppror) rullar in även i föreställningar, som kanske i förstone inte haft den avsikten. Jag tror att Stadsteaterns konstnärliga ledning i stilla förnöjsamhet gnuggar sina händer när vi andra applådera denna tajming. För visst reflekterar kavaljererna på Ekeby de oantastliga Aderton… och, som Ebba Witt Brattström skriver i programbladet, även det förra amerikanske presidentvalet mellan Donald Trump och Hillary Clinton?

Det här är en pjäs som spänner musklerna i ett mustigt drama som också kräver det. Här smäller, sprakar, dundrar, lockar och kittlar Anna von Hausswolffs musik, så det dånar. Emellanåt lite för starkt, men alltid med en känsla som accentuerar stämningen. Det ger ett kraftfullt mervärde oavsett om det är till Cecilia Miloccos utsökta koreografi eller som stämningshöjare till dramats ut- och inveckling med Nina Franssons fantasifulla och effektfulla scenografi. Den sistnämndas lek med silhuetter är kittlande, scenkonst för ögat.

Spelande scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Till detta Gunnar Lindgrens masker som bjuder in till bedrägligheter och Lena Lindgrens kostym med sin dova klang av vadmal som stämmer så väl in i denna komposition.

Ja, för ögat är ”Gösta Berlings saga” en lust, för örat likaså. Men ingenting utan texten och hur den framförs. Här bjuds det på klassiskt spel med Selma Lagerlöfs ord oanfrätt. Det skulle kunna falla tungt under den nära tre timmar långa scennärvaron. Det blir precis tvärt om.

Selma Lagerlöfs text lever och frustar, andas desperation och ondska. Livets grymma tillkortakommanden och människors narcissism blottas, i synnerhet i den ömklige Gösta Berling gestalt, som Adam Lundgren gör så starkt svag och tvivlande…

Männen rumlar, domderar och lever som härskare i en tradition där de kunde. Hederskulturen är på sin plats med hugg, slag och känslokalla beslut, förvisso med ekon från det tidiga 1800-tal då pjäsen (romanen) utspelar sig, men likväl här och nu.

Stark kvinna kuvas. Här Anna Bjelkeruds Majorskan, i bakgrunden Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: OLA KJELBYE

Så kvinnorna som hukar och är brickor i köphandel, med Majorskan (Anna Bjelkerud) som regerar sitt hov på Ekeby, men som den antika härskaren Zenobia bringas på fall för en händelse som skett lång tid tillbaka (se där också en reflektion över #metoo).

Här får ensemblen visa på sin skicklighet ut i minsta manöver och replik. Det är klasspel, men mest av alla är det Jakob Eklunds pjäs. Som den diaboliske berättaren och intrigmakaren Sintram är han allestädes närvarande, mullrande och frustande. Kokett som en påfågel trippar han omkring på scen för att bringa allt på fall, som på pin kiv. Gud eller djävul…? Vem vet. Djävulskt bra är det.