Teater:

SILVER DOLLAR HOTEL

Lisbeth Johansson som elegant drama queen. Foto: INES SEBALJ

Av: Tennesee Williams.

Regi och översättning: Vanja Schöldéen Nilsson.

Koreografi: Pamela Woods med flera.

Musik- och körarrangemang: Anna Tuvesson och Martin Hamrén.

Ljud- och musikproduktion: Henryk Lipp och Klara Andersson.

Piano och gitarr: Johan Johansson och Martin Hamrén.

Ljusdesign: Mikael Seidemo.

Kostym: Vanja Schöldéen, Pamela Wood, Lisbeth Johansson, Nonno Nordkvist, Marie Hjelm, Maria Handberg med flera.

I rollerna: Lisbeth Johansson, Caisa-Stina Forssberg, Nils Lindqvist, Astid Gislason, Markus Andersson, Martin Wänseth, Carl-Ewerth, Marcus Standsdoft, Erick John Åstedt, Anna Stålsjö Helin, Julia Frohn, Malin Vispe, Christoffer Andersson, Gunnar Carlström.

Kör: Anna Stålsjö Helin, Anna Tuvesson, Martin Hamrén, Astrid Gislason, Malin Vispe, Julia Frohn och Maja Svensson.

Att utmana konstnärligt är en djärv handling. Att våga spänna bågen vilt och till bristningsgränsen är måhända dumdristigt. Det kan bli ett magplask, ett missriktat skott som inte når målet. Eller så kan det träffa mitt i prick om en skottets bana tagit en märklig färd för att nå dit.

”Silver dollar hotel” är Vanja Schöldéen Nilsson ambitiösa och livskraftiga verk där hon låtit två sentida Tennessee Williamspjäser – ”The multilated” och ”Mr Paradise” – smälta samman. Det blir mycket, det är intensivt och jag älskar det.

Här förenas burlesk med vaudeville, Jean Genets solkiga bakgator med ”Heartbreak Hotel”, kammardrama med yviga gester, humor med svidande smärta.

Ja, det är också amatörerna afton tillsammans med Lisbeth Johanssons och Caisa-Stina Forssbergs genomsyrade professionalism. Amatörernas afton sagt i den goda bemärkelsen, för det kantiga och oslipade får här en väsentlighet i det pulserande scenrummet tillsammans med Johanssons och Forssbergs vässade karaktärer och kvinnoporträtt.

Bland de mängder av snapchatscener som visas upp, av de brokiga element av glamour och burlesknummer, är det två historier som ägnas väsentlighet; dels flickan (utmärkta Astrid Gislason) och hennes vurm för den misslyckade författaren (Nils Lindqvist), dels den trasiga gestalten Celestes (Caisa-Stina Forssberg) längtan efter bekräftelse kontra den olyckliga, stympade, men förmögna Theas (Lisbeth Johansson) jakt på kärlek och ömhet.

Det är smärtande starkt när allt fokus sätts på dessa scener. Med män som utnyttjar, är våldsamma, är berusade och dömande. Eller författaren som självömkande inte kan ta emot flickans puerila hyllningar.

Kör som berör. Foto: INES SEBALJ

Till detta strömmen av musik, antingen från Henryk Lipps och Klara Andersson dekorativa ljudlandskap, eller genom Anna Tuvessons och Martin Hamréns kör, som agerar som både ett kitt och berättande.

Jo, det finns frågetecken i denna ambitiösa uppsättningen. Men jag lockas hellre av utmaningen, den där djärva bågen som spänns och kan inte låta blir att tänka på om det här sällskapet hade fått, exempelvis, Göteborgs stadsteaters resurser för denna uppsättningen.

Samtidigt är det lilla formatet också dess charm. Den omedelbara närheten som teater Cinnobers scengolv och spartanska scenografi skapar en effekt som berör.

Det här är en grandios uppsättning med nära 20 personer på scen. Inte illa av ett litet, men entusiastiskt, teatersällskap. Väl värt att hylla.