Bitterljuv comeback

Det hände sig ungefär vid den här tiden. 20 år sedan. Mars 1997.

Jag hade, som den sent blommande människa jag nu är, upptäckt Eggstone, förtjusats av deras då senaste (som det fortfarande är) album ”Vive la différence!”, fått en tid för intervju på salig i åminnelse Underground för att senare se bandet förstärkta av Petter och Jens Lindgård på trumpet respektive trombon (eller var det tvärt om…?).

Trion från Lomma var lite sena och jäktade vid ankomst till Göteborg, då turnébussen plötsligt tog den östra Europavägen vid Helsingborg och av misstog tog sikte mot Stockholm.

Det upptäcktes dock i tid och orsaken till felnavigeringen var helt enkelt att samtalet som utspann sig i turnéfordonet var så intressant att ingen märkte att vägen till Göteborg blev fel.

Nå… vid intervjun uppstod kärlek, som ju redan grundats i bandet vemodspop på de tre albumen. När jag senare den dagen fick höra och se bandet live förstärktes denna innerlighet och då jag efter spelningen fick höra att gruppen skulle på turné till Japan i början på april, frågade jag helt enkelt om jag fick följa med. Svaret kom spontant och var jakande.

Jag kom hem till min dåvarande och sovande hustru, berättade om händelsen och gick helgen efter till banken och sålde obligationer som jag fått i arv från min mormor. Pengar som sedan ”investerades” i Japanresan.

Det blev en ljuv tur där Eggstone var förband till Linköpingsbandet Cloudberry Jam, som var storsäljande där, men närmast okända i Sverige.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Fun i funky Osaka. Foto: PRIVAT

Tokyo, Nagoya, Fukuoka, Osaka, Tokyo. Ett intensivt turnerande om åtta dagar, där jag blev en del av turnésällskapet, en fluga på väggen… nej, knappast. Men det blev ett gäng reportage och resan blev en fantastisk upplevelse och kärleken till bandet kom att bli beständigt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ett av reportagen. I GT/Kvällspostens söndagsbilaga 1997.

Men… krafterna, inspirationen, fokus, ja, vad ni vill, sinade för trion. Åtagandet med Tambourine studion blev måhända för stort och livet skiftade över till utbildning och familj.

Jag drömde om att jag var och hälsade på gruppen, som nu flyttat ut studion till en nedlagd station på skånska landsbygden, solen sken och Per Sunding, sångare och basist, berättade att ett dubbelalbum skulle komma att lanseras inom kort.

Det blev inte så.

Jag har inte sett Eggstone sedan de var kompband till Magnus Carlson, då Weeping Willowssångaren gjorde en sommarturné med bandet efter att ha släppt sin andra soloplatta.

Så förra året kom ”Like so”, lite överraskande, inte omtumlande, men ändå Eggstone och förhoppningar.

Och när var det… i höstas, tror jag…? Beskedet om en konsert på Malmö live med Malmö symfoniker. Jag missade första tåget, men snart kom löfte om ytterligare en konsert och jag köpte två biljetter; det här var ju något jag inte ville missa.

Helgen var ju given: 4 mars, Malmö. Vi kunde fira Z:s pappa som skulle fylla år den 3 mars, bo i Köpenhamn, åka över bron för Eggstone och sedan hem eller tillbaka till den danska huvudstaden. Allt efter vad vi önskade.

Men i slutet av januari gick ju hennes pappa bort och senare fick jag besked om att den årliga hockeycupen skulle ligga precis den helgen.

Det blev ett annat pusslande, men jag lyckades.

Så efter deltagande i morgonmatchen, hem för att göra frukost till min älskade, lätt packning och nedfärd till Malmö i tjänligt väder.

Väl framme och parkerade i Malmö Lives p-garage konstatera vi att huset är ett fantastiskt ställe för kreatörer. Den på papperet lovande konserten kommer bli fantastisk.

Ja, det fanns inget skäl att bli besviken.

Egg3

Bitterljuv musik med Eggstone och Malmös symfoniker. Foto: KAI MARTIN

Förstärkta av keyboardisten Christopher Dominique, en av orsakerna till att konserterna blivit av i den omfattning de har blivit, och gitarristen Yebo och Naina från danska Tremolo Beer Gut – ett band som hyser just Per Sunding – samt förstås symfonikerna med Michael Bartosch som dirigent gör Eggstone nutid av sin musik på allra bästa sätt.

Egg1

Arrangör och popmusiker Patrik Bartosch. Foto: KAI MARTIN

Patrik Bartosch, gitarristen, har skrivit arrangemangen. Ett hästarbete som är lätt att känna stor respekt och vördnad inför. Det märks på hans framträdande att det har varit en anspänning, men att så mycket också rinner av honom med musiken väl på scen.

Maurits Carlsson, eleganten på trummor, smyger in vid sidan av. Per Sunding, ödmjuk som alltid, tar sats och med ”Go back” är konserten igång.

Egg2

Trumkonstnär Maurits Carlsson. Foto: KAI MARTIN

Ljudet är fenomenalt bra. Musiken kittlar mina sinnen. Kastar mig tillbaka både de här 20 åren och längre än så, som om bandet ackompanjerar min sturm und drangperiod i tonåren, ett soundtrack jag saknade då.

Ja, det är bitterljuvt. Musiken med den förföriskt enkla popharmoniken, men listigt utformad och arrangerad med drag av favoriter från Beach Boys, Gentle Giant och XTC över Smiths och den svenska 90-talsindien som Eggstone i mångt och mycket själva var med att initiera.

Och ja, deras musik gifter sig självklart med symfonikerna under konsertens nära en och en halva timme.

Visst är bandet framträdande en smula nedtonat. Det blir lätt det när det ska spelas med symfoniker. Men jag gillar det.

Egg4

En konsert med mersmak. Foto: KAI MARTIN

Och när ”Wrong heaven” vecklar ut sitt svårmod i symfonisk skrud glittrar det till i ögonen på mig, så vackert, så skönt, så innerligt.

Det blir gammalt, förstås, men också löftesrikt nytt. Förutom ”Like so” kommer låten med den ännu skissade titeln ”Etiopern”, helt enkelt för att den är baserad på popmusik från Etiopien från 60- och tidigt 70-tal.

Mersmak…?

Självklart.