Söders hjärta, nordisk själ

Konsert:

MAGNUS CARLSON MED BAND

!!!

MC3

Pustervik, Göteborg

Bäst: ”Elin” är alltid en favorit.

Sämst: Soul kräver stil och dans, men jag saknar det.

Fråga: Hur mycket har han egentligen hunnit med på de här 20 professionella åren…?

Med Weeping Willows fångade Magnus Carlson svårmodet. En känsla som han och bandet kapslat in i 20 år och som snart ska firas storligen med flera Globenspelningar i grandiosa arrangemang.

Så hur värmer då Sveriges främste nu levande crooner upp…?

MC2

Crooner med själ. Foto: KAI MARTIN

Tja, med att spela sig land och rike runt med mer Northern soulanfrätt material hämtat från hans solokarriär.

Det blir både generöst, rikt och omfattande. Detta med med ett band som är hämtat från jazzkattkvarteren och modssamlingarna från Söder.

Sjumannagruppen, som till delar är från Moon Ray Quartet, Magnus Carlsons popflört med jazzvärlden, matar sinnrika och danslystna arrangemang utan att det för en sekund blir tråkigt.

Magnus Carlson, söderkisen med Sveriges största och varmaste Bajenhjärta, har en faiblesse för Northern soul. Är en samlare av rang och kan genren utan och innan. Så bra passar det då att Soulastatics Christian ”Punky” Östlund får vända lack före och efter konserten för att rama in den; en annan ambassadör för den nordengelska soulvågen.

Magnus Carlson kastar tacksamt av sig Weeping Willows sorgsenhet, men inte helt. Nej, det blir inget från gruppens omfattande repertoar, för att det inte behövs och för att det heller inte saknas.

Han har helt enkelt material så att det räcker och blir över.

Men helt utan svårmod blir det inte. Till det är hans röst helt enkelt alltför kopplad. Så när han spänner över sin solokarriär från debutalbumet ”Allt är bara du, du du” (2001) över uppföljaren ”Ett kungarike för en kram” (2003) fram till och med senaste ”Den långa vägen hem” blir det en musikalisk resa som svänger, i positiv bemärkelse, hejdlöst. Interfolierat blir låtar där han samarbetat med Trummor & Orgel och, exempelvis, Oskar Linnros. Magnus Carlsons ljuva vemodsröst smeker och kittlar, till detta bandets ihärdiga groove.

MC4

Svängig svensk soul. Foto: KAI MARTIN

Det blir helt enkelt väldigt bra, men ingenting som inte kunnat bli bättre. Jo, jag vet att det är kanske är för mycket begärt. Men har man fått utmärkelsen Sveriges bäste klädde man så höjs, åtminstone i mina ögon, kravet på dresscode och stil på scen. Inte bara för mannen i fokus utan på hela bandet.

För mig är soul, förutom musik ur själ och hjärta, välklädda musiker med ett eller annat danssteg på repertoaren. Sparsmakat men snobbigt. Det saknades.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s