Syntdrömmar i uppfyllelse

När Kai Martin & Stick! spelade i Landskrona den 20 november 1982 var det en speciell spelning. Ja, det tenderar ju alla gig med bandet att vara, men den här i synnerhet.

Av tre skäl:

  1. Vi spelade inte med fullt manskap. Saxofonisten Gomer Explensch fick inte ledigt från sitt jobb som ljusmästare på Göteborgs stadsteater. Vi spelade alltså väldigt märkligt med en man kort och inte vem som helst, utan gruppens kanske mest betydelsefulla scenpersonlighet och definitivt den längste.
  2. Framför oss på spelningen fanns Landskronas samlade skinheadelit, som bildade en vilt, kängsparkande mur mellan oss och den övriga publiken.
  3. Anna Öberg fanns i publiken och gillade med stora öron och ögon det hon såg.

Senare kom hon nämnd i punkt tre att flytta till Göteborg i i all väsentlighet bli en del av Göteborgs musikliv i kretsarna kring den första och andra generationens punkare.

Hon var med och bildade band och ingick där i gruppen Ladomir, en syntorkester men med trummis och cellist i sättningen. Gruppen gjorde några singlar och marscherade mot en allt större publik efter starten i Helsingborg 1983 och flyttade, som sagt till Göteborg. När bandet la ner 1988 var det nog inte med någon förhoppning att återuppstå, men så skedde med en spelning på Musikens hus 2007 och ett debutalbum, 26 år efter starten.

Det kunde ha räckt med det.

Civila karriärer, ansvar för barn, allt det där, fanns ju.

Men också drömmar och allt mer värkande konstnärlighet som var tvungen att komma ut.

Anna Öberg hade värkt färdigt när jag gick ett telefonsamtal i höstas med en undran om jag kunde komma och sjunga på en av hennes låtar.

Hon hade helt enkelt kontaktat en av Göteborgs finaste och bästa producenter, Charles Storm, som naturligtvis inte kunde tacka nej till denna syntifierade djupdykning, en genre han kan bättre än de flesta.

För syntmusiken har inte lämnat Anna Öberg och med preproducerade låtar under armen gick hon till Charles Storm, som la över dem i sin hårddisk och börjar jobba.

Det var alltså där någonstans jag kom in. Som en av tre körsångare – Kire sångare från Ladomir är en, Krånne en annan – på en låt där hon haft mig i tankarna.

Smickrande.

Jag cyklade över denna, vad jag minns ljuva och soliga, höstdag. Blev introducerad till låten, gjorde min insats, fick ett tack och sa hej och på återhörande.

Nu är jag inviterad att gästa henne då hon stolt håller sin release ikväll på Truckstop Alaska, en spelning som går av stapeln en halvtimme innan midnatt.

Igår var jag med på repetitionen, satte min insats och fick skivan.

Den lyssnar jag på nu. En fränt svängig platta med tung syntmusik av en låtskrivare, artist och sångare som varit hängiven sitt uppdrag.

Det låter tufft och innerligt på samma gång och det är med stolthet jag är med på denna hennes imponerande solodebut.

Min insats är modest och jag med bristande kunnande över att klara av att ladda ner texter i min minnesbank fixar det här.

Varför…?

Därför att det var svårt att tacka nej till att sjunga ”Yeah”!

Anna&Kai

I studion. Snart på scen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s