När jag i mitten av december blev kallad var det, som det heter, ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Att tjäna som marknadsassistent för nystartade Teater Bauer, makarna Erik Ståhlbergs och Josephine Bauers projekt som de driver tillsammans med en drös rutinerade teaterfolk.

Det hela tog sin start i början på januari.

Snart satt jag i marknadsmöten med entusiastiska, kunniga människor och lika snabbt hamnade jag in i teaterns, närmast innersta, kärna med kollationering och textnötning.

Men, tiden var knapp.

Från min början till premiär handlade det om två månader för att sälja in inte bara den, redan på papperet, fantastiska revyn ”Vanligt folk” utan också en teater som ingen kände till på en spelplats där teater inte spelats.

Delar av en förhoppningsfull ensemble. fr v Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Erik Ståhlberg och Josephine Bauer. Foto: KAI MARTIN

Nej, ingen lätt uppgift och motståndet var från start tufft. Att få in artiklar i tidningar, väcka mina (forna) kollegors intresse för något som egentligen borde vara givet för den nyfikens nöjes- eller kulturredaktören var lättar sagt än gjort; oavsett om det handlade om radio, teve eller press.

Ja, jo, jag är ju en rookie på detta. Har liksom aldrig suttit på den sidan bordet innan. Men jag hoppas innerligt att mitt intresse för nytt varit större än det jag mötte.

Jag önskar att jag kunde säga att det är deras misstag, för det är det. Men samtidigt så missar både teatern möjliga intressenter och läsarna/lyssnarna/tittarna information om sådant som faktiskt skulle kunna intressera.

Vi annonserade, skådespelarna repade, nötte texter, författare Håkan Johnsson skrev om, Erik Ståhlberg, som inte bara regisserade utan också skulle spela strök och ändrade.

Revyn ”Vanligt folk” var en sten i rullning men också stadd i ständig förändring.

Det är en rörelse som jag naturligtvis veta om i den kulturella processen, inte minst som musiker. Men om jag tror att jag varit nära teaterns själ har jag aldrig varit en del av den; det har varit en ynnest och en förmån att få den inblicken.

Du är välkommen… repetitionsbilder med Lasse Dahlquistsångarna i bakgrunden och

Lars Magnus Larsson längst fram. Foto: KAI MARTIN

Marknadsavdelningen affischerade och delade ut flygblad. Vi förhandlade med annonskontor om utrymmen till ett bra pris i tidningar, ringde och mejlade nöjes- och kulturavdelningar, lyckades få utrymme i Göteborgdirekt, gästa Stefan Livhs förmiddagsprogram i P4 Göteborg, komma på besök i Radio 88 Partille där Stefan Garyd satt som programledare. Min gamla tidning GT meddelade att den inte längre skriver om lokalt nöje, om det inte handlar om något större; så kan det gå på några få år.

GP kom på slutet. En hallå där med Erik Ståhlberg och en finfin recension.

Facebook har gnuggats med föreställningen inför premiären den 3 mars.

Men hur säljer man biljetter till en publik som inte vet om att föreställningen finns, inte heller teatern och knappast var Brewhouse arena ligger…?

Ett tufft uppdrag.

Och samtidigt sliter skådespelarna med sitt och jag växer i min beundran.

Riksteatern bjuder in till sina utbudsdagar i Helsingborg (4-5 februari) och Borås (25–26 februari).

Det är ju en försmak om vad som komma skall. Inte bara en peepshow för att väcka intresse hos hugade intressenter och arrangörer utan också vilket gensvar de scener som spelas upp ska väcka.

Väcker fniss, skapar skratt. Foto: KAI MARTIN

Jag är ju part i målet, hade redan på kollationeringen fnissat åt texterna som Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Kim Lantz, Josephine Bauer, Jill Ung och Erik Ståhlberg läste upp (Anneli Abrahamssons insatser kom in senare). Men jag var aldrig orolig då jag var med i Helsingborg, en helg där jag kastades mellan min svärfars begravning och skådespelarförhoppningar i en bister skånsk stad på norra västkusten.

Men på plats inför garvade teatermänniskor och luttrade arrangörer på Helsingborgs vackra och suggestiva stadsteater sätts allt ljus på de fyra skådespelarna Erik Ståhlberg, Viktoria Folkesson, Josephine Bauer och Lars Magnus Larsson.

Jo, de gör en manusläsning, men levandegör två scener ur ”Vanligt folk” med sådan kraft och humor och salongen vänds ut och in av mullrande skratt.

350 personer som alltså ser utsnitt av olika hågade, som vill sälja in just sitt.

När vi återvänder till vårt bord där vi ska marknadsföra teatern och revyn kommer det vid första paus en hoper människor och det fylls på. Skåne och Blekinge samt delar av Småland är intresserade av ”Vanligt folk” och det smakar gott i munnen.

Jag förstår dem. Efter att ha suttit med på inläsningarna och följt innötandet av texter och sånger, så väcks fortfarande munterhet och skratt från min sida. Ja, det är i växande.

Det är med en känsla av eufori, ”Vanligt folk” roar och når ut, lockar och engagerar.

I Borås blir gensvaret lika stort.

Men hur lockar vi…? Hur att nå publiken? Sälja biljetter?

Samtal och möten följs av samtal och marknadsmöten. Idéer lanserar, annonser görs ut och bokas. Små filmer görs för att locka Facebookläsarna. Kampanjer skissas. Planer utformas. En del skrotas, annat förfinas.

Men allt är mot klockan. De knappt två månader som var kvar till premiär då jag började är nu snöpta till veckor i krympande.

Ensemblen jobbar  mot deadline och oron börjar som tics, irriterande och kliande.

Freudiansk romans med Erik Stålhberg. Foto: KAI MARTIN

Jag reser bort, föreställningen går in ett slags meditativ träda med sportlovet; som för att hålla andan, sortera tankar, samla krafter, få ny luft, syre sätta blodet och ta sikte mot premiären som bara är två veckor bort.

Mitt i detta drabbas jag av en förkylningsliknande influensa med hosta, som retar och river i bröst och sinne. Jag är inte mycket till hjälp på plats, sitter hemma och jobbar och lobbar för att skapa uppmärksamhet.

Mina kollegor i press och media är lama fåglar, som inte ens med väl ansat material låter sig matas med nyheterna om Teater Bauer.

Jag är förvånad. Här startar en ny teater i Göteborg av professionella skådespelare, som har en idé, en längtan, en vision. På hemsidan står det bland annat:

Vi är en teater i rörelse; ett resande centrum för teaterkonst, humanism och levande samhällsdebatt, och vi vill stärka förutsättningarna för teaterkonsten att vara en dynamisk del i samhällsbygget.

Men draghjälpen, som absolut inte är självklar, från media uteblir.

Sista veckan innan premiär. Oron sitter som feber i kroppen på ensemblen, som ändå var och en för sig driver sina göromål, sina agerande, sina prestationer mot mål.

Vi har sålt dåligt. Ingen vill hymla med det. Men krökta ryggar behöver rätas. Det är snart premiär.

Jag sitter in på tisdag, den långa dagen med repetitioner från bittida till sent. Lasse Dahlquistsångarna, friska, engagerade och härliga körmedlemmar, är på plats för att sjunga med i ett av numren på scen. Det är kaos och mål och riktning på samma gång.

Någon skådespelare suckar och viskar i mungipan att det här aldrig kommer att gå. En annan ler för att släta över stressen samtidigt som hen mumlar manus maniskt för att få in varje rad. Någon pusslar ihop sitt livsschema med barn och andra jobb för att göra sitt yttersta, famlar med texten och flackar med blicken. En annan ändrar om och om igen i sin text.

Flackande blickar, himlande ögon… men också fokus, mot akt och mening. Skruven drivs in i bygget; det blir stabilt.

Med kort varsel, bara några veckor till godo då den påtänkte tackade för sig, hoppar kapellmästare Per Johansson in, en strong arrangör och pianist som klippt och skuren för jobbet. Med hans orkestermedlemmar – Ossian Ward, trummor och akustisk gitarr, Viktor Lundin, kontrabas, och Niklas Robertsson, klarinett, sax och flöjt – blir musiken ett helande kitt, ett livselixir som berikar och pumpar in blod och syre i hårt ansatta skådespelarkroppar.

Orkester i fokus. Foto: KAI MARTIN

Ludde Falks scenprojektioner och ljusdesign går från kittlande fantasi till strålande verklighet. Scenkostymerna, som Frida Carlsson inhandlat och kreerat ger tyngd och fnitter och gestaltningen och för varje plagg växer skådespelarna in i sina roller och sin sceniska trygghet. Till det Lars Carlssons väl balanserade smink och peruker, polisonger och mustascher som ska av och på.

Koreografen Peter Svenzon har tryggt och säker instruerat ensemblen steg som lever och växer för varje fotnedsättning. Håkan Johnsson sitter med och följer sitt manus, sina filmade ”reklaminslag” och journalfilmer samt sina melodier, noterar och ändrar, påpekar och rättar med ödmjuk men driven hand, nu när Erik Ståhlberg är klämd mellan uppdraget som skådespelare och regissör.

I rummet på Brewhouse arena växer ljud och ljus med försiktiga öron och blick av Therese Larsson och Martin Jönsson.

Från tisdagens osäkerhet till onsdagens publikrep; två dagar som skillnad mellan mulet och soligt väder. Jag sitter som sufflör, stöttar när de så behövs, men låter framför allt skådespelarna andas in sina misstag och andas ut sin egen rytm och rätta sig själva. Det går bra. Det här blir bra.

Jag säger det till ensemblen efteråt. För att jag menar det. En klapp på ryggen, utdelning av styrkande råg och berömmande av orkestern som berikar föreställningen på ett så elegant sätt att jag häpnar.

Teater Bauer – för alla små och stora barn. Foto: KAI MARTIN

Torsdag, genrep för blott en handfull människor. Ensemblem ryser inför detta faktum, men knyter nävarna och fokuserar. Skratten blir få, responsen ekar märkligt tom; oron sprider sig, inte helt adekvat men befogad. Bär detta eller brister det…?

Erik Ståhlberg brinner, sitter med manus och stryker strängt, ändrar in i det sista.

Så fullt uppblommad feber på premiären. Min förkylning är nu stadd i rethosta. Inte smittande sedan några dagar. Men att  sitta med hosta som sufflör är inte så käckt, men måste göras.

Det provisoriska backstage är ett myller av kaos och känslor. En gigantisk skål fylld med smågodis pockar på uppmärksamheten för de nervösa. Rösterna värms upp, instrumenten stäms, rastlösheten sätts in.

Z och jag är publikvärdar, ska lotsa in de inbjudna till bubbel och de som köpt biljetter till salongen. Platser är reserverade där det så har krävts, jag är ett irrbloss på plats över allt och ingenstans, kittlas av premiärnerver trots att min roll är modest och med vetskapen om att ensemblen har en klåda som inte kommer släppa förrän applådtacken klingat ut och då är det dags för självkritik mellan blomsterkvastar och ryggdunkar; en balansakt för varje konstnär värd aktning.

Det blir en hisnande premiär där skratten ekar spontant och starkt för att bekräfta materialet i både text, sång och framförande.

Det här professionella underhållare som kan sitt scenspråk, som vet att bjuda upp till show, dans, allvar och skratt i en väl balanserad akt med mersmak.

I skarpt läge är de briljanta:

Lars Magnus Larsson bär föreställningen med sin texter med ansvar och humor för att lägga till de sånger han sjunger med glödande hjärta. Viktoria Folkesson smeker sensuellt, retar och kittlar i sin uppfordrande roll. Jill Ung briljerar med tajming och en utstrålning man kan äta med sked utan att bli mätt. Anneli Abrahamssons Bullmannen är den grå i strålkastarljuset som blixtrar med rollens utanförskap. Pondus och auktoritet står Kim Lantz för med sina syrliga texter hämtade från GP och Peter Hjörnes hjärna. Så Erik Ståhlberg och Josephine Bauer, som står med sitt skötebarn och strålar, som insuper scenen, berusas av den utan att tappa fattningen och njuter av närvaron med denna balansakt mellan humor, fniss, allvar och fullständig galenskap… Det kanske behövs som producenter av detta deras projekt.

Jill Ung – en comédienne med tajming och strålande utstrålning. Foto: KAI MARTIN

I eftermiddag är det sista föreställningen innan den läggs i malpåse inför turnén i höst i Västra Götalandsregionen, Skåne och Blekinge.

Ribban sattes högt och, nej, så många föreställningar som teatern hoppas på uppnåddes aldrig. Synd, mycket synd. För göteborgarna hade mått bra av att roas av Teater Bauers ”Vanligt folk”. Och Teater Bauer utmanar teatrarna i Göteborg. Tar hand om  ett kunnande från etablerade artister, som strålar på scen och bjuder på både själ, hjärta, svärta och smärta till rungande skratt.

Nu får ensemblen tröstas av att det konstnärliga målet nåddes med råge, när det kommersiella på kort sikt inte gjorde så, och ta sikte på en turné i höst som ska frodas i den skånska myllan.

Final för Teater Bauer… för den här gången. Foto: KAI MARTIN

Så det är med tillförsikt jag ser ”Vanligt folk” från insidan och ut. Min beundran för den engagerade ensemblen, det kunnande som bjuds från scen och salong, är stort.

Tack Erik Ståhlberg, Josephine Bauer, Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Kim Lantz, Anneli Abrahamsson, Per Johansson med orkester, Ludde Falk, Therese Larsson, Martin Jönsson, Frida Carlsson, Lars Carlsson, Peter Svenzon och Håkan Johnsson … ni har gjort mina dagar!