Konsert

HENRIK BERGGREN

!!!

Lisebergshallen, Göteborg.

Publik: 1900.

Bäst: Fick ta pauser i våras/somras. Står på benen i en och en halvtimme.

Sämst: Påstå inte att du inte bryr dig då du bryr dig.

Fråga: Hur kan en originell artist ägna så mycket uppmärksamhet åt en enda recensents åsikter?

Jag gillar att Henrik Berggren har fått mersmak. Att Jan Gradvalls recension kickat igång adrenalinet på ett sätt som ingen av läkare ordinerad amfetaminkur klarat under hans grava, mentala svacka. Recensionen som fick honom att skriva ett långt försvarstal (som han sedan dess plockat ned från sin Facebooksida). Som flyttade upp Henrik Berggren från skuggan upp på sina barriärer, till strid, till storm, iväg.

Och så långt är jag med.

En recension kan vara förödande. Ord kan smärta. Meningar fungera som voodoo.

Så när jag bevittnade Henrik Berggrens releasespelning på Pustervik i våras, så var det en skör men stark artist som berörde. Men som heller inte orkade. Samtidigt var det frapperande hur han slickade i sig energin från publiken, hur bandets kraft gav honom styrka. Det räckte inte till en hel timme på scen. Men känslomässigt räckte det hela vägen in till de snårigaste av hjärtan.

För Henrik Berggrens musik, texter och melodier, oavsett om det är från hans soloalbum eller Broder Daniel-plattorna, är svårmod, sturm und drang, en människa i ständig offside, en med en förkärlek för de missförstådda. Det är musik som behövs.

Det är naiviteten i melodierna som bedårar. Nakenheten i texterna som skapar en uppriktighet, den där sårbarhet som det ständigt bara är att repa bort skorpan på för att det åter ska blöda.

Han gjorde sina sommarspelningar med lite mer stadga än den där kvällen på Pustervik. Men det jag såg på Liseberg var bra, men utan riktig energi.

Jag blev uppriktigt överraskad när jag fick reda på att han skulle göra denna hans höstturné. Men, som sagt, jag gillar att han vänder på kuttingen, att han reser sig upp efter åren av knockout. Att han är klar när han bodde vara groggy.

Så säregen han är blir det både hans styrka och fall.  För när han en bit in under konserten börjar prata om filosofin att ingenting är viktigt, parat med ideliga kommentarer om sin status på Facebooksidan, blir det kontraproduktivt.

Jag är övertygad om att Henrik Berggrens text och musik är viktig för honom. På samma vis som den är det för alla som lyssnar på honom, som har honom som tröst istället för rakblad. Att då kalla det för inte viktigt blir, i mina öron och ögon, en Lindemanfilosofi, ni vet den där om att livet är som en påse, tomt och innehållslöst.

Då förvandlas det meningsfulla till något meningslöst.

Tvärt om tycker jag att Henrik Berggren är viktig. Även om det känslomässigt kan vara starkare och beröra mer än den här spelningen. På samma sätt kan bandet vara mer med hans musik. Nu gör förre Soundtrack Of Our Livesgitarristen Mattias Bärjed emellanåt för mycket ordinärt rock’n’rollspel, istället för den där till synes enkla spelet som jag är övertygad om att Henrik Berggren förordar. Bitvis saknar jag också kraften i musiken. Det kan bli bättre. Det kan bli starkare. För Henrik Berggren har fått sina musketörer, alla för en, en för alla. Men just nu rider han med dem för strid mest mot väderkvarnar.

Låtlistan Liseberg 27 oktober 2017

1. Hold on to your dreams 2. Dream my days away 3. To my brother, Johnny 4. Thirst for life 5. I’ll be gone 6. Run, Andy, run 7. When we were winning 8. Wolf’s heart 9. Wild child 10. Happy people never fantasize 11. Whirlwind 12. Shoreline 13. No time for us Extranummer: 14. You wore the crown; I played the clown 15. You bury me 16. What could have so hurt a heart

Henrik Berggrens turné i höst: Falun 4/11, Örebro 11/11, Umeå 16/11, Uppsala 25/11, Karlstad 1/12, Malmö 8/12, Linköping 15/12, Stockholm 21/12